Vi misstänker, men vi är inte säkra. Det är så många punkter som stämmer överens in det man läser och hör angående ADHD.
- Saknar konsekvenstänkande
- "Nonchalant" beteende
- Koncentrationssvårigheter
- Svårt att slutföra saker

Efter en incident som hände i våras, då min sambo nådde botten tog vi kontakt med vårdcentralen. Vi fick då en remiss till Vuxen psykiatrin i staden där vi bor. Vi fick en tid väldigt fort, då vi nyligen blivit föräldrar. På detta första samtal fick vi båda vara med. De ställde massa frågor, om hans barndom, hans papparoll och arbete. Jag märkte att det var otroligt jobbigt för han eftersom det togs upp situationer som han innan bara blundat för, alkoholen var en sådan sak. Han försökte flera gånger skämta om hur mycket han drack och om hans beteende i vissa situationer, som han alltid gjort med sina kompisar. Men när han märkte att ingen skrattade så insåg han nog allvaret. I efterhand har jag insett att det var en vändpunkt angående hans alkoholbeteende. Det är tydligen väldigt vanligt att personer med ADHD självmedicinerar sig men antingen alkohol eller droger. Det hjälper dem att slappna av, sortera tankarna och fokusera.
Vi fick en ny tid till en avslutande bedömning, då de skulle avgöra om han skulle få fortsätt utredning. Det var då det tog stopp för min sambo. Han dök aldrig upp på det mötet.

Likes

Comments

Det första året var vårt förhållande väldigt bra. Visst bråkade vi ibland, men mitt humör är ju inte heller alltid på topp!

Ibland känns det som att det var "falsk marknadsföring". Han höll ordning, lagade mat, städade och jag kände att vi var på samma nivå. Sen började jag reagera på att våra bråk blev så otroligt stora. Jag har en tendens till att "tjata" men när vi inte länge kunde ha en diskussion utan att börja bråka så började jag känna att något inte var som det skulle. Han hade inget "mellanting". Det var guld och gröna skogar eller rent helvete. Där i mellan, det stadiet existerade inte hos han. Och jag började känna att det jag försökte prata med han om, gick inte in. Jag började tro att han var en nonchalant idiot, rent ut sagt. Så otroligt egoistisk i sitt tänkande att jag höll på att bli tokig.

Så en sommarkväll var vi på fest hos gemensamma kompisar och vi började bråka om ett missförstånd. Det hela slutade med att hans mamma var tvungen att komma och hämta oss och jag sa till henne att jag inte ville åka hem till vår gemensamma lägenhet för jag hade tröttnat. Jag orkade inte vara ensam med honom. När vi åkte hem till henne så började jag berätta om hans beteende den senaste tiden och att jag inte längre orkade. Det var då hon berättade för mig att hon misstänkte att han har ADHD. Då började pusselbitarna falla på plats!

Likes

Comments

Det var egentligen inte meningen att jag skulle bli kär.
Jag såg fram emot att gå på den där festen, och visste inte vad jag skulle träffa för nya människor. Och där var han, inte alls min stil egentligen. Jag tyckte faktiskt att han var rätt jobbig första gången, för när akoholen slog till blev han alldeles för "på". Men när vi sedan träffades andra gången och vi pratade på "riktigt" så var han en otroligt varm, rolig
och supersnäll kille. Vi började prata mer och mer och till slut träffades bara han och jag för första gången.
"Bara vänner"
försökte jag intala mig själv
, och detta under en ganska lång tid. Jag hade nyligen brytit med min dåvarande pojkvän och
ville verkligen inte såra han genom att ge falska förhoppningar då jag verkligen inte var ute efter ett nytt förhållande.

Han sades alltid vara den snällaste killen, men som alltid blev fullast. Han hade inget stopp när det kom till mängden alkohol och historierna om han och hans "missöden" på fyllan fanns det gott om och jag visste inte varför alla alltid drev med honom, för jag kunde ju se ett han blev ledsen. Var det bara jag som såg det? Eller var han bara så snäll att han lät de andra driva med honom? Det är något jag fortfarande funderar över, och jag har min egna teori...
Jag märkte av hans alkoholbeteende ibland. Men aboslut inte i den bemärkelsen som alla andra ville få det att framstå. Jag kommer tyvärr från en bakrund med alkoholism i familjen och har en väldigt strikt syn på alkohol. Jag har absolut inget emot att dricka och festa, men jag har svårt när jag märker att man inte kan hantera det. Jag tror att han alltid fick höra att han alltid blev fullast, så det spelade ingen roll om han drack eller inte för alla hade redan "dömt" honom. För jag vet att han egentligen inte ville dricka så mycket. Han sa flera gånger till mig "jag vill träffa någon, så blir det okej för mig att lugna ner mig". Som att det var först då som hans kompisar skulle godta en ursäkt att ta det lugnt. Det låter ju helt sjukt, men jag har själv varitmed när hans bästa kompsar hetsat honom, fast han sagt nej. Och då pratar vi om vuxna människor (25-30 år)

Jag märkte ganska tidigt att han hade känslor för mig, fast han förnekade det. Även fast vi "höll på" när det var fest, och att vi sov ihop nästan varje helg, förnekade jag fortfarande för mig själv att jag hade känslor för honom. Jag förnekade det så pass att jag t.o.m slutade umgås med han till och från för jag intalade mig att det bara blev "jobbigare" för han. Tills jag faktiskt öppnade ögonen och insåg att jag gjorde det faktiskt jobbigare för mig själv.
I 5 månader höll vi på såhär, till sen dag då jag insåg att jag kan inte leva utan honom. Det kom, som en blixt från klar himmel.
Jag älskade hans generösa, glada, roliga och charmiga sätt att vara mot mig.

Det här är nu 4,5 år sedan. Vi har haft det väldigt tufft under de här åren, samtidigt som vi har haft det väldigt bra.
Så vart står vi nu?
När märkte jag egentligen att det var något som inte riktigt stämde ibland?
Hur kom det sig att våra bråk alltid blev så mycket större än "alla andras"?
Varför känns allt så hopplöst ibland?
Det tog mig 2 år att inse vad det faktiskt kunde handla om...

Likes

Comments