Header

Ibland.

Ibland tror jag att jag ser saker på ett alldeles eget vis. Jag tror också att du ser världen på ditt vis och att farmor ser världen på sitt vis och Olivia, ja hon ser på ett annat vis.

För jag frös inte. Jag hade istappar i håret, sommartunna byxor (ska man vara fin får man lida pin) och stod liksom i mitten av en slalombacke som jag gått upp för i 10cms höga glitterklackar. Och jag frös inte. Moa skar upp fingret på proseccoflaskan som Erik envisats sabrera. Barnen frös och ville gå hem trots att föräldrarna drog dem i pulka och klätt på dem för expedition vildmark. Typ ingen fick någon magisk kyss på rätt sekund och jag hade tappat bort Olivia i folkvimlet. Men det gjorde inget. För jag frös inte. Inte ens om tårna. Och tiden stod stilla.

Det var ingen musik men det var ändå det på något vis, musiken var skratt, fyrverkerier, leenden, kärlek, förhoppning, lite allvar och den mest sanningsenliga stunden på länge. Det var glitter, överallt, på himlen, på kläderna, i ansiktet, i huvudet (asså jag menar inte mina skruvar i huvudet, jag menar mer liksom känslan typ.) I magen var det också glitter och bubblor, men det kan ha o göra med proseccointaget på kort tid också. Men det låter dock inte lika fint.

Det spelades som en trailer, snabbspolning av året, i mitt huvud. Våren på sjukhus, hejdået till min vackra svarta springare, hejet till studenten, tack syrran för att du aldrig tolererar att nån ska se mig som en trasa, tack för att du kramade mig, torkade mina tårar fick i mig vatten och sminkade mig till en unicorn då första dagen på studentveckan i somras, tack som fan. Tack pappi för att du åt “sista måltiden” med mig för femtonde gången och tack till Akkis för att pappa för femtonde gången kunde få meddela att “det är lugnt grabbar, Mallan överlevde den här gången också”. Tack Kicki för att du gav mig nallen med texten ”vänner är änglar som lyfter dina fötter när dina egna vingar glömt bort hur man flyger”. Tack Simpalo för att du fångade mig innan stengolvet då jag svimmade för typ hundrasjuttioelfte gången efter operationen. Tack Olivia för att du gjorde min sommar. Tack Lagergrens för alla ishinkar med gåsar och annat dyligt. Tack Hållöfärjan för att du stod där när vi ville hoppa i kl 03.20 i våra klänningar. Tack Hamnen 4 för att jag blev erbjuden volontärjobb som luftgitarrist på era trubadurkvällar även 2018 och tack Slick City för att du stod kvar då jag kom hem till hösten. Tack också rinken för alla fantastiska människor, varma kramar och megatomtebloss till infinity samtidigt som grabbarna åker sitt snabbaste in på isen gång på gång på gång. Tack för mina bästisar och tack för allt fint 2017 hade att erbjuda.

Tack för privilegiumet att få just den synvinkel och dem perspektiv jag fått, tack för att jag får uppleva unicorns, prinsar, prinsessor, glitter, regnbågar, hopp och sånt varje dag.

TRE, TVÅ, ETT - GOTT NYYTTT ÅÅÅÅÅR!!!!

Mitt ta-vara-på-livet-prat på P4👇🏼

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=6811803

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 327 Readers

Likes

Comments

Det var lite mer kvar o packa än vad jag tänkt mig i mitt huvud. I mitt huvud är dem allra flesta saker förskönade och orealistiska. Jag hade tidigare i veckan slängt ner några blusar o klänningar i min största resväska, samt lagt in skidorna i lilla blå (bilen). När jag var färdigpackad (en och en halv timme efter utsatt tid). Började färden (som i min värld skulle ta drygt 3 timmar om jag körde på lite, men tog 4 och en halv pga vinterväglag och älgincident.) När jag svängde in på dem mindre skogsvägarna var det bäcksvart och trångt, men det stod 80 på skylten så jag gled ju inte fram i 30 (direkt). PÅ RADION: "IIIIIII'MMMMM DREEAAAAAAAAAMING OF A WHIIIIIIIIITEE CHRIIIIIIIIIIISTMAS, nanana nana nanaaaa", snett framifrån, från skogen: ett enormt snömoln, jag tvärbromsar och dramatiken som uppstår i lilla blå passar inte alls in till musiken "JUST LIKE THE ONES I USED TO KNOOOOOW, WHERE THE TREETOPS GLISTEEEN AND CHILDREN LISTEEEEN, TO HEAR SLEIGH BELLS IN THE SNOOOOW...", mina ögon vidgas och inte mer än några decimeter framför älgen stannar lilla blå, älgen springer för sitt liv och monsterupplevelsen är för älgen och mig är ömsesidig. Jag vet inte om jag ska gråta eller skratta men står still där ute i någon dalaskog på 80-väg i några minuter innan jag glider vidare. Jag får nyckel och personallegitimation inne i receptionen innan jag åker vidare till stugan, sista biten består av en backe, inte jättebrant, men det tyckte lilla blåa. BRRRRRUUUUUUOOM lät det, hjulen snurrade men inte lilla blå. Jag gled sakta neråt och förstod att jag måste ta fart, växlar ned och gasar järnet, nu funkar det. JAAAAA!! Framme vi klarade det. Snabbombyte innan jag beger mig till Olivia som lagat middag åt mig, snart beger vi oss vidare till nattklubben där alla kommer befinna sig ikväll, har smygit lite med att jag skulle anlända just idag för alla förutom Olivia. Så då vi glider in möts vi av storskrik och kramar av vårat Smögengäng som redan är där. Den blir en fartfylld kväll med Ansiktet på scenen och konfetti i luften. Det här kommer bli kul.

  • 372 Readers

Likes

Comments

Det är något tryggt med Gävle, med mina bästa vänner, med att Bocken invigs nästa helg, med Slick City, med Gavlerinken och med alldagliga missnöjdheter, med vardagen, det är något tryggt med det. Jag gillar tryggt, lite, men jag vill inte att min trygghet ska bli att vara bitter. Bitter för att jag inte åkte, bitter för att jag inte testade hoppa, testade bli bäst, testade ge ett hjärta, testade.

Det är nog just vad jag kan bli om jag inte drar NU. Jag är inte gjord för att ta det lugnt och vänta. Jag vill att allt ska hända och det ska hända nu. Jag skiter i om inte alla i min närhet hänger med i mina svängar, för det behöver dem inte. Men jag måste svänga. För att inte fastna. För om jag fastnar, då kommer jag inte vara glad längre. Och jag vill vara glad. Jag vill hellre vara glad och otrygg än ledsen och trygg. Om jag måste välja och nu måste jag det.

Hej då Slicken, på återseende, hej då Gävle. Iloveyouandihateyou.

  • 363 Readers

Likes

Comments

Min lilla vackra, kloka, rakt-på-sakiga kusin Kajsa har nu gått från ensiffrigtklubben till tvåsiffrigt klubben - fyllt tio år (och helt plötsligt är inte jag tio längre). Efter jobbet var det dags för släktkalas som jag gillar allra bäst.

Det var alltid så då jag var liten, eller så minns man mest det fina. Men det var, i mina minnen, mycket kalas. Jular, påskar, midsomrar och födelsedagar, kalas, kalas, kalas. Alltid uppstyrt, planerat och välorganiserat in i minsta detalj.

Det vill jag föra vidare. Jag älskar då "dörren står öppen" och då det är just kalas.

  • 412 Readers

Likes

Comments

Hejsansa, hoppas ni mår som dom prinsar, prinsessor, troll och monster ni är.

Jag mår bra! Många tankar och funderingar flyger omkring i mitt huvud nu. Fast egentligen är ju det sen gammalt.

Mitt liv består nu av jobb, jobb, plugg och lite viktig väntid. Väntiden är helig. Utan väntiden skulle jag vara en jättekonstig person. Mina vänner lär mig hur man ska vara, hur man beter sig och hur jag ska tänka. Jag bryter mot allas regler hela tiden men dem gör mig ändå till en bättre person.

Sara säger att jag kan ha is i magen och njuta lite längre av det som händer (det behöver alltså inte hända saker som ger pirr hela tiden, men jag håller såklart inte med), däremot lyssnar jag noga på vad hon säger och påverkas av det. Hon får mig att bli lite bättre, lite lugnare, lite stadigare. Liiiite.

Jag vill vara på Gavlerinken idag, Bali imorgon och Sälen på torsdag. Det är så jag är som person. Jag vill att fyrverkerierna skall avfyras, röda mattan ska rullas ut, planen ska lyftas och livet ska leka.

Men Sara får mig att tagga ner på ett bra sätt, hon dämpar ångesten som kommer då planen inte lyfter. Och får mig att inse att det är ganska mysigt att gå ut och motionera under spöregnet i Boulongerskogen hemma i allas vårt Gävle.

  • 609 Readers

Likes

Comments

Idag är jag lite kändis minsann. Kika GD vet ja!

  • 795 Readers

Likes

Comments

Jag äventyrar verkligen nu. Igår då jag haft en hektisk dag ringde jag farmor för att prata ut. Det mesta hon sa var "åh herregud", nu låter det kanske som jag varit med om något helt otroligt galet, men det har jag inte. Hursomhelst avslutade farmor samtalet med, "jag hoppas verkligen att du skriver ned lite av allt som händer under dina äventyr. Det kan bli kul sen när du är gammal som jag".

Igår öppnade jag butiken som vanligt, sprang förbi Skärets närlivs innan dör jag fick med mig en ost o skinkfralla samt en mumsig smoothie. En lugn o fin morgon och då jag öppnat upp butiken satt jag mig ner för att avnjuta lite frukost bakom disken. Då ringde Gunilla, pensionerad sjuksköterska/sekreterare som kallats in igen nu under semestertid. "Malin du får inte slarva med proverna!! Dem måste tas seeeenaaaast idag för att dem ska hinna fram innan doktorn går på semester, och du har inget val i det här, om jag ser på dina föregående prover, ja, ja, då MÅSTE du verkligen ta nya".

"Jaja Gunilla, jag är ju förtusan på säsongsjobb o fest i Smögen, jag har inte tid", Gunilla tar ton och jag lägger mig direkt.

Ringer kollegor i full panik då jag inser att närmsta drop-in-provtagning är i Göteborg och att jag måste ta nästa buss för att hinna.. 20 min senare kommer min kollega Sara och jag springer iväg, greppar mina remisser och slänger mig på bussen. Byter två ggr innan jag kommit in i Gbg. Väl där frågar jag mig fram efter spårvagnshållplats nr 7. Jag missar första men hinner med andra, jag bör hinna. Jag åker o åker, länge.

Tillslut är jag framme vid ändhållplats. HELVETE. "Öööh, uuursäkta?! Har jag missuppfattat? Den här vagnen skulle väl passera Sahlgrenska?"
"Gumman det är om du hoppar på åt andra hållet".

Oops, nu blev jag sådär liten igen.
"M,m,m,men hur lång tid tar det o åka tillbaka med spårvagn då?"
"En dryg timme"
Jag springer ut ur spårvagnen ser en taxi, utan taxichaufför, jag är i någon förort t Göteborg, ser en taxiklädd person gå in på en livsmedelsbutik med neonfärger i fönstret och namn som var på något turkiskt språk. Jag drar Usainlöpning efter och flämtandes halvskriker jag, "KAN DU KÖRA MIG" rösten skär sig också eftersom att jag åkt i typ tre h och Sahlgrenskas provtagning stänger om 30min.

"Ja visst självklart, inga problem vännen" säger taxigubben med bästa "tio-minuter-en-kvart-rösten".

Han snittade 85 på 50-väg och väl framme på Sahlgrenska var jag 503:- fattigare men otroligt tacksam gentemot min nya bästis Said Hassan som riskerat körkortet för mig (och 503:- på 20min).

Efter detta kändes det avslappnade att sätta sig i provtagningsstolen och bli lite stucken. Tryggt, liksom "det här KAN jag".

Avslutade dagen med en legally blonde-inspirerad avslappningsmetod i att sätta mig på drop-in-nagelsalong.

En dag i livet bara.
Kram.

  • 1295 Readers

Likes

Comments

Den mest fantastiska veckan har passerat. Jag är så otroligt tacksam över att jag fått ta studenten, att jag fått göra det med den mest fantastiska klassen och att jag är vänner för livet rikare.

Tusen tack till alla er som varit med och firat mig. Ni är mina bästa.

Tusen tack.

  • 1453 Readers

Likes

Comments

Kärlek, vänskap, samhörighet, familj, att känna sig uppskattad, att vara betydelsefull för en annan person, att vara någons mest värdefulla person. Allt detta finner jag nog som (KLYSCHIGT VÄRRE) "meningen med livet"... Det är nog min största dragningskraft till vår lilla planet och i stunder som är tunga, stunder då man mest vill glida ut i universum som någon partikel utan uppgift och ev. känsloverksamhet, då tänker jag på mina favoritpersoner. Dem som tycker om mig utan att jag behöver kämpa för det. Dem som tycker om mig för den jag är och dem som ser det som ett privilegium att få plåstra om JUST MIG då jag klättrat upp lite för högt i ett träd o ramlat.

En nära vän gav mig en dekorationsängel med texten "Vänner är änglar som lyfter dina fötter när dina egna vingar glömt bort hur man flyger".

Och det är just så. Det går lätt att tro att såna superduperpersoner inte existerar, men, jag har en handfull att leva för. Eller ja, dem som bara får mig att fortsätta fungera. Som man bara kan vila i. Det ordnar sig, så länge vi har varandra.

Jag tror att vi fått några var. Och då o då, när dem behövs visar dem bara sig lite extra.

I fredags gick jag på Polhemsskolans studentbal. En fantastiskt fin tillställning, fint ställe, god mat och en bra stämning. Men det var inte det som var grejen, grejen var den att jag gick på min första bal med några utav mina allra bästa vänner, dem som ligger mig varmast runt hjärtat och dem som håller mig hårdast i handen. Dem som räddar mig.

Det blev så påtagligt vid en sån här tillställning, vi alla har studenten och utspringet runt hörnet, därefter ett helt nytt kapitel som dem flesta välkomnar med någon slags skräckblandad förtjusning. Högtidligt uppklädda, som aldrig förr.


Bubbel, mat, foton, kramar, snapsvisor, kärlek. Men inga tårar, än. Nej inga tårar förrän det blev ändå mer uppenbart vilka fantastiska vänner jag har och vilket galet band vi har till varandra.


Kl. 00.nånting

I högtalarna - DIN SOLDAT

Någon greppar mina armar, mitt i det högsta, tyngsta dunket där dansgolvet var proppat, ljuset dämpat, stämningen på topp. Greppet är hårt och ögonen fångar mina, det är en av mina bästa kompisar, som står där och skriker in i mina ögon, mina öron, rätt in i mitt ansiktet, JAG HAR SETT HUR DEN DÄR SKITEN ALLTID TÄR PÅ DIG, svälj malin, JAG KOMMER KRIGA FÖR DIN SKULL O FINNAS DÄR FÖR DIIIG, NÄR DU STUPAR NÄSTA GÅNG SÅ VILL JAG BÄRA DIG,


LÅT MIG VARA DIN SOLDAT.


dripp,dropp, rip foundation, jag älskar er.


Ni är värdefullast. Ni är meningen för mig.


Likes

Comments

  • 2002 Readers

Likes

Comments