View tracker

En dag då jag jobbade kom det in en gäst som var synskadad. Vi hade inte mycket att göra så när jag såg käppen och förstod detta så gick jag ut och hjälpte gästen med att ta det som önskades och bar bort brickan till bordet. Då säger gästen till mig "Tack, du ska veta att det här kanske inte är något stort för dig men för mig betyder det jättemycket och du gjorde precis hela min dag med din hjälpsamhet och vänlighet". Och jag började nästan böla, för det är så sant att det är en så lätt och liten sak för mig att göra men jag gör det med stor omtanke och det är så fint att få komplimanger för sådant, det känns bra ända in i själen. Så den här gästen gjorde min dag samtidigt med sitt fina tack. Det är underbart hur de där små sakerna man gör är något som uppskattas mest.

För det är ju faktiskt så lätt att göra små saker för andra, okända människor, att hjälpa dem bära en bricka, hålla upp en dörr, ge en vägbeskrivning och jag tycker att människor i regel är alldeles för dåliga på sådant. Jag ser det när jag åker buss exempelvis, hur andra människor bokstavligen tränger sig förbi en för att komma av bussen innan jag ska dra av min vagn, hur människor istället för att resa sig och gå fram till en äldre person som tvingas stå låtsats att de inte ser utan glor ner i telefonen eller ut genom rutan bara för att inte förlora sin plats. Det är lite för mycket egoism i världen och lite för lite hjälp och medkänsla för andra. Sen finns det kanske en på tio som är den där personen som hjälper, som reser sig och erbjuder sin plats, som håller dörren för andra. Och ni, ni är fan vackrast i världen ❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Så var vi på hemmaplan igen, skönt som attans... jag trivs hos mina föräldrar men det är mycket lugnare hemma med allt, plus att hemma så vågar jag lämna rummet när E sover eftersom att här hör jag om hon vaknar men hos mina föräldrar så sover hon där uppe och där finns inte särskilt mycket att göra så jag får en större frihet hemma med att fixa och dona. Ikväll har jag slagit in hennes födelsedagspresenter och slappat på soffan med en bok, lyxigt! Tänk att på fredag så fyller min lilla pärla ett år och just nu så springer tiden verkligen fram, dessa dagar nu är det fix inför kalaset på lördag, det är besök hos BVC, det är födelsedagen och sen kalas. Sen avslutar vi veckan med att jag ska jobba. Sen är det dags för inskolningen, jag önskar så att jag hade haft möjlighet att vara hemma med henne i flera år till men tyvärr ser ju inte den bistra verkligheten riktigt ut så vilket är synd men det är bara att gilla läget och göra det bästa utav det.

Nu ska jag minsann sova.

Likes

Comments

View tracker

Idag jobbade jag igen, och jag ska säga att jag trivs verkligen. Det är sjukt mysigt och trevlig stämning, vad jag har märkt av iallafall får väl sägas. Precis vad jag förväntade mig. Men det är tungt att vara ifrån E, även om hon har det så otroligt bra med mormor och morfar. Hon är trygg och det märks verkligen, när jag kommer hem och vill pussas och kramas i typ en timme så är hon rätt nöjd efter att ha fått vara hos mig en liten liten stund bara innan hon vill sätta fart med att leka och härja igen, och det är ju jättebra fast att jag som har saknat ihjäl mig ju helst bara vill få hålla henne nära mig. Nu är det bara en dag till med jobb sen är det hon och jag sex dagar i rad innan nästa tillfälle. Däremellan ska hon hinna fylla år och ha kalas minsann. Beställde smörgåstårta igår, det får bli enkelt detta året med maten men tårtan den gör jag själva.

Det är rätt skönt att vi får den här lugna starten på att vara ifrån varandra innan det är dags på riktigt, att det får gå lugnt till så att säga. Så det inte bara hade varit inskolningen och sen kör vi utan jag får vänja mig vid jobbet och hon får vänja sig vid att vara ifrån mig. Vi har bara varit ifrån varandra korta stunder det senaste året annars har vi varit nära varje vaken minut.

Mitt hjärta, vad stor hon har blivit. Jag kan knappt fatta det.

Bild från förra helgens sandlådelek.

Likes

Comments

Det är för det mesta fullt ös medvetslös som gäller från morgon till kväll hemma hos oss. De korta stunder jag haft för mig själv har gått åt till att planera och skaffa grejer till föris samt att söka jobb. Men nu är praktiskt taget allting skaffat och jobbet har jag fixat.

Om mindre än en vecka fyller E ett år och sen börjar inskolningen för vår del. Nackdelen med att vara ensamstående är att man tyvärr får inskola så tidigt. Visst har jag ett tag med föräldradagar kvar att ta ut men jag ställde mig själv frågan "Tar jag hellre två månader till nu och gör slut på mina föräldradagar plus ändå kommer att tycka att fjortonmånader är för tidigt eller väljer jag att skola in henne nu och har dagar kvar att plocka ut så att vi kan vara lediga tillsammans i sommar och vid andra tillfällen?" Då var svaret rätt lätt, eftersom jag hade bestämt mig för att det skulle bli ett byte av jobb och jag inte skulle hinna spara ihop semester så är det skönt att kunna ta FL i sommar så att E slipper gå på förskolan när alla andra barn är lediga.

Jobbet är en historia i sig, det fanns egentligen ingen tjänst ute utan det gick via kontakter. När jag var där så bara kände jag i hela själen att här trivs jag, så jag hoppades och hoppades. Sen gick det två veckor så jag tänkte att "Nej jag får väl söka annat då", men på dagen efter två veckor så ringde chefen och sa att om jag fortfarande var intresserad så hade hon en 90% tjänst till mig där de ska lägga om mitt schema lite så att jag börjar runt 8.30 istället för 7.15 de dagar då det var aktuellt. Pga förskoletider osv. Hur snällt och perfekt som helst. Så jag tackade ja direkt och avbokade andra intervjuer. Jobbade första passet igår medan E var hos mormor och morfar och det kändes precis så bra som jag väntade mig. Härligt! Idag har vi en ledig lördag tillsammans och sen jobbar jag söndag och måndag med. E trivs bra med mormor och morfar så det känns tryggt att lämna henne fast att jag saknar mig blå efter henne. Igår hade de tillochmed lyckats få henne att somna och hon har vägrat sova hos någon annan än mig innan, känns skönt att det orosmoment var i onödan.

Likes

Comments

Det var ett tag sen jag skrev nu. I slutet av förra veckan var vi i Malmö då pappa fyllde år och Ellas kusiner var nere från Luleå. Det var intensivt med lek och bus dagarna i ända men roligt, så otroligt roligt.

Jag funderade på det där med uppfostran, Ellas kusiner är rätt "slappt" uppfostrade. De är inte vana vid sådant som att sitta kvar vid bordet tills alla ätit upp eller att säga "Tack för maten". Missförstå mig rätt, de är charmiga, roliga, snälla och helt underbara. De bråkar sällan med en och gör oftast som de blir tillsagda men biten med vett och etikett har de inte med sig hemifrån. Inte heller detta med att plocka undan efter sig. Och där är jag rätt hård. Nu är ju Ella för liten ännu, men jag säger ALLTID Tack för maten när jag reser mig från bordet, på så vis kommer hon lära sig det tidigt. Hon får "hjälpa" mig städa undan sina grejer redan nu. Jag har korgar som vi slänger ner grejerna i, jag brukar sätta dem på golvet när jag plockar undan och ibland om jag har tur så hjälper hon mig. Jag tror att jag är en rätt hård mamma på det viset, fast att det är ju inte direkt så att man är vidare hård med en elva månaders men grunden lägger man ju ändå nu... och hon testar mig duktigt. Slänger mat på golvet, försöker dra i saker hon inte får osv. Det är som det ska med det, hon ska göra det och får lov att göra det också till en viss gräns innan jag tar henne ifrån det. Samtidigt är jag nog en rätt rolig och busig mamma, jag hittar gärna på saker med henne. Planerar in aktiviteter och utflykter för henne och de andra barnen. Bara nu förra helgen hann vi med busfabriken, museet, lekplatsen, plocka plommon, baka tårta och bada massor. Det är viktigt att de saker man gör är sånt som barnen har nytta av, min första prioritet ligger alltid där. Att de ska må bra och ha kul. Så hård men rolig, det är nog min uppfostringsstil. Och det funkar för mig.

Jag skulle aldrig kunna t.ex. åka iväg utan att ha Ella med mig. Hon fick följa med till busfabriken fast att hon är så liten, hon var med oss på lekplatsen, badade med de stora barnen osv. Sen var busfabriken ingen hit än, så hon fick åka hem och ha ensamtid med mormor och morfar, men det är en annan femma. Min första prioritet är alltid Ella, alltid. Jag sätter mig själv på andra plats och jag har bara varit ifrån henne få gånger längre stunder. Den ena var när Caroline fyllde 30, och Ella var för liten för att följa med. Hade hon varit som nu, då hade hon fått följa med. De andra två  gångerna har varit när jag varit på busfabriken med kusinerna. Sen har hon varit ifrån mig ca 30 min då och då, om jag varit i Malmö och åkt för att handla eller när jag lämnade blod.

Två små älskade 😍

Likes

Comments

Det har varit rörigt i min hjärna ett tag nu, att hantera så mycket sorg och samtidigt se efter en bebis som kryper fram, rester sig och går utmed möblerna och som får tänder på löpande band (känns det som). Det är mycket som sker samtidigt och jag hinner knappt med att sätta mig ner, andas och fundera. För när jag väl får tid över, ja... då vill jag sova, läsa en bok. Kanske diska undan, planera för förskola. Ja, det rullar på i en himla takt här om dagarna. Till det så ska det tränas och lagas mat flera gånger om dagen.

Jag vet inte vart jag vill komma, jag bara kände att jag behövde få utlopp för något. Inte gnälla, utan mer... bara förklara för mig själv varför det just nu inte skrivs så mycket här. Så att jag vet det den dagen jag blickar tillbaka.

Nu ska vi äta frukost, min tjej och jag.

Likes

Comments

Så ja, det var ett tag sen. Arbetsintervjun kändes bra, sen återstår att se hur det går. Innan skolorna drar igång skulle jag få svar, där finns ju några grejer som är till min nackdel. Så som att det är svårt för mig att vara på plats klockan sju på morgonen de dagar det skulle krävas, visst går det nog att lösa men jag vet inte hur de känner inför det. Jag var iallafall ärlig och berättade hur saker och ting ser ut för mig med tiderna, sen får de ta beslut utifrån det.

Vi åkte upp till min farmor sen på torsdagen, resten av kvällen spenderade jag gråtandes. När jag gick därifrån kände jag i hela min kropp att detta var sista gången jag ser henne i livet. I söndags tog hon sitt sista andetag, omgiven av min pappa, farbror, Stickan och farbrors fru. Det var väntat att det skulle ske innan helgen var över, och jag var kluven. Jag både ville bara där och inte. Jag valde dock att inte åka dit, vi sa så tydligt hejdå till varandra på torsdagen när jag och Ella gick. Men det var jobbigt.

Fredagen var en dimma, jag minns inte ens vad jag gjorde. Lördagen hade jag planerat in en träff med mina barndoms-/ungdomsvänner, och det blev ett skönt uppehåll på oron och väntan. Söndagen fick vi veta rätt tidigt att nu handlar det bara om timmar, kanske en halv dag. Så vi väntade bara på att höra att hennes lidande var över och när smset kom så bröt jag ihop fullständigt. Måndagen gick åt till att packa och typ reflektera. Sen åkte vi hem i tisdags. Har inte gjort så mycket hemma men idag kom äntligen Caroline hit. Jag bakade av mina bullar medan hon lekte med Ella. Kokade kaffe och packade ner bananpannkakor till Ella, bullar till oss. Sen gick vi till ankdammen och fikade, matade ankorna och efter det till en lekplats där jag gungade lite med Ella. Hon har tandsprickning nu så livet är inte direkt på topp här hemma. Imorgon kommer hennes farmor och faster hit, kanske även pappa. Så ikväll blir det till att försöka få någon form av ordning på mitt hem, jag tycker att jag plockar och röjer konstant men kommer ingen vart. Extra lång tid tar det med när jag har en liten som hänger på mig och inte vill vara själv en endaste sekund.

Nu ska jag dock förbereda middag medan jag har en chans.

Likes

Comments

Det har varit en omvälvande tid för mig, så många känslor som har trängts i min kropp. Sorg men även glädje. Dagen då jag fick veta att morfar gått bort så hade jag bara en liten stund innan bokat in en arbetsintervju och var så glad, sen kom den smällen som ett brev på posten och jag kunde inte känna någon glädje direkt. Men nu har jag landat och laddar inför intervjun imorgon, hur det går återstår att se men att bara bli kallad känns så himla gött.

Vi har passat mina föräldrars hus nu sedan i måndags men idag kom de hem, passade på igår att åka till Bunkeflostrand och umgås med Emelie och hennes två små. Hade en riktigt härlig dag. Jag hade fixat pannkakor och tagit med körsbär så vi satt på en lekplats och fikade. Busade och hade det najs. Sen tog vi en promenad innan det var dags att bege sig hemåt igen.

På lördag har vi en dejt med tjejerna inplanerad, T kommer ner från Alingsås och det ska bli så härligt att träffa dem allesammans. Det är två år sedan sist och vad mycket som hänt på dessa två år sen vi sist var samlade.

Nu ska jag dock ladda batterierna inför imorgon. Samla mig och mina tankar.

Mitt busfrö som nu ställer sig upp själv som att hon aldrig hade gjort något annat i sitt liv. Tiden går så himla fort. Det känns som att det var igår hon låg där i mina armar på förlossningen, men det är redan tio månader sedan. Var tog denna tiden vägen?

Likes

Comments

I förmiddags ringde mamma mig, E var precis påväg att somna så jag kunde inte svara. Men jag visste, jag visste att det är dåliga nyheter. Smsade att jag inte kunde svara och vad hon ville. Fick svaret "Jag har dåliga nyheter om morfar, ville ringa och berätta". Då visste jag, att min morfar inte längre fanns. När E sov gick jag upp och ringde och fick beskedet att han hade somnat in dagen innan men att Andi hade ringt och berättat det idag. Jag bröt ihop fullständigt, grät som jag vet inte vad. Jag trodde att jag redan hade sörjt honom, min morfar har varit sjuk i många år och bott i sitt hemland sedan 15 - 16 år tillbaka, jag har för längesedan tagit beslutet att inte åka ner för jag ville inte minnas honom som sjuk utan som den friska fina man han var. Senast jag såg honom var alltså sommaren då jag var 15 år och vi var där nere. Så jag har länge vetat att jag aldrig skulle se honom igen, men det känns ändå så definitivt att få det svart på vitt att han inte längre finns.

Min morfar.
Som jag skrev så har han bott i sitt hemland. Min morfar är född och uppvuxen i Ungern. 1956 pågick den Ungerska revolten och min morfar fanns med på en dödslista, så han var tvungen att fly. Min morbror har en tidning hemma där min morfar omnämns som en hjälte av motståndsrörelsen och det omnämnandet blev också anledningen att han fanns på dödslistan. Så de flydde, han och hans första fru. De kom till Sverige och han byggde upp ett bra liv med eget företag. Skräddare var han, som bägge sina föräldrar. Min mormor blev min morfars andra fru, min mormor är svensk så min mamma är alltså halv ungerska. Min morfar hade alltid sitt hjärta i Ungern så när hans tredje fru gick bort (fyra fruar hann han med totalt den kvinnotjusare som han var), då flyttade han hem.

Min morfar, jag har inte haft samma relation till honom som till mina farföräldrar men han har varit speciell för mig ändå. Jag kan fortfarande minnas hans lukt, Greve Hamiltons piptobak och Old Spice. Den doften är så djupt förankrad i mig att det är inte sant. På mitt gamla jobb hade vi en stammis som doftade så ibland och varje gång jag kände doften så blev jag varm i själen och hjärtat. Min morfar, vi hade vår rutin. Varje gång vi kom hem till honom så tog han med mig ut i garaget där han hade en kyl som stod för att visa mig den tårtan som han hade köpt för begivenheten ifråga. Det var vår hemlis, ingen visste om att vi försvann ut där och definitivt inte vad vi gjorde där ute. Jag berättade detta för mamma för bara några månader sedan och hon var helt ställd över att hon aldrig hade vetat om det. Det är mitt varmaste minne av min morfar, den lilla stunden som vi delade och denna för mig stora hemlighet.

Min morfar, han älskade att laga mat. När vi kom hem till honom så var han alltid i köket, lagade mat eller satt på sin stol och rökte pipa. När våra släktingar från Ungern var på besök så stod han alltid och lagade mat med kvinnorna i flera timmar. Och vilken mat! Alltid ungersk mat och väldigt familjärt, grytorna på bordet och högt i tak. Om jag har fått med mig vett och etikett från mina farföräldrar så har jag fått med mig det avslappnade familjära från min morfar. Båda sidor är fantastiska att få uppleva, men vilken kontrast det egentligen är. När min mamma introducerades för mina farföräldrar så lånade hon en bok om vett och etikett för att lära sig, för sån var inte hennes uppväxt.

Min morfar, han var en hjälte. Min hjälte. Jag har alltid varit stolt över hans historia, över vem han är och var jag kommer ifrån. Hjältar borde aldrig dö, men det gör dem. Och jag har förlorat två av de största hjältarna i mitt liv. Min morfar och min farfar. Det är livets gång men det gör inte sorgen lättare.


Szeretlek Nagyapa ❤
Találkozunk a mennyben!

Likes

Comments

I onsdags var jag och E uppe i stan med C, hon skulle kolla runt lite och jag skulle köpa byxor till E. Sen så lunchade vi på Darins och tog en runda i parken. En bra dag, jag trivs i sällskap med C. Det är så enkelt och okomplicerat, vi känner varandra så väl efter alla dessa år så det finns liksom inget att konstra till det med. Vi har sett varandra i alla lägen, och funnits där i alla lägen. Jag håller henne kär, hon är viktig i vårt liv. Min bästa vän och en av min dotters absoluta favoriter.

På kvällen fick jag uppdatering kring min älskade farmor och jag grät, jisses vad jag grät. Det är påfrestande när människor man håller av är sjuka, det är tungt när man sakta ser någon försvinna ifrån en. Jag önskar så att jag får behålla henne länge till i mitt liv, min farmor och min farfar har under min uppväxt vid sidan av mina föräldrar varit de viktigaste personerna i mitt liv. Det var ett tungt slag att förlora min farfar och det kom så plötsligt, jag sörjer honom än. Dagligen. Men samtidigt så var den förlusten skönare än det som sker nu, att se dem man älskar vara sjuka och gå med en ständig oro i kroppen.

Igår var vi på BVC, träffade barnläkaren för 10-månaders kontrollen. Allting såg jättebra ut, en pigg, frisk och kry tjej är det jag har som växer som hon ska. Jag var aldrig orolig för att det skulle vara på annat sätt men det är skönt att få det bekräftat. Det var en ny läkare denna gången och han var fantastisk. Ni vet såna människor där man bara känner att den här personen ser mig, ser oss... såna är helt fantastiska. Som sätter sig och pratar innan och inte bara gör kontrollen sen är det tack och hej typ. Inte bara prata om barnet utan om mig, om avlastning, som skämtar lite. Det gör att man trivs. Så borde mer vårdpersonal vara, trots att de har ett stressigt jobb med dåligt om tid och man därför kan förstå att tiden för det lilla extra inte finns så gör det mycket för kontakten. Sidospår.

Idag har vi inte mycket planerat... så vi får se vad vi gör av denna dagen. Jag ska ringa upp en som ringde mig igår (ang. en tjänst jag har sökt) men som jag tyvärr inte hade möjlighet att ringa upp. Det är ungefär det som är vad som måste göras.

Likes

Comments