Hej alla mina fina läsare!

Nu var det ett tag sedan. Idag är det dags för en till månadsextra och jag tänkte visa er något som jag hittade för någon dag sedan när jag grejade på mitt rum.

Så... Jag satt och kollade bland massa papper och annat som fanns i en låda. Där i låg även en grön skrivbok som hade några enstaka fina bilder i sig. Men där i fanns inte bara bilder, utan även en låt jag börjat skriva för några år sedan. Det hände ganska mycket just då, men en stor grej var min trötthet på diabetesen.

Det var en eftermiddag på sommarlovet om inte jag minns fel. Jag satt i min säng och var väldigt irriterad för att mitt blodsocker var högt. Men trots all ilska tog jag mig tiden att sätta mig en stund med min gitarr, en penna och ett block. För det är i dessa stunder som min hjärna producerar som bäst. Då jag verkligen är frustrerad. Jag började spela några enkla ackord och sjunga lite tyst på något jag knappast hörde själv. Men det tog inte lång tid innan jag såg ned på pappret och hade skrivit en hel del.

När jag suttit där en stund och bara stirrat på pappret med någon enstaka tår i mina ögon så insåg jag att jag hade blivit ganska lugn och avkopplad. Bara den lilla stunden ensam med min gitarr hade fått mig att koppla bort allt det som var jobbigt.

Det blev en väldigt djup text som handlar om tider då man nästan inte orkar mer och håller på att gå in i sitt mörka moln helt. Denna låten/texten tänkte jag dela med mig av.

Den går såhär:

En Mörk Horizont

Jag ser en mörk himmel, från en horizont.

Vart ska jag ta vägen när jag inte... Hittar tillbaks?

Jag smyger fram, på en grusig väg.

Den fortsätter rakt fram & jag... Tror inte att jag hittar hem igen.


Den rör sig fram, mot mitt spår.

Den slukar mig, & jag fäller en tår.

Jag kan se, en lång mörk man.

Han tittar på mig, & tar tag i min hand.


För när jag ser mig runt, både bak & fram.

Ser jag inget annat än en... Mörk horizont.


Den är väldigt tragisk men ger en bild över hur en känsla kan se ut.

Den är inte helt färdig, men det jag skrev då blev väldigt bra och gjorde gott för mig själv.

Jag är väldigt glad över att jag har tagit mig till där jag är idag och kommer aldrig sluta kämpa oavsett!

Men utan alla älskade vänner och familj hade jag absolut inte klarat mig. Jag är så tacksam över att få ha alla er runt mig både i bra och dåliga stunder! Hur ska jag någonsin kunna tacka er för allt ni gör för mig?


Jag hoppas att alla där ute tar vara på den tid ni har. Jag hoppas att alla kan se att ni faktiskt är älskade utav någon och att alla betyder så mycket!

Kram på er och hoppas att ni mår bra!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej alla underbara läsare!

Idag är det dags för en till månadsextra. Vad tycker ni än så länge om det? Är det kul att läsa denna typ av inlägg varje månad?

Detta är nu mitt andra inlägg med månadsextra och jag själv tycker att det är kul att dela med mig av mina tankar till er!

Här kommer en text jag skrev för några dagar sedan. En aning lång, men hoppas ni tycker om den!


Ibland är det inte alltid lätt att leva efter vad man vill och vad man under en lång tid byggt upp för framtid. Jag vet också att man kan komma till den punkten då nästan i princip allt känns meningslöst och det enda man gör är att sitta någonstans och ha ångest.

Vid det stadiet är det väldigt svårt att hitta sig själv och att försöka förstå varför man hamnat i det läget. Men på något sätt måste man ändå hitta något för att orka fortsätta. Man kan inte bara ge upp så lätt. Hur skulle det se ut om halva jorden försvann på grund utav att folk har ångest och ger upp? Det skulle inte funka.

Men jag tror att många hittar alldeles fel vägar att lyftas upp på.

Många väljer alkoholen och drogerna för att bara bli av med allt det dåliga. Men det är inte en bra utväg alls. Man blir helt utslagen och helt nollställd. Man känner inga känslor och bryr sig knappast.

Men hur ska man då göra för att inte hamna på fel spår till att må bra?

Först och främst kan man börja tänka över vad det faktiskt är som får dig att må dåligt. Sedan är det viktigt att inte få dig själv att må sämre! Då ska du tänka på saker som gör dig glad, till exempel en nära vän eller något som ger dig energi.

Självklart har alla olika knep för att hitta rätt väg till att må bra. Man får hitta vad som passar bäst för sig själv. Tillexempel att skriva funkar bra för någon. Kan vara vilken typ som helst. En vanlig text, på en blogg, en dikt eller kanske till och med en egen låt. Det behöver inte vara bra. Så länge man känner att det funkar för just dig. Men det kanske inte funkar alls? Varför inte sätta dig ned och måla lite? Fritt eller mandala. För vissa kanske det funkar bra att bara lyssna på musik.

Men det viktigaste är att om man känner att tyngden blir för stor för att bäras ensam ska man hitta någon att prata med! Annars kommer man hamna där nere i den mörka gropen som är så EXTREMT lätt att hamna i.

Jag ska inte skryta och säga att jag är någon sorts ”expert” på hur man mår bra, men jag är glad över att kunna dela mina tankar kring hur man skulle kunna må bra och bli en starkare person!

Erfarenhet, det har jag, ifrån många olika saker! Men framförallt från min diabetes. Jag kan ärligt säga att jag är glad över att jag fick diabetes. Annars hade jag inte fått den erfarenheten och syn på livet som jag har. Diabetes är inte alls en rolig sjukdom att leva med, speciellt inte i tonåren när man har massa hormoner som flyger runt i kroppen och allt annat som händer. MEN, det finns också bra sidor!

Från att leva ett ganska normalt liv, till att alltid behöva tänka på både igår, idag och imorgon på samma gång. Jag har lärt mig att uppskatta lite mer saker i livet. Jag uppskattar faktiskt lite mer att sätta mig och äta, trots fix och trix med insulin. Jag har även lärt mig att uppskatta små stunder, eftersom att blodsockret inte alltid håller sig på en bra nivå. Jag har lär mig att uppskatta livet lite extra rent generellt. Jag hade lika gärna kunnat bli förlamad totalt och blivit sängliggande. Men nu är inte situationen så. Jag vet mycket väl att om jag låter min kropp och mina tankar välja, hade jag varit så långt ned i gropen nu. Men tack vare alla runt mig som jag uppskattar väldigt extremt mycket och tack vare allt jag funderat över så länge så har jag lärt mig hur jag tar mig upp igen när jag inte längre orkar.


Denna texten är en liten funderare till alla om vad livet egentligen är värt och vad man egentligen ska lägga tid på att klaga över.

Är det verkligen värt att veckor i streck klaga över något litet, när man kan klaga en liten gång, vara sur ett tag men sedan släppa det och vara glad och tänka på positiva saker. Vi behöver uppmärksamma våra bra sidor och acceptera dem lite mer också för att kunna må bättre!

Hoppas att ni har en bra vecka alla!

Puss & Kram på er!

Likes

Comments

Ännu en vecka har snart gått och man hinner knappt blinka innan det är helg igen!

I helgen som gick var jag och mamma i Jönköping på ett riktigt mysigt hotell och hade det trevligt. Vi åkte tåg dit och gick sedan under dagen på stan och shoppade lite. Sedan blev det pizza och melodifestivalen till kvällen.

Jag får börja och be om ursäkt för dåligt uppdaterande och för er som också följer min instagram (fight_diabetes00) vet om min ide’ jag haft om min blogg! Men för er som inte följer mig och vill veta: Jag har alltså tänkt att fortsätta bloggen som vanligt, men att börja uppdatera varje månad med lite olika anteckningar jag gjort och aldrig skrivit färdigt. Till exempel när jag varit arg, mått dåligt eller bara haft väldigt mycket tankar som jag behövt skriva ned.

Det kanske är svårt att förstå precis hur jag menar, men med tiden när jag gör dessa inlägg kommer ni förstå mer.

Jag hade tänkt att börja min lilla ”månadsextra” med ett dokument jag började skriva 27 september 2016.


I veckan som var satt jag på mattelektionen och hade ett riktigt flyt i räknandet. Men alltid när man känner att något man tycker är svårt, funkar bättre än vanligt, slutar det att funka..

Vi fick en liten rast på fem minuter eftersom att vår lektion på fredagar är hyfsat lång. När vi satt oss igen efter rasten, känner jag behov av att kolla mitt blodsocker och siffrorna på skärmen av min mätare var inte riktigt vad jag ville se. Högt blodsocker på ”20” och matte.. Nej.

I stunden av högt blodsocker som gör att fokusen på matten inte existerar, funderar jag över en hel del saker.


Förmodligen skulle jag fortsätta skriva lite om hur det kändes just då skulle jag gissa på. Idag var jag nämligen i samma sits. Igen. Hela dagen har jag legat mellan 15 och 20. Inte det man önskar en fredag precis.

Om jag ska beskriva lite utifrån tankarna jag fick idag och vad jag tror jag tänkte då, så skulle jag skriva såhär:

Jag funderar över varför just JAG ska vara den utsatte och behöva dag ut och dag in aldrig få veta hur jag kommer må och aldrig kunna bestämma att jag ska kunna prestera som jag vill i skolan. Det känns så orättvist att alla andra i klassen ska få möjlighet till att visa allt de kan utan besvär. Medans jag inte alls har den möjligheten alltid. Visst att jag kan göra saker i förebyggande syfte, men det betyder inte att jag alltid kommer att ha ett bra blodsocker och kunna få möjligheten som de andra. Tänk att bara kunna få sitta ned i klassrummet och få kunna visa allt jag kan och göra så mycket som möjligt utan några som helst besvär. Den känslan ligger långt bortom sådant som jag kan känna igen mig i. Jag minns heller inte hur det är att få sätta sig vid ett bord och börja äta mat utan att behöva ta massa stick hit och dit för blodsocker och insulin. Det är alldeles för längesedan jag fick känna på det. Jag är liksom så pass van vid att behöva tänka ofta på hur jag mår, vad jag gör och vad jag behöver göra.

Men som jag brukar säga så ska man försöka göra sitt bästa och försöka vara glad för det man har och hur din egna situation är. Du hamnade i den situationen av en anledning. Du kanske inte tycker att det låter rättvist och kanske inte vet varför. Men i framtiden kommer du kanske inse varför saker blev som de blev.

Jag har insett att till exempel min diabetes ändå gör mig gott även fast den är extremt krånglig, för jag känner att jag har blivit en bättre människa och tänker annorlunda.

Så alltså även fast något dåligt händer så kommer alltid det dåliga med något gott!

Hoppas att ni har och får en fantastisk helg så hörs vi snart igen!

Puss & Kram på er alla! 💙

Likes

Comments

Hej på er alla läsare!

Ni vet den där känslan man kan få när man är riktigt, riktigt arg. Den där ilskan som når upp i max. Den som når punkten där man helst av allt skulle vilja ställa sig och skrika allt vad man orkar, tills luften tar slut och halsen svider av skrik. Den känslan fick jag uppleva i en dröm.

Här om natten drömde jag en otroligt konstig dröm som skulle vara för invecklad för att försöka förklara i detalj.

Men kortfattat så befinner jag mig i ett badhus. Jag går till omklädningsrummet och ska byta allt till min insulinpump. Allt ser sunket och ofräscht ut och det luktar svett och klor. Jag går fram till mitt skåp, tar nytt insulin, nål och går iväg för att byta det. Till en början är jag lugn, ganska glad och tänker inte så mycket mer än att detta är normalt för mig. Jag har ingen aning om vad som snart kommer att hända. Lugnt och sansat gör jag i ordning allt och ska sätta på nålen på min arm. (För ja, jag har ibland mitt insulin i armen. På grund utav att det känns smidigare.) Men plötsligt funkar det inte. Den vill inte sitta fast och nålen gör att min arm börjar blöda. Det var här allt bröt ut. Efter så många dagar av att bara leva som jag brukar, kände jag att detta var sista droppen.

Jag börjar känna ilskan flöda inom mig och kroppen har redan börjat skaka. Jag bara står där. Länge. Efter sisådär fem-tio minuter kastar jag alla saker i backen, skriker allt jag orkar och hoppar runt bland i hela rummet. Jag vrålar extremt högt. Det är så högt att jag börjar gråta av alla känslor. Jag skriker och vrålar många fula ord och sparkar på grejerna så att dem smäller hårt in i väggarna.

En person kommer in för att se efter vad som händer och ser mig. Denna personen går sakta fram till mig och frågar vad som är fel. Jag ger inget svar alls. Det enda jag gör är att kolla djupt in i personens ögon och fortsätter skrika och svära. Personen ber mig snällt att lugna ner mig och försöker ta tag i min arm, vilket inte hjälpte ett enda dugg. Jag vänder mig mot personen och skriker ”NEJ!! JAG TÄNKER INTE VARA LUGN!! SER DU DET HÄR?!? H*****E!!”

Sen minns jag inte mycket mer än att jag stod där och skrek ett bra tag till och var väldigt aggressiv och förkrossad över att just jag måste leva mitt liv med diabetes.

Även fast drömmen var som den var, så var det samtidigt väldigt skönt att jag agerade som jag gjorde, för drömmen kändes så äkta. Precis som om jag var där i verkliga livet. Så nu känner jag mig lite lättad igen och klarar mig ett tag till innan det blir en bryta ihop dag.

Även fast blodsockret spökar för mig ganska ofta, så är jag stark och stolt över den jag är och vill inte ändra på något.

Tänk på att du är fin som du är och du är unik, men att det ibland kan vara skönt att ha en egen ”bryta ihop” dag där du får tycka och tänka vad du vill. Viktigast är att man återhämtar sig och blir glad igen.

Hoppas alla mår bra nu i alla fall. Puss och kram på er alla läsare.

Likes

Comments

Ibland känner jag mig yr, konstig och fryser. Ibland kännerjag mig varm, törstig och irriterad. Ibland är jag som alla andra och ibland ärjag absolut inte ens i närheten av att vara som alla andra. Allt tack vare mindiabetes som väljer att krossa mig inombords genom att förstöra för mig när jaghar som roligast.

Besvikelsen i min kropp av att plötsligt, stunden precis närjag mår som bäst, bara vips trillar ner i ett hål som är skapat av mittblodsocker som väljer att säga ”goodbye”. Antingen stiger och blir högt ellersjunker fort och vägrar gå upp.

Jag kan dra ett exempel: Jag har idrott, vi har basket ochjag är taggad till max, eftersom att basket är en sport jag älskar. Vi har enlång lektion varje vecka för att vi bara har en gång i veckan, vilket betyderatt jag får spela i ungefär två timmar. Underbart! Vi börjar spela och alltfunkar jättebra. Halva tiden går och jag börjar känna att min kropp inte är somden ska. Jag fortsätter en stund till men känner att min kropp börjar lägga av.Därför väljer jag att ta en paus för att kolla blodsockret. I förhoppningar avatt det inte ska vara så hemskt illa tar jag upp mätaren och skannar avsändaren och väntar. ”BIP BIP” Jagtar ett andetag och tittar på min mätare som visar 3,8 pil rakt ner. Jag sättermig och vilar samtidigt som jag äter något och tar av mig insulinpumpen. Efter några minuter har min energiförsvunnit totalt och jag ser att blodsockret vägrar gå upp. Jag inser snabbtatt resterande tid av idrotten inte kommer funka lika bra som den gjorde förbara några minuter sedan eftersom att min energi inte ens räcker till för attställa mig upp. Skolan slutar och jag tar mig hem. Min energi har fortfarandeinte kommit tillbaka och jag är trött, seg, lättirriterad, utmattad och känneratt jag helst skulle vilja sova i ungefär en månad och vakna upp till att måjättebra. Men så funkar det inte, så istället sitter jag och bara gör ungefäringet alls, för det är det enda min kropp klarar av.

Idag har varit en sådan dag. Exemplet av idrotten tog jageftersom att jag idag hade idrott. Vi spelade badminton och sedan hände ungefärdet jag nu berättat som exempel. Jag kände mig inte bara konstig närblodsockret sjönk. Jag började kallsvettas, se suddigt och missade hela tiden,vilket inte är likt mig.

Här sitter jag nu med en aning mer energi till att orkaskriva av mig till mina fina läsare och ska strax krypa ned i min säng ochsova. Hoppas ni haft en bra dag och tillräckligt med energi.

Glöm inte att ge extra kärlek i viktiga stunder. Puss ochKram på er!

Likes

Comments

Det är lördag och jag fick precis en liten feeling i bilen påväg till Göteborg för att kolla på Monster Jam. Ett litet inlägg om att våga vara dig själv.
Att våga vara sig själv kanske inte alltid är så enkelt som alla tror. I dagens samhälle påstår många vara sig själva, när de egentligen bara följer en trend för att inte vara "udda". "Om jag är udda kan jag bli utstött och mobbad." Nej. Du har fel. Att vara udda är häftigt. Att vara udda och skilja sig ur från en trend. Att våga vara dig själv. Att våga stå för dina val och dina ord. Att våga gå en egen väg och följa DIN trend. Du blir inte mobbad för att du inte har svarta jeans, den typiska tröjan alla har eller dem typiska skorna. Våga vara du. Våga lyssna på annan musik som DU gillar. Våga tycka annorlunda. VÅGA. Jag skiljer mig från många. Jag gillar inte att följa en trend som är populär just nu. Jag gillar heller inte att tycka som alla andra och agera som alla andra. Att våga vara dig själv gör att du kommer längre på livets väg som du vill gå på. Du måste bara våga, för alla är unika sin egen väg. Du är en speciell prick bland alla andra speciella prickar.
För alla er som inte vågar, ta en stund, bara någon minut varje dag, för att försöka hitta dig själv. För att ta reda på vad du känner och vill, och gör det snart. Livet varar tyvärr inte för evigt mina kära.
Kram på er alla och hoppas alla har en fantastisk helg.❤

Likes

Comments

​Rätta mig om jag har fel, men alla ni som har diabetes i en lägre ålder, är det inte en aning irriterande att vissa folk fortfarande säger "sockersjuka" när de pratar om diabetes? Jag förstår de äldre eftersom att man förr i tiden sa "sockersjuka". Men nu vet vi att man inte blir sjuk utav socker. Att man kan äta godis även fast man har diabetes. Visst att några kanske föredrar att inte äta söta saker för att försöka stabilisera sin egen diabetes. Jag är en av dem som tagit bort godis helt för att förbättra något. Men bara för att jag inte äter godis betyder inte det att jag inte tål det. Det heter "diabetes" och innebär att min bukspottkörtel inte producerar eget insulin. Vilket betyder att jag tillför mitt eget insulin. Jag kan ändå äta söta saker även fast jag har en sjukdom, men självklart skulle det vara bättre för alla att undvika socker och bara äta nyttigt. Jag kan säga att efter att inte ätit godis på två månader känner jag inte ens behov utav godis, ifall ingen kommer och kör upp någon godis under näsan då vill säga. Men ser jag godis eller pratar om godis blir jag inte speciellt sugen på det. Så att inte äta gör stora framsteg, men man ska inte kalla diabetes för sockersjuka. Det ger bara folk dålig uppfattning om vad sjukdomen handlar om och alla fortsätter tro att man inte kan äta socker bara för man skulle på något sätt vara "allergisk". 

Jag syftar inte på någon speciell person, men jag ville bara skriva av mig detta för att sprida lite mer kunskap och kanske hjälper de äldre och andra också som tror det fortfarande heter "sockersjuka" och tror det skulle vara som en allergi.

Kram på er alla från den stora diabetesfamiljen och alla andra övriga💙 

Likes

Comments

Hej igen!
Nu tänkte jag dela med mig av en novell jag skrev i 9:an en gång under svenska lektionen. Den är en lite överdriven verision av hur jag blir med dåligt blodsocker. Men ungefär så jag beskriver i novellen att jag blir, känner jag mig i alla fall. Även fast jag inte gör så.
Hoppas alla mår bra och tar hand om varandra!

När myrorna tar över klassrummet
Det är knäpptyst i klassrummet. Alla sitter och jobbar. Man kan till och med höra en knappnål falla ner och stöta emot golvet. Genom fönstret ser jag en fågel som sätter sig på grenen som hänger ner precis framför fönstret. Blicken fastnar. Jag hamnar i en annan värld. I den världen finns bara jag och allt som finns i min syn där blicken fastnat, alltså fågeln. Inte ett enda ljud. Klockan slår 13:45. Femton minuter kvar tills vi slutar lektionen. Jag kan känna i min kropp hur allt börjar krypa och mitt ben börjar plötsligt att röra på sig. Jag försöker att sitta stilla, men det går inte. Min kropp böjar ta över mig och jag vet inte längre hur man gör för att vara tyst och lugn. Nu börjar båda benen röra på sig och jag har börjat göra ljud med min penna som jag håller i min hand.
”PANG PANG PANG”, slår pennan i bordet flera gånger om.
Jag sitter bara och stirrar, men inne i mitt huvud försöker jag att få mig själv att bli tyst. Ljuden blir allt mer intensiva, likaså rörelserna. Jag ser att alla i klassen tittar på mig och börjar undra vad som händer. Jag pratar med kompisarna och stör deras arbete, går runt och knuffar på dem utan anledning. Läraren börjar bli arg och tillåter inte mitt beteende. Jag är så pass borta i mitt huvud att jag inte kan förstå varför. Jag går runt överallt och pratar, stör och är allmänt jobbig. Tillslut har jag fått halva klassen att börja prata och gå runt. Till och med så att läraren måste hämta en extra lärare. När de kommer tillbaka till klassrummet går hela klassen runt. Jag och extraläraren går ut där ifrån och jag kollar mitt blodsocker.
”BIP BIP”
Jag ser siffrorna på skärmen och förstår snabbt varför jag tappade mitt fokus. Jag ligger på 3,4 och på väg nedåt. Vi går snabbt till matsalen och äter. Jag känner hur jag blir lugnare i mig själv, får tillbaka fokus och blir mig själv igen och satsar på att göra nästa lektion bättre, utan att störa andra.

Likes

Comments

Alltså.. Detta med att vissa folk tror sig veta vad diabetes innebär och bara säger att "bara du sköter dig,äter rätt och rör dig som du ska så är det ju bra". Skitsnack! Bara för att din släkting eller kompis har diabetes behöver inte det betyda att min är den samma som någon annans!? I alla fall vad jag upplevt på dem flesta ställen jag varit på har en stor del av befolkningen väldigt fel uppfattning och kunskap om diabetes. I alla fall när det gäller typ 1. Även fast jag själv förklarar hur min funkar och hur jag funkar så verkar inte folk lyssna på mig på alla småsaker som är viktigast. Även fast personerna i fråga är äldre eller yngre. Man blir nästan lite rädd för om dom faktiskt fattar. Det gör mig lite fundersam ibland. Man kan liksom undra vilka som egentligen klassas som döva och inte. Stackars människor.

Likes

Comments

Det är jättekul att ha diabetes när blodsockret är konstigt och man behöver äta konstant. När man blir yr av att bara röra ett ben eller något litet på grund utav alla toppar och dalar med blodsockret. Det är så roande att kolla blodsockret var tionde minut för att det inte går upp, eller att det inte går ner så man måste var lugn och bara i princip sitta stilla. Varje gång är en sån frihet att få gå ifrån för att äta så man slipper vara med på saker. Det är också så underbart att ha diabetes eftersom att man får äta dextrosol. Bara så alla ni som önskar sig ha diabetes på grund av allt detta vet det.

Nej... det är inte kul att ha diabetes för att få äta konstant. Det är inte roande att bara sitta stilla och vara lugn på grund utav dåliga värden. Att slippa vara med på saker för att blodsockret inte är som det ska är inget jag väljer att jag vill, för det vill jag inte. Att ha diabetes så jag får äta dextrosol är inte heller "TJOHO" över det. Visst att det finns goda smaker, men jag skulle helst vilja slippa äta dextrosol på grund utav behov. Tycker man om dextrosol som icke diabetiker så kan man köpa alla olika sorters smaker och äta om man vill ändå. Det finns ingen som har sagt förbud för det.

Ofta möter jag människor som säger till mig att "Det borde vara ganska gött att ha diabetes ändå, så du kan säga att du mår dåligt och slipper vara med om du inte vill. Du får ju äta när du vill typ, bara du säger att du behöver för blodsockret. Jag skulle vilja ha diabetes ibland för att slippa saker." Det är oftast människor som vet vem jag är.

Jo tack, för det är ju så fruktansvärt kul att ha det. Here you go, ta över min diabetes i någon vecka så ska vi se om det fortfarande är lika skönt och roligt.

Jag tackar alla som finns där för mig och ser vad jag går igenom i mina svåra stunder och hjälper till! Kärlek till er!

Likes

Comments