​I slutet på juli 2014 så hände det...

Jag hade mått lite konstigt ett tag, men inte lagt så mycket vikt vid det. Dock hade folk i min omgivning redan klurat ut vad jag snart skulle få se på den där digitala stickan...två skulle helt plötsligt bli tre ❤ Shit! Minns att det for så jäkla mycket tankar i huvudet när jag såg resultatet; glädje, skräck, hopp, rädsla... Jag kommer ihåg att jag började storgråta, men inte av glädje utan min första tanke var; hur fan ska det här gå, händer det här??? Menar, klart som fasen att jag blev glad! Vi hade ju försökt att få barn en tid, men det var nog chocken som kom över mig. Så många gånger hade det varit "negativt" på stickan och nu stod det helt plötsligt något annat, något som innebar att hela vårt liv skulle förändras för alltid! Mannen var på jobbet den dagen och jag som är så dålig på att linda in saker skickade ett sms med en bild på stickan, (kanske lite taskigt med tanke på att han hade svårt att höra av sig just då), och jag kom ihåg att hans första frågor var något i stil med; Är det vad jag tror att det är? Stämmer det? 😳 


Vi fick reda på detta ganska tidigt, (typ i vecka 4-5), och man vill ju inte börja prata om det för tidigt...man vet ju aldrig vad som händer... Vi ringde i alla fall och bokade inskrivningssamtal med barnmorskan och sedan var det ju bara att vänta på det, (fick lite tips och råd om vad jag skulle tänka på tills vi skulle ses men i övrigt var det ju bara att vänta...). 

Dagarna rullade på "som vanligt" och en dag, (i ca v 9-10), var jag med min mamma på sjukhuset och helt plötsligt kände jag hur jävla kissnödig jag var! Vet att min första tanke var att om det trycker såhär mycket nu, hur ska det då bli längre fram?! Vi stannade i alla fall till hos min mormor efter besöket för jag var rädd att jag skulle kissa på mig i bilen, (hade inte en tanke på att jag kunde kissat på sjukhuset 😂), men det kanske var "tur" det... För när jag kommit in på toaletten så ser jag blod...massa blod! Helt panikslagen slänger jag på mig trosorna igen och tänker; jag måste hem!! In i bilen och väl hemma kastar jag mig återigen in på toaletten och det fortsätter komma blod! Jag har fortfarande inte vågat kissa utan sitter bara och skakar, gråter och skriker; något är fel! Tillslut kissar jag och när jag ska torka mig så kommer det en STOR klump och jag blev så jävla chockad att jag bara slänger ner pappret i toaletten och spolar... Jag var nu helt övertygad om att vi fått ett missfall... Min man ringde till 1177 och deras svar var först; är hon förstföderska? Ja vi kan ändå inte göra något om det är ett pågående missfall, ni får vänta... IDIOTER!!! Finns det någon i världen som INTE skulle vilja veta om man bär på ett barn eller inte?! Jag vet att jag svor och grät tills de kopplade mig till kvinnokliniken och jag fick komma upp på en undersökning, det är fan min rättighet!! 

Efter rutinkontroller där uppe och en lååång väntan så fick vi träffa en gullig kvinnlig läkare som tittade, kände och gjorde ett VUL, (vaginalt ultraljud), och hennes ord ekar fortfarande i mitt huvud; titta på skärmen, ser du det jag ser? Kommer också så väl ihåg vad jag svarade; Näää, vad fan ska jag se?! Där var vår skatt. En liten, liten plutt med ett starkt tickande hjärta...det var vårt första "möte" ❤ 

(Vi fick aldrig riktigt reda på vad det var som hände, vad blödningen berodde på... Vi har ju våra teorier som vi bär på, och som mycket väl skulle kunna stämma enligt sjukvårdspersonalen, men det är sådant som vi aldrig får svar på och därför har vi valt att inte lägga något "större" vikt vid det...)

Fortsättning följer/Madeleine


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hjälp vad länge sedan det var jag gjorde ett inlägg här på bloggen, tiden bara rusar iväg när man ska hinna med både hemmet, skolan, familjen och vännerna. Tyvärr blev detta "lidande" men nu lovar jag att jag ska ta tag i det igen ❤✌

Det har som sagt varit fullt upp ett tag, framför allt med skolan. Vi har haft en hel del inlämningar och prov men det har faktiskt gått riktigt bra! Jag är superstolt över mig själv och när man ser på betygen att allt ens slit har lönat sig så känns det extra gott, (som ni märker skrotar jag Jantelagen helt och hållet...tycker absolut att man ska vara stolt över sina prestationer och vi har alla något som vi är riktigt jävla bra på!)

I helgen ska vi dock bara ta det lugnt. Vi ska åka på en liten miniweekend till en stuga i Timmernabben och bara njuta. Fast känner jag mig själv rätt så lyckas jag nog smyga in ett litet studiepass under tiden 😉 (Slänger in en bild på en underbar sommarhimmel från min älskade oas)


Håll utkik senare för då tänkte jag fortsätta att berätta lite om min familj och vad som gjort mig till den jag är idag...men först lite mys i soffan med min skatt!

Må väl/Madeleine



Likes

Comments

Dagen då Anna Sofi Madeleine föds, 3130 g och 49 cm lång.

Redan då tror jag att min älskade mamma förstod att jag skulle växa upp till att bli en envis liten tjej med en vilja av stål...jag har nämligen alltid gått min egna väg och aldrig låtit någon sätta sig på mig!

Min mamma, (som för övrigt är den finaste människan som finns på denna jord), har lärt mig att alltid tro på mig själv och så länge jag gör mitt bästa så är det bra nog ❤

Jag är född och uppvuxen här i Eksjö och jag har är helt övertygad att jag kommer bli kvar här till jag blir gammal och grå. Jag formligen älskar vår lilla men ack så unika trästad med alla små hus och grönskande trädgårdar. Sommaren här är helt magisk, (så har du inte varit här så måste du ta en tripp till de Småländska skogarna).


Jag har en väldigt nära relation med familjen på min mammas sida, men på "pappas" sida så är det lite mer sporadiskt...det finns några som jag håller kontakten med, (eftersom jag inte är uppvuxen med honom så känns det inte lika självklart...).

Min morfar var min absoluta manliga förebild så när han gick bort 2012 så kändes det extra tungt i hjärta och själ 💔


2005 kom det dock in en fantastisk människa i mitt liv, min prins. Vårt möte är verkligen som en saga och JA man kan bli förälskad vid första ögonkastet! Sedan dag ett har vi varit oskiljaktiga och inget i världen kan få mig att ändra den känslan...han är min bästa vän och han gör mig hel!

Vi gifte oss den 3 maj 2014 och jag kommer definitiv komma tillbaka till den dagen i ett annat inlägg...


Vi stannar där och slänger in några sköna bilder från fotoalbumet...


Må väl/Madeleine

Likes

Comments

Jahopp, så var man här...

Jag trodde aldrig att jag skulle börja blogga! Men sedan slog det mig...när jag har varit som mest "lost" i livet så har jag hittat styrka i mångas bloggar och kanske att det jag har varit med om tidigare i livet kan hjälpa någon annan? Det är ju värt ett försök i alla fall ❤

Jag tänkte att det här får bli ett lite "mjukis inlägg" innan jag går in på en djupare presentation av mig själv och min vardag...

Om jag skulle beskriva mitt liv i korta drag så är jag en tjej som har fått kämpa en hel del de senaste åren med allt ifrån sorgen när man förlorar en närstående, (och därmed förlorar en del av sig själv), födseln av vår prematura dotter och att kämpa med alla tankar och känslor som det för med sig till att idag känna mig stark nog att dra nytta av allt detta och vända det till något produktivt, som att utbilda mig till undersköterska.

Jag hoppas ni vill följa med mig på denna resa och att någon där ute kanske kan känna igen sig och förstå att till och med i den svartaste natten så finns det ett litet ljus som aldrig slocknar ✨


Må väl/Madeleine

Likes

Comments