Header

Torsdagen vände på en femma.
Från att ha suttit och ätit frukost i godan ro så slog olyckan till...

Det var strax innan elva som mini-me hade ätit klart sin frukost medans vi andra satt och pratade om allt och ingenting. Det var då det hände... Det dom absolut inte får hända...
Hon skulle sätta sig i en utav solsängarna och när hon ska sätta sig så tar hon tag i fotändan, lyfter den, och sätter sig, med fingret emellan benet och stommen på sängen. Först trodde jag bara att hon "klämt" sig sådär som barn nästan alltid lyckas göra... Men jag upptäckte snabbt att det var allvarligare än så. Hon skriker hysteriskt...
När jag kommer fram så ser jag blodet, lyfter upp henne och tittar på fingret för att blåsa... Det är då jag ser att hela fingertoppen hänger, i panik grabbar jag tag i handen och rusar in i stora huset och skriker till de andra att "fingret är av!"
Mini-me skriker hysteriskt.
Rusar in i köket, sätter henne på bänken och vrider på vattnet för att få så kallt som möjligt. Handen i högläge i vattnet.
Sen är det svart.
Jag vet att jag hinner tänka "skärp till dig för FAN! Fingret är av och stå förfan inte och få kväljningar! SKÄRP TILL DIG!!!"
Jag håller henne mot mitt bröst. Hon gråter. Hysteriskt. Jag försöker lugna henne samtidigt som jag försöker behålla fattningen, lugnet. Jag känner hur tårarna börjar rinna längs mina kinder.
Inte långt därefter kommer väninnorna in... de frågar saker och jag svarar, men vet varken vad eller hur jag svarat, jag vet bara att det är jävligt illa. Så pass illa att jag inte kan fixa det här själv. Jag behöver hjälp. Professionell hjälp.
Beslutet tas att ringa 112.
Jag får inte stopp på blödningen.
Jag känner mig svimfärdig.
Hysterisk inombords men vet att jag behöver behålla lugnet, mini-me är otröstlig.
"Mitt finger!!! Mitt finger är AV! Jag blöder mamma, jag blöder!! Hjälp mig! Mamma, snälla hjälp mig!!!"
Hennes ord slår mig som knivhugg i hjärtat.
Jag vet inte vad jag ska göra...
"Behåll lugnet", tänker jag.
Under tiden då har min väninna fått tag i 112 och de säger att de ska skicka en ambulans.  De ger även direkta direktiv på hur vi ska få stopp på blödningen. Jag vet att jag blir så förbannad på mig själv, för det HÄR vet jag ju! Det här är jag utbildad inom. Första hjälpen. Och jag är så jävla långt ifrån att ge första hjälpen i ren panik.

Det tar inte lång tid innan ambulans är på plats och in kommer två människor, de tar sig en titt och lägger om fingret rent provisoriskt, och beslutet tas att vi ska åka in till Kalmar med ambulans till akuten.

"1 h bilfärd, köer...kaos... vem gör vad!? Hur löser vi allt!?" frågar jag... Men det förklarade alla att de skulle göra sitt bästa för att lösa allt på plats...
Så då åker vi... mini-me helt skärrad...
Jag gör mitt bästa för att få henne lugn, och berättar att vi måste åka in till stora sjukhuset så att doktorn kan laga fingret...

En bit in i resan så deckar hon... av ren utmattning... "brukar hon sova middag?" frågar personalen, "Nej, det är flera år sedan..."

Då kommer tårarna igen...

Ambulanspersonalen försöker lugna mig och berättar sakligt vad som förväntas på akuten... "röntgen" "sy" "operation"...
orden snurrar i mitt huvud.
"Vi behöver sätta Embla i armvecken på henne, så att de kan sätta nål på henne väl på plats..."
Samtidigt som folk börjar höra av sig och frågar hur det är med oss... "Jag vill inte prata, jag behöver fokusera!" är svaret de får... Jag hör mig själv, så barsk och otrevlig, men paniken jag har inombords väller över...

Det tar tid... mer än en timme...
Mini-me får ett hjärta, en kudde utav personalen för att hon varit så duktig...
Men väl framme så åker vi in i ett rum och sköterskorna börjar ta hand om hennes hand...och de konstaterar att en röntgen MÅSTE göras för att se så att inget är av... Det är då jag förstår, ser allvaret i vitögat, personalen är själva chockade... fingertoppen sitter enbart fast med hjälp av nageln... Det blöder fortfarande... mini-me börjar gråta hysteriskt igen när hon ser allt blod på sin fina klänning...
De lägger om fingret, röntgen bokas, de sätter nål i armen på henne och vi får vänta tills de kommer med sina frågor... frågor som det kändes som om jag inte hade svar på 

(men jag svarade, sakligt)

De kommer sedan in och ber mig sätta mig i en rullstol med mini-me i knät.
Röntgen.
Det gick bra. Hon var superduktig och lyssnade fantastiskt bra, trots sina tårar...

Tillbaka till akuten... väntan... telefonen går i ett... läkaren kommer in, frågar mig när hon åt senast. "Vid halv elva, vadå då?" 

"Vi måste operera och det betyder att vi måste söva henne"... tusen frågor bubblar upp... paniken hopar sig... "Hur allvarligt är det?" frågar jag och får till svar att det inte räcker med en lokalbedövning... Sen går läkaren ut... Jag är kvar. Där helt ensam, med en liten flicka som förlitar sig på mig, mitt tröstande och lugn... Jag känner mig allt annat än lugn...

Vi får beskedet att vi ska få komma upp till akutavdelningen, AVA, i väntan på operation... Sköterskorna är super rara...
de förklarar att vi måste vänta 6 h från det att hon åt tills dess att hon kan sövas...
"6h!?" är det enda som cirkulerar i mitt huvud. Samtidigt som den där hemska bilden utav hennes finger cirkulerar framför mina ögon...
Jag lägger mig bredvid henne i sjukhussängen, varpå hon säger lugnt "sov du mamma, jag tar hand om dig"...Jag somnade med tårar i ögonen...när jag sedan vaknar så ser jag att hon också somnat... strax därefter kommer en sköterska in och frågar "hur är det med er?" Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag frågar "när blir operation?"
" Inom två timmar, om ni har tur, vi har brist på läkare... "
Slående panik...  "brist?" frågar jag. Hon ler varsamt och säger "det ska nog gå bra".

Kvart i fem kommer de in och säger att "klockan fem tar vi upp henne till operationssalen"... 
En kvart av fasa. Rädsla. Ångest.

Vi åker upp.  Jag försöker lugnt och sakligt förklara för mini-me vad som ska hända..."du ska få sova medans de lagar ditt finger, å jag kommer att vara hos dig hela tiden..."
Väl inne på operationsavd. fick jag sätta på mig sterila kläder och hårnät... mini lika så... sen rullades hon in i salen, där det var fullt med folk... hon fick panik... skrek "Mamma jag är rädd!!!" Jag lika så...rädslan som slog mig var överväldigande... läkarna bestämde att hon skulle få sitta i mitt knä medans de gjorde iordning henne... de skojade med henne och sa att hon skulle blåsa upp ballongen och måla med fingret på monitorn... Det gjorde hon... Sen sa vi godnatt och hon somnade...
de tog ut mig fortare än blixten...  Det var knappt så att jag förstod vad som skulle ske...  "hur lång tid tar det?" frågade jag mes darrig röst medans dörrarna stängdes bakom mig... "drygt 1 h" fick jag till svar... "OJ! Så länge? Varför så lång tid?"
Svaret jag fick var luddigt... förklarade att det var förberedelser inför och efter, men att själva operationen bara skulle ta 10 minuter... Jag kände att de ljög... de kunde inte ge mig ögonkontakt...  Kanske var det för mitt eget bästa som de ljög?
Men ut från salen gick jag, med hennes lejon i famnen...då brast det totalt.
"Jag är helt ensam här! Jag vet inte vad jag ska ta mig till!?"
"Raring, vi ringer sig när hon är på uppvaket, så gå ner i caféet och köp dig en smörgås, och ta och ring en närstående"

Sagt och gjort...
Ut gick jag, raka vägen... ringde mamma och bröt ihop totalt... Jag har nog aldrig känt mig så liten och värdelös som då...
Ensam. I en annan stad. 50 mil hemifrån.

När en timme gått gick jag som på nålar... 

"Varför ringer de inte!?"

Men så kom samtalet.
Jag rusade till hissarna och in på uppvaket.  Och där låg hon. Min prinsessa. Mitt allt.

Operationen hade gått bra. Inga allvarliga skador på nerver eller leder...
Jag pustade ut. Tårarna rann längs med kinden...

Det tog ett tag innan hon vaknade...  Sen somnade hon om igen...
Men hon var där, välbehållen och vid liv.

Det diskuteras i bakgrunden hurvida vi ska få stanna kvar eller om vi ska gå åka hem...
"Hem? 1h till stugan. Ingen bil. Ingenting"

Vi fick komma ner till avdelningen runt halv nio...Där berättar de att vi kan få åka hem och att de kan beställa en sjuktransport...

sagt och gjort..21:45 skulle taxin vara där... mini-me var i sitt esse, gjorde allt för att fördriva tiden med att få mig att le... underbara unge!!

Taxin var försenad,  22:10 kom den...

Resan hem gick jättebra... hon somnade halvvägs och när vi väl var framme så gjorde vi iordning lite mat och mös ner oss i stugan framför en film...

Det var sååå otroligt skönt att se att hon repat sig så ofattbart snabbt och att hon inte led av smärtan efter operationen...

Igår fick vi byta förband, det hade blödit igenom... men vilken lättnad att se att fingret är på plats, dock med stygn som ska tas bort om ca 10 dagar... Men det är där det ska vara...  Den mentala bilden av hennes fingertopp börjar sakta men säkert suddas ut och den försvinner nog helt när jag ser att fingret repat sig...

Självklart klandrar jag migsjälv...  Det gör nog vilken föräldrar som helst i den situationen...

Likes

Comments

Hey peaches 💞
Då var vi äntligen nere igen på Öland och stugan står kvar 😉

Nu har vi lagt oss till rätta, njuter av det goda vädret och mini-me badar så det står härliga till!

Igår blev det även ett dopp för min del efter att ha klippt gräset på tomten...  138 minuter tog det... ✌😂✌
Tomten är visst större än man kan tro 😝

Så idag ska vi iväg å handla lite, å självklart njuta av stillheten och solen.

På återseende! Pösselipöss!! 😘

Likes

Comments

Hey peaches 💞

Då har veckan som jag väntat på i ett år ÄNTLIGEN gått av stapeln! 🙌

Igår bjöds det på en tripp till Westerqwarn i Beauville med familjen 💞

Träffade lite folk och käka en raggartallrik 😉

Sen bar det av på nya äventyr, då var inte hemma förrän efter midnatt.

Men fyfan så kul jag hade!

Så idag blir det till att dona lite inför nästkommande äventyr 🚗 💨 💨

På återseende! Pösselipöss!! 😘

Likes

Comments

Thanks darlings!


Better Blogging Nouw