Idag har vi sjukstuga på myrbacka, båda barnen är snoriga och med en otäck hosta, själv har jag ont i halsen och feber.

Det som känns tungt i vanliga fall känns ännu tyngre idag och bara tanken på att uträtta alla hushållssysslor känns utmattande... 

Jag tog ett svep med dammsugaren efter frukost och torkade av alla bänkytor och direkt efteråt kom yrseln och huvudvärken som ett brev på posten. Önskar att jag bara kunnat spendera dagen på soffan och fokusera på att bli piggare, men det som ska göras blir inte klart av sig självt så det är bara att bita ihop.

Idag önskar jag att det fanns hemkörning av vegansk mat så att jag slapp stå i köket, men då vi bor där vi bor så är det ett önsketänkande som troligtvis aldrig kommer att slå in...

Nej det här med att orka med allt som ska göras då en är sjuk känns helt omöjligt just nu då jag knappt orkar ens när jag är frisk och det hade varit otroligt skönt om jag hade någon form av avlastning, antingen med barnen eller med resten som ska göras. Känslan av hopplöshet infann sig ganska tidigt under dagen och jag har gråtit helt okontrollerat under halva tiden jag varit vaken. 

Det var så mycket enklare att vara sjuk då en var liten, då det alltid fanns någon vuxen i närheten som kramade, tröstade och såg till att en fick i sig mat, den delen av min barndom saknar jag ofta... 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag vaknade jag och kände att jag för en gångs skull hade en gnutta energi i kroppen.

Klädde barnen och stoppade i dem frukost innan det var dags för stora trollet att åka till förskolan. Redan innan jag skjutsade Wilda hann jag ta reda på disken och starta en tvättmaskin, sängen blev bäddad och ytterkläderna blev sorterade, jag kände mig på gång.

Kom på att jag ville baka något då energin infann sig men upptäckte snart att jag inte hade några ingredienser att baka med, att åka på affären kändes som ett enormt motstånd så jag bestämde mig för att fortsätta städa istället.

Sorterade tvätt, städade Wildas rum och skurade badrummet uppe, när jag sedan stängde av dammsugaren infann sig en känsla av tillfredsställelse som jag inte känt på länge, den varade dock inte länge...

Ett telefonsamtal senare var ångesten ett faktum, upp som en sol och ned som en pannkaka. Det räcker med så himla lite för att få mig i obalans igen, "fel" tonläge i telefonen räcker för att det ska bli för mycket för mig, vilket det blev nu. All energi är som bortblåst och den där tillfredsställelsen är ersatt av en enorm klump i halsen och ett hjärta som slår helt hejdlöst hårt i bröstkorgen.

Att hämta Wilda på förskolan känns som en enorm utmaning och tanken på att Peter kommer hem sent ikväll känns främmande och obehaglig.

Idag orkar jag inte. Inte idag heller...

Likes

Comments

Ny vecka, nya tag. Eller ny vecka åtminstone.
Idag har jag varit hos terapeuten igen, ännu en timme med ont i magen, panik och tårar som aldrig tycks ta slut.
Idag blev det mer intensivt än det varit innan och precis det hade jag på känn redan när jag satte mig i bilen för att åka dit.
Halvvägs till Vansbro började pulsen gå upp, jag fick tillbaks den där klumpen i halsen som gör det svårt att svälja som jag tycks ha vant mig vid de sista veckorna och jag kände hur jag började svettas i pannan.
Med ett krampaktigt tag om ratten styrde jag ändå bilen vidare mot vårdcentralen.
Framme på parkeringen satt jag kvar i bilen länge och väl innan jag till slut tog mod till mig och klev ur.

I väntrummet kom den där klumpen i halsen tillbaks och jag fick svårt att svälja. Sekunderna kändes som minuter innan jag hörde mitt namn som i en bubbla.

Jag fick berätta om hur veckan varit, om de sömnlösa nätterna och hur hjärtat nästan hoppat ur bröstkorgen på mig när min telefon plingat, av rädsla för att jag ska bli tvungen att prata med någon som jag inte orkar prata med. Jag berättade om ångestattackerna jag fått hemma i soffan bara av tanken på att åka på affären och hur jobbigt jag tycker att det är att få lov att undvika människor jag känner på grund av rädsla för att någon ska genomskåda min mur som jag byggt och upprätthållit under alla dessa år.

Vi pratade också om vad det beror på att jag inte kan tillåta mig själv att känna alla känslor, varför jag får ångestattacker när jag gråter och varför jag försöker hjälpa alla människor med deras känslor samtidigt som jag förnekar mina egna, och det var både intressant och fruktansvärt jobbigt..

Men det är så mitt liv har varit. Mina föräldrar är två helt olika människor, två helt olika personer med helt olika värderingar.
Den ena sidan har alltid accepterat mig och stöttat, i alla lägen, oavsett humör. Den andra sidan har aldrig låtit mig ta plats, har dumförklarat och förlöjligat mina känslor.

Reaktionen på tårar blev ofta en utskällning, skrik, bråk och hånskratt.
Jag blev rädd för att gråta för att jag ville undvika konflikter... Det är därför jag får ångest och panik när jag blir ledsen, min kropp förbereder sig antingen för att slåss, eller för att fly... Därför trycker jag bak alla jobbiga tankar längst bak i huvudet för att undvika en situation som ger mig panik... Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det, för att det undermedvetet har påverkat mitt liv på ett negativt sätt, under en så lång tid..

Efter att timmen passerat gick jag ut till bilen och försökte hämta mig, men jag hann bara köra ett par kilometer innan jag blev tvungen att stanna, tårarna rann så intensivt att jag inte klarade av att se vägen.
Jag åkte raka spåret hem och bytte kläder då jag blivit helt genomsvettig under samtalet, sedan försökte jag samla mig för att åka hem till mamma som haft barnen under tiden jag varit till vårdcentralen.
Jag fick en bamsekram av Wilda och Astrid ville ha mat så hon fick komma upp i famnen på mig och direkt kände jag någon form av inre lugn igen, mina barn är verkligen hela min värld och de som håller mig flytande de dagar som känns tyngst.

Mamma hade lagat mat under tiden jag var iväg så vi åt lite innan jag tog med mig tjejerna för att sova lite middag.
Vi somnade nästan direkt och när jag vaknade efter två och en halv timme kände jag mig fortfarande helt utmattad.
När Peter sedan slutat jobbet och det var dags att åka hem hade jag lyxen igen att få kliva innanför dörrn och sätta mig vid ett dukat bord, då han lagat middag till oss för att jag inte skulle behöva tänka på det.
Han är bra fin den där gubben jag är gift med, det är de små sakerna som gör det.

Jag känner mig fortfarande helt utmattad, men kände ändå någonstans att jag fick lov att skriva av mig, bara för att få det "lite ur världen."

Likes

Comments

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen. Sist jag skrev ett par rader så berättade jag att jag inte mådde så bra i kroppen, att jag var konstant trött, fick yrselanfall och rasade i vikt, jag gick till vårdcentralen och de tog en massa prover och kunde se att alla värden i kroppen var fina och att problemen troligtvis berodde på något psykiskt. 

Först försökte jag förneka det... Inte kan det väl vara något fel på mig? 
Jag har ju ett bra liv, en trygg tillvaro, ett stabilt förhållande, fina ungar och så vidare.
Men sedan började jag tänka efter och då slog det mig helt plötsligt att jag inte alls mår bra på insidan. 
Jag har inte alltid haft det lätt, livet har inte alls varit en dans på rosor och jag har gått igenom flera trauman, trauman som jag inte låtit få någon plats i min hjärna utan som jag försökt trycka undan så långt bak i huvudet som möjligt. 
Det fungerar till en viss gräns, men sen brister det. 

Jag tog kontakt med samtalsterapeuten i Vansbro och fick en tid ganska omgående, vilket var både skönt och jobbigt och med en stor klump i magen tvingade jag dit mig själv. 
Motvilligt började jag berätta om mig själv och om hur mitt liv sett ut, från början till nu och det brast, fullständigt.
Tårarna sprutade och jag fick svårt att andas. Allt som jag försökt trycka undan kom upp till ytan igen och jag kände mig så sjukt sårbar. 
Allt som jag dolt väl bakom mina tjocka murar kom fram till allmän beskådan, som jag kände det. 

Terapeuten är bra, lätt att prata med och inte så mjäkig som vissa kan vara. Vi pratade, hon ställde frågor och jag svarade så gott jag kunde. 
När första samtalet var över fick jag med mig papper hem, där jag skulle skatta hur jag mår genom att ringa in det svar som passar mig bäst, frågorna gällde framförallt ångest och depression; jag fick full pott på alla och det gick mer upp för mig att jag inte alls mår bra egentligen. 

Jag har varit till terapeuten en gång till efter det och har fått en ny tid på måndag, det är inte meningen att jag ska må såhär och speciellt inte då det finns hjälp att få. Jag har nog försökt intala mig själv att jag mår bra och lagt fokus på allt annat för att slippa tänka på det som är jobbigt för mig under en alldeles för lång tid. 
Jag måste på något vis bearbeta det jag har i bagaget innan jag kan leva fullt ut här och nu.

Bara att skriva detta inlägget känns läskigt och svårt, för en vet aldrig hur en blir bemött.
Jag är ju fortfarande jag, förutom att jag har en kämpig period just nu.

Likes

Comments

Fan vad trött jag är hela tiden.
Och trött på att vara trött.

Men det har ändå blivit bättre tycker jag, för bara en vecka sedan hade jag noll energi, kände ingen glädje, jag ville ingenting, förutom att ligga nerbäddad i sängen med hörselkåpor på, typ.
Nu är jag fortfarande trött mest hela tiden, trots det har livslusten börjat komma tillbaks, jag har fått tillbaks mitt sociala liv och pratar faktiskt med människor som inte bor innanför dessa fyra tegelväggarna, det är fantastiskt skönt.

Jag gör ändå mitt bästa och kämpar på med att aktivera barnen, hålla rent och fint hemma, laga mat i den mån jag orkar, ibland känner jag mig som en självutnämnd superwoman typ.
Jag är ganska grym ändå.

Idag har jag till och med orkat träna, ingenting blodigt kanske, men ett pass med fokus på magen på runt halvtimmen och efteråt kunde jag känna konturerna av mina magmuskler, jag blev innerligt lycklig.
Sedan jag blev klen har jag inte orkat träna och dessutom har jag rasat i vikt, det känns ändå skönt att veta att jag inte förlorat alla muskler trots allt.
Målet under 2017 blir väl först och främst att orka med, att bli att må bättre men även att komma i form och bygga lite kropp, jag är så förbannat trött på att vara spinkig och på att folk kommenterar hur liten jag är så snart de får chansen.

Likes

Comments

9 månader.

Så lång tid har det gått sedan jag sist skrev en rad.
Det är lång tid, speciellt om en har en massa tankar som skaver i bakhuvudet hela tiden.

Det är så mycket som har hänt i mitt liv, det har varit en omtumlande sensommar och höst och det är först nu som verkligheten börjar komma ikapp mig ordentligt.
Jag är trött, både fysiskt och psykisk och all stress kring att orka med allt och att finnas där för de människor som behöver en har gjort att jag åsidosatt mig själv ordentligt, igen.

Det började med att jag fick blodtrycksfall varenda gång jag reste mig upp och att det började susa i öronen som om man är rejält täppt i näsan, eller hur en ska förklara, sedan började jag rasa i vikt, få ont i musklerna, blev tröttare än vanligt och tappade aptiten, jag funderade på att söka hjälp men först när jag trillade ihop på golvet så insåg jag att det kanske var något som inte bara skulle skakas bort.
Jag fick komma till vårdcentralen och ta prover förra torsdagen och idag ringde en ssk ifrån labbet och ville att jag skulle komma tillbaks för att ta fler prover då doktorn snappat upp något som inte stämde riktigt och såklart kom de dåliga tankarna på en gång.
- Tänk om det är något allvarligt.
Tänk om jag ignorerat mig själv och min kropp till den milda grad att jag faktiskt blivit sjuk på riktigt?

Och till vilket pris?

Jag har vänt ut och in på mig själv för att finnas tillhands, pusslat med alla dygnets timmar för att få mig själv att räcka till, åkt överallt, alltid varit tillgänglig på telefon, lagat mat, varit stressad över att få ihop livspusslet ekonomiskt, oroat mig, tänkt, jag har gjort allt. Allt utom att sätta mig själv i första hand.

Nu börjar verkligheten komma ikapp.
Med den kommer bitterheten.
Bitterheten över att jag alltid gör såhär, att jag ger så mycket mer av mig själv än vad jag någonsin kommer att få tillbaks.

Man börjar ifrågasätta sig själv rätt rejält.

Likes

Comments

Oj oj vad längesen det är jag skrev något här!

6 Januari skrevs sista inlägget, alltså på Peters födelsedag och sedan dess har det verkligen hänt en hel del!

Mina värden blev varken bättre eller sämre under tiden jag låg inne på lasarettet, trots näringsdropp och vätskedropp så var levern påverkad, jag hade kalciumbrist vilket gjorde att jag kräktes en hel del och det i sin tur gjorde att bristerna blev värre, såklart.
Så efter att ha bollat fram och tillbaks med barnmorskor, undersköterskor och läkare så blev det bestämt att ett försök till igångsättning skulle ske.
Efter ett lyckat försök till igångsättning med hjälp av en ballongkateter födde jag en helt underbar liten flicka den 12 januari. Hon var 49 cm lång och vägde 3100 g, en stabil bebis trots att hon kom i vecka 37.
Jag tänker inte dra hela förlossningsberättelsen idag (gör det en annan dag) men kan säga att jag är så tacksam att vi fick en vaginal förlossning istället för kejsarsnitt den här gången för det är verkligen det häftigaste jag någonsin varit med om!

Vi gav henne namnet Astrid och hon har nu varit med oss i åtta veckor! Tiden springer verkligen iväg, det känns som igår vi kom hem med en liten spröd fågelunge och nu har hon ökat med 1500 gram i vikt och växt 6.5 cm på längden, galet!

Amningen fungerar bra och trots en tuff start med gulsot så har hon växt precis som hon ska.


Wilda är en fantastisk storasyster och tar väl hand om Astrid, pussar på henne, ger henne nappen då hon tappar den och hjälper till att gunga på barnvagnen då hon ska sova. 

Det var nog största oron med att få en till liten; att Wilda skulle bli utom sig av svartsjuka, men hon tar det bra och enda gångerna hon blir upprörd eller ledsen så avreagerar hon sig på mig och Peter istället för på Astrid och det är ju såklart fantastiskt bra. 

Likes

Comments

Igår hade vi trots att jag mår som en kvaddad padda världens mysigaste dag.
Vi bestämde oss för att passa på att hitta på något kul med Wilda när jag inte behövde befinna mig på lasarettet alls så vi åkte till Sportys lekland här i Falun och busade järnet ett par timmar.
Wilda var helt eld och lågor och härjade runt med Peter tills båda var lika färdiga. Själv satt jag still på en bänk och bara njöt av att se Wilda och pappa ha så roligt tillsammans ⭐

Idag däremot känns det tyngre igen, skulle åka upp till antenatalen och ta prover (trodde jag) men undersköterskan kastade på mig ett dropp det första hon gjorde så jag antar att det kanske syns på mig att jag mår sämre igen.
Gick in i vecka 37 igår, alltså 37+0 så det är "bara" en vecka kvar tills bebisen är fullgången och då ska vi eventuellt diskutera alternativet att sätta igång mig så jag slipper må såhär, det är ingenting som är bestämt men något vi bollat fram och tillbaks om.

Mest ledsen känner jag mig idag för att det är Peters födelsedag och att vi hade planer som kanske går i stöpet nu...
Men men, ingen idé att ta ut något i förskott, vi får ta det som det kommer.

Likes

Comments

God middag! Eller god och god vet jag inte om den är, men middag är det hur det än är.

Söndag eftermiddag och jag känner mig mer trött och slut än jag gjort på hela tiden ungefär. Fortfarande iklädd pyjamas sitter jag i en stor fåtölj hos mamma, i exakt samma ställning som jag gjort hela dagen.
Illamåendet kom som en riktig käftsmäll i morse och huvudvärken likaså, en smörgås med lite smör på är det enda jag ätit på hela dagen och bara tanken på mat ger mig kväljningar.
Imorgon är det måndag och då väntar ännu ett besök på specialistmödravården här i Falun och har jag inte blivit bättre tills dess så kommer förmodligen näringsdroppet sättas tillbaks. Någonstans i allt elände känns det ändå som en tröst att det snart är klart, snart kommer bebis vara hos oss på utsidan och min kropp kan läka ihop ordentligt, det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag längtar efter att gå tillbaks till vardagen nu.

Peter fick ett begär efter att skruva med bilen så han passade på att ta en sväng hem till Dala-järna, jag var så otroligt sugen på att följa med hem över dagen och bara få känna mig lite normal, men det får väl bli en annan gång förstår jag.

Snön har i alla fall lagt sig som ett vitt, mjukt täcke över marken och dagarna blir allt ljusare för var dag som går, det är en otroligt stor tröst i allt mörker.

Allt är såklart inte tungt och mörkt även om det känns så, till exempel så var vi in på ännu ett tillväxtultraljud under gårdagen som skvallrade om att bebis växer och frodas ordentligt i magen, hen följer alla kurvor perfekt och av vad som går att avläsa från ett ultraljud så är bebisen helt frisk med fungerande organ, helt fantastiskt tycker jag med tanke på hur sjuk jag varit och hur dåligt jag mått.
Det ligger en hel del i att bebisen tar det den behöver oavsett.

Vägde mig igår och såg att jag ligger still på samma vikt som jag gjort de senaste 3 månaderna; 74 kg och minns jag rätt vägde jag 66-67 kg vid inskrivningen på MVC.

Likes

Comments

Ni är många som hör av er och undrar hur jag mår och hur det går med allting och även om jag inte orkar svara på alla fina meddelanden och "Krya på dig" hälsningar så blir jag alldeles varm i hjärtat! Det betyder otroligt mycket att ni är så många som är med mig i tankarna.

Jag tänkte därför skriva en liten uppdatering om hur det går med allt, främst för att jag inte orkar svara på alla de meddelanden som jag fått.

Bebisen ligger fortfarande kvar i magen och jäser till sig, igår gick vi in i v 36 (35+0) och det innebär att det är två veckor kvar tills graviditeten räknas som fullgången. Skulle jag inte bli bättre tills dess så kommer vi börja diskutera alternativet att sätta igång förlossningen då. Skulle jag däremot bli akut sämre så kommer det bli aktuellt med igångsättning tidigare.
Läkarna och barnmorskorna kallar just nu min mage för "kuvös" och tycker (givetvis) att det är bättre ju längre bebisen kan stanna inne i magen, jag håller med till hundra procent även om det är tungt just nu, för på neonatalen vill vi INTE hamna igen.

Jag har fram tills igår kräkts konstant och inte fått i mig varken mat eller vätska genom munnen utan har haft ett näringsdropp som stått och gått på nätterna, Nutriflex heter den och den innehåller allt en behöver näringsmässigt på en dag och i det har de tillsatt extra kalium då jag haft kraftig brist på det och det gjort att jag blivit ännu mer illamående, en riktigt ond cirkel.

Jag har fått flera olika mediciner som ska ta bort illamående men som absolut inte fungerat innan och allt har verkligen känts som en stor nedförsbacke utan någon ände.
Igår pratade jag med min läkare som ville prova en sista medicin som en slags "sista utväg", Zofran heter den och det är en medicin som i normala fall ordineras till människor som får cellgifter och faktum är att den i kombination med Omeprazol som är en medicin mot magkatarr är det enda som hittills haft någon effekt och som faktiskt dämpat illamåendet.
Dock har jag (redan) fått blåsor i munnen och huvudvärk av Zofranen men en får välja lite mellan pest eller kolera känner jag, allt som gör att bebis kan stanna inne i magen så länge som möjligt är bra.

Nästa vecka kommer vi göra ett nytt tillväxtultraljud för att se att bebisen växer som hen ska, även om det inte finns något som tyder på något annat.

Så nu äntligen känns det ändå som att vi har lite vind i seglen även om jag personligen tycker att det tar emot en hel del att äta så mycket medicin när en är gravid. Jag vet att de inte skulle ge mig något som är direkt skadligt för bebisen men det känns ändå inte helt okej.

Just nu sitter jag hemma hos mamma och bloggar ifrån hennes fåtölj då vi kommit överens med min läkare att jag får vara här på det villkoret att mitt tillstånd inte försämras och förutsatt att jag får i mig mat och dryck på egen hand.
Funkar det riktigt bra får vi sova hemma mot att jag åker tillbaks till lasarettet varje dag för provtagning och för att få fragminsprutorna som jag behöver för att inte få en blodpropp av picclinen som sitter i armen.

Jag håller både tummar och tår att det verkligen har vänt nu!

Likes

Comments