View tracker

Idag så var det rättegång... och inga bevis kom fram mer än det han själv har berättat och erkänt.. jag visste inte ens att man kunde väcka åtal med teorier som bevisning... 

Jag är så besviken på rättsväsendet! Har har erkänt att han blivit ombedd att köra en påse med lite grejer som någon hade glömt till staden där vi bor, han sa ja visst kan jag göra det... och det är den bevisningen som åklagaren har... HUR kan det gå till åtal? Visst ska han bli dömd för att han är korkad och kör någon annans saker men dom har målat upp värsta bilden som att han vore någon knarklangare!! Utan att ha ens ett litet bevis för att det skulle stämma.

Domen kommer om ca en vecka, jag hoppas verkligen att rättssystemet funkar så som jag alltid trott att det gör, för hur ska man kunna bli dömd utan bevisning? Teorier kan ju bara inte räknas som bevisning!


Ja och så barnet. Jag har gått över tiden och lillen tycks inte ha brottom ut... segt... jag vill gärna att den kommer, jag behöver bebisen nu! Jag känner mig så nedslagen långt under marken så jag vet knappt varken ut eller in. Jag har fortfarande inte berättat för mina/våra vänner om allt det här... hur ska jag? För mig är det nästan enklast att säga att vi gått skiljda vägar, jag orkar inte diskutera allt det här :(

Mitt huvud sprängs snart av alla frågor jag har som inte fick några svar alls! Alvedon hjälper inte :( och bebis sparkar snart hål i mig.. fy vad skönt det ska bli när den väl kommit och jag har fått träffa den lilla 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ja nu börjar kroppen bli riktigt tung, jag känner mig enorm!! Och jag har fått några bristningar på magen :( en vecka kvar till bf och dom var tvungna att komma nu.... fruktansvärt irriterande. Men jag har beställt en dermaroller och bio oil, så fort bebis kommer så ska här börja rollas haha håll tummarna för mirakel ;) 

Jag har googlat en hel del på hur man som ensamstående mamma klara ekonomin... ser ju inte så kul ut, fattigt värre kommer det bli så nu får jag börja koppla in min kreativa sida för hur jag ska kunna tjäna några extra slantar, jag kan ju börja med att rensa garderob och förråd där bör det inbringa lite extra pengar. Jag har kollat över mina utgifter men det finns inget utöver de saker man behöver ha att dra ner på :/ säga upp medlemskap i facket är nog det enda som går att plocka bort. 

Om sambon har jag inte hört ett ljud, har ingen aning om hur fallet ser ut. Jag går som på nålar och bara väntar, jag hoppas han blir friad men då återstår det allt det här med tilliten, hur fasen reparerar man det här? Allt känns fortfarande så overkligt och jag vet inte var jag ska vända mig. Allt jag hoppas på är att bebis kommer snart så jag har fullt upp om dagarna och slipper alla mina tankar! Jag kan inte ens sova om nätterna längre och tv har jag ingen ro i kroppen för. Så vad gör jag? Jo stirrar i taket för det mesta och tankar och känslor ta överhand. 

Idag ska jag iaf ta med vovven ut till landet så han får springa av sig ordentligt, det här är inte lätt för honom heller. Jag har inte kraften till att träna honom som jag borde. Han får naturligtvis sina promenader hur ont jag än har men träning blir det väldigt lite av. Jag har tur att min hund är så tålmodig, han är verkligen världens bästa! Och om några dagar fyller han 3 år :) tiden går så fort!! Han var ju nyss valp tycker jag. Min älskade fina ❤​

Likes

Comments

View tracker

Det har nu gått en tid sen mitt första inlägg, det har inte hänt så mycket sen dess.. En vecka kvar till bf.. En vecka kvar till rättegången.. Jag vet inte om jag borde om möjlighet finns att gå på den, jag har 1000 frågor men vill jag veta svaren.. Jag vet inte.. kommer jag kunna hantera svaren som kommer eller kommer mitt mående bli sämre av dom. Min psykoterapi har sommaruppehåll så jag har ingen samtalsterapi innan augusti vilket bara det är tungt att klara sig utan. Jag har gått in i mig själv nu igen, satt upp murarna högre än vad dom varit någonsin, mina vänner träffar jag inte, dom vet inte ens om allt jag går igenom nu. Jag vågar inte berätta för jag har inga svar på frågorna som kommer att komma. 

Men jag kämpar på, det här får inte knäcka mig. Jag har ju snart en liten bebis att ta hand om också utöver mina älskade djur. Men jag tror att bebisen kan bli min räddning samtidigt som det kommer bli min största utmaning. ​

Jag har förberett allt jag möjligtvis kan komma på att göra innan bebis kommer, Allt som fattas är nu den lilla loppan :) det är verkligen en blandning av skräck och enorm längtan jag tar mig igenom dagarna, otroligt märklig känsla. Jag är så nervös inför förlossningen men allt jag kan göra är att hoppas att allt går bra! Jag har stort förtroende för personalen på min förlossning. Det jag är mest oroad över är vovven, vem ska ha honom medan jag är borta... jag har inte varit utan honom på nästan 3 år.. men jag hoppas att allt kommer gå bra när väl tiden är inne :)



Likes

Comments

Här börjar min historia

​För lite över 3 år sedan så small jag in i den berömda väggen, jag trodde aldrig att det var möjligt att må så dåligt. Dagarna pendlade mellan dödslängtan och dödsångest.

Jag gjorde allt i min makt och kämpade mot min arbetsgivare, Försäkringskassan, sjukvården, psykiatrin och framförallt mig själv och mina tankar.

Nu 3 år senare är jag fortfarande sjukskriven, jag går fortfarande i terapi. Läkare har jag snart gett upp på, deras svar på mitt "problem" är medicinering, jag har testat medicin under 2 år och mådde allt annat än bra det byttes medicin hej vilt och jag blev bara sämre, under denna tid satte de även ett antal diagnoser på mig, allt från agorafobi till autism. Ingen av dessa diagnoser har stämt in på mig när jag slog mig fri från mediciner. De har däremot skapats diagnoser och rädslor pga medicinerna, även en viktuppgång på 30 kilo kom med på köpet av dom. Tack.

Men under den här tiden finns fina ljusa stunder också, jag adopterade min katt från ett katthem, hon är fantastisk och har hjälpt mig att se varför jag behövdes i livet, jag skaffade även min hund, dessa två fantastiska varelser har räddat mitt liv!

Jag träffade även en fantastisk kille, han hjälpte mig att komma tillbaka till verkligheten, att få känna glädje och ett hopp för framtiden. Jag är nu gravid i 9:e månaden med vårat barn, första barnet för både honom och mig. Jag trodde inte att jag skulle få bli en mamma åt någon, jag visste heller inte om jag ville, sjukvården och medicinerna tog bort den lilla självkänsla jag hade kvar men han hjälpte mig att se hur stark och fantastisk jag faktiskt är, jag längtar nu till den här lilla bebisen kommer ut och träffar oss!

Men så kom livets nya käftsmäll.

Denna fantastiskt positiva, hjälpsamma genuint underbara människa blir gripen för grovt narkotikabrott.... Och min värld föll samman. Vem var jag nu utan honom? Vem är han? Hur har jag missat det här? Så många frågor och inga svar att få, jag fick idag ett samtal från hans advokat att det kommer bli rättegång om ca 3 veckor... Han sa även att pappan till mitt barn vill att jag ska veta att han är fruktansvärt ledsen för allt... Ja hur ska jag känna inför det? Jag sitter själv i en stor fin lägenhet med en hund och katt som behöver min tid och min kärlek, jag väntar barn som är beräknad att födas om 3 veckor.. Hur ska jag klara det här... Min kamp mot mig själv har nu satt igång igen och jag vet inte riktigt hur jag ens ska kunna sätta ord på hur jag mår. Jag vet också att jag inte är den första eller sista kvinnan att bli ensamstående. Jag ska klara det här, jag ska bli en bra mamma till mitt barn och mina djur.


Det får avsluta mitt första inlägg i bloggen.



Likes

Comments