View tracker

Hej på er alla läsare!

Ni vet den där känslan man kan få när man är riktigt, riktigt arg. Den där ilskan som når upp i max. Den som når punkten där man helst av allt skulle vilja ställa sig och skrika allt vad man orkar, tills luften tar slut och halsen svider av skrik. Den känslan fick jag uppleva i en dröm.

Här om natten drömde jag en otroligt konstig dröm som skulle vara för invecklad för att försöka förklara i detalj.

Men kortfattat så befinner jag mig i ett badhus. Jag går till omklädningsrummet och ska byta allt till min insulinpump. Allt ser sunket och ofräscht ut och det luktar svett och klor. Jag går fram till mitt skåp, tar nytt insulin, nål och går iväg för att byta det. Till en början är jag lugn, ganska glad och tänker inte så mycket mer än att detta är normalt för mig. Jag har ingen aning om vad som snart kommer att hända. Lugnt och sansat gör jag i ordning allt och ska sätta på nålen på min arm. (För ja, jag har ibland mitt insulin i armen. På grund utav att det känns smidigare.) Men plötsligt funkar det inte. Den vill inte sitta fast och nålen gör att min arm börjar blöda. Det var här allt bröt ut. Efter så många dagar av att bara leva som jag brukar, kände jag att detta var sista droppen.

Jag börjar känna ilskan flöda inom mig och kroppen har redan börjat skaka. Jag bara står där. Länge. Efter sisådär fem-tio minuter kastar jag alla saker i backen, skriker allt jag orkar och hoppar runt bland i hela rummet. Jag vrålar extremt högt. Det är så högt att jag börjar gråta av alla känslor. Jag skriker och vrålar många fula ord och sparkar på grejerna så att dem smäller hårt in i väggarna.

En person kommer in för att se efter vad som händer och ser mig. Denna personen går sakta fram till mig och frågar vad som är fel. Jag ger inget svar alls. Det enda jag gör är att kolla djupt in i personens ögon och fortsätter skrika och svära. Personen ber mig snällt att lugna ner mig och försöker ta tag i min arm, vilket inte hjälpte ett enda dugg. Jag vänder mig mot personen och skriker ”NEJ!! JAG TÄNKER INTE VARA LUGN!! SER DU DET HÄR?!? H*****E!!”

Sen minns jag inte mycket mer än att jag stod där och skrek ett bra tag till och var väldigt aggressiv och förkrossad över att just jag måste leva mitt liv med diabetes.

Även fast drömmen var som den var, så var det samtidigt väldigt skönt att jag agerade som jag gjorde, för drömmen kändes så äkta. Precis som om jag var där i verkliga livet. Så nu känner jag mig lite lättad igen och klarar mig ett tag till innan det blir en bryta ihop dag.

Även fast blodsockret spökar för mig ganska ofta, så är jag stark och stolt över den jag är och vill inte ändra på något.

Tänk på att du är fin som du är och du är unik, men att det ibland kan vara skönt att ha en egen ”bryta ihop” dag där du får tycka och tänka vad du vill. Viktigast är att man återhämtar sig och blir glad igen.

Hoppas alla mår bra nu i alla fall. Puss och kram på er alla läsare.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ibland känner jag mig yr, konstig och fryser. Ibland kännerjag mig varm, törstig och irriterad. Ibland är jag som alla andra och ibland ärjag absolut inte ens i närheten av att vara som alla andra. Allt tack vare mindiabetes som väljer att krossa mig inombords genom att förstöra för mig när jaghar som roligast.

Besvikelsen i min kropp av att plötsligt, stunden precis närjag mår som bäst, bara vips trillar ner i ett hål som är skapat av mittblodsocker som väljer att säga ”goodbye”. Antingen stiger och blir högt ellersjunker fort och vägrar gå upp.

Jag kan dra ett exempel: Jag har idrott, vi har basket ochjag är taggad till max, eftersom att basket är en sport jag älskar. Vi har enlång lektion varje vecka för att vi bara har en gång i veckan, vilket betyderatt jag får spela i ungefär två timmar. Underbart! Vi börjar spela och alltfunkar jättebra. Halva tiden går och jag börjar känna att min kropp inte är somden ska. Jag fortsätter en stund till men känner att min kropp börjar lägga av.Därför väljer jag att ta en paus för att kolla blodsockret. I förhoppningar avatt det inte ska vara så hemskt illa tar jag upp mätaren och skannar avsändaren och väntar. ”BIP BIP” Jagtar ett andetag och tittar på min mätare som visar 3,8 pil rakt ner. Jag sättermig och vilar samtidigt som jag äter något och tar av mig insulinpumpen. Efter några minuter har min energiförsvunnit totalt och jag ser att blodsockret vägrar gå upp. Jag inser snabbtatt resterande tid av idrotten inte kommer funka lika bra som den gjorde förbara några minuter sedan eftersom att min energi inte ens räcker till för attställa mig upp. Skolan slutar och jag tar mig hem. Min energi har fortfarandeinte kommit tillbaka och jag är trött, seg, lättirriterad, utmattad och känneratt jag helst skulle vilja sova i ungefär en månad och vakna upp till att måjättebra. Men så funkar det inte, så istället sitter jag och bara gör ungefäringet alls, för det är det enda min kropp klarar av.

Idag har varit en sådan dag. Exemplet av idrotten tog jageftersom att jag idag hade idrott. Vi spelade badminton och sedan hände ungefärdet jag nu berättat som exempel. Jag kände mig inte bara konstig närblodsockret sjönk. Jag började kallsvettas, se suddigt och missade hela tiden,vilket inte är likt mig.

Här sitter jag nu med en aning mer energi till att orkaskriva av mig till mina fina läsare och ska strax krypa ned i min säng ochsova. Hoppas ni haft en bra dag och tillräckligt med energi.

Glöm inte att ge extra kärlek i viktiga stunder. Puss ochKram på er!

Likes

Comments

View tracker

Det är lördag och jag fick precis en liten feeling i bilen påväg till Göteborg för att kolla på Monster Jam. Ett litet inlägg om att våga vara dig själv.
Att våga vara sig själv kanske inte alltid är så enkelt som alla tror. I dagens samhälle påstår många vara sig själva, när de egentligen bara följer en trend för att inte vara "udda". "Om jag är udda kan jag bli utstött och mobbad." Nej. Du har fel. Att vara udda är häftigt. Att vara udda och skilja sig ur från en trend. Att våga vara dig själv. Att våga stå för dina val och dina ord. Att våga gå en egen väg och följa DIN trend. Du blir inte mobbad för att du inte har svarta jeans, den typiska tröjan alla har eller dem typiska skorna. Våga vara du. Våga lyssna på annan musik som DU gillar. Våga tycka annorlunda. VÅGA. Jag skiljer mig från många. Jag gillar inte att följa en trend som är populär just nu. Jag gillar heller inte att tycka som alla andra och agera som alla andra. Att våga vara dig själv gör att du kommer längre på livets väg som du vill gå på. Du måste bara våga, för alla är unika sin egen väg. Du är en speciell prick bland alla andra speciella prickar.
För alla er som inte vågar, ta en stund, bara någon minut varje dag, för att försöka hitta dig själv. För att ta reda på vad du känner och vill, och gör det snart. Livet varar tyvärr inte för evigt mina kära.
Kram på er alla och hoppas alla har en fantastisk helg.❤

Likes

Comments

​Rätta mig om jag har fel, men alla ni som har diabetes i en lägre ålder, är det inte en aning irriterande att vissa folk fortfarande säger "sockersjuka" när de pratar om diabetes? Jag förstår de äldre eftersom att man förr i tiden sa "sockersjuka". Men nu vet vi att man inte blir sjuk utav socker. Att man kan äta godis även fast man har diabetes. Visst att några kanske föredrar att inte äta söta saker för att försöka stabilisera sin egen diabetes. Jag är en av dem som tagit bort godis helt för att förbättra något. Men bara för att jag inte äter godis betyder inte det att jag inte tål det. Det heter "diabetes" och innebär att min bukspottkörtel inte producerar eget insulin. Vilket betyder att jag tillför mitt eget insulin. Jag kan ändå äta söta saker även fast jag har en sjukdom, men självklart skulle det vara bättre för alla att undvika socker och bara äta nyttigt. Jag kan säga att efter att inte ätit godis på två månader känner jag inte ens behov utav godis, ifall ingen kommer och kör upp någon godis under näsan då vill säga. Men ser jag godis eller pratar om godis blir jag inte speciellt sugen på det. Så att inte äta gör stora framsteg, men man ska inte kalla diabetes för sockersjuka. Det ger bara folk dålig uppfattning om vad sjukdomen handlar om och alla fortsätter tro att man inte kan äta socker bara för man skulle på något sätt vara "allergisk". 

Jag syftar inte på någon speciell person, men jag ville bara skriva av mig detta för att sprida lite mer kunskap och kanske hjälper de äldre och andra också som tror det fortfarande heter "sockersjuka" och tror det skulle vara som en allergi.

Kram på er alla från den stora diabetesfamiljen och alla andra övriga💙 

Likes

Comments

Hej igen!
Nu tänkte jag dela med mig av en novell jag skrev i 9:an en gång under svenska lektionen. Den är en lite överdriven verision av hur jag blir med dåligt blodsocker. Men ungefär så jag beskriver i novellen att jag blir, känner jag mig i alla fall. Även fast jag inte gör så.
Hoppas alla mår bra och tar hand om varandra!

När myrorna tar över klassrummet
Det är knäpptyst i klassrummet. Alla sitter och jobbar. Man kan till och med höra en knappnål falla ner och stöta emot golvet. Genom fönstret ser jag en fågel som sätter sig på grenen som hänger ner precis framför fönstret. Blicken fastnar. Jag hamnar i en annan värld. I den världen finns bara jag och allt som finns i min syn där blicken fastnat, alltså fågeln. Inte ett enda ljud. Klockan slår 13:45. Femton minuter kvar tills vi slutar lektionen. Jag kan känna i min kropp hur allt börjar krypa och mitt ben börjar plötsligt att röra på sig. Jag försöker att sitta stilla, men det går inte. Min kropp böjar ta över mig och jag vet inte längre hur man gör för att vara tyst och lugn. Nu börjar båda benen röra på sig och jag har börjat göra ljud med min penna som jag håller i min hand.
”PANG PANG PANG”, slår pennan i bordet flera gånger om.
Jag sitter bara och stirrar, men inne i mitt huvud försöker jag att få mig själv att bli tyst. Ljuden blir allt mer intensiva, likaså rörelserna. Jag ser att alla i klassen tittar på mig och börjar undra vad som händer. Jag pratar med kompisarna och stör deras arbete, går runt och knuffar på dem utan anledning. Läraren börjar bli arg och tillåter inte mitt beteende. Jag är så pass borta i mitt huvud att jag inte kan förstå varför. Jag går runt överallt och pratar, stör och är allmänt jobbig. Tillslut har jag fått halva klassen att börja prata och gå runt. Till och med så att läraren måste hämta en extra lärare. När de kommer tillbaka till klassrummet går hela klassen runt. Jag och extraläraren går ut där ifrån och jag kollar mitt blodsocker.
”BIP BIP”
Jag ser siffrorna på skärmen och förstår snabbt varför jag tappade mitt fokus. Jag ligger på 3,4 och på väg nedåt. Vi går snabbt till matsalen och äter. Jag känner hur jag blir lugnare i mig själv, får tillbaka fokus och blir mig själv igen och satsar på att göra nästa lektion bättre, utan att störa andra.

Likes

Comments

Alltså.. Detta med att vissa folk tror sig veta vad diabetes innebär och bara säger att "bara du sköter dig,äter rätt och rör dig som du ska så är det ju bra". Skitsnack! Bara för att din släkting eller kompis har diabetes behöver inte det betyda att min är den samma som någon annans!? I alla fall vad jag upplevt på dem flesta ställen jag varit på har en stor del av befolkningen väldigt fel uppfattning och kunskap om diabetes. I alla fall när det gäller typ 1. Även fast jag själv förklarar hur min funkar och hur jag funkar så verkar inte folk lyssna på mig på alla småsaker som är viktigast. Även fast personerna i fråga är äldre eller yngre. Man blir nästan lite rädd för om dom faktiskt fattar. Det gör mig lite fundersam ibland. Man kan liksom undra vilka som egentligen klassas som döva och inte. Stackars människor.

Likes

Comments

Det är jättekul att ha diabetes när blodsockret är konstigt och man behöver äta konstant. När man blir yr av att bara röra ett ben eller något litet på grund utav alla toppar och dalar med blodsockret. Det är så roande att kolla blodsockret var tionde minut för att det inte går upp, eller att det inte går ner så man måste var lugn och bara i princip sitta stilla. Varje gång är en sån frihet att få gå ifrån för att äta så man slipper vara med på saker. Det är också så underbart att ha diabetes eftersom att man får äta dextrosol. Bara så alla ni som önskar sig ha diabetes på grund av allt detta vet det.

Nej... det är inte kul att ha diabetes för att få äta konstant. Det är inte roande att bara sitta stilla och vara lugn på grund utav dåliga värden. Att slippa vara med på saker för att blodsockret inte är som det ska är inget jag väljer att jag vill, för det vill jag inte. Att ha diabetes så jag får äta dextrosol är inte heller "TJOHO" över det. Visst att det finns goda smaker, men jag skulle helst vilja slippa äta dextrosol på grund utav behov. Tycker man om dextrosol som icke diabetiker så kan man köpa alla olika sorters smaker och äta om man vill ändå. Det finns ingen som har sagt förbud för det.

Ofta möter jag människor som säger till mig att "Det borde vara ganska gött att ha diabetes ändå, så du kan säga att du mår dåligt och slipper vara med om du inte vill. Du får ju äta när du vill typ, bara du säger att du behöver för blodsockret. Jag skulle vilja ha diabetes ibland för att slippa saker." Det är oftast människor som vet vem jag är.

Jo tack, för det är ju så fruktansvärt kul att ha det. Here you go, ta över min diabetes i någon vecka så ska vi se om det fortfarande är lika skönt och roligt.

Jag tackar alla som finns där för mig och ser vad jag går igenom i mina svåra stunder och hjälper till! Kärlek till er!

Likes

Comments

Nytt år. 2016. Wow vad tiden går fort. Det var ungefär några dagar sedan 2015 firades in. Eller?.. Ett år fullspäckat av händelser av både bra och dåliga saker. Många saker man lär sig utav och andra saker man glömmer och lägger åt sidan istället. Jag hoppas att alla hade ett fantastiskt år där också ni träffade på saker ni fick lära er utav. Året har gett mig tankar och råd om hur jag kan bli och vara. Och gett mig nya vägar där ja kan ledas för att hitta något annat. Att lära känna nytt folk har verkligen gjort mig till en fräschare person själv. Där man finner värme, lycka, mod och mycket mer. 2016 blir ett år för mig att bevisa för mig själv vem jag faktiskt är. Att jag faktiskt klarar av att hantera när mitt blodsocker väljer att leva ett eget liv ett tag. Eller när man tröttnar på att orka orka, att man då tänker efter att det alltid någonstans finns energi att hämta igen. Till exempel att någon finns där när du verkligen behöver det. I lägen då du absolut inte vet hur du ska hantera situationen själv och bara blir orolig över vad som ska hända.

Ibland är vi alldeles för instängda i oss själva för att faktiskt uppfatta allt som händer. För att uppfatta vad personer gör för dig och ditt eget bästa. Vi känner oss osäkra på hur vi ska hantera vårat liv och låter därför våra bubblor omsluta våra liv så att inget ska komma i våran väg. Vi låter oss själva tas över utav något som egentligen inte hör till våran egen personlighet.

Utav alla dåliga händelser och stunder ser vi till att inte våga göra samma sak igen i en förbättrad väg, ser vi till att bli rädda för att göra fel, för att se till så att vi inte ska fortsätta gå på våran väg med allt annat. Vi försätter oss i dom smutsiga gamla skorna och fortsätter gå framåt helt ensamma.

Nu har år 2016 börjat och jag tycker att det är dags att kliva ut ur den hemska bubblan vi har. För det gör oss så blinda av det runt omkring oss. Vi ser inte riktigt vad andra gör.

Jag tycker det är dags att bevisa att våran vardag behöver mer än bara det gamla vanliga. Vi behöver en liten förändring. En förändring som inte behöver vara så stor, men ändå till hjälp. Det kan vara från att sitta på morgonen och inte bara göra något, istället vaknar vi upp och kanske tänder lite ljus och gör det mysigt. Till att vakna upp tända lite ljus, äta en god frukost, kanske planera in en fika med vänner och åka iväg. Eller att ringa och prata lite med en vän man inte hört av på länge.

Vi behöver inte se det som en svår grej. Se det som en grej du gör för att må bättre och för att visa engagemang till andra som finns där för dig också.

Vi måste våga prata. Våga säga vad vi tycker och stå för det. Säga att man kanske behöver hjälp och stöd lite extra för man just då är väldigt svag. Eller bara behöver lite extra push för att orka ta ett steg till.

Detta året som nu är påbörjat ska vi hjälpas åt att göra till ett så bra år som möjligt och ta vara på alla stunder vi får till att känna hur bra vi mår. Tillsammans ska vi hjälpas åt att välja rätt väg att ledas på och tillsammans ska vi ta oss igenom alla hinder och där efter lära oss utav dom utan att bli rädda och inte våga fortsätta. Vi ska tillsammans våga fortsätta. Våga ta oss in på vägar där det kan förekomma liknande hinder och tänka att "Detta är inget. Detta har jag gjort innan, men nu har jag hjälp, så detta klarar jag av."

Vi reser på oss detta året och tar ett steg till och orkar lite till. Våga känna att vi faktiskt kan och vill.

Berätta för vänner och familj, nära och kära att du älskar dom. Man vet aldrig när något händer.

NYÅRS KRAMAR TILL MINA UNDERBARA VÄNNER, NÄRA OCH KÄRA FRÅN MIG OCH ETT STORT TACK!

Likes

Comments

Idag är det dagen då vi uppmärksammar just diabetes. Dagen då vi låter oss med diabetes få chans att synas lite extra. Diabetes finns över hela världen och är en av de sjukdomar som tyvärr väldigt många har så mycket okunskap utav. Därför är denna dagen superbra för alla dem att få mer information om allt. Många försöker sprida kunskap och massor av värme denna dagen. Och tillsammans är vi till stor hjälp med våran stora diabetes familj.

Denna dagen blev så otroligt lyckad. Jag hade bestämt mig för att göra "Diabetes 3 rätters" som jag döpte det till.

Blå klädda var vi mamma, Kim, mormor och morfar, här hemma och åt och "firade" dagen. Väldigt synd att min käre bror Kevin och Karro inte var här hemma och tog del av kvällen. För oj oj oj vad ni missade massor av god mat! Hehe.

Som en start på middagen hade jag skrivit ett litet tal som Kim tog sig äran att läsa upp så att alla hörde. Det stod ett välkomnande där i till middagen och lite tack till alla.

Sedan högg vi in i maten.

Till förrätt blev det: En god rostad macka med rökt skinka och ruccola ovan på. Bredvid 2 st stekta sparris.

Varmrätten innehöll: Bred pasta, kokad broccoli, stekta lax bitar, som lades samman i en gryta. Till det serverades en sås som innehöll: Turkisk yoghurt, rivet lime skal och lime saft.

Efterrätten var så enkel som: Gräddglass med smörstekt ananas. Till det serverades också: sockerdricka med isbitar som var jordgubbar.

En mycket lyckad 3 rätters middag och väldigt lyckad kväll.

Sjukt stolt över min insats. Och stort tack till alla er som också uppmärksammade denna dagen idag och gjorde något litet.

Denna dagen behövs.

Och tack till alla er som alltid funnits/finns där för mig och hjälper mig med min diabetes att orka med den varje dag. Att orka tackla svåra lägen. Att kunna le även fast blodsockret inte funkar. Tack till er.

Hoppas alla haft en lika bra dag som jag har. Och att alla event jag sett har varit idag har gått bra.

Och jag hoppas att alla får en fortsatt bra dag som denna.

Kram kram på en mina diabetes vänner och alla andra!

Likes

Comments

DIABETES TYP 1 & 2

Jag tänkte skriva lite om Diabetesmed låga och höga blodsockervärden.

Hur folk reagerar/kommenterar påsaker kring detta.

Och vad skillnaden är mellan typ 1och typ 2.

Så… Ni som läser detta och hardiabetes… Ni vet den där känslan man kan få som bara ligger och gror i helakroppen så fort värdena inte är som dom ska. Man har stor lust att skita iallt. Det bara räcker tillslut med en endaste så liten grej som att någon råkarknuffa lite på dig, eller vad som helst för att man ska bryta ut och känna sigsom att man vill smälla till någon, skrika, välta saker och bara bli som ettodjur. Den känslan… Asså brrr… Uscha… Man vill inte vara där.

Jag vet inte hur jag ska kunnaformulera mig som ja vill. Ni vet själva hur det känns i huvudet då man skullevilja kunna berätta för andra hur du känner och mår just då. Men det bara gårinte att sätta ord på. Känns bara så omöjligt, även fast du själv vet i huvudethur du är och mår.

Detta med hur folk reagerar och kommenteraröver någon annans blodsocker…

Satt i bilen med familjen och vipratade om diabetes osv. Vi pratade om att det är så många som tror sig veta såotroligt mycket om diabetes. Men egentligen inte ens kanske vet grunderna tillhur man tar hand om höga och låga blodsockervärden.

I dagens samhälle tycker i alla falljag att dom flesta borde ha ett litet hum om hur man tar hand om denna vidrigasjukdom. Den kan drabba vem som helst.

Och att det finns olika sorts diabetes.T.ex. Kan man inte sköta typ 1 likadant som typ 2. För typ 2 kan man sköta medbara tabletter om man sköter sig, och inte bara skiter i att äta eller röra påsig alls. Och det finns fortfarande lite insulin kvar i kroppen som kan hjälpatill. Den typen av diabetes kan också vara svår och man måste självklartbehandla den som typ 1 när det gäller höga och låga värden också. Men kanskeinte EXAGT på samma sätt... Men klart man ska ta den på allvar också!

För med typ 1 kan man inte gå hela dagar utanatt kolla sitt blodsocker. Det kommer alltid ett hinder man måste ta sigigenom. Mat = blodsockertagning, tänkande om vad man gjort, ska äta och kommeratt göra, insulin. Blodsockertagning med jämna mellanrum för att se till så attdet ligger stabilt. Ska man idrotta? Ja då måste man tänka på att äta brainnan, ha med sig mat och dextrosol/druvsocker ifall man ligger lågt, ha kollpå blodsockret. Utflykt? Då får man plocka med sig så man har grejer till alladiabetesprylar, mat osv.

Ja som du kanske märker så innebärdet väldigt mycket, och jag skulle kunna rabbla upp ännu mer. Men typ 1 innebäratt du är tvungen att ha koll på ALLT gällande din diabetes. Du måste alltidkänna efter så att du inte känner dig konstig eller mår dåligt.

Typ 1 diabetes är en ständig sjukdom som dualdrig kommer kunna komma ifrån. Så länge inte forskarna kommer med ettbotemedel som dom vet till 100 % funkar OCH man får börja använda sig av detinom vården.

Något som irriterar mig är att folktror sig veta så mycket! Men i själva verket kanske inte kan knappast någotalls… Det skulle vara så himla bra om alla minst en gång går på en kurs omdiabetes om hur man hanterar det, vad det innebär och annan info som är viktig,så man ha några grunder i det.

Det kan hända att en person trillarihop på stan och den personen har diabetes. Då skulle du kunna rädda ett liv omdu bara har grunderna till hur du ska gå till väga i situationen.

Nu tänker jag ge tankarna ett försökatt förklara sig…

Högt blodsocker. Tänk dig att du harbråkat med den allra närmaste vännen du har. Ni har bråkat och tjafsat en helvecka. Ingen av er säger något till varandra. Ni bara vet att allt är dåligtmellan er och att det förmodligen inte kommer bli ni igen. Du mår jättedåligtöver att detta hände, så du kan varken äta, prata, skatta, inte ens le, integöra allt det vanliga som du brukar. Du bara känner dig som en tom håla medmassa sår som gror inom dig. Du försöker ditt starkaste att vara som innan. Menvad du än gör så blir det bara FEL FEL FEL. Du bli mer och mer lätt irriteradoch frustrerad. Det känns som att du nästan hatar alla. Även dom du älskar. Dumenar inget illa alls. MEN allt bara för att du mår som du mår. Så du börjar fåångest allt oftare och oftare. Tillslut orkar du inte mer. Kroppen lägger avoch börjar istället att strejka mot allt du gör. Allt känns tungt och jobbigt.Bara den grejen att vakna och gå upp ur sängen är jobbigt nog för dig. Du vill helst bara försvinna från allt, kommatillbaka och må bra igen och kunna le och kunna ha din vän där när du behöverdet. Men det går inte att fly, för du är fast. ”It’s the real life, and nothinggonna change until you find a new way out of it.”

Lågt blodsocker. Du vet dom gångernanär t.ex en fot, hand eller annan kroppsdel ”somnar” och det känns som att detbrusar i hela foten/handen. Tänk dig den känslan fast 10 ggr värre i HELAkroppen. Fast i en dov känsla som gör att du känner dig helt bortdomnad i heladin kropp. Du känner dig så tung i kroppen så du inte ens orkar öppna munnenoch prata. Du pratar som att du vore stupfull. Göra din egen mat? Glöm det!Ligger du så pass lågt så du känner som jag berättat nu så kan du inte lyfta påarmarna. Du orkar inte ens lyfta ett finger. Det är som att du bär på massatyngder som drar dig neråt för att inte kunna stå eller göra något alls. Du sersuddigt. För er som gymmar. Ni vet när man kört ett aktivt pass och man kännerhur svetten sprutar och allt man vill är att åka hem och lägga sig i soffaneller sängen för en stunds vila, för man inte orkar göra en enda grej till.Tänk den känslan fast 5 ggr värre.

Allt detta. Alla känslorna som mankänner under dessa tider. Så känns det att ligga högt och lågt i blodsockret. Ialla fall jag känner så när mitt blodsocker är hög och lågt. Det är ganskasvårt att beskriva alla känslorna. Men detta är nog det närmaste jag kan kommai ordagrann väg.

Lite om mig…

Jag som haft en hoppig diabetes ändasedan jag fick den, har tröttnat på alla som försöker leka duktig och tro attdom vet mer än mig om MIN diabetes. Alla som säger ”Men om du äter bra mat,inget skräp och sådant och rör på dig, så måste det ju funka” Eller denna ”Dubehöver ju bara ta ditt insulin och göra som läkarna säger så mår du ju bra” Elleralla dom som tror att man får diabetes av socker… Eller ”Se det positivt!” NEJ...Jag kan inte se det positivt… Eller jo det enda positiva är väll att jag blivitstarkare i mig själv av diabetesen. Och ser på vissa saker annorlunda. Men jagfattar inte varför man ska behöva genomgå en så vidrig sjukdom under sin tonår.Visst går det inte att välja själv. Men usch för dom som går igenom detta. Jagförstår om helt!! Jag försöker att hålla mig lugn och glad om folk frågar migsaker, kommenterar något eller säger något av sakerna jag nämnde i början. Menibland orkar man inte med att höra det om och om igen. Tillslut blir man argoch less, och då flippar man ur.

Med ett litet avslut vill jag sägatill alla er som vet hur det känns att må såhär:

”Keep on being strong”

Lättare sagt än gjort. Men ger du uppblir det svårare. Tillsammans är vi en hel diabetesfamilj. Och tillsammansfinns vi för att nå ut till dom som inte vet.

Varje dag är ett nytt tag och nykamp. Varje dag du tar dig igenom gör dig lite lite starkare även om du inte kännerdet själv. Och så småningom kommer kanske just DU stå framför en hel folkmassaoch berätta om diabetes. Och kanske en liten del av folket har lärt sig någotav det och kan rädda liv på någon som behöver det, tack vare dig som stod däroch pratade inför dom.

Kram kram på er alla väner.

Likes

Comments