För fjärde julen kläs hon ut till lucia. Våran lilla fröken som minsann inte är så liten längre, den mjuka lucia kronan var en bra investering där 2014 och ännu i år fungerar den mycket bättre en en hård och obekväm krona. Sen KAN de kanske hända att den "riktiga" kronan fick lite stryk under sommarens möhippa. MEN mest är ju den mjuka ändå så bekväm. Tänkte vi kunde ta oss en liten titt på frökens lucia karriär.

Saga 2014, ungefär ett halvt år gammal och rätt så nöjd med livet i största allmänhet. Andra bilden är Saga 2015, ett och ett halvt år gammal och bestämd som få. På denna bild till och med syns mutan både i handen och munnen.

Saga 2016, två och ett halvt år gammal och detta är den ENDA bilden som finns med krona på huvudet. Totalt stop och totalvägran på allt som hade med kronor att göra. Hon ser som tur lite glad ut på bilden, men jag kan avslöja att skenet bedrar. Följande sekund var det nämligen gallskrik. Och så Saga 2017, tre och ett halvt år och NU snackar vi nöjd lucia igen. Med klänning och band och krona. Sjungandes en hel rad med julsånger.

Liten blir stor minsann, annat kan man inte säga.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Oj vad jag får upprepa denna mening just nu, DET ÄR OKEJ MALIN, du kan gå där ribban är lägst ibland också. Julafton om två veckor och här ligger jag och tar det lugnt. Frustrerande är bara förnamnet, men vad kan man? Just nu kan jag liksom inte påverka mitt mående speciellt mycket. Slut som artist är jag. Inför varje ledig dag har jag stooooora planer på allt jag skall hinna göra och varje gång får jag se mig själv besegrad. Jag orkar inte. Fokuserar ändå på de saker jag hunnit med, orkat med och klarat av.

Barnen har en paketkalender även i år, vi firade en riktigt fin och mysig lillajul och jag är säker på att julafton kommer bli lika fin den också. Även om fönstren troligtvis kommer vara otvättade, skåpen ostädade och bastun oskrubbad. Barnen var lika nöjda med att få dekorera färdigt köpta pepparkakshus och vi har sedan länge bakat pepparkakor ala sunnuntai. Julpyntet hittar fram lite vart efter. Och mellan varven får jag bara lägga mig på soffan. Har aldrig varit i detta skick förr, aldrig känt mig såhär orkeslös. Orkar sällan träffa vänner, orkar inte handla, orkar egentligen inget extra alls. Känner inte igen mig själv och det ÄR faktiskt frustrerande. Jag vet att det är övergående, att det är värt det i slutändan och allt det där andra. Jag är glad och lycklig över vår kommande trea men FAAAAAN vad trött jag är på att konstant må illa, konstant vara trött och orkeslös. Varje helg hoppas och önskar jag att orken skall hitta tillbaka igen, att kommande vecka skall komma med lite mer energi men den lyser med sin frånvaro. Det är dumt att gnälla jag vet, men ibland måste man väl ändå få säga högt hur jobbigt något känns. Det finns de som har det värre, det finns det alltid men jag vet också hur man KAN må som gravid och detta är långt ifrån mina tidigare erfarenheter. Kämpar vidare, förr eller senare är det juni.

Likes

Comments

Min riktiga systemkamera är kaputt för tillfället, skulle verkligen behöva orka föra den på reparation, men som så mycket annat denna höst så har det inte blivit av. Vi brukar knäppa någon bild på kidsen och använda som julkort, så var tanken även i år och det blir verkligen svårare och svårare för varje år som går. Ingen var sådär nämnvärt taggad på fotograferingen men efter många om och men och lite mutor i form av pepparkakor fick vi i alla fall en bild. Korten är beställda och nu är det bara att vänta. Är alltid ute i sista minuten då det kommer till julkorten, utom i fjol för då hade vi varit hos en fotograf och tagit bilderna. I nästa år tänker jag göra så igen..härre min skapare, då är det 3 (!!!!) kids som skall se glada ut. Blir svettig bara av tanken. Som sagt nästa år anlitar vi en fotograf. Skall skriva upp det i kalendern redan nu.

Likes

Comments

Oj fyfan vilken start på denna lördag. Imorse då jag vaknade var jag som vanligt kissenödig. Gick på toa men det kom inget, de senaste dagarna har jag haft en del problems med att kissa. Till och från och nu var det liksom stop. Efter ett tag kom det ändå lite och sen hände det man absolut inte vill att skall hända då man är gravid. Blod på pappret. Inte mycket men ändå. Ringde jouren och dom ville ha mig in på kontroll för att utesluta UVI. Faffa kom hit och käkade frulle med kidsen och Anton och jag hoppade i bilen och körde iväg mot Åbo. Väl framme fick vi snabbt träffa både sjuksköterskor och läkare, det togs prover och gjordes undersökningar. Provsvaret från UVI testet kommer imorgon. Fick börja kuren redan idag för säkerhetsskull, avbryter den i mogen om det visar sig att jag inte har UVI.

Undersökningen visade också att livmodern är lågt ner och trycker på både blåsan och urinledaren och det kan också vara det som orsakar problemen. Inget blod hittades, vilket var bra. Allt bra med bebisen. Och jag kunde andas ut igen. Rådis besök på måndag vilket är ganska skönt, skall prata om placeringen av livmodern och se om jag behöver gå på någon extra koll. Vi får helt enkelt se vad som händer, men just nu är allt lugnt i alla fall. Jag ligger hemma på soffan och vilar, dricker och kissar. Så glad att denna dag inte slutade i katastrof. Så glad att jag kan ligga här hemma och krama om mina fina små barn och fortsätta längta efter lilla trean i magen. Det må vara rådigt här hemma och dagens planer må ha gått i stöpet, men huvudsaken just nu är ändå att allt är bra med bebbebus i magen.

Likes

Comments

Oj WOW vad skönt det är med fredag. Idag skall vi inte göra något speciellt med kidsen, handla fredagsmys och kolla på nyaste blixten mcQueen. 3an tror jag det är? Adam fick den i paketkalendern idag, sådär passligt till fredagsmyset. TÄNK ändå vad tomten vet. Tacos, fredagsmys och en film. Vad mer behöver man ens? Skön fredagskväll till er!

Likes

Comments

Fick frågan på labben och jag förstår ju att man kan tro det. Jag är ju "bara" 26 år gammal och alltså i den åldern då folk i allmänhet kanske får sitt första barn. Skrattade till lite och konstaterade "nejdå det blir vårt tredje" Minen och reaktionen efter det är alltid lite små komisk. Visst var jag ju relativt ung då jag blev gravid med Adam, 20 år gammal, men sen igen finns det de som är ännu yngre. Har ändå tänkt en del på att jag nu till trean inte nödvändigt vis kommer vara den där "unga" mamman. Ni vet alltid yngst på föräldramöten på dagis, så som det varit med Adam. Har egentligen inte haft något problem med det heller, men ändå känns det skönt att nu kunna axla rollen som gravid och blivande mamma med ett helt annat självförtroende än förr. Inte för att min självförtroende som mamma varit dåligt förr heller, men ofta har jag ändå känt att jag behöver bevisa lite mer att jag faktist är en BRA mamma. Vet inte om ni andra unga mammor känner igen er? Hur länge räknas man ens som ung mamma?

På tal om tredje barnet också, så slår det mig med jämna mellanrum att vi alltså i sommar kommer har 3 barn. TRE stycken. Känns som att tre är väldigt mycket mer än två. Även om många säger att största skillnaden är mellan ett och två, så känner jag att det kommer bli en enormt stor skillnad mellan två och tre. För oss var det inte så stor skillnad mellan att bara ha Adam och sen också Saga. Men dom har ju inte heller mer än 1 år och 11 månader emellan. Vi fortsatte liksom bara där vi var. Med blöjor och nappar och dagsvila. Nu har vi ju ändå haft en ordentlig paus gällande allt detta. Spännande och skrämmande på samma gång.

Men dessa två knasbollar kommer helt klart fixa sina nya roller med bravur, det tvekar jag inte alls på. Och jag får väl försöka vänja mig vid tanken att inte sova hela nätter. Det blir nog bra med en bebis, sade Adam igår och jag håller med honom.

Likes

Comments

Redan som liten hade vi alltid ett kalenderljus, så mysigt att tända ljuset varje dag och sakta se på då siffran brinner ner. Tills i år, då jag tydligen köpt det LÅNGSAMMASTE ljuset i historien. Mumin-fantast som jag är blev jag ju överlycklig över att hitta ett ljus med just de motiven, MEN alltså GIV MIG STYRKA. Det brinner såååååå långsamt. Tycker vi eldar på för president och fosterland men ändå är vi bara på 3an ännu.

​Känner att ljuset flinar lika filuriskt som fröken, varje gång jag tänder det. Men skam den som ger sig.

Likes

Comments

Ledig dag idag och jag hade drömt om att få sova ut någon liten timme extra. Har ett enormt sömnbehov just nu och känner mig hela tiden på minus då det kommer till sömntimmar. Min kära dotter hade dock en annan plan, 06.07 vaknade hon och skulle upp. Kalendrarna skulle öppnas och det fixar hon inte helt själv ännu. Och sen var det liksom kört. Mitt största problem som gravid då det kommer till sömnen, är just det att jag inte kan somna om. Om jag vaknar (vilket tyvärr händer för ofta) kring 4 och måste kissa så kan jag glömma att jag somnar om. SÅ FRUSTRERANDE! Att ligga vaken och veta att dagen kommer kantas av illamående, eftersom tröttheten gör mig både matt och illamående. Nästan lite febrig känsla. 

Nåja vi kickade igång dagen då och har varit vakna sedan dess. Själv går jag och längtar efter dagsvilan, önskar mig en liten timme sömn då så kanske jag hålls vaken ända tills kvällen sen. Vi har absolut NOLL planer för dagen. Tomtegröten puttrar på spisen så det lär vi äta till lunch i alla fall. Skönt med en ledig dag.

Likes

Comments

Oj vilken höst det varit. Sitter här och tittar tillbaka på något som känns som en enda dimma. Har nog inte själv hängt med i svängarna helt. Efter sommarens bröllop hade jag ju tänkt att jag skulle ta det lugnt, satsa på det nya jobbet som instruktör, receptionist och PT på mitt nya jobb och ha tid med barnen. MEN som det så ofta går så blev det ju inte riktigt så.. September kom och jobbet rullade igång sådär påriktigt. Mycket nytt men också så mycket roligt, första månaden kändes bra. I oktober började jag känna mig seg, Anton var borta och jag var ensam med barnen i en vecka. Under den veckan prickade vi också in en sväng av magsjuka. Förklarade mitt lite konstiga mående på magsjukan och tänkte inte mer på det. Några dagar senare, då illamåendet fortfarande inte gett med sig började jag ändå ana ugglor i mossen. Och morgonen då kaffet inte längre gick ner började jag förstå vad det handlade om.

Söndagen den 8.10 åkte Anton via apoteket och köpte ett test, vi åt middag hos mamma och fortsatte sedan vidare på familjesim med barnen. På kvällen kunde jag inte längre hålla mig, nyfiken som jag är. Konstaterade till Anton att min kropp nog är värdigt elak mot mej nu om jag inte är gravid. Kissade på stickan och..

..visst fanns där ju ett svart pluss. Följande morgon tog jag ett till test och ett digitalt. (ja och dagarna efter det testade jag ännu några gånger.. hade liksom lite svårt att acceptera faktumet). Det var blandade känslor för mig i början. Visst hade jag ju förstått att möjligheten fanns MEN hade ändå lite naivt tänkt att det knappast nappar på första gången. Vi hade pratat med Anton om att börja "försöka" efter julen, just för att få en paus under hösten. Samtidigt som jag var så glad och tacksam. Nervös inför hur detta skulle gå på jobbet och lite fundersam över illamåendet jag kände.

Veckorna som sedan följade var svinjobbiga, illamående, spyor och en trötthet jag aldrig känt förr. Bestämde genast att jag ville berätta för min chef på jobbet eftersom det, hur det än skulle gå, antagligen kommer påverka jobbet. Det var ett bra val. Jag kämpade på och försökte köra på någon form av autopilot, även om det var svårt eftersom jag ju så gott som helt saknade erfarenhet från jobbet. Kämpade verkligen för att det skulle gå, vissa dagar fick jag ge mig och bli hemma men de flesta dagar tog jag mig ändå igenom.

Nu har som tur mitt mående blivit bättre igen, fortfarande mår jag illa till och från men inte alls på samma sätt. Nu kan jag hantera måendet bättre och också trötthten är lite mindre förlamande. Det är skönt, verkligen skönt. Att kunna känna att vardagen är hanterbar igen. För det dåliga samvetet jag hade då jag inte räckte till varken hemma med barnen eller på jobbet höll på att ta knäcken på mig.

I torsdags var det då äntligen dags för första ultran, Allt såg bra ut och äntligen kunde vi berätta (visst hade jag berättat till några redan innan också). Lillisen i magen är alltså beräknad till 20.6.2018, våran lilla trea. Hen kommer alltså ha en storebror som är 6 år och en storasyster som är 4 år. Tror det blir helt fantastiskt perfekt. Är så glad och lycklig över allt nu, allt känns så rätt och jag kan ÄNTLIGEN njuta av att vara gravid.

​Ja, detta är alltså en del av vår vardag nu för tiden och en av orsakerna till att jag valde att starta en helt ny blogg. Bloggen om mej, om oss och vår vardag.

Likes

Comments