Jag är liksom tom. En maskin. Som äter för att få bränsle. Sover för att få någon slags energi. För att orka jobba. Handla. Diska. Dammsuga. Mer än så är det inte. Jag som förr blundade när jag skrattade, jag som grät åt varenda liten sak som gjorde ont eller som kändes fint. Försöker att intala den 16åriga Malin att det blir bättre. Du kommer att bli stolt. Kanske inte idag. Kanske sen. Jag greppar tag i utekvällar på mörka dansgolv för att få någon slags adrenalin. Hänger med killar som kanske bara vill vara med mitt skal. Mitt en och sextioåtta centimeter långa skal, solbränd med ett ljust, långt svall. Men ändå, så jävla tomma skal. Jag är en maskin. Som äter för att få bränsle. Som sover för att få energi. Och mina ögon är numera öppna när jag skrattar. Och gråter det gör jag aldrig. Jag är tom. För ingenting känns sorgligt eller fint. Mest bara tomt.

Gillar

Kommentarer

En lördagskväll

när himlen var magisk rosa

blandad med färgen av syren

försökte jag fly från mig själv

i 100 kilometer i timmen.

Men jag fann mig

på en parkeringsplats

Bland fulla ungdomar på väg till äventyr

Och barn som precis har spelat fotbollscup.

Precis där

på en parkeringsplats mitt i stan

gick jag sönder.

​(och du svarade inte och jag var nog ensammast i världen. Ensammast bland alla människor)

Ni ville ha fler texter så här får ni en<3 inte så nöjd, känner mig halvklar med den. Men den känns i hjärtat och det är väl det som räknas.

Gillar

Kommentarer

Jag får ofta höra att jag ska sänka mina krav när det gäller killar. (Enbart från killar) Och jag kan erkänna att jag är kanske kräsen då. (För utbudet av good guys är inte stort!) Men, egentligen med all rätt. Jag kommer aldrig nöja mig med halvdant, någon som ringer halv tre en lördagsnatt, stupfull och som egentligen inte har hört av sig den senaste veckan eller han som ger mig komplimanger, pussar mig vid rätt tillfällen och frågar om min dag för att helt abrupt vilja lägga allt åt "sidan" för att kanske, eventuellt någon gång i framtiden (när det passar honom!!) börja träffas igen.

Och så kommer den där meningen "jag vill inte vara en fuckboy men..."

Och där. Dog mitt intresse. Hejdå. Bye. Hasta la vista baby. Förevigt. Jag förtjänar bättre än så. Jag förtjänar någon som säger att jag är fin halv nio en söndagsmorgon med gårdagens smink och dålig andedräkt, någon som kör med öppna kort, som skulle korsa hav och land för att få vara med mig för då hade jag gett precis lika tillbaka. Om jag ska vara världens bästa förtjänar jag världens bästa.

Tills det dyker upp någon får mig att börja tro på magi igen så ska jag fortsätta vara med mig, jobba för mina drömmar, leva mitt liv precis så som jag vill ha det. Jag är huvudrollen i mitt liv och det här är min film.

Tycker ni fortfarande om när jag skriver om mer personliga saker? Mina texter är inget jag bara knappar fram på någon minut, det är saker som jag tänker på länge och som jag sedan försöker få ner i ord. Älskar er!

Gillar

Kommentarer