View tracker

ligger och kollar på tunnelbanan på kanal 5, det är mycket som händer och dem visar och man kan tycka är folk är riktigt puckade... men ikväll så visade dem en kvinna avtuppad som hade varit ute och festat, med sitt barn i barnvagn... Den smärtan jag känner är obeskrivlig, det är så tragiskt och så... nä alltså det går inte att beskriva, för att den kvinnan borde aldrig någonsin ha fått barn, oacceptabelt! Finns inga som helst ursäkter för ett sådant beteende. Mitt mamma hjärta gråter för det stackars barnet...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

påväg till jobbet, en man med skägg väljer att planka bakom mig. jag är väl inte så stort fan av att människor gör det men denna gång fråga jag om han inte har ett eget busskort. hans svar var att det hade gått ut och han måste ändå ta sig till jobbet såhär 2 dagar innan löning... Jag fick mig en liten tankeställare och tänker att "okej, jag kan verkligen relatera till det, man har ont om pengar som det är och sl praktiskt taget rånar en på pengar..."
det är så tråkigt och säkert inget roligt att inte kunna ta sig till jobbet bara för att sl ska ha skyhöga priser och dessutom höja dem i januari. Själv åker jag nästan bara inom stans närorter och ändå betalar jag för att kunna åka ut dit jag aldrig åker... Så många människor idag har jobb som betalar mindre bra och med en boendekostnad som inte är rimlig, på det så ska man nästan betala 1000 kr för ett busskort. Sl kanske borde lyssna på resenärerna och fråga om vi har något förslag på hur man kan lösa det bättre... Tyvärr vet jag också att det är vandalisering och förstörelse som bidrar till dem höga kostnaderna..
Männskligheten och moralen tycks ha flugit sin kos hos många människor...

Likes

Comments

View tracker

Jag kan inte vara ensam om att ibland känna sig felplacerad där man jobbar... Att man är så udda och har inget gemensamt med sina kollegor.. Mycket har förändrats sen jag fick barn och min ovilja för att jobba med service har blivit enorm och allt känns bara så ytligt. Att våga ta steget och byta yrke känns otroligt läskigt och vilse. Men jag tycker att man inte ska behöva gå runt och känna såhär, eller hur? Åh andra sidan känns de som om jag måste ha en fancy högskoleexamen för att få kunna göra det jag brinner för, kunna få jobba med barn och ungdomar som befinner sig i utsatta situationer och hamnat fel. För det är där min passion ligger och mitt hjärta är, att få hjälpa någon som inte själv ser att det finns en framtid, en ljusare framtid, trots vad som har hänt en så kan man vända det. Man måste bara vilja och våga ta hjälp. Så vad gör man när ens utbildning inte har något alls att göra med det man brinner för? Varför kan det inte räcka med att man har passionen och egna livserfarenheter från när man var yngre? 
Ska man våga ta steget och chansa? 

Likes

Comments

Alltså gårdagen var egentligen inget speciellt med, på väg till jobbet, sittandes på tunnelbanan och plötsligt så visste jag inte vart jag var på väg, för 2 min satt jag och fundera var är jag på väg? Ska jag till nacka nu? nej, de va väl imorgon?... Ja tillslut kom jag på, jag var ju på väg till jobbet. Det skrämde mig lite, för har aldrig upplevt nåt liknande faktiskt... Senare under dagen, på väg från jobbet så skulle jag bara gå till pendeln från blå linjen, tog fel uppgång och blev totalt desorienterad, trots att jag i själva verket visste var jag var så för stunden fatta jag inte var jag skulle gå.... Jag antar att man kan ha såna där dagar då man är lite frånvarande och tankarna vandrar iväg hej vilt. En sån dag hade jag definitivt igår, hjärnan var liksom inte med, jag hörde vad folk sa meen de tog ett tag för mig att koppla. Kan de vara lite sömnbrist kanske?....


Likes

Comments

​Tankarna har vandrat mycket kring pengar och girigheten som vi lever med i dagens samhälle. Jag har på senaste tiden ändrat mig mycket kring tankarna att få så mycket pengar så man inte vet vad man ska göra med dem. Jag har länge, egentligen alltid nog varit girig och alltid velat ha mera. Jag är så glad att jag har fått sådan självinsikt och kan så att säga gå utanför och se mig själv, hur girig jag har varit och otålig. För visst kan väl bristen på tålamod och girighet gå hand i hand? Att man vill ha något så mycket och man vill ha det nu. 
Det är klart jag fortfarande vill ha saker och ting här i livet, men nu känns det mer som att jag inte har samma behov av att få det jag vill ha. Jag kan låta det ta tid innan jag får det och kan acceptera att jag kanske inte får det. 
Till exempel det här med bostad, det är ju dyrt och svårt framförallt, att få här i stockholm i alla fall. 
Det enda jag egentligen vill är väl att få bo där jag kan känna mig trygg., mycket mer begär jag inte.
Att ha blivit och vara  mamma har gjort mig till en bättre människa.  
Idag uppskattar jag allt jag redan har så mycket mer. Jag älskar och uppskattar min familj till tusen och är tacksam för att jag faktiskt har en familj som bryr sig om mig och finns där om jag behöver nåt. 
Om alla kunde uppskatta det dem har och därifrån kanske skapa sig en bättre vardag, genom att kunna uppskatta det man redan har. 
Jag önskar att jag kunde ge tillbaka mer än det lilla jag gör idag, men för nu så kan jag bara skänka lite kläder till dem som behöver det och möjligtvis skänka en peng till behövande. 

Uppskatta det ni har och var tacksam för den familj och vänner ni har, för innan ni vet ordet av så kan det vara borta. 

Likes

Comments

​Det är lördagsmorgon, 05.00 går jag hemifrån i mörkret, på väg till tunnelbanan i förorten. Mina tankar går kring att ta mig till tunnelbanan helskinnad och kring dessa clowner som har härjat runt om i Sverige. Jag går extra fort för att komma fram. Den fruktan som sedan slår mig är "tänk om de står några vid tunnelbanan." Den fruktan besannas då jag svänger in i centrum och ser ett gäng killar som står precis vid trappan jag ska gå i, mitt hjärta bultar fortare och jag funderar kring vad jag gör om dem går på mig. Jag närmar mig och svänger åt sidan för att komma förbi dem, en av killarna svänger också åt samma sida som jag svänger åt, jag nästan springer förbi, puh, han gjorde inget men han kolla på mig med en blick, sån där törstande blick, som om jag var ett sexobjekt.  
Det jag nu fasar för är att imorgon ska jag gå samma tid till tunnelbanan och jag är rädd, rädd för att något ska hända, rädd för att bli påhoppad och så arg och frustrerad över att jag ska behöva känna såhär. 
Ingenting har jag som jag kan försvara mig med, INGENTING.  


Likes

Comments