Jag kan nog aldrig riktigt förklara vad min familj och mina vänner betyder för mig. Mina stöttepelare, det är ni som gör så jag orkar, det är ni som får mig att kämpa och kriga. Jag är en utav de lyckliga själarna som har ett litet men starkt skyddsnät utav fantastiska människor som alltid finns där. Jag är er evigt tacksam för ert tålamod, alla timmar jag behövt prata, att ni tillåter mig vara den jag är utan att döma och att ni accepterar. Jag älskar er allihopa!

Tänk alla de gånger som jag bara har velat dra täcket över huvudet och vägrat gå upp. Då finns ni där, ni får mig att fortsätta, det är ni som får mig att finnas. Jag är så tacksam för att ni efter alla dessa år fortfarande står kvar. Jag är så tacksam att jag kan räkna med er att ni finns kvar, vi står upp för varandra. För jag hoppas att ni förstår vad värdefulla ni är för mig.

Världens finaste ni, jag är er evigt tacksam.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Att jag aldrig kan lära mig att förstå min egna kropp! Idag kom en sån dag som jag visste lurade i skuggorna. Har haft riktiga toppen dagar den senaste veckan, så jag har kört på, jag har kört racet. Varför lär jag mig aldrig att ha en jämnare aktivitetsnivå? Det måste finnas ett mellanläge, inte bara trimmade turbo eller snigelfart. Blir så arg på mig själv att jag fortsätter på samma sätt. Har ni några idéer om hur man kan få en jämnare nivå?

Men trots denna tunga dag så ska jag bannemig vinna över den, jag tänker inte låta dagen förstöra för mig. Även om jag gör om samma gamla misstag om och om igen så har jag ändå kommit så långt. För vad vore jag utan all denna energi, vad vore jag utan mina nedgångar? Jag försöker alltid lära mig något utav mina dippar, det får mig att fortsätta kämpa, fortsätta kriga för jag vet att utan mina superkrafter hade jag aldrig kommit dit jag är idag. Adhd är min drivkraft, min motor, min källa till lycka. Adhd:n kommer aldrig vinna över mig, för jag har lovat mig själv att aldrig låta adhd:n bli en stämpel på mig, min adhd ska fortsätta vara min styrka inte mitt fall.


Så imorgon kommer en ny dag och förhoppningsvis har jag lärt mig något av mitt misstag att köra slut på mig. Eller ja nått pyttelitet åtminstone, efter som jag fortsatt i samma spår i 27 år. Vissa tar det lite längre för än andra, men man klarar det alltid på ett eller annat sätt. Varför gå den vägen man förväntas ta, när man istället kan gå sin egen och få uppleva så mycket annat på vägen. Tänk så mycket roligt jag varit med om på grund av min problematik, ni skulle bara veta vad mycket historier och påhitt jag har att berätta för er! Heja mig och heja min superkraft!


För jag tror, att ni vi går genom livet, så har det bästa inte hänt än!

Likes

Comments

För mig har det kreativa alltid varit viktigt, det är mitt sätt att koppla av. Att bara vara i stunden, innan jag började med min medicin har jag bara i korta korta stunder orkat fokusera på saker även om jag älskat det jag gjort. Så att jag kan vara kreativ i längre stunder nu är helt fantastiskt. Mina idéer som är som en kulspruta känns helt plötsligt genomför bara. Det är som att en helt ny värld har öppnat sig för mig, visst fokuset, humöret, impulsiviteten och allt annat som hör till min problematik gör sig påmind under dagen. Men jag njuter av varenda sekund som jag känner friden i mig. Det är så häftigt att få lära känna sig själv på nytt igen, det är som jag har blivit pånyttfödd hur klyschigt det än låter, men jag är så tacksam för hjälpen jag fått. Och framförallt att jag inte inbillat mig detta i stora delar utav mitt liv. Jag känner mig stark och lycklig. Men som jag skrev igår mörka dagar kommer, men jag känner ändå att de dagarna kommer bli lite lättare att hantera då jag sakta men säkert börjar få verktyg att hantera mina känslostormar. Mina känslostormar som går så sjukt fort, jag hinner inte med själv. Det liksom bara smäller till, det spelar ingen roll om det är en positiv eller negativ känsla, de kommer som en käftsmäll.

Var på en jätteintressant föreläsning idag som handlade om hur vi hanterar förändringar. Fick mig verkligen en tankeställare och aha-upplevelse. Att kunna acceptera och gå vidare, att sluta älta att bli nöjd med sin nya verklighet. Jag har alltid haft svårt med förändringar som jag inte själv kan styra över, det har varit en pina när plötsliga saker sker eller en snabb förändring. Jag kan då lätt bli alldeles knäckt och bara gråta eller reagerar med ilska. Det svartnar för mig och jag vet varken ut eller in. Men den här föreläsningen gav mig många råd och verktyg om hur jag ska kunna tänka och att förändringar inte behöver vara skrämmande och otäcka. Ibland kan det även vara nyttigt.

Vi pratade även om att vara udda och sticka ut, att vara den som alltid syns och hörs. Alltså min styrka men ändå min svaghet. Jag är en sån person som antingen hörs och syns eller det ena eller det andra, det bästa jag vet och det värsta jag vet. Att jag älskar att stå i centrum är ingen hemlighet jag trivs i händelsernas centrum, men ibland är det en mardröm. När man alltid "förväntas" (som jag givetvis har inbillat mig själv), alltid ska vara där det händer när man inte orkar och klarar av att sålla ut i alla intryck så kraschar man tillslut. Hjärnan liksom kokar över och jag vill bara springa där ifrån, att det ska hända saker hela tiden är mitt gift men ändå min bränsle. För vad vore jag utan all energi. Jag måste bara lära mig hantera den, att få en jämnar aktivitetsnivå.


Du är bäst!

Likes

Comments

Först och främst vill jag bara säga tack! Tack för all respons och fina ord jag fick av anledning utav mitt förra inlägg. All kärlek som finns omkring mig gör mig alldeles varm, ni är underbara. Tack tack tack! Hade inte alls förväntat mig det gensvar som inlägget gav.

Det ger mig hopp om att jag ska kunna visa att ingenting är omöjligt, alla kommer i mål, vägen dit är bara olika för oss alla.


Vilken dag det varit idag! Sommaren har verkligen kommit, så himla skönt. Bara ben och mina fräknar har börjat komma fram. Jag älskar detta! Man kan inte bli annat än hoppfull och glad nu, idag är det en sån dag som det känns som man kan bestiga ett berg. Idag kan alla prövningar i världen klappa till mig, jag känner mig oövervinnelig. Det är en sån dag man ska tänka tillbaka på när det mörka molnet kommer och hälsar på. Så snälla påminn mig om detta den dagen jag skriver ett negativt inlägg om hur jävligt och pissigt allt är. För de dagarna kommer komma, men nu ska jag fortsätta njuta utav den här underbara dagen och kvällen.


Glöm inte att du är bäst!

Likes

Comments

Jag har börjat på det här inlägget så många gånger, både i huvudet och på papper. Jag har övervägt att bara skita i det och låta det va.

Men jag har bestämt mig, det här är mitt sätt att bearbeta, förstå och acceptera, men framförallt dela med mig utav min historia. Kanske hjälper det någon, kanske finner någon tröst kanske leder det till att någon också sträcker ut sin hand. Jag skriver denna text just för att jag vill ge en annan bild, kanske en ny förståelse rent av. Att vi inte ska döma så fort, att se personen bakom allt.


Jag har en superkraft, min bästa vän men ändå min värsta ovän. Jag har så länge jag kan minnas känt mig annorlunda, jag har så många gånger bara velat skrika rätt ut HJÄLP MIG, men i många år har jag svalt orden och vägrat visa mig svag. För det var så jag uppfattade mig själv om jag sträckte ut mina händer och bett om hjälp. Jag har försökt "bota" det som känts annorlunda med diverse olika självskadebeteende, det blev liksom lugnt för stunden. Jag har så många gånger stångat mig blodig för att inte känna, för att kunna slappna av, för att få ett lugn. Det drivet har varit min värsta fiende men ändå min bästa vän. Jag kommer i mål men vägen dit är alltid lång, oerhört lång. Drivet har gett mig allt jag har idag, min familj, mitt jobb, mitt hus, mina vänner, min styrka och mina ärr i själen.

Min superkraft kallas för trenddiagnos, dagdrömmare och jobbiga ungen, finns otaliga namn på min kraft, kärt barn har många namn heter det. Jag har börjat behandlas för ADHD. Äntligen har jag fått en förklaring på varför jag är den jag är. Tänk vad fyra extra bokstäver kan göra för en, jag hatar dem och jag älskar dem!


Med den här nygamla bloggen vill jag på mitt sätt dela med mig utav min vardag, hur jag får det att fungera men även dela med mig utav de dagar då min superkraft sätter käppar i hjulet. Det är viktigt för mig att visa de båda sidorna av situationen. Många gånger kanske det känns nattsvart, men man får inte glömma de fantastiska dagarna då ADHD verkligen är ett superkraft. För om jag tänker efter så är det tack vare dessa extra bokstäver, eller mina extra kompetenser som en person i mitt liv kallade det, som gjort att jag står här idag. Att jag har tagit mig igenom allt. Jag hoppas att jag kanske kan hjälpa någon med mina texter, för även om denna diagnos är ny så har den alltid funnits i mitt liv, jag har bara inte fått det bekräftat för än nu. Jag är fortfarande samma yviga, sprudlande och känslomässiga Malin, det har bara tillkommit lite extra i bagaget.

Likes

Comments