Det är som att vara inne i en saga. Trolskt. Magiskt. Naturen har andra färger, ett annat språk. En blå sjö. en klippa med ett frodigt träd. Några bergsgetter tittar nyfiket på oss. Och ett lugn. Ett bi surrar. Inte en människa syns till. Vi promenerar i Pantano i Istán.

Jag tänker att en del saker går så fort. På morgonen i klassrummet berättade en kompis om en vacker plats vid Istán. Det han berättade lät fantastiskt och jag tänkte att jag vill besöka den platsen någon gång. Strax efter skolan kommer en vän och hämtar upp mig. Vi ska ta en lång, skön promenad på ett supervackert ställe, säger han och kör mig precis exakt dit!

Vi får klättra lite på kanten längst ute på udden. Det är inte farligt eller så men Manolo säger gång på gång att jag ska vara försiktig. Han pekar vart jag ska sätta mina små fötter. Men det finns en lust i mig att hoppa från sten till sten, fort på de farliga ställena. Jag får lust att sträcka ut armarna när det blåser och leka Titanic. Jag får lust att skrika ett vårskrik som Ronja över den lugna sjön.

Det finns något behov därinuti att leva starkare, mer passionerat och friare!


Vinden är ljummen och ibland glömmer jag bort det. Att den är ljummen. Man vänjer sig vid saker.

En klasskompis sa att hon sett mig på ett discotek.

"Var du också där! Men varför sa du inte hej?" utbrister jag.

"Eh, du var på det där avspärrade VIP-området", säger hon.

Och det slår mig att de senaste gångerna så har vi suttit vid VIP-borden. Träffat folk vi känner eller blivit bjudna dit. Det är inte viktigt men det är där man vill sitta. Och jag har inte ens tänkt på det. Att drinkarna fylls på. Att vi sitter som kungar.

Vi önskar, det är en naturlig kraft att alltid önska nytt och mer men när vi får det vi vill ha så är det bara kul en liten stund. Sedan nya önskningar!

Se till att processen mot önskningen är skoj! Se tecknen att det är på väg. Se människorna, orden och ledtrådarna som hela tiden för dig närmre dina mål. Och när ett hinder dyker upp, vet då att det finns en lösning på varje problem.

ALLTID.

Och framförallt vill jag uppskatta och se allt det som redan har manifesterats åt mig. Alla dessa människor som bjuder mig på så mycket saker. Alla dessa människor som vill hänga med mig, som berättar om sina ideér, liv och drömmar. Så många som kör mig, som visar mig nya ställen och lär mig nytt. Alla som tålmodigt lär mig spanska!

Och alla mina grannar och gäster som gör allt så tryggt. Min klass som är underbart skrattig. Min lärare som är fantastisk och alltid glad.

Och tack Andoni för den här tiden tillsammans. Tack för allt jag lärt mig, för skratt och äventyr. För att du höll om mig på nätterna och fanns där för mig i mitt nya land.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Helgen har jag tillbringat med Andoni.

Jag vill skriva om det för att själv hitta mina tankar. För att se klarare. Men jag vet inte någonting. Det är som om tankarna glider iväg. Jag kan inte fånga dem. Kanske är det för nära, han pussade mig nyss adjö och sa:

"Vi hörs!"

"Mmm," mumlade jag utan att mena det.

Kanske är jag bara avstängd. Det vet jag att jag är. Det märks på sättet jag pratar, sättet jag rör mig att jag inte längre bryr mig. På flera vis. Jag bryr mig inte om etiketter längre. Vill inte vara i ett förhållande med honom. Jag bryr mig inte om vad han gör. Vi tränar tillsammans och jag är osminkad, jag glider runt i mjukbyxor. Vi hittar tillbaka till en lättsam ton. Ingen av oss vill hamna tillbaka i det minfält vi rört oss i sista tiden.

Men det var så nära vi inte träffades alls.

I måndags messade jag ett kärleksfullt meddelande påverkad av min väninna. Det var inte helt förankrat hos mig.

"Jag är ledsen att det inte fungerade, jag älskar dig."

"Jag tycker om dig så mycket, så mycket men hur gör vi?"

Mannen utan ord. Han kan inte skriva att han älskar mig. Han kanske inte gör det, vad vet jag men ändå. Hur svårt är det att ge? Vi har träffats en gång efteråt då sa han att han inte har så mycket ord, som person.

Men i veckan messar han att vi behöver prata. Sedan inget mer. Jag väntar, tänker att han måste säga när han är ledig nästa ggr, när han kan. Och jag hamnar precis där jag inte vill vara. I väntan på honom. Jag blir irriterad att allt hänger på hans jobb alltid. Men när min hyresgäst säger att hon kommer att vara borta hela helgen så skriver jag ändå till honom. Att jag är själv i min lägenhet. Han skriver att han är ledig lörd och sönd. Varför har han inte skrivit det tidigare?

Nästa meddelande öppnar jag upp lite snabbt i simhallen. Innan i bastun funderade jag på vad vi skulle kunna göra tillsammans som känns kul. Jag vill inte längre prata ut, jag vill att vi hittar tillbaka till det som känns lätt och skrattigt sen får vi se. Jag mindes en ggr när vi var på mitt gym, i jaccuzin och bastun. Vi hade kul, jag tyckte han var sexig när han lyfte sina vikter och det kändes lyxigt i poolen. Kanske kan vi gå tillsammans till mitt gym.

Meddelandet gör mig glad. Han skriver; "Vi sover tillsammans fred och lörd ditt gym." Universum jobbar snabbt ibland. Sedan står det något om hans kompisar. Jag tolkar det som att han inte har några planer med sina vänner.

Men senare för säkerhetskull kör jag hans meddelande i google translate:

"Om mina kompisar vill göra något så var det väldigt länge sedan jag träffade dem"

Meddelande gör mig skitsur. Vad menar han? Kommer vännerna på riktigt före oss, när det är så här?? Jag svarar att han kan hänga med sina vänner istället. Jag kan inte göra det här själv! Han svarar med frågetecken.

Så blir det fredag och jag tycker fortfarande att han kan dra åt helvete. Men trots att jag blir bjuden av en dejt att följa med till Tarifa och kitesurfa och bo på hotell låter jag bli. Det känns inte som att vi är helt klara med varandra.

Jag krånglar. Han skriver att han inte skrivit att hans vänner kommer först.

"Vi träffas."

Bara det och jag tycker att han är den manligaste på jordklotet.

Han slutar vid tio på hotellet så jag hinner träffa några vänner i Nueva Andalucia. Jag skickar vart jag är och han kommer. Jag gillar att han inte bara hämtar mig utan kommer in och tar en öl med oss. Han kan inte ju inte engelska men Lindas pojkvän kan lite spanska så de pratar lite och jag översätter det vi pratar om på engelska. I sammanhanget känns det som vi hör ihop. Jag gillar det.

Vi åker ner till hamnen för att äta middag. Klockan är 23, vi är själva, det känns som vi har en privatrestaurang. Sedan en drink eller två.

Saker jag gillar med honom:

Att han är självklar. Manlig.

Att han sträcker sig upp utan att blinka och tar en heliumballong i guld åt mig från baren när jag säger att jag vill ha en, fast man inte får.

Att han efter att först säga nej till mig ofta ändrar sig till ja.

Att han minns saker.

Att han älskar samma saker som mig som sushi och Sticky toffee pudding och alla andra efterätter också.

Att han är en perfekt sked. Att han sover nära.

Att han har höga ideal politiskt. Mycket medmänsklighet. Snäll.

Att han är lång och stark.

Hans mun.

Vad jag skulle önska om jag hade velat vara ihop med honom:

Mer romantik, både ord och ömhet.

En förmåga att kunna planera.

Att vi kunde umgås med hans vänner också.

Att han hade mer tid.

Att jag kände mig älskad och trygg i vår relation.

Men nu avstängd. Man orkar inte vara öppen för risken att bli sårad igen. Så vad är nu poängen att ses?

Vi hänger hela helgen. Vi är som två bra vänner. Vi har kul, busar. Men det är inte som förut. Vi leker inte att vi är tillsammans längre. Jag ser att han har Tinder men han använder aldrig sin telefon när han är med mig.

Han vill att jag hjälper honom att välja vilken skjorta han ska köpa.

"På riktigt, räcker det inte med att jag inredde två lägenheter? Ska jag hjälpa dig med fina kläder till din nya flickvän också?!"

Vi går i köpcentrumet och han pekar på en ful blus.

"Den kan du ha med din nya pojkvän!" flinar han.

Och även om vi skojar så är det inte roligt. Det skaver. Hur går man från att vara ett par till vänner with no strings attach. För sex har vi. Mycket. Det känns inte heller som förut. Kanske tycker han att det är bra men jag vill känna mer.

En helg.

Kanske bara ett tidsfördriv.

Kanske ett avslut.

Kanske en ny typ av relation emellan oss.

Tankarna glider fortfarande undan...

Likes

Comments

Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Kanske beror det på att vi gjort slut, jag och Andoni, kanske är det bara att jag behövt den här tiden. Jag har äntligen vänner och ett liv här. Folk hör av sig och vill hitta på kul saker. Förut var jag alltid med Andoni i Malaga på helgerna. Nu dejtar jag igen fast mest för att lära känna nya människor.

Det är onsdag och José från Tinder frågar om han får bjuda på ett glas vin. Det passar alldeles perfekt. Min salsa börjar klockan 23 och jag dansar säkert lite bättre med vin i kroppen. José är ny i Marbella. Han kommer från Valencia och har bara varit ett dygn i Marbella. Han jobbar på ett stort företag som bygger lyxvillor. Han jobbar på Mallorca också. Jag är hans första vän i Marbella och plötsligt är jag expert. Vi beställer in några tapas, pratar, skrattar och dricker alldeles för mycket vin.

Viktoria messar mig att hon har fått barnvakt och kan följa med på salsan. Efter 3 glas vin är jag på topp och tycker att det är världens bästa idé att José också följer med på salsan.

"Jag kan inte dansa! Jag har aldrig dansat!" säger han men ser ändå lite förtjust ut.

"Joooo, du är ju spanjor, klart du kan dansa!"

Vi byter bar. Och jag inser en sak.

"Qué pasa? Vad händer?" undrar han när jag stirrar ut i luften.

"Gaaah! Viktoria tror säkert att det är en massa läckra unga killar på salsan...jag har glömt att säga att de flesta är typ 60 år!! OMG! Hon kommer att dö!"

Viktoria har dejtat en supersnygg kille. Jag råkar veta vem han är. Han äger 6 restauranger i Marbella. Ambitiös och framgångsrik. Såå snygg kropp, smart och fint leénde. (Ja, jag är nästan avundsjuk och det brukar jag aldrig vara.) Problemet är bara att hon inte ser honom...hon saknar sin förra pojkvän. Och oavsett att jag sagt till henne att ge den nye killen en chans så är hennes hjärta och tankar någon annanstans. Så hon slarvar bort den nye killen också. Han kan plötsligt inte träffas längre. Hon är förtvivlad och behöver distraheras. Jag kommer inte lyckas att distrahera henne med 60 åringar!

Viktoria virvlar in. Jag presenterar henne för José och går snabbt till baren och beställer en extra stark Gin och tonic åt henne. Kanske kan det distrahera henne.

Vi är sena till salsan. Vi är fnittriga allihopa. Vi är en katastrof, ingen av oss kan dansa men vi försöker i alla fall. Mina armar är runt en gråhårig spansk liten farbror. Han dansar bra. Jag tittar mot José. Stackarn, han ska föra damerna och stapplar mest omkring. Tungan är koncentrerad utanför munnen. Jag skrattar. Jag tittar mot Viktoria. Dansläraren ska precis visa några nya steg. Viktoria står bakom honom och låtsassmiskar honom på rumpan. Jag försöker hålla mig för skratt. Men tårarna rinner. Det är exakt det jag älskar med Viktoria, att hon är Pocoloco!

Sist när vi var på Lemon och dansade tog hon tag i sopkvasten från en stackars kille som försökte städa golvet. Hon körde hela Lena PH dansen med kvasten mellan benen och som mikrofon. Hela klubben stannade av och skrattade. När han tror att hon är klar och sträcker sig efter sopborsten så får han den inte. Hon dansar iväg och börjar dansa och sopa hela lokalen. Det är underbart!


I pausen springer vi ner i hamnen och beställer in chupitos, shots. Viktorias plan är att vi ska få med oss några lite yngre killar till salsan. Det går inget vidare men vi blir bjudna på flera shots.

"Vi åker till Puerto Banus, det är nog mer folk där!" säger jag entusiastiskt. Viktoria ser tveksam ut. José kör, han verkar överförtjust över sina två första vänner i Marbella. Vi är alla på PocoLoco humör.

Vi är överallt La Habana, Seven. Vi blir inbjudna till ett VIP bord med mer dricka. De är några killar från Holland som har bordet. José verkar ändå bekväm. Vi dansar, skrattar. Jag ser Viktoria hoppa upp med benen runt midjan på en alldeles för ung kille och kyssa honom på dansgolvet. Den unga killen säger att han är 20 år men jag tycker att han ser ut som 15...är det inte en fjunmustach det där? Pappan till den unga killen frågar min dejt José om han vill ha någon tjej på klubben, i så fall är det bara att peka så fixar han det. Det är inte bara vi som är PocoLoco, hela världen är galen i Puerto Banus!

Sen minns jag inte så mycket mer. Jo, att José försökte kyssa mig i bilen. (Inget nytt under solen. They are always trying.)

Jag smyger in i lägenheten, klockan är 04.

Efter fyra timmars sömn tvingar jag mig upp och går mot skolan. Viktoria kommer lite försent men hon kommer i alla fall. Efter skolan en låång siesta och efter det känns livet perfekt igen. José vill bjuda ut mig på middag igen. Han känns som en kul kompis men inte mer än så.

Vi äter gott, båda är trötta. Han har jobbat hela dagen och bara sovit 4 h.

"Det var en galen kväll, jag älskade det, säger han. Min första kväll i Marbella."

Samtidigt messar Viktoria att hon har den perfekta mannen åt mig. Hon skickar foton på honom och ger ut mitt nummer. Det finns bara en hake, han är i Turkiet.

"Om du vill träffa honom så skickar han en biljett, jag kan följa med! " messar hon.

Jag somnar med ett leénde på läpparna. Det skulle faktiskt vara GALET roligt att åka till Istanbul med PocoLoco!


Likes

Comments

Känner mig så inspirerad. Det är så mycket olika saker jag vill göra. Idag har jag spelat in några Youtube-klipp om Law of attraction. Superkul!!

Sedan kom Viktoria över och gjorde en specialansiktsbehandling på mig i 2 timmar. Hon berättade att hon målar tavlor med händerna. Jag älskar att måla. Men när målade jag en tavla sist? Jag kan inte minnas. Det betyder att det är alldeles för länge sedan.

Imorgon ska jag köpa dukar och tuber! Jag tror jag ska måla Vedic art. Det är underbart frigörande. Man blundar.

En annan idé jag sugit på ett tag är att ha en workshop i inredning med Feng shui. Jag älskar inredning och är utbildad i just Feng shui. Jag har börjat samla vackra bilder och åtminstone börjat på en Powerpoint.

I helgen var jag ute med två nya svenska väninnor. De frågade om inte jag kunde ha yogaklasser på stranden eftersom jag är utbildad yogalärare...men jag vet inte...kanske.

Ibland har jag så många idéer att jag får svårt att fokusera.

I helgen var jag på ett av mina favoritställen Castillo Monda. Vi drack färskpressad apelsinjuice och blickade ut över berg och dal. Fontänerna porlade och jag funderade på vad mitt hotell ska heta. Den dagen jag har ett.

Jag vet inte varför men de ord som kom till mig var från "Game of thrones". Från kärleken mellan Daenerys och Kahl Drogo. "Moon of my Life". "My sun and stars."

Vi åker ner i byn för att äta lunch. Värmen står helt stilla. Vi går förbi två tapasbarer. Den tredje restaurangen ser ut att kunna få en vindpust ibland. Jag beställer en sallad fylld av valnötter, ost, russin och frukt. Allt är perfekt!

Jag tittar upp från terassen mot restaurangens ingång och stelnar till. Namnet.

Cafetería Luna.

Universe is talking to me...


Likes

Comments

Det är inte bara det att vi gör världen vackrare med vår skönhet..

... vi strör också skönt omkring oss.

Likes

Comments

Äntligen nya ögonbryn!!

Trodde inte ens det var möjligt att köpa ett par ögonbryn : )

Jag har noppat mina ögonbryn så länge jag kan minnas med resultatet att de knappt existerar längre. Och nu när det är stora mörka ögonbryn som gäller så målar jag dem på morgonen och ytterligare en ggr efter träning. Oftast med ett halvkasst resultat. Det ena ögonbrynet är dessutom lite högre än det andra. Känner mig som Charlie Chaplin.

Jag bokade tid för microblading vilket jag först trodde fungerade som en tatuering. De ställde in vid två tillfällen så tredje gången jag går dit är jag mest bara skeptisk till hela kliniken MEN flera personer har rekommenderat den.

Hon börjar med att lägga på en bedövningssalva. Sedan går vi igenom papper som jag skriver under utan att riktigt förstå. Jag antar att de frånskriver sig ansvaret vid eventuella komplikationer. Vi pratar form och färg. Hon säger att det inte gör ont däremot kan ljudet vara lite obehagligt.

Jag sätter på mig hörlurarna med musik. Men det hjälper inte. Hon öppnar upp en ny skalpell och skär små små jack som ska lika strån. Ljudet är verkligen inte trevligt. Men hon är snabb och lugn. Hon färgar jacken bruna fast jag egentligen vill ha svart. Hon säger att det är lättare fylla på mörkare än tvärtom. Om 4 veckor är det dags för påfyllnad. Sedan ska de nya ögonbrynen sitta i ca 1,5 år.

Efteråt är jag fascinerad att det ser såå naturligt ut. Det ser ut som jag fått strån! Formen är dessutom jag jämn och ögonbrynen på samma höjd. Däremot vill jag ha dem bredare och mörkare.

Det får vi fixa nästa ggr!

Likes

Comments

Min son älskar bilar. Han har alltid älskat bilar. Bil var ett av hans första ord. De senaste åren när han pratat om bilar och mopeder så nickar jag bara. Jag hänger inte med alls.

Det är andra gången han är hos mig i Marbella och den här gången har han med sig sin flickvän. Jag tänker att det är bra att hon är med. Han kommer inte för solen eller havet. Han kommer för att jag vill. Kanske hade han hellre velat mecka eller spelat på datorn hos sin pappa. De bor i mitt dubbelrum och jag tror att de har det bra. Vi är på stranden. De tar ett iskallt dopp. De beställer en drink bara för att de kan. (precis fyllt 18 år.) Men ingen av dem dricker upp. Vi äter och äter. Och fikar. Dagarna hålls ihop av planering av vilken restaurang vi ska äta på. Vi spelar vollyboll, åker båt. Shoppar.

Jag tycker om att se par. Dynamiken. Han är van vid sin storasyster så han erbjuder att fota sin flickvän nu o då. Hon lutar sitt huvud mot hans axel på bussen, han kysser henne lätt på pannan.

Och jag lär känna henne bättre. Hon är smart. Hon har ambitioner. Ibland gör hon sig lite rolig över att han säger nåt osmart. Samspelet mellan människor är så intressant. På ett sätt så mycket lättare när man är 18 samtidigt så går man med på så mycket mer. Kommer han alltid framöver tycka att det är okej med anmärkningar eller kommer han en dag att säga ifrån och välja en helt annan typ av relation?

På kvällarna är de trötta och vill mysa till nån film. De har varandra. Jag går på min salsakurs. Ibland vill de gå själva på stan. Jag ger dem egen tid men saknar min son.

Marbella kan verkligen leverera coola bilar. Det gör mig glad att se min son ta fram systemkameran och fota Ferrari, Bentley, Lamborghini. Han är lågmält förtjust, tycker egentligen att det är lite pinsamt men fotar ändå. För första gången får vi vänta på honom. Det är bra. Hon gör det utan problem och när han pratar om fäljar och olika finesser nickar hon precis som jag.

Fem dagar går fort. Jag vinkar vid flygbussen med en klump i magen. De åker mot kyla och snö. De verkar nöjda. Jag märker att han har svårt att koppla av. De pratar om en stor skoluppgift de ska plugga på under flygresan. Körkortet. Mycket att fixa. Jag sänder iväg några nya önskningar ... mer tid tillsammans...mer kvalitetstid tillsammans med mina barn. En dag vill jag sitta runt ett stort bord med mina barn, deras respektive och nya små bebisar. Mat i mängder och gott vin, långa samtal under ljumna kvällar. Jag behöver en stor villa så att de alla kan sova över.

Likes

Comments

Jag har hittat lyckan, om så bara i 5-30 min. Det är omtumlande och jag är som yrvaken efteråt men det är ren kärlek som sköljer över mig. Jag är så glad jag hittade detta....och jag hittade det på youtube!

Min son och hans flickvän kom igår. Det är ett vackert par. Jag har gjort iordning mitt dubbelrum som en hotell-svit med färsk frukt och vackra blommor. Det är renbäddat och undanplockat.

"Vad fint det har blivit här, säger han, har du målat hallen rosa?"

Det glädjer mig att han ser. Han har öga för det vackra. Detaljerna. Min dotter hade nog inte sett det. Vi spenderar dagen på stranden, äter tapas på kvällen och hamnar mitt i påsk-processionen. Sydspanjorerna är bäst på att fira semana santa. Vi fastnar upptryckta mot väggen i gamla stans trånga gränder. Vi ser hela den långa paraden vare sig vi vill eller inte. Och när vi fnissat klart åt ku klux-klan inspirationen och insuper skådespelet så är det vackert.

De suggestiva trummorna. Kvinnorna som går barfota. Rökelsen som de svänger fram och tillbaka. Den tunga vagnen som männen bär med Jesus. Doften, ljudet, lyktorna. Vi har ont i fötterna när processionen tar slut men vi hade inte velat missa detta för en sekund. Och vi har ett nytt minne tillsammans.

Plötsligt ett meddelande från Andoni efter dagar av tystnad. Hjärtat stannar i bröstet när jag ser hans namn. Allt är ju bra nu. Jag är glad att jag är fri. Nöjd att jag inte tänker på honom när min son är hos mig. Att jag bara vill vara här. Inte hos honom. Eller har jag bara stängt av?

Varför hör han av sig? Jag avslutade allt med några rätt otrevliga meddelanden i fredags. Han skrev att han inte ville avsluta på ett dåligt vis. Han vill att vi är vänner. Det vill inte jag. Det är så mycket lättare att bara kapa, i alla fall för mig.

Nu frågar han hur jag mår. Jag skriver bra. Han säger att jag måste vara glad att min son kommer idag.

"Jag är väldigt lycklig över det. Andoni, jag vill inte att vi har mer kontakt."

"Det gör mig så ledsen."

På natten drömmer jag om en lång smal orm, illgrön och gul. Den dyker upp plötsligt och slingrar sig inunder min tröja och bak på min rygg. Där ligger den, där på min rygg som ett nystan och jag försöker att inte röra mig, jag är rädd. Den hugger mig i ryggen och slingrar ut. Min vän tittar på den och säger till mig att den inte är dödlig. I nästa sekvens står jag på bokmässan med en bok jag ger ut, bredvid mig står Anrell med sin bok. Vi pratar om något jag inte minns.

Jag lyssnar på ett youtube-klipp om Law of attraction. En tjej rekommenderar en meditation. Hon säger att den förändrat hennes liv.

Jag bestämmer mig för att provar den och blir helt fast.

Rösten är mörk, lugn och sövande. Bakgrundsmusiken känns hypnotisk och jag faller direkt ner i en djup, djup känsla av lugn. Jag går uppför en stor stentrappa upp för ett berg. Fåglarna kvittrar, bäcken porlar nedanför. Över en bro och ner igenom berget och ut i en dal där möter jag min spirituella guide. Översköljd av glädje och snurrig kommer jag tillbaka.

Jag skriver ett långt sms till Andoni. Kanske är det ingen poäng nu men jag vill förklara mig varför jag lämnade oss. (Vem som nu lämnade vem.) Kanske är det bra med lite mer dialog. Jag skriver vad som är viktigt för mig i en relation. Hur jag behöver känna mig trygg annars blir jag Scooby doo. Och att det inte fungerar när jag inte känner mig trygg. Han svarar att han känner lika. Han skriver att han är "overwhelmed". Som alltid skriver han för kort. Jag förstår inte.

"Overwhelmed with work?"

"It all striked me know. And I´m so happy when I´m with you."

Jag vet inte vad han menar. Försöker han bara få ett bra avslut eller vill han försöka igen? Jag blir orolig, svajar till i mitt beslut att gå skilda vägar. Förvirrad!


Efter en dag i hamnen med min son och hans flickvän går vi hem och tar siesta. Jag längtar efter meditationen. Med hörlurarna försvinner jag in i den. Den här gången möter jag mig själv om 5 år. Det är underbart. Så färgstarkt så kärleksfullt. Jag ser så mycket vackert som är på väg. Jag vill knappt lämna meditationen. Det känns som jag har en mantel på mig fylld av bubblande kärlek. Jag tror jag blivit beroende. Meditationen gör mig lycklig!

Prova den! Skynda dig och prova den nu, han heter Jason Stephenson.

Likes

Comments

Några i klassen föreslår att vi ska bestiga berget La Concha. (Ja, det har samma namn som det kvinnliga könet och från ett håll är det exakt så det ser ut.. )
Jag har länge velat upp till toppen. Andoni och jag gick halvvägs men vände för att vi inte hade med oss vatten och matsäck.
Nu är det perfekt, på sommaren alldeles för varmt.
Vi är som en hel FN-delegation. Många länder är representerade; Sverige, Filippinerna, Litauen, Ryssland, Ungern och Estonia.

Alla utom jag förstår av någon anledning lite ryska. Så ibland halkar de in på ryska. Jag protesterar. Vi tragglar med spanskan, hjälper varann med ord. Vi böjer grammatiken fel men vi lyssnar ändå bara på början av verben.

Vi skrattar alla när vi svarar, "jag förstår inte". Vi är alla vana att inte förstå o ej bli förstådda.

Först är vägen bred och slingrig. Det är tidig morgon, alla är förväntansfulla. Förutom Ludmillas mamma som är 52 år är jag äldst. Sofia är 19 år.
Så blir det brant. En stig som pekar rakt uppåt. Grus och stenar rasar efter oss.

Jag blir andfådd... Herregud, jag kommer inte att orka upp!

Jag vill inte vara den som ber om en paus. Jag trodde jag var i bra form. Sofia ber om en paus. Mariana är högröd i ansiktet och låter astmatisk. Jag undrar hur det går för Ludmilas mamma. Vi ser dem inte längre. I berget finns ingen täckning.

Vi äter nötter, dricker vatten. Viktoria dansar. Hon har festat två nätter i rad, både i Madrid och Malaga.

Alla i klassen kallar henne "Poco loco" (liten galning.) Hon har alltid maximal energi. 100% ADHD. Hon säger att hon har ett överskott på manliga hormoner, det har hon kollar hos läkare. Men hon är väldigt kvinnlig men manligt orädd.

Vi går vidare uppåt. Vi väljer den lägre toppen av två. Christian och Viktoria är de enda som verkar oberörda av den fysiska utmaningen. 15 min kvar rakt uppåt.

Utsikten grumlas av dimma och låga moln. Det blåser hårt på toppen. Vi äter lite. Tills slut dyker även Ludmilas mamma upp. Vi applåderar. Hon har som den runda, glada mamman med sig ryska piroger, saltgurka och nån falukorv.

Det går inte att stanna länge. Det är alldeles för kallt.

Alla 12 personer hela tillbaka till parkeringen. I bilen sätter Viktoria på musiken högt, dansar.

"Viktoria! Poco Loco!" skrattar de andra.

"Jag är faktiskt inte Poco Loco. Jag bara älskar livet. Jag älskar att leva. Jag har haft det så tufft med min exman när jag var gravid. Han slog mig. Ett år när han var sönderslagen av kriminella skötte jag allt. I efterhand kan jag inte förstå hur jag tog mig igenom det där året. Jag är så lycklig att jag inte är där."

Egentligen är det så dumt att vi behöver ha kontrast för att uppskatta det vi har. Det svåra ger oss vett att uppskatta vår frihet och allt det vackra.

Om någon skulle fråga om jag vill ha alla mina önskningar uppfyllda idag eller utspritt genom livet. Väljer jag utspritt.

Det är bra att bli hungrig. Maten smakar inte lika gott utan hunger.

Jag vill uppskatta livet med samma passion som Viktoria.


Likes

Comments

Det är fredag eftermiddag och jag ska titta på ett magiskt hus i en förtrollad by. Min väninna kan plötsligt inte och jag frågar Karim, min nya dejt, om han vill följa med. Han är mäklare, kanske ser han med andra ögon än jag gör. Han har aldrig besökt La Virginia. Byn är väl gömd mitt i Marbella. Egentligen är det väl lite konstigt att han är med mig. Vi har träffats en ggr innan och nu tittar vi på hus tillsammans. Han säger att det är ett problem att man hör motorvägen. När han säger det så hör jag den också. Jag har aldrig hört den tidigare. En spansk dam är redan där, hon har öppnat alla fönster, vädrar ur huset.

Vi går med andakt igenom rum för rum. Detaljerna är magiska. En vacker lampa där, kakel från Marrakesh, hemliga vråer. Varje rum har en egen stil. Eldstaden fungerar och jag ser den tänd framför mig. Hur jag gör om vardagsrummet till en bröllopssvit. En stor säng fylld med kuddar och päls, brasan, en flaska vin för att välkomna mina gäster. Men det finns bara en gästtoalett i anslutning, ingen dusch.

"Aaaa, man skulle kunna sätta in ett badkar mitt i sviten. Det skulle vara väldigt romantiskt! Och tunga sammetsgardiner för fönsterna," säger jag och tänker att den pittoreska byn är perfekt för ett bed and breakfast.

"Huset är maravilloso, säger han, men alldeles för dyrt. Det är inte värt 6 miljoner...möjligtvis 2," säger Karim.

Och det har han rätt i. Huset är verkligen gammalt, allt är skrutt men charmigt. Takterassen är minimal, ägaren lovade havsutsikt men jag är alldeles för kort för att se den i så fall. Jag föreslår att vi ska ta en fika.

På vägen mot cafeét möter vi en vän till honom. De pratar franska. Till skillnad från Andoni tar han mig runt midjan, för fram mig och presenterar mig. Jag hälsar på kompisens flickvän. Hon är svensk. Vi fikar på Cappuccino. De pratar franska, vi svenska. Karim tar min hand. Han flyttar närmre. Han vill pussas hela tiden. Jag blir generad. Lotta och jag pratar om det. Deras uppvaktande sett, hur annorlunda det är jämfört med i Sverige.

Hon har flyttat ihop med sin kille efter 3 månader. Hon säger att det enda som är jobbigt är att hon inte kan franska. De pratar engelska men när hans vänner är med så pratar de bara franska. Hon nickar och hänger med en stund i början sen blir det nästan olidligt att sitta bredvid. Karim och jag kan knappt kommunicera alls. Han är inte bra på varken eng eller spanska. Jag vet att han vill att vi ska träffas under kvällen. Jag fattar att han är ute efter sex. När jag har frågat vad han vill göra svarar han "nada". Han fattar aldrig vad jag menar. Han får åtminstone bjuda ut mig.

Jag passar på att låta hans kompis översätta.

"Kan du fråga vad han vill göra ikväll, solo sexo? Han får bjuda ut mig!" säger jag.

De skrattar. Jo, han ska bjuda ut mig ikväll på en indisk restaurang i San Pedro, vill jag det?

Lotta och jag byter nummer och oavsett hur det blir med Karim känner jag att jag skulle träffa Lotta. Det finns någon mening med vårt möte.


Han hämtar upp mig. Jag känner mig fin. Allt är perfekt, de höga skorna är sköna, klänningen smickrande och håret lagom lockigt. Han öser komplimanger över mig. Jag tänker att jag är för snygg för en indisk restaurang. Vi åker snabbt genom natten, fransk musik i högtalarna och jag känner mig lycklig. Det är något med hög musik och fart framåt. Frihet, spänning!

Vi lyckas ta oss igenom middagen med vår haltande konversation. Maten är okej men inte extraordinär som han påstod. Han svarar i telefonen flera ggr under middagen. Han ber om ursäkt. Jobb, säger han. Det första två samtalen är okej men sen säger jag åt honom att sluta. Vi äter ju i ca tio minuter. Han kan låta bli att svara under den tiden. Han håller med.

Vi åker till Puerto Banus för att ta en drink. Det känns coolt att han har ett kort som öppnar bommen så att vi får köra in i hamnen. Vi dricker GT, kysser varandra. Åker vidare till The Mosh. Där är det fest.

Han är söt. Han är som en teddybjörn. Vill ha närhet hela tiden.

Han ska bara stanna 1 år i Marbella och jag fattar att han är en Casanova. Jag tänker att det är precis vad jag behöver just nu. Så när han utan att säga något kör mot sin lägenhet protesterar jag bara lite. Han kör för fort. Vi är fulla.


Jag vaknar tidigt. Min kropp är van att vakna vid åtta. Håret är trassligt. Vätskebristen gör min mage platt. Han skedar med mig men det är inte alls som med Andoni. Andonis kropp är en perfekt storsked. Perfekt! Den här killen är för kort. Han vaknar, vi är båda bakis. Han dyker ner mellan mina ben och ger mig en skönare orgasm än jag fått på länge. Jag inser att sexet med Andoni inte var bra på slutet. Det fanns alldeles för mkt besvikelse i vägen.

Vi provar oss fram. Ny man. Nya ställningar. Det är mer som ett gymnastikpass. När jag går på toaletten ser jag en rosa tandborste. Jag tänker på min tandborste hos Andoni, mina tamponger. Hinner han kasta allt innan nästa tjej?

Jag går ut med tandborsten i handen.

"Har du flickvän? Eller kanske två?" Det finns två rosa. Kanske säger jag det för att visa att jag inte bryr mig eller kanske för att han ska förneka det.

"Si!" säger han med en självklarhet och en gest som gör att jag fattar att han inte fattar vad jag säger. Han gör en gest som att jag gärna får använda den. Det tänker jag verkligen inte göra.

Vi har sex en ggr till. Han är 9 år yngre men tror att det är 5 år mellan oss. Han vill att jag sover över inatt igen. Jag vill hem. Vill byta kläder och duscha. Han kör hem mig. Han ser trött ut.

"Är du ledsen?" frågar jag hans konturer är suddiga.

"Si, du vill inte vara med mig, du vill åka hem..."

"Jag vill göra i ordning mig."

"Kan jag ringa dig redan om 20 minuter?" frågar han.

"Si"

Men det gör han inte.

Likes

Comments