View tracker

Oj oj vad längesen det är jag skrev något här!

6 Januari skrevs sista inlägget, alltså på Peters födelsedag och sedan dess har det verkligen hänt en hel del!

Mina värden blev varken bättre eller sämre under tiden jag låg inne på lasarettet, trots näringsdropp och vätskedropp så var levern påverkad, jag hade kalciumbrist vilket gjorde att jag kräktes en hel del och det i sin tur gjorde att bristerna blev värre, såklart.
Så efter att ha bollat fram och tillbaks med barnmorskor, undersköterskor och läkare så blev det bestämt att ett försök till igångsättning skulle ske.
Efter ett lyckat försök till igångsättning med hjälp av en ballongkateter födde jag en helt underbar liten flicka den 12 januari. Hon var 49 cm lång och vägde 3100 g, en stabil bebis trots att hon kom i vecka 37.
Jag tänker inte dra hela förlossningsberättelsen idag (gör det en annan dag) men kan säga att jag är så tacksam att vi fick en vaginal förlossning istället för kejsarsnitt den här gången för det är verkligen det häftigaste jag någonsin varit med om!

Vi gav henne namnet Astrid och hon har nu varit med oss i åtta veckor! Tiden springer verkligen iväg, det känns som igår vi kom hem med en liten spröd fågelunge och nu har hon ökat med 1500 gram i vikt och växt 6.5 cm på längden, galet!

Amningen fungerar bra och trots en tuff start med gulsot så har hon växt precis som hon ska.


Wilda är en fantastisk storasyster och tar väl hand om Astrid, pussar på henne, ger henne nappen då hon tappar den och hjälper till att gunga på barnvagnen då hon ska sova. 

Det var nog största oron med att få en till liten; att Wilda skulle bli utom sig av svartsjuka, men hon tar det bra och enda gångerna hon blir upprörd eller ledsen så avreagerar hon sig på mig och Peter istället för på Astrid och det är ju såklart fantastiskt bra. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår hade vi trots att jag mår som en kvaddad padda världens mysigaste dag.
Vi bestämde oss för att passa på att hitta på något kul med Wilda när jag inte behövde befinna mig på lasarettet alls så vi åkte till Sportys lekland här i Falun och busade järnet ett par timmar.
Wilda var helt eld och lågor och härjade runt med Peter tills båda var lika färdiga. Själv satt jag still på en bänk och bara njöt av att se Wilda och pappa ha så roligt tillsammans ⭐

Idag däremot känns det tyngre igen, skulle åka upp till antenatalen och ta prover (trodde jag) men undersköterskan kastade på mig ett dropp det första hon gjorde så jag antar att det kanske syns på mig att jag mår sämre igen.
Gick in i vecka 37 igår, alltså 37+0 så det är "bara" en vecka kvar tills bebisen är fullgången och då ska vi eventuellt diskutera alternativet att sätta igång mig så jag slipper må såhär, det är ingenting som är bestämt men något vi bollat fram och tillbaks om.

Mest ledsen känner jag mig idag för att det är Peters födelsedag och att vi hade planer som kanske går i stöpet nu...
Men men, ingen idé att ta ut något i förskott, vi får ta det som det kommer.

Likes

Comments

View tracker

God middag! Eller god och god vet jag inte om den är, men middag är det hur det än är.

Söndag eftermiddag och jag känner mig mer trött och slut än jag gjort på hela tiden ungefär. Fortfarande iklädd pyjamas sitter jag i en stor fåtölj hos mamma, i exakt samma ställning som jag gjort hela dagen.
Illamåendet kom som en riktig käftsmäll i morse och huvudvärken likaså, en smörgås med lite smör på är det enda jag ätit på hela dagen och bara tanken på mat ger mig kväljningar.
Imorgon är det måndag och då väntar ännu ett besök på specialistmödravården här i Falun och har jag inte blivit bättre tills dess så kommer förmodligen näringsdroppet sättas tillbaks. Någonstans i allt elände känns det ändå som en tröst att det snart är klart, snart kommer bebis vara hos oss på utsidan och min kropp kan läka ihop ordentligt, det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag längtar efter att gå tillbaks till vardagen nu.

Peter fick ett begär efter att skruva med bilen så han passade på att ta en sväng hem till Dala-järna, jag var så otroligt sugen på att följa med hem över dagen och bara få känna mig lite normal, men det får väl bli en annan gång förstår jag.

Snön har i alla fall lagt sig som ett vitt, mjukt täcke över marken och dagarna blir allt ljusare för var dag som går, det är en otroligt stor tröst i allt mörker.

Allt är såklart inte tungt och mörkt även om det känns så, till exempel så var vi in på ännu ett tillväxtultraljud under gårdagen som skvallrade om att bebis växer och frodas ordentligt i magen, hen följer alla kurvor perfekt och av vad som går att avläsa från ett ultraljud så är bebisen helt frisk med fungerande organ, helt fantastiskt tycker jag med tanke på hur sjuk jag varit och hur dåligt jag mått.
Det ligger en hel del i att bebisen tar det den behöver oavsett.

Vägde mig igår och såg att jag ligger still på samma vikt som jag gjort de senaste 3 månaderna; 74 kg och minns jag rätt vägde jag 66-67 kg vid inskrivningen på MVC.

Likes

Comments

Ni är många som hör av er och undrar hur jag mår och hur det går med allting och även om jag inte orkar svara på alla fina meddelanden och "Krya på dig" hälsningar så blir jag alldeles varm i hjärtat! Det betyder otroligt mycket att ni är så många som är med mig i tankarna.

Jag tänkte därför skriva en liten uppdatering om hur det går med allt, främst för att jag inte orkar svara på alla de meddelanden som jag fått.

Bebisen ligger fortfarande kvar i magen och jäser till sig, igår gick vi in i v 36 (35+0) och det innebär att det är två veckor kvar tills graviditeten räknas som fullgången. Skulle jag inte bli bättre tills dess så kommer vi börja diskutera alternativet att sätta igång förlossningen då. Skulle jag däremot bli akut sämre så kommer det bli aktuellt med igångsättning tidigare.
Läkarna och barnmorskorna kallar just nu min mage för "kuvös" och tycker (givetvis) att det är bättre ju längre bebisen kan stanna inne i magen, jag håller med till hundra procent även om det är tungt just nu, för på neonatalen vill vi INTE hamna igen.

Jag har fram tills igår kräkts konstant och inte fått i mig varken mat eller vätska genom munnen utan har haft ett näringsdropp som stått och gått på nätterna, Nutriflex heter den och den innehåller allt en behöver näringsmässigt på en dag och i det har de tillsatt extra kalium då jag haft kraftig brist på det och det gjort att jag blivit ännu mer illamående, en riktigt ond cirkel.

Jag har fått flera olika mediciner som ska ta bort illamående men som absolut inte fungerat innan och allt har verkligen känts som en stor nedförsbacke utan någon ände.
Igår pratade jag med min läkare som ville prova en sista medicin som en slags "sista utväg", Zofran heter den och det är en medicin som i normala fall ordineras till människor som får cellgifter och faktum är att den i kombination med Omeprazol som är en medicin mot magkatarr är det enda som hittills haft någon effekt och som faktiskt dämpat illamåendet.
Dock har jag (redan) fått blåsor i munnen och huvudvärk av Zofranen men en får välja lite mellan pest eller kolera känner jag, allt som gör att bebis kan stanna inne i magen så länge som möjligt är bra.

Nästa vecka kommer vi göra ett nytt tillväxtultraljud för att se att bebisen växer som hen ska, även om det inte finns något som tyder på något annat.

Så nu äntligen känns det ändå som att vi har lite vind i seglen även om jag personligen tycker att det tar emot en hel del att äta så mycket medicin när en är gravid. Jag vet att de inte skulle ge mig något som är direkt skadligt för bebisen men det känns ändå inte helt okej.

Just nu sitter jag hemma hos mamma och bloggar ifrån hennes fåtölj då vi kommit överens med min läkare att jag får vara här på det villkoret att mitt tillstånd inte försämras och förutsatt att jag får i mig mat och dryck på egen hand.
Funkar det riktigt bra får vi sova hemma mot att jag åker tillbaks till lasarettet varje dag för provtagning och för att få fragminsprutorna som jag behöver för att inte få en blodpropp av picclinen som sitter i armen.

Jag håller både tummar och tår att det verkligen har vänt nu!

Likes

Comments

Jag har tappat uppfattning om vilken dag det är, när det skymmer så tidigt tappar man dessutom tidsuppfattningen rätt rejält, men efter en snabbkoll på tv;n så ser jag ändå att det är tisdag eftermiddag och strax dags för middag här på avdelningen, lite bortkastat kanske med tanke på att jag ändå knappt äter något.

Det är alltså tisdag. Imorgon har jag varit här i en vecka. En hel vecka. Det har ändå gått ganska snabbt även om dagarna känns långa.
Jag ska ändå inte klaga då jag har tv på rummet, Peter är med mig och dessutom är nästan all personal här helt fantastiska. Man börjar känna igen många av dem nu och de flesta har rätt skön självdistans och humor.
Läkarna är dessutom bra, även om vissa är mer speciella än andra om vi säger så.

Droppet tickar i alla fall på och tack vare picclinen har jag inte längre ont i armarna, droppet märks knappt om en bortser från ställningen jag får dra med mig runt så fort jag bestämmer mig för att resa mig från sängliggande.

Idag passerade vi förresten någon slags "säkerhetsgräns" tror jag, 34 fullgångna veckor, skulle förlossningen dra igång spontant nu så kommer den inte att stoppas, det känns ändå väldigt betryggande att bebis anses vara så stor nu så den utan svårigheter skulle klara sig bra utanför livmodern. Det är passar bra att jag kommit så långt i graviditeten nu då jag dessutom börjar märka av sammandragningar allt mer regelbundet, fortfarande utan större smärta men fortfarande påtagliga. På CTG-kurvan imorse kunde vi se att de kom ungefär var sjunde minut, det höll i sig hela förmiddagen och gav sedan med sig framåt eftermiddagen.

Däremot blev jag tvungen att äta alvedon idag då jag känt av lite värk i magen, liknande mensvärk. Bebisens puls var lite högre än normalt och kissprovet jag lämnade imorse visade på lite vita blodkroppar. Vad det innebär får jag reda på imorgon vid ronden.

Likes

Comments

Måndag kväll och läget är fortfarande i princip oförändrat. Som det ser ut nu så blir det snarare sämre än bättre, värdena hade försämrats aningen under natten men som det lät på barnmorskan var de marginellt och ingenting att känna oro över än så länge.
Jag har fått näringsdropp sen förmiddagen igår så förhoppningsvis ska jag snart bli piggare.

Jag fick åtminstone träffa ett par narkosläkare idag som satte en piccline kateter i armen på mig som droppet ska gå igenom istället för den vanliga lilla droppnålen som sätts om en bara ska ha vätskedropp.
Näringsdroppet ska tydligen vara mer kärlretande och gör därför ondare efter ett par timmar än vad vätskedroppet gör.


Som det ser ut nu så blir det ingen hemgång än på ett tag då jag fortfarande inte klarar av att äta på egen hand. Jag börjar till och med ge upp hoppet om hemgång över jul, men kan åtminstone trösta mig med att Peter, Wilda, mamma och Erling kommer upp till lasarettet för att umgås med mig om jag är kvar. Så länge jag får ha mina närmsta hos mig så ska jag väl inte klaga allt för mycket!

Likes

Comments

​Idag är ingen bra dag. Inte över huvud taget. 
Jag ligger på Antenatal-avdelningen i Falun och har gjort sen onsdag förmiddag. 
Det började med att jag åkte in på grund av misstanke om tidig vattenavgång, dock var det helt lugnt på den fronten, men på plats i Falun började jag må riktigt illa och känna mig hängig och tack vare att det gick som det gick då jag väntade Wilda så bestämde sig läkarna för att ta lite blodprover för att säkerställa att mina värden var fina. 
Under tisdagen ringde de från specialistmödravården och berättade att de hittat en liten förhöjning på ett av leverproverna och bad mig därför höra av mig om mitt mående skulle förändras.
Under tisdagen kände jag mig ändå hyfsat pigg ända fram till kvällen då jag började få huvudvärk och må riktigt illa, jag uthärdade över natten och ringde sen in till lasarettet på onsdag morgon för att rådfråga dem hur jag skulle bete mig. 
De ville inte helt otippat ha in mig på kontroll och där upptäckte de brist på bland annat kalium, vilket kunde förklara illamåendet till en viss grad då kaliumbrist kan få en att må riktigt dåligt. 

Jag blev därför inlagd med dropp i hopp om att få åka hem under torsdagen men illamåendet gav inte med sig utan det höll i sig och blev snarare värre än bättre och därför blev jag kvar på lasarettet. 

Det är nu Söndag förmiddag och jag är kvar på lasarettet, fortfarande illamående och med svårt att äta och efter att ha träffat två läkare under ronden har de nu bestlutat att sätta dropp med näring istället för vätskedroppet som jag haft tidigare. 
Självklart hade jag hellre åkt hem, men jag förstår ju att jag inte kan åka någonstans så länge som jag mår som jag gör. 
Med extra näring i droppet slipper jag känna stressen och tvånget att försöka äta, nu kan jag försöka äta om jag känner mig hungrig. 
Det har blivit en ond cirkel innan, jag har haft panik för att jag inte fått i mig tillräckligt mycket mat, har försökt tvingat mig att äta och då har jag blivit illamående och kräkts, sen har jag fått ångest för det och på så vis har cirkusen varit igång. 
Tydligen har jag tappat två kilo i vikt sen jag kom in i onsdags trots att jag vätskats upp med dropp. 

Förhoppningsvis ska det vända nu. Jag håller båda tummarna och tårna för att det vänder så bebis får stanna inne i magen åtminstone i några veckor till. 
En till neoresa är det sista vi vill ha... 


Håll tummarna för oss! 

Likes

Comments

Nu är det verkligen pinsamt länge sedan jag skrev något här!
Flera gånger om dagen, nästintill, händer det något roligt som jag egentligen skulle vilja dela med mig av till er och ändå har jag inte tagit mig för att skriva. Det är väl sådär ibland.

Tiden rullar på i alla fall, även om det går sakta så rullar den på.
Bebis har nu med råge passerat dagen då Wilda blev utplockad med snitt; v33 befinner vi oss i nu, 32+4 och det finns inga ord som riktigt kan beskriva hur tacksam jag känner mig för det!
Varje dag som bebis får stanna inne är ett plus, såklart, och den här gången hoppas vi verkligen att vi klarar oss undan Neonatalen i Falun helt.


Förutom det då?
Wilda har blivit så himla stor. Alltså; verkligen stor! Hon har dragit iväg på längden rejält och dessutom har det hänt så mycket i utvecklingen, speciellt språkmässigt! Hon pratar hela meningar nu mer, är nyfiken, framåt och tar för sig.
Att hon skulle fått några men av att vara för tidigt född finns då inte!
Så otroligt tacksamt att se min lilla pruttunge växer och utvecklas så bra!
I torsdags var vi på lucia på hennes förskola och hon var utklädd till tärna. Barnen kanske inte sjöng så mycket, men alla var bedårande vackra i sina kläder!
Nu har jag (såklart!) bara bilder på Wilda av hänsyn till de andra barnen och föräldrarna; men se och njut!

Efter luciafirandet skulle vi fika tillsammans, barnen och föräldrarna på avdelningen, Wilda tyckte dock att vi var rätt tråkiga och hade istället siktet inställt på leksakstraktorerna, jag kan inte påstå att jag blev direkt chockad; det här med att umgås med oss tråkiga vuxna är väl inte Wildis grej direkt!

​Jag måste bara dela med mig av en bild på mina två lurvar! 
De är så fina och fluffiga! Det märks verkligen att det börjar på att bli kallt ute för deras pälsar är helt galna! 
De trivs så bra ihop killarna, leker med varandra, sover tillsammans och äter tillsammans. 
Jag som var så rädd att de inte skulle komma överens har verkligen oroat mig i onödan! De är bästa vänner! 

Likes

Comments

Eländes jäkla förkylningar säger jag bara!
Jag tror Wilda hann vara frisk i ungefär en vecka innan det small till igen, i morse vaknade hon med totalt igentäppt näsa och hostar som bara den med feber.
Jag sliter håret av mig på detta strax känner jag! Att hon aldrig kan få vara frisk!
Såklart ringde jag förskolan och sa till att hon inte kommer, jag önskar att ALLA föräldrar tänkte lika och höll sina ungar hemma när de är sjuka, då hade vi sluppit denna känner jag, men nej då, merparten av alla idioter till föräldrar stoppar i sina ungar alvdeon och skickar iväg dem sjuka till förskolan ändå och vips är epidemin igång. Jäkla stolpskott.

Hur som helst så hade jag inget jobb idag så det kvittar verkligen om hon är hemma eller inte, jag tycker snarare att det är mysigt att få ta hand om och pussa på henne hela dagen. Är en sjuk så behöver en sin mamma.
Dessutom bakade jag lussesemlor igår och jag har både julmust och glögg i kylskåpet så jag skulle absolut tro att vi klarar oss tillsammans idag.

Dessutom har jag börjat sticka igen, lite som ångestdämpning inför förlossningen och så vidare. Det märks att det börjar dra ihop sig och framförallt att det börjar närma sig mardrömsdatumet (30+6) då Wilda blev utplockad med akutsnitt.
Senast inatt vaknade jag svettig och ångestfylld efter en obehaglig dröm då jag och bebisen strök med under förlossningen.
Jag vet att jag överreagerar men samtidigt känns det befogat att få vara rädd också, min förra förlossning blev ju ingen trevlig upplevelse direkt, trots att allt gick bra till slut.

Att jag dessutom har börjat mått sämre sista veckan gör saken inte bättre, hormonpåslaget är stort och jag kräks ofta, jag försöker äta postafen och lergigan men det hjälper inte mycket.
Att försöka äta regelbundet när en mår som en skulle ha magsjuka ÄR inte enkelt, även om en får försöka tvinga sig själv och tänka att bebisen och min kropp verkligen behöver all näring den kan då.
Det är illa när en är ett glassmonster i vanliga fall och nu inte ens vill äta det.

Men vi tar en dag i taget, mer kan jag inte göra.

Jag måste bara slänga med en bild på vår fina Sixten.
Han har blivit så stor och fluffig sen han flyttade hem till oss och jag vågar nästan svära på att han trivs.
Fina bebismissen.

Likes

Comments

Idag är jag så otroligt mycket piggare än vad jag varit på länge och det känns helt otroligt skönt!
Jag jobbade mellan 8-13 igår och sedan åkte jag hem för att ta det lugnt och invänta mamma/mormor som kom ifrån Falun för att hämta Wilddjuret.

I morse passade vi därför på att sova tills vi vaknade av egen maskin, jag tror jag slog upp de blå första gången runt åtta tiden men beslöt mig för att inte kliva upp då utan låg kvar tills klockan var strax efter tio, det var värt hur mycket som helst!
Då hade inneboende Terese redan hunnit upp för att brygga kaffe så nybryggt kaffe väntade oss i köket, snacka om lyxigt!

Efter frukost blev det lite ärenden uträttade, bland annat hämtade vi pellets, passade på att städa Terese bil invändigt, köpa juligt nagellack på Lyko och dra förbi Erikshjälpen för att kika efter lite julpyssel. Det var rätt urplockat men jag fick åtminstone med mig ett par riktigt fina ljuslyktor hem.

Väl hemma igen kände jag mig fortfarande i ett sådant jul-mood så jag ställde mig och slängde ihop en mjuk pepparkaka med julmusik spelandes i bakgrunden. Mitt hjärta rusar verkligen när jag tänker på att det är snart är jul! Jag längtar efter att få se Wildas ögon på morgonen då hon springer upp och ser alla hennes klappar ligga under granen.
Dessutom har Hemköp Dala-Järna tagit in Sk*nka utan rumpa från Astrid & Aporna så en blir ju extra glad!

Likes

Comments