Header

Min lilla vackra, kloka, rakt-på-sakiga kusin Kajsa har nu gått från ensiffrigtklubben till tvåsiffrigt klubben - fyllt tio år (och helt plötsligt är inte jag tio längre). Efter jobbet var det dags för släktkalas som jag gillar allra bäst.

Det var alltid så då jag var liten, eller så minns man mest det fina. Men det var, i mina minnen, mycket kalas. Jular, påskar, midsomrar och födelsedagar, kalas, kalas, kalas. Alltid uppstyrt, planerat och välorganiserat in i minsta detalj.

Det vill jag föra vidare. Jag älskar då "dörren står öppen" och då det är just kalas.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 24 Readers

Likes

Comments

Hejsansa, hoppas ni mår som dom prinsar, prinsessor, troll och monster ni är.

Jag mår bra! Många tankar och funderingar flyger omkring i mitt huvud nu. Fast egentligen är ju det sen gammalt.

Mitt liv består nu av jobb, jobb, plugg och lite viktig väntid. Väntiden är helig. Utan väntiden skulle jag vara en jättekonstig person. Mina vänner lär mig hur man ska vara, hur man beter sig och hur jag ska tänka. Jag bryter mot allas regler hela tiden men dem gör mig ändå till en bättre person.

Sara säger att jag kan ha is i magen och njuta lite längre av det som händer (det behöver alltså inte hända saker som ger pirr hela tiden, men jag håller såklart inte med), däremot lyssnar jag noga på vad hon säger och påverkas av det. Hon får mig att bli lite bättre, lite lugnare, lite stadigare. Liiiite.

Jag vill vara på Gavlerinken idag, Bali imorgon och Sälen på torsdag. Det är så jag är som person. Jag vill att fyrverkerierna skall avfyras, röda mattan ska rullas ut, planen ska lyftas och livet ska leka.

Men Sara får mig att tagga ner på ett bra sätt, hon dämpar ångesten som kommer då planen inte lyfter. Och får mig att inse att det är ganska mysigt att gå ut och motionera under spöregnet i Boulongerskogen hemma i allas vårt Gävle.

  • 229 Readers

Likes

Comments

Idag är jag lite kändis minsann. Kika GD vet ja!

  • 416 Readers

Likes

Comments

Jag äventyrar verkligen nu. Igår då jag haft en hektisk dag ringde jag farmor för att prata ut. Det mesta hon sa var "åh herregud", nu låter det kanske som jag varit med om något helt otroligt galet, men det har jag inte. Hursomhelst avslutade farmor samtalet med, "jag hoppas verkligen att du skriver ned lite av allt som händer under dina äventyr. Det kan bli kul sen när du är gammal som jag".

Igår öppnade jag butiken som vanligt, sprang förbi Skärets närlivs innan dör jag fick med mig en ost o skinkfralla samt en mumsig smoothie. En lugn o fin morgon och då jag öppnat upp butiken satt jag mig ner för att avnjuta lite frukost bakom disken. Då ringde Gunilla, pensionerad sjuksköterska/sekreterare som kallats in igen nu under semestertid. "Malin du får inte slarva med proverna!! Dem måste tas seeeenaaaast idag för att dem ska hinna fram innan doktorn går på semester, och du har inget val i det här, om jag ser på dina föregående prover, ja, ja, då MÅSTE du verkligen ta nya".

"Jaja Gunilla, jag är ju förtusan på säsongsjobb o fest i Smögen, jag har inte tid", Gunilla tar ton och jag lägger mig direkt.

Ringer kollegor i full panik då jag inser att närmsta drop-in-provtagning är i Göteborg och att jag måste ta nästa buss för att hinna.. 20 min senare kommer min kollega Sara och jag springer iväg, greppar mina remisser och slänger mig på bussen. Byter två ggr innan jag kommit in i Gbg. Väl där frågar jag mig fram efter spårvagnshållplats nr 7. Jag missar första men hinner med andra, jag bör hinna. Jag åker o åker, länge.

Tillslut är jag framme vid ändhållplats. HELVETE. "Öööh, uuursäkta?! Har jag missuppfattat? Den här vagnen skulle väl passera Sahlgrenska?"
"Gumman det är om du hoppar på åt andra hållet".

Oops, nu blev jag sådär liten igen.
"M,m,m,men hur lång tid tar det o åka tillbaka med spårvagn då?"
"En dryg timme"
Jag springer ut ur spårvagnen ser en taxi, utan taxichaufför, jag är i någon förort t Göteborg, ser en taxiklädd person gå in på en livsmedelsbutik med neonfärger i fönstret och namn som var på något turkiskt språk. Jag drar Usainlöpning efter och flämtandes halvskriker jag, "KAN DU KÖRA MIG" rösten skär sig också eftersom att jag åkt i typ tre h och Sahlgrenskas provtagning stänger om 30min.

"Ja visst självklart, inga problem vännen" säger taxigubben med bästa "tio-minuter-en-kvart-rösten".

Han snittade 85 på 50-väg och väl framme på Sahlgrenska var jag 503:- fattigare men otroligt tacksam gentemot min nya bästis Said Hassan som riskerat körkortet för mig (och 503:- på 20min).

Efter detta kändes det avslappnade att sätta sig i provtagningsstolen och bli lite stucken. Tryggt, liksom "det här KAN jag".

Avslutade dagen med en legally blonde-inspirerad avslappningsmetod i att sätta mig på drop-in-nagelsalong.

En dag i livet bara.
Kram.

  • 915 Readers

Likes

Comments

Den mest fantastiska veckan har passerat. Jag är så otroligt tacksam över att jag fått ta studenten, att jag fått göra det med den mest fantastiska klassen och att jag är vänner för livet rikare.

Tusen tack till alla er som varit med och firat mig. Ni är mina bästa.

Tusen tack.

  • 1077 Readers

Likes

Comments

Kärlek, vänskap, samhörighet, familj, att känna sig uppskattad, att vara betydelsefull för en annan person, att vara någons mest värdefulla person. Allt detta finner jag nog som (KLYSCHIGT VÄRRE) "meningen med livet"... Det är nog min största dragningskraft till vår lilla planet och i stunder som är tunga, stunder då man mest vill glida ut i universum som någon partikel utan uppgift och ev. känsloverksamhet, då tänker jag på mina favoritpersoner. Dem som tycker om mig utan att jag behöver kämpa för det. Dem som tycker om mig för den jag är och dem som ser det som ett privilegium att få plåstra om JUST MIG då jag klättrat upp lite för högt i ett träd o ramlat.

En nära vän gav mig en dekorationsängel med texten "Vänner är änglar som lyfter dina fötter när dina egna vingar glömt bort hur man flyger".

Och det är just så. Det går lätt att tro att såna superduperpersoner inte existerar, men, jag har en handfull att leva för. Eller ja, dem som bara får mig att fortsätta fungera. Som man bara kan vila i. Det ordnar sig, så länge vi har varandra.

Jag tror att vi fått några var. Och då o då, när dem behövs visar dem bara sig lite extra.

I fredags gick jag på Polhemsskolans studentbal. En fantastiskt fin tillställning, fint ställe, god mat och en bra stämning. Men det var inte det som var grejen, grejen var den att jag gick på min första bal med några utav mina allra bästa vänner, dem som ligger mig varmast runt hjärtat och dem som håller mig hårdast i handen. Dem som räddar mig.

Det blev så påtagligt vid en sån här tillställning, vi alla har studenten och utspringet runt hörnet, därefter ett helt nytt kapitel som dem flesta välkomnar med någon slags skräckblandad förtjusning. Högtidligt uppklädda, som aldrig förr.


Bubbel, mat, foton, kramar, snapsvisor, kärlek. Men inga tårar, än. Nej inga tårar förrän det blev ändå mer uppenbart vilka fantastiska vänner jag har och vilket galet band vi har till varandra.


Kl. 00.nånting

I högtalarna - DIN SOLDAT

Någon greppar mina armar, mitt i det högsta, tyngsta dunket där dansgolvet var proppat, ljuset dämpat, stämningen på topp. Greppet är hårt och ögonen fångar mina, det är en av mina bästa kompisar, som står där och skriker in i mina ögon, mina öron, rätt in i mitt ansiktet, JAG HAR SETT HUR DEN DÄR SKITEN ALLTID TÄR PÅ DIG, svälj malin, JAG KOMMER KRIGA FÖR DIN SKULL O FINNAS DÄR FÖR DIIIG, NÄR DU STUPAR NÄSTA GÅNG SÅ VILL JAG BÄRA DIG,


LÅT MIG VARA DIN SOLDAT.


dripp,dropp, rip foundation, jag älskar er.


Ni är värdefullast. Ni är meningen för mig.


Likes

Comments

  • 1626 Readers

Likes

Comments

Har du cancer? Nej.
Är du glad?! Det BORDE du vara haha.

Det var med lätta steg, som med vingar på skorna, jag lämnade onkologmottagningen på Gävles sjukhus idag. Ordet onkologi skrämmer mig så in åt h-vete. Det är laddat och förknippat med cancer, ni vet, det som så många dör av, så många barn blir föräldralösa av och det som gör att många inte får leva klart.

Det här året har SUGIT för mig ärligt talat. För att göra en lång historia kort har jag blivit nålstucken var och varannan dag, åkt "pling-plongtaxi" till sjukis, varit inlagd och typ inte kunnat äta utan o må som värre än den äckligaste efter-slick-city-bakfyllan. Usch lixom. Och detta får lixom inte hända pga att jag måste vara frisk till min operation som kommer ske inom dem närmsta månaderna. Så stressen över det har varit stor. För att inte tala om allt skolarbete och studentfester jag missat..

Pga min konstiga kropp och konstiga provresultat, bestämdes att jag skulle göra ytterligare en röntgen, en speciell sorts röntgen som inte finns i Gävle utan på Akademiska i Uppsala. Jag och pappa for dit och visst kändes det lite olustigt att göra en röntgen som söker efter cancer. Jag drack kontrast som så många ggr förut men skillnaden var att dem injicerade en radioaktiv vätska in i blodet. Vi åkte hem från Uppsala lite smånervösa och jag också radioaktiv i 24h (haha fick inte umgås med gravida dessa timmar då det fanns någon slags strålning ifrån mig)...

Igår sa sköterskan på labbet, där jag tog veckans blodprover, att jag bör ha en anhörig med mig till onkologen. Dem hade kallat in oss för att prata om resultatet. En tom Malin satte på sig masken och därmed den trygga fasaden, ett leende på läpparna, bitch please-ögonen och ett ordentligt lager foundation. Skulle det bli mer cellgifter? Eller skulle Olga på onkologen allvarligt säga att "Malin jag är ledsen men du har 14 dagar - 1 månad kvar, se till att ta vara på den tiden", jag och pappa skojade om det innan för vi båda var nervösa.. Skapligt makabert.

Men när hon istället berättade att röntgen visade många tumörer men ingen "färgad" och på röntgen är dem som är färgade cancer, då kändes livet helt ok, solen sken för bara mig idag. Proverna var inte bra men mycket bättre. Vet inte om jag ska skratta eller gråta men känslan är iallafall helt störd LÄTTNAD. Det hade blivit lite mkt o slänga in ett bota cancer-projekt i mitt studentschema nu.

Nu ska jag koncentrera mig på kommande operation och sen ska jag rocka sommaren med mina vänner. Och juste en av dem största firningarna i livet ska jag också hinna med - studenten.

Kanske var det inte så konstigt att jag var sprudlande i skolan idag. Men kunde inte riktigt ge något bra svar på

"Mallsbralls varför e du så glaa för?"

"Ööh, jo, jag har inte cancer😂✌🏻😎".

Egentligen kunde ju faktiskt alla i min klass vara så glad som jag idag haha.


  • 2364 Readers

Likes

Comments

Ibland, eller ganska ofta, tar jag upp min telefon och kollar. Men jag vet inte riktigt vad jag kollar efter. Klart jag kollar om jag fått någon snap av någon trevlig person och klart att det kan ge mig viss tillfredsställelse, men jag är liksom ändå inte klar med telefonen.

Jag tror min hjärna (elr kanske till och med ryggmärg) vet att min IPhone kan så mycket, den har så många bra svar. Facebook håller koll på släkt o vänner, Instagram också, plus att den lär mig hur man ska sminka sig för att se ut som Kim Kardashian. Jag kan kolla vädret, tv-tablå, vad Pinchos tagit bort och lagt till på sin meny.

Men när jag är lite vilsen o bara tar upp min ifåne för o hitta ett svar så finns det inget. Det finns liksom ingen app som säger allt jag borde veta, vilka beslut jag borde ta, receptet till lycka eller en småsak som meningen med mitt liv. En sån notis får jag aldrig. Jag tror det är den appen jag verkligen skulle behöva.

  • 2067 Readers

Likes

Comments

  • 2077 Readers

Likes

Comments