Efter många turer fram och tillbaka till sjukhuset fick läkaren idag nog. Nu blev jag inlagd för observation och utredning. Har kaskadspytt tre gånger och knappt fått i mig vätska så proverna visade, inte så konstigt nog, vätskebrist så möt min nya kompis Harald som är min nya följeslagare. Dessutom har jag spytt upp min frukost så jag har inte fått i mig någon mat idag heller..

Så vi blir kvar på sjukhuset över natten. Min älskade sambo stannar även han över även om de kostar oss en extra slant men känner att jag verkligen behöver ha honom här. Så nu får vi avvakta och se vad som händer den närmsta tiden. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Idag ska jag till min fantastiska barnmorska och jag är så oerhört tacksam för att jag med stöd av mina vänner tog modet och bytte både mödravård och barnmorska. Minns hur jag och sambon satt där med mycket känslor när barnmorskan (då var vi ovetande om att hon skulle bli vår barnmorska) säger inför alla blivande föräldrar att jag kommer få missfall någon gång i vecka 6-8. Anledning?.. utomhavandeskap enligt barnmorskan. Mitt psykiska mående under dessa veckor ska vi inte prata om. Vid varje toalett besök var jag livrädd för att dra ner trosorna med rädsla för att se blod. Varje morgon ville jag inte gå på toaletten ifall jag skulle ha haft blod i trosorna. Men blodet kom aldrig och när vi passerade vecka 8 kunde jag pusta ut lite men fortfarande var vi kvar i den "kritiska" tiden för missfall. Skulle vi passera vecka 13 med ett levande litet pyre?

Vi fick en tid till min barnmorska och jag hoppades så enormt mycket på att jag skulle få en annan barnmorska än den vi hade på informationskvällen. Minns hur jag och älsklingen sitter i väntrummet och jag var så sjukt nervös. Hör hur en kvinnoröst ropar "Malin" och när jag tittar upp mot rösten stelnar jag till. Det är hon. Samma barnmorska. Jag går mot henne med ett leende och försöker ge henne en ny chans. Men när hon tar min hand säger hon "Jag känner igen mannen, men ville bara se att han är här med samma kvinna"......... alltså, va?! Vem säger så? Och vad menar hon? Minns att vi i samma stund går in i hennes rum, och när jag sätter mig ner i stolen svarar jag "Vad jag vet har han ingen annan kvinna" och barnmorskan skrattar. Inombords ville jag bara skrika. Är det så här det ska vara att ha en barnmorska?! Där efter stängde min hjärna av och jag minns knappt något från hennes instruktioner. Jag ville bara fly därifrån. Minns att hon avslutade med att säga att vi skulle ses i vecka 25, då var jag i vecka 14 och att jag skulle höra av mig om det var något som inte verkade okej med graviditeten. Paniken ökade igen för hur skulle jag veta det när detta är min första graviditet? Nu i efterhand vet jag att det är ganska vanligt att man har ett ganska stort glapp mellan inskrivningen och andra kontrollen hos barnmorskan!

När vi lämnade barnmorskan pratade jag med en nära vän som är gravid bara 8 dagar före mig och berättade om vad som hade hänt. Hon sa åt mig direkt att byta barnmorska! MIna kollegor märkte att jag var helt förstörd efter denna incident och de tyckte jag skulle anmäla barnmorskan då hon är där för stötta mig och inte göra mig mer orolig. Till slut fick jag modet och ringde en annan mödravård i grannkommunen som även de blev väldigt upprörda av barnmorskans bemötande. Några dagar senare, var då i vecka 16, fick jag träffa min nya barnmorska och oj var fantastisk hon är! Är så nöjd med att min kompis rekommenderade henne och att jag bytte. Så till er som av någon anledning känner att ni vill byta barnmorska eller mödravård så gör det! Det är vår rättighet och jag ångrar mig inte en sekund,

Hoppas ingen behöver genomgå min upplevelse av ett sånt katastrofalt bemötande av en barnmorska. Men om ni skulle göra det så tveka inte på att byta, antingen bara barnmorska eller mödravård helt å hållet. En barnmorska ska stötta dig genom hela graviditeten och aldrig stjälpa dig eller få dig att må dåligt. Du är värd den bästa barnmorskan ♡

Likes

Comments

Så har ännu en vecka passerat och vi är nu inne i vecka 35 (34+0). Efter dagens snabbvisit på förlossningen fick jag reda på att sessan har fixerat sig. Lättnad! Dessutom var tappen helt sluten och bakåtlutad så ingen förlossning i sikte den närmsta tiden. Hon får gärna hålla sig kvar inne i magen 3 veckor till, sen är hon mer än välkommen ut till oss här i världen. Mamma och pappa längtar så enormt mycket efter vår sessa ♡

Nu väger sessan cirka 2,4kg och är 47cm lång. Sessan börjar för varje dag bli färdig grodd där inne och nu är det fokus på lungorna som ska växa till sig det sista. Om tre veckor anses hon vara helt färdig utvecklad v38 (37+0) och en stor del av mig hoppas att hon tittar ut ganska snabbt efter att vi gått in i den veckan. 

Likes

Comments

Nu har det snart gått 3 veckor sen det jag kallar för övergreppet av läkaren på förlossningen. Tre veckor där jag under ett par dagar kände mig så otroligt kränkt och deppig. Minns hur ont jag hade av att sitta och stå. Bilfärden från sjukhuset var allt annat än roliga. Vi åkte till Björkhaga strandby där vi stannade i några timmar för att njuta av solens värma strålar.

När jag i måndags pratade med min mödravård och de ville att jag omedelbart skulle komma in bestämde jag och sambon att snabbt packa våra saker och ta oss till fastlandet. Även om barnmorskorna på Visby lasarett var mer än fantastiska så var min rädsla för att få samma läkare större och jag vägrade åka dit igen. Aldrig skulle jag klara av att utsätta mig för den situationen igen, om jag kan påverka det. Så på 30 minuter packade vi 3,5 veckas packning och slängde oss in i bilen..

Väl på mödravården här i Stockholm och det kom på tal om vad läkaren i Visby hade gjort mot mig blev min vikarierande barnmorska otroligt upprörd. Hon skakade på huvudet och mer eller mindre bad om ursäkt för läkarens beteende och sa att om en patient säger att de gör ont är de hennes skyldighet att direkt avsluta ingreppet. Att utrycka sig med orden "Nej Malin, de gör inte ont.. jag har fött fyra barn" är etiskt fel och det spelar ingen roll, för det är jag som patient som bestämmer. Känslan att få de jag känslor jag känt bekräftade och "godkända" går inte att beskriva. Att få de bekräftat att de känslor jag känt är helt befogade och inte alls överdrivna - som jag var rädd för.

Vad har konsekvenserna blivit inför den kommande förlossningen? Jag är livrädd för att bli bemött av läkare och barnmorska som struntar i vad jag vill, vad jag känner och tänker. Att mötas av "jag vet bäst"- mentalitet där jag ska underkasta mig för deras kunskaper och erfarenheter. Håller på att mentalt förbereda mig inför förlossningen och tänker att det är en situation som jag inte kan kontrollera. Visst, jag kan alltid be om en annan barnmorska men de finns inga garantier och det är något jag måste acceptera. De som jag har pratat med kring det som skett och min rädsla för förlossningen har oftast svarat "Du behöver inte oroa dig, du kommer få en fantastisk barnmorska" eller "De är där för att lyssna på dig, oroa dig inte". Men sanningen är att även om jag är medveten om att det är så det ska vara så finns de inga garantier för att det är så de kommer att vara. Men jag vet att jag måste ställa mig in på en positiv förlossning för att inte sätta stopp för mig själv. Att känna sig trygg är den viktigaste nyckeln för en lyckad förlossning. Jag vet vad jag måste jobba på...

Men nu laddar jag inför en positiv upplevelse av min förlossning. Jag kommer klara det... Imorgon går vi in i vecka 34 ♡

Likes

Comments

Havandeskapsförgiftning eller leverskada? Det blev en liten oväntad tur först på mödravården och sen vidare till specialistmödravården på Huddinge sjukhus.

Vid 10-tiden fick jag träffa en barnmorska på min mödravård. Hon började med att ta blodtrycket som visade 140/100 vilket hon blev lite alamerad för. Kissprovet var dock bra och hade enbart spår av äggvita. Hon lyssnades på sessans hjärta som slog för ort, 165/minut. Barnmorskan bestämde att jag skulle ligga ner en stund och vila för att sen ta nytt blodtryck och lyssna på prinsessan. Samtidigt som jag vilade ringde hon specialistmödravården och sa att jag behövde komma dit idag. Sagt och gjort, 13.00 fick jag tid dit. Barnmorskan tog nytt blodtryck som hade sjunkit till 135/80 och sessans hjärta slog nu 160.

På specialistmödravården fick jag lämna nytt kissprov, ta nytt blodtryck 138/85 och deras gräns för normalt är ett undertryck på 90. Därefter gjorde de ett ctg som var normalt och sessans hjärta slog fint, både med en normal frekvens som hade sina toppar. Läkaren som vi träffade sa att hon var helt lugn över att jag inte hade havandeskapsförgiftning. Istället började hon fundera på min leverfunktion och beställde blodprov för att se hur den mår. Avslutade läkartiden med att hon skulle ringa mig imorgon för att följa upp mitt mående. Skulle leverproverna vara bra kommer hon istället skicka remiss till neurologen som ska utreda mig vidare.

Är så trött på att vara gravid nu och längtar så enormt tills hon kommer ut till oss. Men de gäller bara att bita ihop och stå ut de sista veckorna nu. Hoppas bara hon inte väljer att vara kvar längre än till vecka 40...

Likes

Comments

För exakt två år sen satt jag på båten över till Gotland för ett par dagars semester tillsammans med en nära vän. Vi skulle bo hos hennes killpolare och inte visste jag att mitt liv skulle förändras efter dagarna på öjn. Jag minns hur du i början knappt ville prata med mig, ännu mindre titta på mig haha. Du retades och skrattade åt mig. Låter kanske lite konstigt att det hela ändå slutade med att de blev vi två.

Men minns hur jag såg dig sitta och vänta vid bilen den kvällen vi skulle in till Visby för att festa, där och då bestämde jag "dig ska jag ha" och det jag inte visste var att du paxade mig också i samma stund. Efter en oförglömlig bilresa in till VIsby så hamnade vi på Munken och vid biljardbordet satte sig du och jag ensamma, och för första gången verkligen pratade med varandra. Några drinkar (för min del) senare och min vän blivit "kidnappat" (denna historia får vi ta vid ett annat tillfälle haha) så var jag kvar på Munken tillsammans med två, egentligen, helt främmande killar. Killarna bestämde sig för att spela blackjack, där jag efter ett tag blir iväg puttad av en väldigt berusad man och oj vad ilsken jag blev, trodde jag skulle slå till honom. Men Patrik tog min hand och den släppte jag aldrig mer igen. Vår första kyss tog plats i en av Visbys alla fina vägar, utanför stadens ända nattöppna matställe haha. Du stal mitt hjärta den kvällen!

Nu två år senare är jag mer kär än någonsin. Om några veckor börjar nästa kapitel i våra liv, vi ska bli föräldrar till en prinsessa. Min största dröm får jag dela med mannen i mitt liv. Dig ska jag älska tills jag dör!

Likes

Comments

Jag är så lyckligt lottad som har dig vid min sida. Tacksam för att jag får dela varje dag med dig. Snart fyller du år och snart firar vi vår två-års dag. Om 1,5 månad börjar vårt största äventyr tilllsammans, som mamma och pappa till vår sessa. Jag älskar dig ♡

Likes

Comments

Booooom, så var vi inne i en ny vecka. Jag vet att jag tjatar om det men fasiken vad fort veckorna går och jag kan inte förstå att vi kanske har sessan i vår famn om cirka 7 veckor. Då slår det mig att jag burit på vår skatt i 33 veckor, vilket känns helt ofattbart för var de inte igår som vi fick pluset lixom?! Helt klart den lyckligaste dagen i mitt liv.

Hur mår kroppen då? Ur ett perspektiv mår jag faktiskt väldigt bra där jag varken har illamående eller migrän längre. Dock, antar jag, att sessan har blivit så stor att hon trycker mot lungorna som gör det otroligt kämpigt att få luft. Men i övrigt mår jag ändå väldigt bra :}

Likes

Comments

Nu har vi varit på Gotland i ungefär 1,5 vecka och jag fullkomligt älskar öjn. Graviditeten blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Vissa dagar är det tufft att komma upp ur sängen utan att bli andfådd haha. Känner mig verkligen som en heffaklump, "men en fin sådan" som min sambo brukar säga haha.

Idag kommer mina älskade föräldrar hit till oss på gården och ska stanna en vecka. Ska bli så otroligt mysigt att ha dem här och få uppleva vår lilla pärla. Just nu håller Patrik på att fixa med saker på gården tillsammans med hans släktingar medan jag sitter här och inser att min puls är lite högre än normalt. Måste nog lägga mig ned en stund och låta pulsen återhämta sig. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar tills sessan kommer ut till oss här i världen ♡

Likes

Comments