View tracker

Idag kom beslutet ner i brevlådan från försäkringskassan. Som jag trodde, blev det ett nej för sjukpenning. Jag blir feldiagnosticerad och missförstådd fast jag försökt förklara in i minsta detalj vad som hänt mig. Ska överklaga, för jag känner att det är det minsta jag kan göra för mig och för andra i min situation. Jag har blivit drabbad av psykisk ohälsa på grund av stress och krav. Jag har nog en stor inre stress och höga krav på mig själv och det plus yttre faktorer med stress blev för mycket för mig. Jag fortsatte jobba trots somatiska symptom tills en dag då jag inte kunde gå upp ur sängen och ta mig till jobbet.

Så nu sitter jag här, utanför allt. Kan inte vara med i arbetsförmedlingen i mer än tre månader för efter tre månader måste jag vara med aktivt och åka dit osv enligt jobb- och utvecklingsgarantin. Vilket jag inte kan eftersom jag är sjuk. Så inga pengar från försäkringskassan, inga pengar från någonstans. Jag gick egentligen bara med i arbetsförmedlingen för att få behålla min SGI. Men den kommer väl försvinna sedan efter 3 månader gått med arbetsförmedlingen.

Förlåt för surt inlägg, behövde bara få ur mig detta då jag är så sur på hur samhället fungerar och att det finns så stor okunskap kring det här som det finns.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är så kul att se framstegen med våra älskade katter! Vi fick sätta på halsband på Irma för några dagar sedan! Hoppas vi får på Inga hennes också snart.

Jag är så glad att vi just fick dessa två missar. Dom har så roliga personligheter. Så olika men ändå så lika :).

I januari fick vi börja klappa Inga och det gick verkligen på en dag! Tror hon sett att vi klappar Irma och insett att vi inte är farliga. Nu pratar dom mer än någonsin och vill mysa med oss :).  

Likes

Comments

View tracker

Nu kommer den sista delen!

Jag mådde så bra, hade ingen panikångest på lite mer än ett år. Jag kunde åka till stan när som helst, festa hur som helst. Oroade mig inte över någonting. Sedan mars 2015, bam! Panikångesten kom tillbaka, overklighetskänslorna infann sig varje dag. Men varför, varför kom ångesten tillbaka? Jag tror för det första att jag har för höga krav på mig själv, så mycket prestationsångest. Jag vill så mycket, kunna allt, veta allt (men ingen kan ju göra det!!). Så det var nog det i kombination med att jag och min pojkvän flyttade hit till vår lägenhet. Det blev för mycket, igen. Och nu stod jag där med samma skit som jag precis kommit ifrån, klart man förnekar det. Nej nej, det där har ju jag kommit ifrån, jag mår ju bra nu. 

I samma veva kom fick jag utslag över nästan hela kroppen. Jag lider av atopiskt eksem men det är koncentrerat till händerna. Men helt plötsligt kommer detta och det var inte lite. Det var nästintill över hela kroppen. Så jag blir ju såklart orolig och går till en läkare. Där konstaterar han att det är mitt atopiska eksem som blivit värre och han säger att en av anledningarna till att det kan ha blivit värre är stress. Ja nu i efterhand är det ju självklart att det var stress. Och jag kan inte tänka annat än: Varför såg jag inte varningssignalerna? För det var ju egentligen bara det som kroppen gav mig hela tiden. För kroppen är riktigt smart, oftast smartare än du tror. Så den ville säga till mig att "Malin, det är dags att ta det lugnt nu". Men jag ville ju inte tro att jag fått tillbaka ångesten. Så jag fortsatte ju jobba och försökte leva så normalt som det gick. Sedan kom en månads semester men jag var inte mig själv. Kände att jag inte kunde ta mig någonstans fast jag egentligen ville. Jag ville bara vara hemma och ta det lugnt. 

Sedan kom jag tillbaka till jobbet och vardagen. Men sedan fick jag ett nytt jobb, på en förskola som jag skulle börja på i augusti 2015. Där fortsatte det som innan med panikångest och overklighetskänslor. Men plötsligt eskalerade det... jag började få ännu mer panikångest, var på helspänn hela tiden kunde aldrig slappna av. Sedan kom det somatiska symptom såsom andningssvårigheter när jag kom till jobbet, yrsel och kände mig hela tiden sjuk och trött. Jag kände mig verkligen aldrig frisk. Sedan on top of this så blev jag felinformerad angående min tjänst, jag trivdes inte, blev illa behandlad och bröt ihop på ett möte. Så det blev ju inte bättre av det direkt. 

Jag började söka efter ett nytt jobb och fick ett, på en annan förskola och blev hur glad som helst. Jag tänkte noga att jag skulle vara hemma en månad för att ta det lugnt så jag kunde bli frisk till det nya jobbet. Jag tog hjälp hos vården, fick börja på antidepressiva. Men jag blev aldrig bättre på den här månaden och har inte blivit bättre ännu. Kände mig så dum mot nya jobbet, för jag ville verkligen börja arbeta. Och mina antidepressiva funkade inte på mig så har slutat med dom nu. Så har just nu utsättningssymptom. Jag skulle kunna skriva om insättning och utsättning av SSRI i egna inlägg senare :)

Ta hand om er och kom ihåg att lyssna på er kropp!!

Här är en bild från mars 2015 och man ser utslagen på bröstet och halsen.

Likes

Comments

Så nu hade jag tänkt att fortsätta berättelsen med min ångest. Det sista jag skrev i första delen var ju att jag precis fått reda på att det var panikångest jag hade.

Jag kommer ihåg att när jag var hos vårdcentralen en dag nämnde jag att jag tror jag har det, men jag var ju inte där pga det. Så blev inte mer än så.
Tiden efter gymnasiet var väldigt upp och ner. Var liksom tvungen att göra vissa saker som åka iväg med mamma och kunde må dåligt då men gjorde det iallafall. Jag försökte slippa att åka iväg. Visste inte hur jag skulle ta mig till för ville ju göra saker men kände att jag inte kunde. Jag var ofta med vänner men främst i min hemort. Jag kan tänka mig att dom tyckte det var konstigt, att jag kunde göra vissa saker men inte andra. Men det var aldrig något ont emot dom, jag ville precis lika mycket som dom. Men jag mådde inte bra. Jag är evigt tacksam för dom som hjälpte mig under denna tid. Gjorde saker som verkligen underlättade för mig.

Helt plötsligt började jag känna att jag längtade ut, att jag kunde göra mer saker. Jag mådde inte lika dåligt längre. Började ta mig längre och längre ifrån hemmet. Det kändes bra, jag kände mig frisk. Jag hade fått återhämta mig. Men det tog ju tid, tyvärr. För det är det som såna här sjukdomar gör, dom tar en oerhörd tid. Men man måste låta den ta den tiden också för du måste känna att du återhämtat dig tillräckligt mycket.

Så det tog alltså från våren 2011 till 2014 för mig att bli bra. I nästa del ska jag skriva om hur det gick 2014 till hur läget är nu.


Everything will be okay in the end. If it's not okay, It's not the end.

Likes

Comments

Min pojkvän var en klippa och lagade vegetarisk paella igår! :D Den var så god och förgyllde min kväll nu när jag mår så pass dåligt som jag gör. Jag är så glad att han förstår mig och finns här för mig!

Likes

Comments

Min ångest började, för allra första gången i gymnasiet. Närmare bestämt var det sista året på gymnasiet, på vårterminen. Det var två stycken saker som hände då, kommer inte ihåg vilken av dom som kom först. En av sakerna som hände var när jag och mamma gick på Ikea, jag som älskade att gå på Ikea och älskar att möblera om. Men helt plötsligt där inne, så fick jag panik. Allt bara snurrade runt, jag fick världens hjärtklappning och ville bara fly. Fly därifrån, men ni vet ju hur Ikea ser ut.. inte lätt att bara gå ut. Men jag betedde mig så konstigt. Tog tuggummi, halstabletter allt jag hade i väskan bara för att ha något att sysselsätta mig med. Jag sprang mellan folk och mamma undrade vad tusan jag höll på med. Jag gjorde ju folk upprörda. Men jag visste ju inte vad som hände med mig. Jag var ju livrädd rent ut sagt, hade aldrig upplevt sådan panik tidigare.

Den andra händelsen inträffade i skolan, jag kände mig helt plötsligt jättevarm och sjuk. Bad min mamma komma och hämta upp mig för att vi skulle åka till vårdcentralen. För att kolla upp vad det var. Där får jag komma in till en sjuksköterska, jag berättar att jag känner mig jättedålig och att jag måste ha jättehög feber. Hon tar tempen, den visar normalt. Jag brast ut: Va, men jag måste ha feber jag känner mig ju jättevarm! Därpå hon svarade att du kanske ska gå hem och ta det lite lugnt.
Hon kanske förstod att jag var stressad eller hade ångest. Men det var ju ingen som sa det till mig då.
Detta ledde till att jag var hemma några dagar och missade min student eftersom den var precis då.... jag trodde ju jag var sjuk. Jag tror till och med att jag ringde sjukvårdsupplysningen.

Men det var inte förrän jag pratade med en vän, då han märkte direkt vad jag hade. Han sa: Men du har ju panikångest. Och då började jag kolla upp vad det innebar och ja... det stämde in precis. Men varför fick jag det från första början? Jag har faktiskt ingen aning exakt varför men kan tänka mig att det blev för mycket för mig då en period. Jag tror jag har väldigt höga krav på mig själv, prestationsångest över saker. Och då i gymnasiet skulle jag plugga upp många ämnen som jag inte fick betyg på i tvåan. Och sedan praktik på det, skulle försöka ta körkort, kärleksbekymmer plus allt man ville göra. Det kanske blev för mycket. Helt enkelt.

Jag tänkte i nästa del ta upp hur det fortsatte därifrån. 

Likes

Comments

Varför ska man prata om julafton nu? Jo tänkte berätta lite om hur julafton 2015 var för mig. Jag hade inte ännu ''kommit ut'' med min ångest för alla då ännu. Jag firade julafton ensam men ändå inte... självklart hade jag min pojkvän här hemma. Men han var iväg till sin familj och släkt över dagen för så klart ska han fira julafton med dom. Jag satt här hemma under tiden och reflekterade inte så mycket över att jag inte kommer direkt få ''fira'' julafton. Men såklart är det sorgligt, jag menar jag ville ju. Viljan har alltid funnits hos mig men när man är sjuk, då är man sjuk. Man kan helt enkelt inte då.

Jag drog på mig smink, en fin klänning, gjorde en kort youtubevideo och visst verkade jag glad. Men nej, inombords mådde jag inte bra. Ångest är en sån där grej som är svår att förstå om man inte varit med om den. När jag har mått bra så har jag mått jäkligt bra, när jag mått dåligt då har det varit riktigt, riktigt dåligt. 


Bild från julafton

Likes

Comments

Nu är det äntligen dags! Jag har länge känt för att blogga och känner att det finns så mycket jag vill få ur mig.

Idag är jag tyvärr sjuk, usch. Har ont i halsen, huvudet, tanden (jäkla visdomstand) ända upp i örat och förkyld. Och inte nog med det så har jag redan en utsättning att försöka hålla i styr plus mens! Så måendet är inte direkt på topp just nu. Sämsta kombon kan jag ju meddela.
Men jag har min underbara pojkvän som lagat vegetarisk paella till middag som var kvällens räddning. Han är min klippa och hjälper mig nu under mina svåra stunder. 

Så vad kommer jag att blogga om? Jo det kommer vara allt ifrån psykisk ohälsa, vegetarisk mat, djur och skönhet. Så följ gärna med!


Likes

Comments