"Undrar vad det är för skillnad i dna på en grapefrukt och en apelsin?". Det är sonen som spekulerar. Vi sitter vid bordet och firar eftersom vi lyckades få hästen att bajsa. Hon har en kolik och då firar man när det kommit bajs och (förhoppningsvis) gett med sig.

Han är en grymming den här ungen jag har. Liksom bäst när det gäller. Lotsar pappa när han får hjärtinfarkt och nu helt på tårna när hästen blir sjuk. Också är det ju förstås de där andra stunderna, men de ska jag inte tänka på nu. Nu firar vi på en liten stund till för att sedan förhoppningsvis få en hel natts sömn utan telefonsamtal om sjuk häst. Hästar dör av kolik. Hon får inte lämna mig nu. Egentligen aldrig, men absolut inte nu. Mitt fina, fina lyckopiller ❤


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det har varit ett tufft år. Allt handlar såklart helt om förväntningar. Jag har så också oerhört mycket att vara tacksam över, men kan inte sticka under stol med att det varit jobbigt. Familjen har tidigare varit oerhört förskonade från tråkigheter och på något sätt så samlade det sig mycket av den varan 2017.

Året började med en riktigt ond rygg som lutade mot en längre sjukskrivning, en tuff sista termin på grundskolan för sonen, tre oerhört ledsamma poliser som ändrade vår syn vad man kan förvänta sig av lagens långa tentakel. En iskall sommar som saknade det mesta man önskade sig. Alldeles för många som utgav sig att vara något bra, men sög hopplöst på det. Jag har därför typ knäckt extra som polis, rektor, psykolog, advokat och handläggare bl a. Allt toppades med att döden på allvar kom och knackade på, men gick sin väg. För nu. Fullkomlig lycka, i olyckan.

Oerhört många skulle gärna byta liv med oss och våra småtöntiga "fartgupp" i tillvaron. Som sonen så klokt sa en dag när jag hispade runt kring hjärtinfarkten. "Han lever morsan. Då är jag nöjd". Förutom att vi alla lever och typ har hälsan så gläds vi oerhört över gymnasievalet. Äntligen är ungen i sitt rätta element. Jag löste min onda rygg utan inblandning av läkemedel eller läkare. I samma veva lyckades jag gå ner 15 kg i vikt på lite drygt tre månader. Numer kan jag till och med skryta med att jag lite flås till och med. Jobbet går bra och intresset för det jag har att erbjuda verkar inte avta utan snarare bli ännu större. De senaste två veckorna har varit helt underbara och jag är utvilaaaaad!

2018 då? Då ska jag öva ännu mer på det jag redan är bra på 😃


Likes

Comments

Har du någonsin varit med om att du känt hur roligt något ser ut? Det har jag gjort ikväll. Fick lite tillfällig feeling med mina vallningsfria skidor så på sjunde varvet stakade jag loss så pass att skidorna åkte ifrån mig. Hahahah! Ja det är helt sant! Skidorna utan glid glimrade till och jag var såklart helt oförberedd så de åkte ifrån mig! Jag landade på rygg med skidorna i vädret som en skalbagge. Alltså, jag skrattade så mycket att jag med nöd och näppe tog mig upp och därefter knappt tog mig runt de tre kvarvarande varven. Nu sitter jag här i soffan och är helt utmattad. Det har inget med skidåkningen att göra, men samtidigt allt. Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket. Ja inget under senaste året i alla fall.

Så jag kan bara gratulera deltagarna på längdskidor-kursen på måndag. Jag kommer troligtvis fortsätta att underhålla i spåret! Jag skrattar fortfarande. Ett bevis att det går finfint att ha roligt utan sprit en lördagskväll. Hysteriskt roligt!

Likes

Comments

Amazonerna beskrevs vara ett folk av kvinnliga krigare som var duktiga ryttare. Jag krigar och jag rider. Mest hela tiden. Också är jag mamma. Jorå, spännande serru. Han håller mig med uppdrag om man säger så... Såklart är inte mitt liv ett regelrätt krig, men det handlar ändå ofta om att ta strid för saker, för personer och ibland (ve och fasa) mot personer. Sen har vi ju såklart inbördeskriget med mig själv, inte att förglömma 😄 Det handlar om att fightas vidare trots att träningsvärken i benen svider, trots att de jag måste ha att göra med är inte begriper bättre eller trots att småkakorna inte blev som jag tänkt. Det finns fighter som ger energi också. Orka en kilometer till i spåret är ett lysande exempel på det. Rätt ofta får jag höra "Men hur orkar du kämpa med allt!" Jag säger som en av mina kunder brukar säga till sin, på exakt samma sätt, ojandes mamma; "Hur orkar du med att inte göra någonting!?" Jag skulle verkligen inte orka med att inte göra nåt när det behövs, men jag orkar heller inte göra allting såklart. Det gäller att välja sina strider var det visst. Annakatarina är vad jag heter. "Mamazonen" är den jag är.

Nu ska jag ut i mörkret och fightas med skidorna och pannlampan. En av de fighter i livet jag älskar!


Likes

Comments

Jag är nämligen så obegripligt dålig på att åka skidor! Vad som är ännu mer obegripligt är att jag tycker det är så oerhört roligt ändå. Jag vill inte ha några nedförsbackar i spåret eftersom jag både är farträdd och har urusel balans. Jag har ingen bra teknik, vilket såklart har med träning att göra. Dessutom har jag sådana där vallnings-fria skidor. Fullkomligt värdelösa egentligen då de låter illa när jag åker samt att det inte bara har dåligt glid, de ger ett regelrätt motstånd 😂 Men vet du!? Ljudet av dem har jag lärt mig att leva med och motståndet ger mig mer träning! Det allra bästa med skidorna är dock just den vallningsfria detaljen, för om jag hade behövt valla så hade jag högst troligt inte kommit ut igår eftersom jag bara hade en timme på mig innan det blev mörkt. Som det är nu kan jag bara rycka åt mig skidorna och åka. Enkelt! Precis som jag vill/behöver ha det för att komma ut.

Jag agerar helst inför tomma läktare. När jag åker skidor. När jag jobbar. I livet i stort. Jag tävlar med mig själv. Mest spännande.


Likes

Comments

Bästa dagen! Tror på hela året faktiskt. Potential att vara iaf. Inga måsten. Hur mycket färdig mat som helst i kylen som fortfarande känns god. Godis fulla skänken. Åsså gulliga filmer, oförargliga och rara. Ledig från jobbet. En ridtur i snön på fina Heidi. En promenad till Växbo och "poke-gymet". 36 000 steg! Min juldag var enastående! Bloggade tidigare om frid. Fridfullt är nog det ord som sammanfattar denna julhelg bäst. Bästa julklappen jag kunde få. Glömde att önska mig det, men fick det ändå! Tack för det alla inblandade, som faktiskt var ganska få. Ju fler kockar desto sämre soppa. Hahah! Apropå soppa så gjorde jag världens godaste spjäll i år. Tror receptet är Leilas. De ska jag göra flera gånger nästa år och inte bara till jul eftersom de är så skitgoda. Jag har inte lagat en gnutta mat igår och planerar att agera på samma sätt idag och istället bara äta vidare av det som finns. Jag gör istället en god gärning i matlagningens tecken och delar med mig av receptet till dem. Det här behövs;

Förkokta revbensspjäll av svensk gårdsgris

Unen på 220 grader

Pensla spjällen ganska rikligt med en mix av;

1 dl råsocker

1 dl ketchup

1 dl kinesisk soja

1/2 dl flytande acacia honung

2 msk rapsolja

2 rivna vitlöksklyftor

1 tumsmtorlek riven ingeföra

Eftersom spjällen egentligen ät ätklara efter kokningen så behöver bara glazen smälta fast, så man ser faktiskt när de är klara. Brukar vända dem en gång bara.

God annandag!


Likes

Comments

"Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm, över de släkten som gå till ro, över de ungas dagande bo! Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar". Edward Evers, 1921.

En snart hundra år gammal text som ännu är lika aktuell och förmodligen förblir för all framtid. Det är bara andra krig, tragedier, tidevarv som kommer och försvinner. Hur vi än styr och ställer så har livet sin gång. Jag lutar mig tillbaka och njuter en stunds frid under julens vita vingar. Lyllos mig.

Önskar dig en fortsatt riktigt god jul på dig <3


Likes

Comments

Det var många år sedan jag slutade skriva önskelista. Jag köper istället det jag vill ha själv, och det jag inte har råd med skulle jag ändå inte få av tomten då det är för dyrt. Ett ridhus t ex.... Däremot tycker jag om att ge. Men med ungen är det lika dock. Han har det han behöver redan. Han får ingen julklapp i år, det vet han om och har inga problem med. "Äh morsan, jag får så mycket hela tiden" Här köper vi när vi behöver och inte bara för att det råkar vara jul eller alla hjärtans dag eller så. Om vi har råd vill säga! Det enda jag egentligen önskar mig går inte att köpa. Japp, så gammal och kantstött är jag....

Det finns dock de som inget har. Eller har för lite. Eller har det skit. Jag kan inte hjälpa alla, men jag kan hjälpa några. Så här kommer min omvända önskelista, sådant jag ska ge;

* Katastrofhjälp dit där det är kaos, via Läkarmissionen

* "Sånt-alla-behöver-paket" till organisationen "Barbros barnbarn"

* En egen get dit det behövs på Haiti, via Hoppets Stjärna

* Presentkort till kläder och hårprodukter till en liten tjej som en vän har kontakt med.

* Pengar till Ecpat, så de kan motarbeta det äckligaste som finns. Barnsexhandel.

Det här bloggar jag inte om för att försöka göra mig duktig. Jag är en riktigt ap-skata ibland, så du vet att SÅ himla rar och präktig är jag inte. Men jag är glad över min tanke och att kunna göra lite skillnad istället för att samla på oss en massa vi ändå inte behöver. Dessutom hoppas jag såklart att jag kanske kan inspirera någon till lite extra goda gärningar genom att hjälpa någon i skriande behov, köpa något till någon man inte känner <3


Likes

Comments

Alltså usch. Jag mår så illa att jag helt stannat av i mitt energiska julpyntande. Stannat av helt om jag ska vara ärlig. Såg precis på tv att de nu dömt den stackars sextonåringen som i somras körde Epan där en kille ramlade av från flaket och dog. Dödsoffrets familj har vädjat om att de inte ska ta upp det i rätten, men tingsrätten har ändå valt att göra det samt att döma till vållande till annans död. En tragisk olycka var det. Finns fler än ett offer här. Hudiksvalls tingsrätt väljer att sparka på de som redan ligger. De väljer att nära hänsynslöshet. Barn gör inte som vi säger. De gör som vi gör. Vuxna också för den delen.

Likes

Comments

Det vart två flugor på smällen igår kväll. Jag gick ner på löpbandet och körde sju kilometer medans jag tittade på Uppdrag granskning. Ett av mina favoritprogram. Det handlar om riktiga saker. Om saker på riktigt. Gillar man skräckfilm kan jag varmt rekommendera inslaget från igår.

Två saker slog mig ordentligt igår. Vi måste alla ta oss en funderare över det där med fördomar och inte bunta ihop folk som råkar ha vissa saker gemensamt. Under min uppväxt, och för den delen fortfarande i viss mån, lever jag i vanföreställningen att präster, läkare och poliser är goda. Genom-goda. Samtidigt måste jag också påminna mig själv att alla som är med i motorcykelklubbar inte per automatik är kriminella. Du hör ju själv vilka dumheter.

Den här typen av idéer är det svårt att bli av med. De sitter djupt rotade. Jag var bekant med en präst en gång som visade sig vara alldeles fel ute. Hela tillvaron skakade. Hur var det möjligt?! I början av sommaren råkade sonen ut för tre maktmissbrukande poliser fulla med fördomar. Jag grät som ett litet barn. Inte bara för att de tryckt till min min tonåring så fult, utan även för att bilden av de goda i samhället grumlades som den lortbäck det faktiskt är i allt för stor utsträckning.

Uppdrag granskning handlade om en polsk familj på väg upp till Kebnekaise som råkade vara på fel ställe vid fel tillfälle. Sonen i familjen fick polishunden bussad efter sig och blev biten så illa att han har ärr kvar ännu. Pappan i familjen blev slagen med batong och beskylldes för att ha attackerat en polisman. De fick sitta i häkte och släpptes sedan då det inte fanns bevis. Genast fylls sociala medier av heja-rop för polisens agerande, buande för Uppdrag granskning, men även avlusning av poliskåren. Familjen är besviken på att de inte ens fått en ursäkt och polischeferna som intervjuas svamlar och fabricerar. Sorgligt att de inte kan be om ursäkt för att det blev fel. Fel blev det, och de uppnår inget annat än förakt när de bevisligen ljuger om händelseförloppet i tv-rutan. Polisen är inte Gud och inte ofelbara. Tyvärr så dyker de upp lite här och där. De där poliserna som faktiskt på fullaste allvar tror det. Och det blir inte bättre av att polischefer backar upp just såna villfarelser samt att det högsta hönset faktiskt bevisligen far med osanning. Vackert är det när man kan säga förlåt. Då får man respekt.

Alla polacker är inte tjuvar. Alla poliser är inte vad de borde vara. Alla polischefer är inte goda förebilder för sina poliser. När ska vi lära oss att inte döma grupper för vad den enskilde individen gör? Jag tjatar vidare om det här ämnet. För min egen skull samt för alla er andra, som också är fulla med fördomar.

Jag har alltid haft respekt för polisen. En sund, typisk svensk "ögon-tjänarrespekt". Du vet, sån där som alla har. Numer är jag dock rädd för poliser. På ett osunt och tragiskt sätt. Inte för att jag mer olaglig än vanligt, utan för att det finns för många oberäkneliga sådana med egen agenda. Det måste ju vara en fördom. Eller är det en erfarenhet, eller många samlade?....


Likes

Comments