View tracker
View tracker

Hela dagen har gått och jag har inte hört någonting från min pojkvän sedan kl 12 inatt.... Först var jag arg att han bara sket i att höra av sig, jag trodde liksom att han gömde sig för att inte behöva åka hit idag.
Men nu börjar jag bli rädd påriktigt...
Vad har hänt honom?!
Varför hör han inte av sig?!

Det värsta är att jag till och med börjar få sån panik att jag har kollat på Aftonbladet ifall det stod något där, men det gjorde det ju inte.
Så vad fan har hänt?!

Jag har skrivit både skrivit till honom och ringt, men hans telefon är avstängd...
Har jag gjort något?!

Om han "gömmer" sig för mig för att slippa åka hit blir jag fan arg påriktigt... För så gör man inte.

FAAAN!!!


Miljoner tankar snurrar runt i huvudet så att jag blir yr, nästan illamående.

Kan någon hjälpa mig? Vad ska jag göra?


  • 58 readers

Likes

Comments

View tracker

Att åka buss är ungefär som att gå igenom spökhuset på grönan, eller som att bli jagad.. Det är så jag känner i alla fall.
Att åka buss gör mig till den minsta människan i världen, jag får liksom panik bara av tanken..

Så, jag sitter nu på bussen som ska ta mig till Spånga.
20 minuter tar det, 20 minuter som för vissa känns som nån minut och för mig känns det som flera timmar...
Det är vid såna här tillfällen jag är extra tacksam att musik finns, för utan musik i hörlurarna hade jag inte klarat en sekund.

Nu har jag åkt i 8 minuter redan #stolt

Hahaha inte nog med att jag är rädd för att åka buss, är påväg till tc vilket är typ helvetets helvete för oss med social fobi och torgskräck. Det här ska bli mycket spännande... Efter detta ska jag nog köpa en vaniljlatte från Waynes, för det förtjänar jag faan! 🙌🏿

Nä, nu ska jag försöka andas lite och dricka min pepsi, vi hörs snart igen ☺️

  • 57 readers

Likes

Comments

Godmorgon på er!

Jag vaknade för ett tag sedan, men jag känner inte att jag är helt vaken förens jag fått min timme med kaffe, cigg och tystnad..
Jag är monster på morgonen, man kan inte prata med mig... Gör man det så är man ungefär död.
Jag är så arg och irriterad om jag inte får en timme eller två med tystnad och lugn&ro.

ADHD.
Alla säger att jag har det, ibland tror jag faktiskt på dem. Det skulle liksom förklara så mycket.
Varför jag inte kan sitta still, varför skolan har varit ett helvete och varför jag inte hör vad andra säger... Eller jag hör ju såklart vad andra säger, men ibland är det som att de sitter där framför mig och jag ser att deras läppar rör sig men mina tankar är någon annanstans.
Jag glömmer liksom att lyssna.
Det kan till och med hända att jag "glömmer" att lyssna på mig själv, att jag liksom säger något och i samma sekund har jag glömt det.



Jag har många fobier, fast värst är nog min spyfobi.
Den begränsar mig så sjukt mycket.
Jag kan inte leva ett vanligt liv pga det...
Jag kan inte åka buss eller bil utan att göra mig själv åksjuk, jag kan inte dricka alkohol, jag får panik av att vara utomhus... Liksom rädslan av att kanske bli smittad gör mig så sjukt rädd... Sen har jag ju social fobi och torgskräck oxå... Vilket inte underlättar när man ska åka någonstans.

Jag har försökt jobba med dessa fobier länge, 5 år nu tror jag... Det är en kamp varje dag.
Det känns som att jag inte kommer någonstans, som att det bara blir värre.. Och tanken av att allt någon gång kommer bli bra låter bara som ett stort jävla skämt.

Jag har noll i självförtroende och självkänsla,
Det känns som att jag har haft det hela mitt liv.
I alla fall sedan jag var typ 12 år.
För det var då jag fick höra för första gången att jag var tjock... Det var nog då min ångest över mat började.
Jag har alltid varit kräsen när det kommer till mat, men efter det är det som att min lista över mat jag kan äta krympte med 90% och jag kan nästan räkna de maträtter på mina två händer.


Fortsättning följer... ✌🏿️

Likes

Comments

Hej!

Har inte haft varken ork eller inspiration till att skriva förens nu.

28 grader har det varit i skuggan idag och jag dog!
Jag brukar inte vara känslig mot värme, men när man inte ens kan sitta i skuggan utan att flyta bort så är det illa. Vill absolut inte klaga på det här fina vädret!!
Misstro mig inte, jag älskar värme och sommaren!
Men det är ganska jobbigt när man inte har något annat än långbyxor att ha på sig...

Det känns som att jag inte har gjort ett skit idag,
Typ slängt bort en hel dag av mitt liv på att sitta hemma och stirra ner i telefonen... Fast så brukar mina dagar se ut, jag klagar fortfarande inte och jag försöker inte leka martyr.

Jag har inga vänner, ingen alls.
Det ända jag kan kalla vänner är min familj, min hund och min älskade pojkvän. De är mitt liv.
Utan dom hade jag nog inte suttit här idag, för vad jag än har gjort har de alltid funnits där... När jag gjort alla dåliga val i livet och mina då kallade vänner försvann en efter en så fanns de där, med öppna armar tog de emot mig när jag väl hade insett mina misstag.
För jag flydde... När jag började med alkoholen var jag ute varje dag, baxade mat, kläder, smink, allt... Och tillslut skickade min mamma upp mig till Sollefteå till en låst behandlingshem för tjejer...
Man kan ju tro att jag skulle skärpa mig efter jag suttit av min tid på det där "fängelset"... Men det hände inte... Jag kom tillbaka och fortsatte med skiten... Ett år senare träffade jag en kille som jag trodde var bra för mig, han gjorde mig glad och gav mig det jag ville ha mest. Lycka!

Det var iaf det jag trodde just då...

Vi umgicks varje dag i några veckor sen blev vi tillsammans... Det var nog ungefär då mitt helvete började på riktigt.

Jag knarkade i nästan ett år, ETT ÅR av mitt liv slängde jag bort på droger och en kille som misshandlade mig psykiskt. För visst var det så, att ju sämre jag mådde desto längre skulle jag stanna med honom och hans knark.... Det dröjde inte länge alls innan jag var fast, från första gången jag testade tills att jag rökte ca 6-12 gåsar om dagen tog sisådär en vecka... Jag levde livet, det var så mitt liv var menat att bli.. Jag var äntligen lycklig! Trodde jag i alla fall...


Jag började röka ännu mer, pratade och hängde med alla som hade, det spelade ingen roll att jag inte kände de eller om dom ville ha något i utbyte, sålänge jag fick det jag behövde så var jag nöjd.
Sen träffade jag konstigare människor, de bild mig på ecstasy, spice, gräs, amfetamin osv.osv...
Dessa människorna vet jag än idag inte ens namnen på, de hade det jag ville ha, jag gjorde vad som helst för att få fly verkligheten, för att få vara lycklig!
Min familj glömdes bort, jag sket i de... Jag hade ju en ny familj nu?



Det är inte mycket i mitt liv jag ångrar... För det som har hänt har ju liksom hänt, vi kan aldrig ändra på det.
Istället för att se tillbaka och ångra så ska vi lära oss utav det och sedan blicka framåt och bättras!
Vi vet nu vad som är fel!
Vi vet nu att familjen betyder mest, de sviken en aldrig!
Vi vet nu att oavsett vad man har gjort, gör det inte en till en sämre människa så länge man försöker bättras.



Jag köpte blommor till min mamma idag. Min älskade mamma. Henne gör jag allt för! Jag skulle dö och döda för henne. Hon är verkligen jordens finaste ängel, hon är så stark och så jävla bäst! När jag blir stor ska jag bli som henne! Hon är verkligen det finaste jag har!
Min älskade mamma!

Likes

Comments

Hejhej!

Nu sitter jag här ute igen, med gråten i halsen och vill inget annat än att försvinna...
Hur kan det vara så jobbigt?!

Har kan ens något vara så jobbigt att man mår skit hela tiden?
Jag försöker hitta positiva saker hela tiden,
På dagarna går det sådär men på nätterna funkar det inte alls.
Jag ser bara allt i svart... Finns liksom ingen utväg... Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vill verkligen bara försvinna just nu.



Idag har jag suttit med telefonen i ansiktet nästan hela tiden, försökt att glömma alla problem och min ensamhet.. Liksom fastna där i internetvärlden.
Det funkade bra, jag klarade att vara ensam hela dagen utan att få panik. Jag gick till och med ner till Coop för att köpa frimärken och vaniljsocker.

Till frukost blev det: ingenting, endast kaffe
Till lunch: ingenting, ja förutom kaffe då
Till middag: 3 kycklingklubbor och 5(!) färskpotatisar.

Det här med mat är inte mitt största intresse...
Jag liksom glömmer bort att äta, det och mycket annat fastnar där inne i huvudet som en ända röra.
Alla "måsten" blir liksom som en klump som är omöjlig att utföra...

"En sak i taget" går inte för mig... Det är så svårt att hitta en sak bland tusen andra, det lättaste är ju bara att skita i det... Skjuta fram det till någon annan dag, helst något annat liv. Men det går ju inte.. Det finns ju bara ett liv, för mig alltså. Jag har bara det här livet, om jag ens kan kalla det för ett liv...
För det känns ju inte som det, det känns inte alls som att jag lever. Kanske möjligtvis ibland, när jag är glad.
Då kanske jag lever...
Men annars.. Dagar som denna, känns det som att jag är en storm.
Alltså.. Det känns som att mitt liv är meningslöst liksom.. Precis som en storm!

Fast ändå inte en storm, för de syns och hörs!
Och det gör inte jag... Jag liksom gömmer mig hellre.
Jag finns här det gör jag, men jag syns inte.
En skugga. Det är jag!

Jag liksom finns här, jag syns ibland mer och ibland mindre.


Jag ska sluta prata med folk... Eller jaa, jag ska sluta prata med min pojkvän...
Såfort jag öppnar munnen kommer det bara ut skit.
Det ända jag gör är att såra honom.. Och det gör mig så jävla ledsen.
Jag skulle dö och döda för honom och så sitter jag och gör honom ledsen?
Vad är det för fel på mig?!

Jag vill bara att alla jag älskar och bryr mig om ska må bra... Men jag kan inte göra något, jag känner mig verkligen hjälplös.
De har det liksom bättre utan mig, utan mitt skit och dryga beteende.

Fast jag saknar dom.. Jag saknar dom så jävla mycket.
Jag vill bara att de ska komma hem nu...





  • 60 readers

Likes

Comments

Hej mina vackra!

Midsommar idag... Bråkar med pojkvännen och lyssnar på musik, bra start på denna "fina" dag.
Jag vet helt ärligt inte vad det är med mig... Bråkar med min pojkvän för ingenting...
Ska i alla fall åka till Vaxholm och äta supergod glass i detta fina midsommarväder (hah!)

Tanken av att behöva åka långt i en bil utan att få röka och att behöva sitta i baksätet får mig att bli åksjuk redan innan jag har satt mig i bilen.. Vad är mitt problem?!

Aja, måste väll försöka klä på mig lite kläder och sätta på något typ av ansikte trots att jag egentligen bara vill stanna hemma...

Skriver säkert något mer när jag är hemma igen ✌🏿️
Ha en bra midsommar!

  • 60 readers

Likes

Comments

Så... Nu sitter jag här igen, klockan är 01.20 och jag vill inget annat än att sova...
Har legat och kollat på 2 avsnitt av oitnb (inte den nya säsongen för den har jag redan kollat klart på😓), stängde sedan av för att jag var sjukt trött, det var för 1.5 timme sedan... Jag har alltså legat å snurrat runt i sängen i nästan 2 timmar och jag kan inte sova...

Så, jag bestämde mig för att gå ut, dricka ett glas oboy och ta en skitcigg...
Jaa, jag röker!
Nej, jag är inte stolt över det och jag uppmuntrar inte någon över huvud taget till att börja med den här skiten!
Det förstör ens liv så sjukt mycket.
Men de var inte det jag ville "snacka" om nu...
För just nu, just i denna stund mår jag så sjukt dåligt...
Asso... Jag mår verkligen dåligt. Jag grät en skvätt, gosade med min hund som alltid slickar bort mina tårar från kinderna och sedan gick jag ut hit och tänkte...
"Näe nu ska jag skriva av mig... Bloggen kan bli min nya sak. Bloggen kan vara min flyktväg, såfort jag mår dåligt eller bara vill försvinna för en stund."

Då möts vi här liksom. Det här är våran mötesplats.
Det här kan vara våran papperskorg för alla dåliga tankar och all ångest.

På natten är liksom tankarnas tidpunkt, det är då de samlas till en ända stor röra och man blir liksom fast nånstans där i mitten.
Som att man är på motorvägen i rusningstrafiken, man vill egentligen bara springa därifrån.. Men man kan inte.



En labyrint... Så tänker jag alltid att mitt liv är, eller jag har tänkt så ett bra tag i alla fall.
Att jag blev nersläppt i en labyrint utan varken karta eller kompass, sen antas det bara att jag ska hitta ut därifrån.
Som att jag blev utpekad och bara "hennes liv ska vi göra till en mardröm".
Men så är det ju inte, det är bara i mitt huvud den här labyrinten är... Som att jag har satt mig själv där, mitt i labyrinten.
Tror det är därför det är så svårt att förstå allt,
Förstå att jag kan så mycket mer, för dt vet jag ju.
Jag kunde massor förut.. Sen bara.. Gav jag upp?!


Tack för att jag fick skriva av mig lite, jag mår lite bättre nu faktiskt. Det här är min dagbok, min dagbok som en dag kanske kan hjälpa mig att hamna på rätt väg.
Idag är jag inte så stark, men imorgon har jag nya krafter, imorgon ska bli en bra dag!


Godnatt och sov gott ❤️

Likes

Comments

Hej igen!

Jag såg på bloggtoppen,eller vad man nu ska kalla det,
Att det endast var skönhetsbloggar som fanns med på listan.

Borde vi inte försöka lyfta fram bloggar som inspirerar folk på ett annat sätt?
Att allt inte handlar om utseende?
För att utanför denna internetvärld behöver man så mycket mer, personligheten tex betyder så mycket mer!

Att vara snäll mot människor och visa respekt borde vara mer populärt än att kunna göra sina ögonbryn "on fleek" eller att kunna konturera sitt ansikte på ett perfekt sätt så att din näsa ser mindre ut och att dina kindben blir synligare.

Det är precis det här jag försöker förklara... Varför ska vi försöka få folk att vara någon annan?
För de är ju det man gör med smink...

Jag är en sminkälskare, sminkar mig nästan dagligen och med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag är lite besatt av dyra sminkmärken och att lära mig att lägga min Contour på rätt sätt så jag kan forma mitt ansikte till det jag vill...

MEN, ska vi verkligen lära de som är yngre att det är så det ska vara?
Ska vi verkligen sitta och förklara för de som är runt 10 år att smink är det som betyder något.

Ska inte dessa barn får vara barn längre?




Likes

Comments