Ibland, eller ganska ofta, tar jag upp min telefon och kollar. Men jag vet inte riktigt vad jag kollar efter. Klart jag kollar om jag fått någon snap av någon trevlig person och klart att det kan ge mig viss tillfredsställelse, men jag är liksom ändå inte klar med telefonen.

Jag tror min hjärna (elr kanske till och med ryggmärg) vet att min IPhone kan så mycket, den har så många bra svar. Facebook håller koll på släkt o vänner, Instagram också, plus att den lär mig hur man ska sminka sig för att se ut som Kim Kardashian. Jag kan kolla vädret, tv-tablå, vad Pinchos tagit bort och lagt till på sin meny.

Men när jag är lite vilsen o bara tar upp min ifåne för o hitta ett svar så finns det inget. Det finns liksom ingen app som säger allt jag borde veta, vilka beslut jag borde ta, receptet till lycka eller en småsak som meningen med mitt liv. En sån notis får jag aldrig. Jag tror det är den appen jag verkligen skulle behöva.

  • 94 readers

Likes

Comments

  • 110 readers

Likes

Comments

Det sista som överger en är hoppet. Det är ju jag. Lite vad jag står för, klyschigt värre. Det låter ganska fint, men det är okej att vara ledsen trots hopp. För allting är inte bara svart o vit, glad o ledsen. Det är så mycket mer, vilsen i pannkakan, ångest, ensamhet, samtidigt som känslan av att ha fantastiska människor, men ensamhet pga att jag har så svårt att släppa in och ta hjälp, förnekelse, stoppa huvudet i sanden-syndrome, you name it.

Jag har sån ångest över att ännu en operation står för dörren.

Skolan och studenten närmar sig med stormsteg.

Vem ska hjälpa mig att göra mig iordning för min studentbal som jag sett fram emot hela livet och som är viktig för mig? Min mamma som jag inte träffat på snart 4år?

Jag klarar inte av att göra något heldant.

Min kropp säger ifrån och säger att vi måste dumpa lite av det onda innan vi kan köra all in igen.

Jag skäms.

Jag ser mitt hästliv som ett misslyckande fast jag borde se allt det som det givit mig.

Jag har inte gett upp. Klart att jag ska kämpa mig blodig. Men jag behöver hjälp, jag måste organisera min armé för att jag ska kunna komma igenom så smärtfritt som möjligt.


  • 139 readers

Likes

Comments

Nu är det 2017 förtusan. Asså lixom. Förstå att det är 10 år sedan 2007, 2007 då supermodellen Kate Moss och rocksångaren Pete Doherty gifter sig i Thailand. Bröllopet är dock inte juridiskt bindande i Storbritannien så redan den 18 januari planerar paret ett nytt bröllop för att juridiskt bli ett äkta par. Inte för att jag minns det men det hände iaf då. Något jag minns från 2007 däremot det är att MumsMåns och "Cara Mia" inte vann Melodifestivalen för det gjorde The Ark. Det känns faktiskt inte så långt som tio år bort..

Jaja, hursomhelst är det ett nytt år, nytt kapitel och jag har något helt sjukt framför mig?! Studenten. En utav höjdpunkterna i livet för många. Det här halvåret kommer vara fullt av studentfester, ångest över det enorma gymnasiearbetet, fjärilarna i magen över livet efter skolan och en slags sorg över att lämna dem fantastiskt underbara människorna jag lärt känna under mina år på Borgis. Alla fina elever och lärare som gått från strangers till vänner för livet på den här tiden. Det är också ett nytt hästår och jag är så lyckligt lottad som är ägare till min fantastiska lilla studsboll i Jim som blir hela NIO år, han var 6 då vi köpte honom.

Jag skulle vilja stoppa där men tyvärr har jag ganska ont, jobbigt att andas och ett skapligt tryck på huvudet/örat/öga/hals pga mina växande tumörer. Har haft ont sen i somras, röntgades i början på hösten och har fått en telefontid med Uppsala om några dagar, det är helt sjukt. Jag är 18 och ett halvt år med, förhoppningsvis ett långt, händelserikt liv framför mig, jag har en livsglädje som få har och jag uppskattar det friska livet helt galet, JAG ÄLSKAR DET. Det är skamligt att man ska behöva få psykisk ohälsa, bara känna hopplöshet inför sjukvården och mina problem. Tänk vad grymt det kunde vara om det kunde vara lite lättare. Om jag som ung och driven skulle kunna få ett bemötande som jag tycker att jag förtjänar. Det krävs att man är stark genom operationer och rehab, det känns onödigt att man ska behöva vara stark 7månader innan också. I ovisshet.

Min önskedröm är att sjukhuset kan hjälpa mig så fort som möjligt och att jag kan njuta så fullt ut det bara går utav en av dem häftigaste tiderna i livet.

PS. Jag har badat med delfiner sedan sist. DS
Juste, och tatuerat mig också.

  • 318 readers

Likes

Comments

Lyxig måndag med min Ayla som kom o muntrade upp mig i min skolpanik, vi fixade klart mitt tal inför nästa vecka så nu är det bara att öva!

Idag har jag ont i huvet pga suttit på lektioner med myror i brallan, efter skolan drog jag och Oli till Java och pluggade vidare men i mycket mysigare miljö och med kyckling/mozzarella focaccior att trycka samtidigt.

  • 597 readers

Likes

Comments

Om en vecka åker vi till Mexico och ingen är gladare än jag!! Däremot klagar jag då rakt inte på vad som hänt hemma dem senaste dagarna.

Puss o kram på er.

  • 603 readers

Likes

Comments

Jag vet inte. Det är väl lite så jag känner ang allt just nu.

Jobbade på match i fredags, i baren på Kent i lördags och gick ut för att fira Olivia lördagkväll. I går var jag på Strömsholm och kollade samt hjälpte Lotta inför SM-final. Hon o Fia slutade nia.

Idag är jag tom.

  • 727 readers

Likes

Comments

Oooh yes!!

Jag har mått dåligt hela helgen, men idag är jag fullproppad med positiv energi och adrenalin. Älskar att tävla, älskar att vara på tävling med min familj, älskar att träffa mina gamla och nya hästvänner. Att min fina häst avslutade året med 100% felfritt detta meetinget var ju inte heller så tokigt.

Oliver (min styvbror) hjälpte mig i helgen och det gjorde det hela så mycket lättare. Framhoppningen gör vi så bra tillsammans, diskuterar det bästa möjliga för hästen och inga utsvävningar, håller oss till vår plan.

Banan var jag extra noggrann med idag då jag tyckte att den verkade lite tekniskt svår. Talrikast lite med min klubbkompis Daniel som alltid kommer med goda råd och vet vad som jag bör göra för bästa resultat. Taktikade också omkring lite med mina kompisar Alva och Moa, dem är båda jätteduktiga så tänkte att det säkert smittar av sig, hahaha.

Var så glad efter dagens 120, det må vara en mini prestation, men för mig betydde just den här rundan så mycket. Jag tyckte att jag red bra och den känslan vill jag avsluta med i år. Mycket har hänt det här året och trots toppenresultat på större tävlingar hela våren så har upphållet från tävling nu under sommar och höst, satt sina spår.

Min sommar i Tyskland tröck ner mig i fotsulorna och jag kände mig världssämst och ville helst aldrig mer rida då någon såg.

Den här rundan är också viktig just för att jagvinte mår bra. Jag behöver få hjälp igen och jag vet inte när jag kommer att tävla nästa gång.

TACK FÖR DEN HÄR HELGEN, glädjen är tillbaka!!!!!!!!!!!!

  • 809 readers

Likes

Comments

Jag grinade mig till sömns av olika anledningar. För att jag är besviken på människor, besviken på ödet och besviken på mig själv. Fast egentligen kanske det var för att jag var trött, haha.

Inatt drömde jag massor och imorse var jag mega svullen i kroppens alla körtlar. Kände mig lite svag för att ta mig till skolan. Och lite oförberedd över den kommande redovisningen idag.

Nu har jag gjort klart redovisningen så kanske åker till skolan så jag får det gjort. Mår inte som en prinsessa dock så väntar på den goda fen i Askungen, "bibbidi bobbidi booo".

Skulle ju tävla i helgen. Men jag vet inte om jag har krafter för det. Alla krafter går till andra saker som att slåss mot mina tumörer 24/7.

  • 857 readers

Likes

Comments