Jag har alltid varit rädd för att få ett vanprydande ärr på kroppen.
Men om eller när man får det så kan man inte göra så mycket åt det, då sitter det där!
Alla ärr har sin historia bakom sig.
Om det är en olycka, självmant eller efter en operation så finns det alltid en förklaring till varför man bär på det.

Jag har haft oerhört svårt för mitt ärr på benet, men det kanske är för att det inte bara är ett litet ärr utan att halva låret i princip saknas!
Det är idag 3 år sedan jag gjorde min sista operation på benet och jag har än idag inte kunnat acceptera hur jag ser ut!
Men jag har ändå varit på semester och gått runt i bikini men det har inte varit lätt.
Det är oerhört mycket blickar man drar till sig.
Blickar som följer varje steg man tar!
Där borde vi bli bättre, att kanske ställa den jobbiga frågan.
”Vad är det som har hänt med dig?”
”Får jag lov att fråga hur du fått det ärret?”
”Vilken historia finns bakom ditt ärr?”
Jag kan bara prata för mig själv men det känns mer humant att komma fram och ställa en sådan fråga än att stå och följa en med blicken!
Jag kommer inte vända på klacken för att du vågar komma fram och prata med en annan människa och jag har inga som helst problem att prata om min historia!
Det är den som gjort mig till den jag är idag.
Den är en del av mig!
Den är jag!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag hör röster, men jag kan inte röra mig!
Jag kan inte se, för jag kan inte öppna ögonen!
Första tanken som far genom huvudet är ”herregud, nu vaknar jag mitt under operationen och kan jag inte säga att jag är vaken”
Givetvis var det inte så, jag hade precis rullats in på uppvaket och operationen var över.
Jag hör en sköterska säga
Hon ville att vi skulle ringa hennes sambo när vi var klara”
Sen blir det svart.
När jag vaknar igen kan jag öppna ögonen lite grann och jag ser J komma in genom dörrarna och nästan halvspringer fram till mig och jag känner hur han tar min hand.
Sen somnar jag igen.

Det känns skönt att operationen äntligen är över och det verkar ha gått bra!
Jag ser J sitta vid mig sida och jag blir alldeles varm av den kärleksfulla blicken han ger mig när jag väl vaknat till ordentligt denna gången!

J har berättat för mig hur jag såg ut ur hans syn
”Hade dom inte sagt till mig över telefon att operationen gick bra och jag kom in för att se dig så här hade jag trott att du låg i koma. Det var så många slangar överallt och maskiner som pep och höll koll på dina hjärtslag.
Det såg lite skrämmande ut plus att låg helt still och sov”


Jag känner en lustig känsla i vänsterarmen, den är helt bedövad.
Jag tänker att det kanske beror på att jag ändå legat nedsövd på den sidan men då visade sig att epiduralen satt för långt in i ryggen så det gjorde att även armen ständigt fick bedövning men det skulle bara vara bröstkorgen.
Snart därefter kom narkosläkaren upp och drog ut slangen en bit.
Efter det började sakta med säkert försvinna, det gick inte så fort dock.
Det tog ca ett dygn innan jag kunde känna hela armen igen.

Väl tillbaka på avdelningen vilade jag från och till.
J satt vid min sida hela tiden och tids nog fick han ett välbehövlig besök av min bror också.
Dom frågade mig om jag ville vila?
Dom kunde gå ner till caféet och ta en kaffe så länge, jag nappade på det direkt!
Det tog mig en halvminut innan jag sov.

Glad över att operationen äntligen var över!

Va rädda om er
Puss & kram




Likes

Comments

Det här med att opereras är ju en grej som gör en nervös, skräckslagen och rädd!
Jag kan ju bara tala för mig själv men nu är det femte gången jag blivit sövd och den dödsångesten jag har varje gång, den skojar man inte bort!
Jag tror på riktigt att jag inte kommer vakna upp igen!

Nu ligger jag där på operationsbordet, frusen och skakig.
Det dyker upp folk från höger och vänster som tar min hand, presenterar sig och berättade vad dom kommer göra under dem kommande timmarna.
Efter det sätts det lite nålar på mig och jag blir ombedd att sätta mig upp!
Nu händer det som jag var mest nervös för, dom skulle sätta in epidural i ryggen.
Är dock idag extremt glad att jag hade den!
Men inför det här måste jag ha lugnande känner jag, vilken jag givetvis får direkt genom ena infarten dom satt på handen.
Sen fick jag kupa mig framåt för att ryggkotorna ska dela på sig, nu börjar jag även bli lite go av det lugnande medlet.
Narkosläkaren började med att lägga lokalbedövning och det var det som gjorde ont måste jag säga.
En sån där sprängande känsla man får när man även tar lokalbedövning hos tandläkaren för att hitta ett exempel.
När själva slangen skulle sättas in kände jag ingen smärta men där emot vad det en lustig känsla. Jag kände liksom ett tryck i ryggen men det är oerhört svårt att förklara exakt hur det kändes!
Men ont gjorde det iallafall inte.

Nu var jag väldigt snurrig av lugnandet och började må lite illa när jag satt upp så jag fick äntligen lägga mig.
Jag kommer ihåg att narkossköterskan frågade mig vad jag gillar att göra på min fritid och jag minns att jag hann och säga att jag hade hund..
Sen var jag borta!
Nedsövd och i främlingarnas händer!

När jag vaknar upp kommer mitt liv aldrig vara som det var innan operationen!

Likes

Comments

Operationsdagen var här!
Kl 6 på morgonen skulle jag infinna mig på avdelning 12 på Sahlgrenska för att förberedas inför operation.
Direkt när jag kommer innanför dörrarna var jag tvungen att säga adjö till J.
Han fick inte följa med mig in och vänta med mig, vilket kom som en chock för det har aldrig varit några problem innan men denna gången fick han inte det!
Jag blev så fruktansvärt ledsen och arg för han är verkligen min stöttepelare i denna resa!
Men kvinnan var bestämd, han fick vända i dörren!
Efter lite kramar och pussar följde jag med sjuksystern ner till ett rum där jag blev tilldelad en säng, efter det var det dags för den tredje duschen som man måste göra inför en operation.
Och det var då tårarna kom!
Nervositeten och skräcken inför för som komma skall kröp som larver under min hud!
Om bara J hade fått vara här hade jag varit lite lugnare!
Tillbaka i sängen - nyduschad, frusen, ledsen och skakig ringde jag upp mitt hjärta och fick lite lugnande ord!

Nu va det dags att åka ner till operation!
Känns som jag kommer dö!

Likes

Comments

Contains affiliate links

Jag älskar faktiskt hösten! Jag älskar att dra på mig en tjock go tröja och krypa upp i soffan med lite tända ljus runt om i lägenheten.

Nackdelen med att vara sjukskriven är att man lätt surfar runt på olika sidor på dagarna och man hittar ju alltid något som man klickar hem.

Jag hittade en hel del idag och hade gärna köpt allt men jag tror inte att J hade blivit så glad hihi. Jag har nog svart bälte i att shoppa, men det är ju lite roligt och man blir ju lite glad av det

Dubbelklicka på bilden om du vill se mer :)

Likes

Comments

Är så förbannat trött på detta nu!
Jag har så fruktansvärt ont när jag andas ibland! Vissa dagar håller det i sig i 9 timmar!
Idag fick jag nog. Stod på jobbet och fick nästan kippa efter luft för det gjorde så ont i lungan, hela ryggen!
Fick åka in till akuten på Sahlgrenska för jag stod inte ut!

Dom började med ett EKG och det såg fint vilket kändes skönt!
Mina vita blodkroppar va lite för höga vilket kan ha och göra med tumören!
Fick träffa en super bra läkare.
Hon ville göra en standard lungröntgen för och se om jag hade en lungkollaps vilket betyder att det kan finnas ett hål på lungväggen, men det fanns det inte!
Väldigt skönt att veta

Däremot kunde dom se att min tumör fortsatt att växa och skuggan därmed blivit större och eftersom det ligger ner mot levern och diafragman är det väll inte så konstigt att jag har ont!
Men jag blir så jävla trött på det!
Att inte kunna andas normalt är jobbigare än vad man tror och sen smärta på det!

Har äntligen fått tid till både en ny MR samt operationen, äntligen!
22 september blir det operation!
Tills dess har jag blivit sjukskriven på heltid och jag måste undvika tunga lyft och överansträngning!
Kul!

Va rädda om varandra!
Puss & kram

Likes

Comments

Jag känner en tomhet!
En del av gamla Malin har försvunnit och jag vet inte hur jag skall hitta henne igen!
Jag är så trött, hela tiden.
Jag har ingen ork längre att göra någonting nästan!
Det enda jag känner för att ligga i soffan och stirra upp i taket!

Min fina vän Therese sa en dag till mig
"Du måste tillåta dig att må dåligt, att vara ledsen och att inte göra något! Skit i disken eller att dra en runda med dammsugaren, en dag kommer du känna att du orkar göra det och då gör du det"

Och det är så sant! Jag måste låta mig själv att få må dåligt!
Vissa dagar är jag piggare och orkar ta mig utanför dörren!
Jag är samtidigt väldigt glad att jag ändå jobbar för det ger mig lite energi när jag får träffa folk!
Och att känna hur deras leende smittar av sig!

Detta besked har tagit hårdare på mig än jag trodde det skulle göra!
Jag har tom bestämt mig att för första gånger på mina 4 år som cancersjuk söka upp en bra psykolog.
Jag måste söka hjälp, för just nu mår inte min själ bra!
Man kan tro att jag blivit erbjuden psykolog tidigare men jag har aldrig fått frågan om jag behöver gå och prata med någon.
Det finner jag som en brist inom svensk sjukvård!

Men jag ska ta tag i det själv!
Och nu ska jag verkligen göra det och inte bara skjuta det framför mig eller säga för mig själv att jag gör det imorgon!
Nu!

Va rädda om varandra
Puss & kram


Likes

Comments

Idag är det riktigt tungt!
För lite sömn och för mycket tankar börjar ta ut sin rätt!
Det är fan jobbigt att inte kunna kontrollera sina känslor.
Förut idag när jag satt i bilen kom det en låt som fick mig att tappa allt!
Tårarna bara rann ner för kinderna och jag fick köra åt sidan och stanna!
Efteråt kändes det väldigt skönt att fått ut en del av smärtan som jag bär runt på!

J är på kurs i Ängelholm denna veckan och det har varit ganska påfrestande också!
Saknaden efter honom har stundtals varit olidlig!
Den tryggheten han ger mig är obeskrivlig! Min älskade fästman!
Men imorgon kommer han äntligen hem och är hemma över helgen tills han åter igen åker ner på söndag kväll för en veckas kurs!
Som tur är så har min fina vän bott hemma hos mig denna veckan! Underbara ängel!
Så tacksam att jag har dig i mitt liv!

Man skall verkligen värna om alla man har runt omkring sig som verkligen bryr sig om en, man behöver allt stöd man kan få även om det bara är att man kanske sitter tysta framför tvn eller äter en god middag ihop!
Att ha en vän vid sin sida gör livet tryggare!

Va rädda om er!
Puss & kram



Likes

Comments

Jag tror att det är väldigt viktigt i livet att man acceptera det som händer en, som man själv inte kan göra något åt.
Man behöver definitivt inte acceptera det i början, man måste få tillåta sig själv att bli arg, glad, ledsen eller besviken.
Vad det än kan vara.
Men till slut måste man acceptera att det som hänt har hänt och man får ta det där ifrån.
Men även det är svårt! Hur tar man sig vidare? Hur kan man ens acceptera något som man inte själv valt för sitt liv?
Det spelar ingen roll om det är som det är i mitt liv nu, eller ett dödsfall, skilsmässa eller en oönskad graviditet!
Att acceptera förändringarna i sitt liv är tufft men ett måste.

Första gången jag fick reda på att jag hade drabbats av cancer blev jag förkrossad, med all rätt! Jag var bara 24 år! Jag grät mig till sömns i veckor och vägrade förstå att detta verkligen hände mig! För mig var det bara en dålig mardröm som jag snart skulle vakna upp ur! Men verkligheten fortsatte och så även jag.
Så en dag satte jag mig ner och funderade i timmar!
Vad kunde jag gjort annorlunda i mitt liv?
Vad kunde jag gjort för att förhindra att jag drabbats av cancer?
Borde jag ha tränat mer? Ätit mer sunt? Slutat röka? Tänkt mer på alla farliga produkter man använder och även äter? Inte solat så mycket i mitt liv? Kanske inte druckit alkohol?
Jag frågade min dåvarande läkare Sigge om det är jag själv som orsakat att jag drabbats?
Men hans svar var rakt och tydligt "Nej Malin, du har bara haft en jävla otur"
Och jag vet att det var oerhört viktigt för mig att få höra!
Att det var inte mitt fel!
Så efter att jag tänkt igenom på allt som har hänt plus att jag inte orsakade min sjukdom var jag tvungen att komma fram till hur jag tar mig vidare!
Och allt började med att jag fick lära mig att acceptera det som hänt!
Kunde jag bara acceptera det skulle jag även kunna börja lära mig att leva med det!
Det gjorde jag också!
Jag har ofta fått höra "Du är så stark" "du är en kämpe, krigare" "Jag hade aldrig orkar det du går igenom"
Jag är super tacksam för dom meningarna och dom har verkligen hjälpt mig att pusha mig själv men samtidigt så tänker jag alltid för mig själv
"Men vad har jag för val?"
Alla som drabbas av en kris eller sjukdom kommer alltid att kämpa! Man kommer aldrig ge upp, för det finns inga val, inga alternativ!
Jag älskar mitt liv o dess innehåll, jag vill inte bara lägga mig på rygg och ge upp!
Men det är väldigt viktigt att komma ihåg, att jag kände inte så alla dagar!
Vissa dagar ville jag inte ens kliva upp ur sängen, när jag såg mig själv i spegeln såg jag bara sjuk ut! Jag har brutit ihop flertal gånger. Var tredje dag kunde jag känna att jag ville ge upp, jag orkade inte mer!
Vissa gånger ville jag inget annat än att dö!
Men jag älskade livet!
Och jag hade accepterat hur mitt liv drastiskt hade tagit en vändning.

Men, denna gången kommer jag ha svårare att acceptera! För jag tycker det är så jävla orättvist! Jag hade jobbat så hårt för att försöka ta mig vidare i livet.
Och nu känns det som att jag står på ruta ett igen! Fan också!

Likes

Comments

Idag hade jag tid på Sahlgrenska för att göra ett funktionstest på mina lungor innan kommande operation.
Jag har aldrig gjort det innan så jag visste inte hur det skulle gå till eller vad jag skulle få göra, så lite spänd och nervös var jag allt!
Men det gick ju hur bra som helst, fick andas djupt och blåsa ut och vise versa, hålla andan m.m.

För er som inte vet min historia kommer det komma ett annat inlägg om det men för att göra en lång historia kort kommer jag ändå berätta kortfattat.
2013 fick jag myxofibroblastiskt sarkom ventralt på höger lår, det vill säga på svenska en elakartad tumör! Efter 4 operation och strålbehandling 25 tillfällen fick jag äntligen en OK stämpel i baken. Men då visste vi inte att det jäkla tumören hade andra planer för mitt liv!

En gång i halvåret går jag på kontroller och då gör jag en MR (magnetröntgen) på benet och även en lungröntgen - då forskning visat att det är första spridningsstället. Efter dessa kontroller träffar jag min läkare och denna gången hade dom upptäckt en skugga på min högra lunga..
Både jag och min sambo J fick en lagom chock, det här var vi inte beredda på!
Jag fick lite panik när min läkare förklarade att det kunde vara en metastas men det kunde lila väl vara ett ärr från att jag hostat mycket men det va ju inte säkert.
Jag skulle nu få göra en annan röntgen där man med hjälp av kontrastvätska kunde utläsa om det var det befarande!
Vilket det visade sig vara - en tumör på ca 2 cm!
Jag hade fått lungcancer.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att det är ju omöjligt för min tumör skulle inte skicka ut metastaser hade dem sagt, men dem har underskattat den!
Tumören jag hade var en väldigt ovanligt sak och dem fick vid ett tillfälle skicka över den till Birmingham för analys på ett forskningscenter där!

Men nu var det verklighet, jag var inte längre cancerfri och jag skulle åter igen få kavla upp ärmarna och kämpa!
Ibland undrar jag om jag kommer orka göra denna operation och all smärta o ångest den drar med sig!
Undran om hur jag kommer må efter, hur ärrad min kropp se ut!
Som att jag inte har nog med ärr och skavanker redan, hur många bevis måste jag bära runt?!
Kommer jag ge upp? Kan jag kämpa lika hårt denna gången?
Det är verkligen många tankar som dyker upp hos en på en och samma gång, bara under en minut!


Va rädda om varandra!
Puss & kram

Likes

Comments