Underbara dag! Solen skiner, luften är varm och barnen är på topp!

Okej, nu ljög jag så mycket jag orkar, himlen är grå, det blåser så att jag stundvis får för mig att plåttaket ska flyga av taket och värmen som inte varit här på hela sommaren fortsätter att lysa med sin frånvaro.
Dessutom är Astrid sjuk och jag har tagit ut första VAB-dagen för terminen.
Att försöka roa två rastlösa barn som svävar i gränslandet mellan förkylda och pigga är inte lätt, Wilda delar först med sig av sina leksaker till Astrid för att sedan rycka dem ur hennes händer vilket givetvis slutar med katastrof. Varje gång.

På förmiddagen tröttnade jag ur på bråket och tog plats i köket för att baka bullar, att baka som terapi mot irritation fungerar varje gång för mig, att i tystnad få banka skiten ur en vetedeg gör mig ganska så tillfreds inombords.

Men jag ska inte gnälla egentligen, Astrid var varm som en kamin då vi klev upp imorse och snoret rann, att hon börjar piggna på sig är givetvis ingenting dåligt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag känner jag mig som världens mest engagerade och motiverade supermorsa, sådär som att jag skulle kunna göra exakt vad som helst; något i stil med att jogga till Haparanda med en unge på ryggen och en i famnen.

Not.

Jag är orimligt trött, ögonen svider, huvudet bankar och för att verkligen försäkra mig om att jag skamlöst kan ligga på soffan i en timme utan att göra någonting produktivt alls så får Wilda spela mobilspel på den gamla telefonen och Astrid får titta på Babblarna.

Jag har ingen som helst ångest över detta, trots att molnen bitvis verkar spricka upp och släppa igenom solen, inte heller känner jag några skuldkänslor emot barnen för att jag inte orkar aktivera dem (just nu).

Nu tycker säkert många att jag är en egoistisk skitmorsa och må så vara.
Barnen är mätta i magen, de är nöjda och avslappnade, nästan som att de förstår att supermorsor också behöver få ligga lata på soffan ibland för att orka.
Man måste få pausa.

Man behöver inte gå i tvåhundra hela tiden och hålla skenet uppe att man är outtröttlig, man behöver inte klistra på det där fejkleendet och göra två miljoner saker för att göra sina barn lyckliga.
Man måste orka med, man måste lyssna på vad de har att berätta, man måste finnas nära tillhands och trösta då de behöver det, man måste finnas. Som en klippa: och för att orka det måste även supermorsor få ligga på soffan och vara helt oproduktiva ibland.

Likes

Comments

.... För att tala om aborter?

Jag gör mig redan nu förberedd för den shitstormen som troligtvis kommer efter det här inlägget, men jag tänker inte be om ursäkt eller förklara mig ytterligare.

Igår kväll, bara minuter innan jag skulle krypa till sängs såg jag en tråd i en väldigt stor grupp för kvinnor på facebook, tråden handlade om aborter och hur trådstartaren absolut ville att gränsen för fri abort skulle sänkas.
Fler andra kvinnor hakade på i mobben och det eskalerade snabbt från dåligt till katastrof, livmoderbärare skammade andra livmoderbärare för att de gjort abort, de ville att gränsen för fri abort skulle sänkas från 18 veckor till 12, de ville tvinga gravida kvinnor att bära sina barn till förlossning för att sedan adoptera bort dem och några ville till och med att abort skulle förbjudas helt.

Kan vi bara stoppa här en stund?
Abortlagen säger att livmoderbärare utan att uppge speciella skäl får abortera foster fram till och med graviditetsvecka 18. I vissa fall aborteras foster till och med vecka 22, med godkännande från socialstyrelsen och då ska det finnas goda skäl till varför aborten ska genomföras, detta kan till exempel vara fysiska eller psykiska problem hos livmoderbäraren eller att fostret har en sådan skada att det inte bedöms livsdugligt efter en fullgången graviditet.

94% av alla aborter genomförs idag före graviditetsvecka 12.
Även döda eller missbildade foster räknas med i statistiken och är således inte livsdugliga ens från start.

Kvinnor har kämpat med blod, svett och tårar för att få den lagstiftningen vi har idag: det vill säga rätten att bestämma över sin egen kropp och rätten att själv få avgöra om en är redo att bli förälder eller inte.
Oavsett skäl till abort så är det och måste förbli en mänsklig rättighet.

Om gränsen för fri abort sänks, eller om aborter rent av förbjuds så kommer inte aborter att minska, istället kommer farliga och osäkra aborter att utföras som orsakar ett stort lidande och många kommer att ske med dödlig utgång.
Är det ett sådant klimat vi vill ha i Sverige?

Många menar att det är orättvist emot fostret att avsluta graviditeten, jag undrar då om det inte är mer orättvist att tvinga ett oönskat barn till världen, till föräldrar som inte vill veta av det?
Eller hur ett fosters "liv" som inte på långa vägar är livsdugligt utanför livmodern ska få väga tyngre än livmoderbärarens?

Istället för att tumma på abortlagen så borde vi lägga mer krut på att prata om sex och samliv med ungdomar, vi måste bli bättre på att tala om vikten av att skydda sig, lägga mer skattemedel på att betala för preventivmedel så att chansen att skydda sig emot ofrivilliga graviditeter inte blir en klassfråga där endast de som har råd kan undvika graviditet.

Oavsett skäl till abort så ska ingen skammas eller hånas för det, fostrets liv kan aldrig få väga tyngre än livmoderbärarens.

Likes

Comments

Idag har vi sjukstuga på myrbacka, båda barnen är snoriga och med en otäck hosta, själv har jag ont i halsen och feber.

Det som känns tungt i vanliga fall känns ännu tyngre idag och bara tanken på att uträtta alla hushållssysslor känns utmattande... 

Jag tog ett svep med dammsugaren efter frukost och torkade av alla bänkytor och direkt efteråt kom yrseln och huvudvärken som ett brev på posten. Önskar att jag bara kunnat spendera dagen på soffan och fokusera på att bli piggare, men det som ska göras blir inte klart av sig självt så det är bara att bita ihop.

Idag önskar jag att det fanns hemkörning av vegansk mat så att jag slapp stå i köket, men då vi bor där vi bor så är det ett önsketänkande som troligtvis aldrig kommer att slå in...

Nej det här med att orka med allt som ska göras då en är sjuk känns helt omöjligt just nu då jag knappt orkar ens när jag är frisk och det hade varit otroligt skönt om jag hade någon form av avlastning, antingen med barnen eller med resten som ska göras. Känslan av hopplöshet infann sig ganska tidigt under dagen och jag har gråtit helt okontrollerat under halva tiden jag varit vaken. 

Det var så mycket enklare att vara sjuk då en var liten, då det alltid fanns någon vuxen i närheten som kramade, tröstade och såg till att en fick i sig mat, den delen av min barndom saknar jag ofta... 

Likes

Comments

Idag vaknade jag och kände att jag för en gångs skull hade en gnutta energi i kroppen.

Klädde barnen och stoppade i dem frukost innan det var dags för stora trollet att åka till förskolan. Redan innan jag skjutsade Wilda hann jag ta reda på disken och starta en tvättmaskin, sängen blev bäddad och ytterkläderna blev sorterade, jag kände mig på gång.

Kom på att jag ville baka något då energin infann sig men upptäckte snart att jag inte hade några ingredienser att baka med, att åka på affären kändes som ett enormt motstånd så jag bestämde mig för att fortsätta städa istället.

Sorterade tvätt, städade Wildas rum och skurade badrummet uppe, när jag sedan stängde av dammsugaren infann sig en känsla av tillfredsställelse som jag inte känt på länge, den varade dock inte länge...

Ett telefonsamtal senare var ångesten ett faktum, upp som en sol och ned som en pannkaka. Det räcker med så himla lite för att få mig i obalans igen, "fel" tonläge i telefonen räcker för att det ska bli för mycket för mig, vilket det blev nu. All energi är som bortblåst och den där tillfredsställelsen är ersatt av en enorm klump i halsen och ett hjärta som slår helt hejdlöst hårt i bröstkorgen.

Att hämta Wilda på förskolan känns som en enorm utmaning och tanken på att Peter kommer hem sent ikväll känns främmande och obehaglig.

Idag orkar jag inte. Inte idag heller...

Likes

Comments

Ny vecka, nya tag. Eller ny vecka åtminstone.
Idag har jag varit hos terapeuten igen, ännu en timme med ont i magen, panik och tårar som aldrig tycks ta slut.
Idag blev det mer intensivt än det varit innan och precis det hade jag på känn redan när jag satte mig i bilen för att åka dit.
Halvvägs till Vansbro började pulsen gå upp, jag fick tillbaks den där klumpen i halsen som gör det svårt att svälja som jag tycks ha vant mig vid de sista veckorna och jag kände hur jag började svettas i pannan.
Med ett krampaktigt tag om ratten styrde jag ändå bilen vidare mot vårdcentralen.
Framme på parkeringen satt jag kvar i bilen länge och väl innan jag till slut tog mod till mig och klev ur.

I väntrummet kom den där klumpen i halsen tillbaks och jag fick svårt att svälja. Sekunderna kändes som minuter innan jag hörde mitt namn som i en bubbla.

Jag fick berätta om hur veckan varit, om de sömnlösa nätterna och hur hjärtat nästan hoppat ur bröstkorgen på mig när min telefon plingat, av rädsla för att jag ska bli tvungen att prata med någon som jag inte orkar prata med. Jag berättade om ångestattackerna jag fått hemma i soffan bara av tanken på att åka på affären och hur jobbigt jag tycker att det är att få lov att undvika människor jag känner på grund av rädsla för att någon ska genomskåda min mur som jag byggt och upprätthållit under alla dessa år.

Vi pratade också om vad det beror på att jag inte kan tillåta mig själv att känna alla känslor, varför jag får ångestattacker när jag gråter och varför jag försöker hjälpa alla människor med deras känslor samtidigt som jag förnekar mina egna, och det var både intressant och fruktansvärt jobbigt..

Men det är så mitt liv har varit. Mina föräldrar är två helt olika människor, två helt olika personer med helt olika värderingar.
Den ena sidan har alltid accepterat mig och stöttat, i alla lägen, oavsett humör. Den andra sidan har aldrig låtit mig ta plats, har dumförklarat och förlöjligat mina känslor.

Reaktionen på tårar blev ofta en utskällning, skrik, bråk och hånskratt.
Jag blev rädd för att gråta för att jag ville undvika konflikter... Det är därför jag får ångest och panik när jag blir ledsen, min kropp förbereder sig antingen för att slåss, eller för att fly... Därför trycker jag bak alla jobbiga tankar längst bak i huvudet för att undvika en situation som ger mig panik... Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det, för att det undermedvetet har påverkat mitt liv på ett negativt sätt, under en så lång tid..

Efter att timmen passerat gick jag ut till bilen och försökte hämta mig, men jag hann bara köra ett par kilometer innan jag blev tvungen att stanna, tårarna rann så intensivt att jag inte klarade av att se vägen.
Jag åkte raka spåret hem och bytte kläder då jag blivit helt genomsvettig under samtalet, sedan försökte jag samla mig för att åka hem till mamma som haft barnen under tiden jag varit till vårdcentralen.
Jag fick en bamsekram av Wilda och Astrid ville ha mat så hon fick komma upp i famnen på mig och direkt kände jag någon form av inre lugn igen, mina barn är verkligen hela min värld och de som håller mig flytande de dagar som känns tyngst.

Mamma hade lagat mat under tiden jag var iväg så vi åt lite innan jag tog med mig tjejerna för att sova lite middag.
Vi somnade nästan direkt och när jag vaknade efter två och en halv timme kände jag mig fortfarande helt utmattad.
När Peter sedan slutat jobbet och det var dags att åka hem hade jag lyxen igen att få kliva innanför dörrn och sätta mig vid ett dukat bord, då han lagat middag till oss för att jag inte skulle behöva tänka på det.
Han är bra fin den där gubben jag är gift med, det är de små sakerna som gör det.

Jag känner mig fortfarande helt utmattad, men kände ändå någonstans att jag fick lov att skriva av mig, bara för att få det "lite ur världen."

Likes

Comments

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen. Sist jag skrev ett par rader så berättade jag att jag inte mådde så bra i kroppen, att jag var konstant trött, fick yrselanfall och rasade i vikt, jag gick till vårdcentralen och de tog en massa prover och kunde se att alla värden i kroppen var fina och att problemen troligtvis berodde på något psykiskt. 

Först försökte jag förneka det... Inte kan det väl vara något fel på mig? 
Jag har ju ett bra liv, en trygg tillvaro, ett stabilt förhållande, fina ungar och så vidare.
Men sedan började jag tänka efter och då slog det mig helt plötsligt att jag inte alls mår bra på insidan. 
Jag har inte alltid haft det lätt, livet har inte alls varit en dans på rosor och jag har gått igenom flera trauman, trauman som jag inte låtit få någon plats i min hjärna utan som jag försökt trycka undan så långt bak i huvudet som möjligt. 
Det fungerar till en viss gräns, men sen brister det. 

Jag tog kontakt med samtalsterapeuten i Vansbro och fick en tid ganska omgående, vilket var både skönt och jobbigt och med en stor klump i magen tvingade jag dit mig själv. 
Motvilligt började jag berätta om mig själv och om hur mitt liv sett ut, från början till nu och det brast, fullständigt.
Tårarna sprutade och jag fick svårt att andas. Allt som jag försökt trycka undan kom upp till ytan igen och jag kände mig så sjukt sårbar. 
Allt som jag dolt väl bakom mina tjocka murar kom fram till allmän beskådan, som jag kände det. 

Terapeuten är bra, lätt att prata med och inte så mjäkig som vissa kan vara. Vi pratade, hon ställde frågor och jag svarade så gott jag kunde. 
När första samtalet var över fick jag med mig papper hem, där jag skulle skatta hur jag mår genom att ringa in det svar som passar mig bäst, frågorna gällde framförallt ångest och depression; jag fick full pott på alla och det gick mer upp för mig att jag inte alls mår bra egentligen. 

Jag har varit till terapeuten en gång till efter det och har fått en ny tid på måndag, det är inte meningen att jag ska må såhär och speciellt inte då det finns hjälp att få. Jag har nog försökt intala mig själv att jag mår bra och lagt fokus på allt annat för att slippa tänka på det som är jobbigt för mig under en alldeles för lång tid. 
Jag måste på något vis bearbeta det jag har i bagaget innan jag kan leva fullt ut här och nu.

Bara att skriva detta inlägget känns läskigt och svårt, för en vet aldrig hur en blir bemött.
Jag är ju fortfarande jag, förutom att jag har en kämpig period just nu.

Likes

Comments

Fan vad trött jag är hela tiden.
Och trött på att vara trött.

Men det har ändå blivit bättre tycker jag, för bara en vecka sedan hade jag noll energi, kände ingen glädje, jag ville ingenting, förutom att ligga nerbäddad i sängen med hörselkåpor på, typ.
Nu är jag fortfarande trött mest hela tiden, trots det har livslusten börjat komma tillbaks, jag har fått tillbaks mitt sociala liv och pratar faktiskt med människor som inte bor innanför dessa fyra tegelväggarna, det är fantastiskt skönt.

Jag gör ändå mitt bästa och kämpar på med att aktivera barnen, hålla rent och fint hemma, laga mat i den mån jag orkar, ibland känner jag mig som en självutnämnd superwoman typ.
Jag är ganska grym ändå.

Idag har jag till och med orkat träna, ingenting blodigt kanske, men ett pass med fokus på magen på runt halvtimmen och efteråt kunde jag känna konturerna av mina magmuskler, jag blev innerligt lycklig.
Sedan jag blev klen har jag inte orkat träna och dessutom har jag rasat i vikt, det känns ändå skönt att veta att jag inte förlorat alla muskler trots allt.
Målet under 2017 blir väl först och främst att orka med, att bli att må bättre men även att komma i form och bygga lite kropp, jag är så förbannat trött på att vara spinkig och på att folk kommenterar hur liten jag är så snart de får chansen.

Likes

Comments

9 månader.

Så lång tid har det gått sedan jag sist skrev en rad.
Det är lång tid, speciellt om en har en massa tankar som skaver i bakhuvudet hela tiden.

Det är så mycket som har hänt i mitt liv, det har varit en omtumlande sensommar och höst och det är först nu som verkligheten börjar komma ikapp mig ordentligt.
Jag är trött, både fysiskt och psykisk och all stress kring att orka med allt och att finnas där för de människor som behöver en har gjort att jag åsidosatt mig själv ordentligt, igen.

Det började med att jag fick blodtrycksfall varenda gång jag reste mig upp och att det började susa i öronen som om man är rejält täppt i näsan, eller hur en ska förklara, sedan började jag rasa i vikt, få ont i musklerna, blev tröttare än vanligt och tappade aptiten, jag funderade på att söka hjälp men först när jag trillade ihop på golvet så insåg jag att det kanske var något som inte bara skulle skakas bort.
Jag fick komma till vårdcentralen och ta prover förra torsdagen och idag ringde en ssk ifrån labbet och ville att jag skulle komma tillbaks för att ta fler prover då doktorn snappat upp något som inte stämde riktigt och såklart kom de dåliga tankarna på en gång.
- Tänk om det är något allvarligt.
Tänk om jag ignorerat mig själv och min kropp till den milda grad att jag faktiskt blivit sjuk på riktigt?

Och till vilket pris?

Jag har vänt ut och in på mig själv för att finnas tillhands, pusslat med alla dygnets timmar för att få mig själv att räcka till, åkt överallt, alltid varit tillgänglig på telefon, lagat mat, varit stressad över att få ihop livspusslet ekonomiskt, oroat mig, tänkt, jag har gjort allt. Allt utom att sätta mig själv i första hand.

Nu börjar verkligheten komma ikapp.
Med den kommer bitterheten.
Bitterheten över att jag alltid gör såhär, att jag ger så mycket mer av mig själv än vad jag någonsin kommer att få tillbaks.

Man börjar ifrågasätta sig själv rätt rejält.

Likes

Comments

Oj oj vad längesen det är jag skrev något här!

6 Januari skrevs sista inlägget, alltså på Peters födelsedag och sedan dess har det verkligen hänt en hel del!

Mina värden blev varken bättre eller sämre under tiden jag låg inne på lasarettet, trots näringsdropp och vätskedropp så var levern påverkad, jag hade kalciumbrist vilket gjorde att jag kräktes en hel del och det i sin tur gjorde att bristerna blev värre, såklart.
Så efter att ha bollat fram och tillbaks med barnmorskor, undersköterskor och läkare så blev det bestämt att ett försök till igångsättning skulle ske.
Efter ett lyckat försök till igångsättning med hjälp av en ballongkateter födde jag en helt underbar liten flicka den 12 januari. Hon var 49 cm lång och vägde 3100 g, en stabil bebis trots att hon kom i vecka 37.
Jag tänker inte dra hela förlossningsberättelsen idag (gör det en annan dag) men kan säga att jag är så tacksam att vi fick en vaginal förlossning istället för kejsarsnitt den här gången för det är verkligen det häftigaste jag någonsin varit med om!

Vi gav henne namnet Astrid och hon har nu varit med oss i åtta veckor! Tiden springer verkligen iväg, det känns som igår vi kom hem med en liten spröd fågelunge och nu har hon ökat med 1500 gram i vikt och växt 6.5 cm på längden, galet!

Amningen fungerar bra och trots en tuff start med gulsot så har hon växt precis som hon ska.


Wilda är en fantastisk storasyster och tar väl hand om Astrid, pussar på henne, ger henne nappen då hon tappar den och hjälper till att gunga på barnvagnen då hon ska sova. 

Det var nog största oron med att få en till liten; att Wilda skulle bli utom sig av svartsjuka, men hon tar det bra och enda gångerna hon blir upprörd eller ledsen så avreagerar hon sig på mig och Peter istället för på Astrid och det är ju såklart fantastiskt bra. 

Likes

Comments