Enligt Law of attraction handlar inte förälskelse så värst mycket om den andre personen. Förälskad blir du när du själv är aligned med dig själv, du mår toppen och egentligen precis just då behöver du ingen. Så drar du till dig en person som också är på en bra trip, antagligen en kille som har en hel del av det du önskat plus en del du inte gillar men du gett din uppmärksamhet/ pratat om. Och killen tittar på dig uppfylld av sitt rus och vi påverkar varandra när vi ser på varandra med kärlek. Det känns. Det är skönt. Livet är fluffigt som rosa moln.

(Sen finns det en hel del människor som träffas när de inte mår så värst bra. De drar till sig någon som känner sig likadan, ensam, någon som bara vill ha någon. Och så håller de varandra som gisslan för att de tror att någon är bättre än ingen.)

...Så vi sköljer kärlek över varandra i början. Vi är nöjda med att bara titta och känna. Vi älskar ALLT. Vi ser inga fel. Vi är nyfikna...

"Var har du varit, berätta om ditt liv!"

Och efter det blir allt tokigt. Ju mer vi får reda på och desto mer vi lär känna varandra inser vi att personen är en mänsklig varelse med ett bagage, med andra ideér och drömmar än vi har.

I alla relationer tänker vi att om han/ hon bara gjorde si eller så skulle allt vara perfekt, varför kan han inte göra det?!

Men det är bara vi själva som kan ändra våra relationer, ingen annan. Ingen annan är till för att uppfylla mina drömmar. Alla är här för att uppfylla sina egna. Och ingen människa kan oavbrutet skölja kärlek över en annan människa. Vi måste gå till jobbet, vi har andra saker vi måste tänka på och människor vi måste träffa.

"Det känns inte som i början, du är inte som förut!" Men egentligen är det man själv som inte längre fokuserar/uppskattar på det man gillar utan har börjat se det man inte gillar istället.

Jag vet allt det här ändå är det så svårt. Man har 17 sekunder på sig att slå bort tankar som gör att man går ifrån sina drömmar och mål. Efter 17 sekunder kommer nämligen fler liknande tankar och sedan startas ett momentum...som en rullande snöboll ungefär. Det är svårt att hejda sig, ibland undrar jag om den där "första tanken" verkligen var den första, ofta har något hänt innan som ledde fram till den.

Vi tror att vi vill vara tillsammans med människor som tycker precis som vi, som förstår oss och håller med. Men sanningen är den att vi skulle bli så uttråkade att vi skulle dö. Det är dessutom omöjligt att respektera en JA-sägare, någon som inte visar sitt rätta jag. Vi älskar människor som är passionerade, som följer sina drömmar.

Jag måste påminna mig om att den här leken, diskussionen, ge och ta, motpolerna att det är livet. Att det är det som är intressant. Det är det som utvecklar mig och relationen. Samspelet. Det är det som föder nya drömmar och ideér.


Vi missförstår varandra igen, efterskalv av det tidigare tjorvet antar jag. Han smsade att han kunde komma till mig tisdag. Jag svarade på kvinnligt vis att han inte behövde (?) (Jag kände mig mer på banan ensam. Stark och i tillit, inte den jobbiga person jag var hela helgen, den där personen jag inte vill vara.)

"Vi kan bestämma imorgon," skriver jag.

På kvinnligt vis börjar jag ändå tänka ut något roligt vi kan göra ihop och vad vi kan äta. Handlar mat. Men ögonblicket kommer när han på manligt vis har tagit mina ord bokstavligt och bokat upp sin kväll. Jag har på kvinnligt vis ändå tyckt att han borde insistera....Irritation igen.

Jag simmar några längder i poolen och tänker att det kanske är dags att avsluta vår relation. Irritation roar mig inte och jag vill inte vara på dåligt humör mer. LOA menar att vi är för fixerade vid att relationer ska vara för evigt. Varje möte har sitt syfte, allt har sin mening och leder oss vidare. Ett möte på 5 minuter är inte mindre värt än 30 år. I bastun tänker jag på hur knäppa vi tjejer är, hur vi vårdar och pysslar och ofta tar mest ansvar i våra kärleksrelationer. Även jag.

Varför har jag hjälpt honom så mycket med båda lägenheterna, när jag borde ha målat min lägenhet, köpt och monterat möbler till mig istället. Fast jag vet redan svaret. FÖR ATT JAG VILLE. Inget mer med det. Jag ville och då kan jag inte sura över det i efterhand. Det var kul!

Han messar något. Jag svarar kort. Det är ju alltid jag som skriver långt och berättar en massa saker. Jag vill inte. Jag vill vara i balans med mig själv, inte att hela mitt liv kretsar kring honom.

Han skickar ett foto på sin dator att han försöker lägga ett rullande schema för alla i köket. Han har fått en ny position som chef; mer pengar och mer arbete. (Jag måste skaffa mig ett liv snarast.)

Jag svarar bara "Ok".

Jag sätter mig och pluggar. Men efter bara några minuter kommer jag på hur han kan lägga schemat så att ingen ska klaga. Jag skickar mitt förslag till honom. Men vad är det här? Varför måste jag hela tiden hjälpa honom. Gah!! Vad är det för kvinnligt skit.

Han skickar en video på en kille som spelar trumpet, det är så roligt att jag skrattar högt. Varje kväll skickar Andoni en godnatt-trumpet till mig innan min snark-konsert ska börja.

Och skrattet lossar upp nån knut i mig. Den där knuten som tycker att allt är hans fel.

Och jag tänker på fotot han skickade tidigare idag. Ett foto när han var ute och promenerade med sin pappa som har Alzheimers. Så skrev han:

"Han passade mig när jag inte visste något. Nu passar jag honom."

Och egentligen behöver jag bara tänka på det. För jag tycker att det är vackert. Eller så behöver jag bara tänka på hans doft eller hans mun. Eller också kan jag välja att tänka på trumpetkonserten. Om jag bara tänker på det så är allt perfekt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har tränat på att minnas mina drömmar. Det är enkelt, man ligger bara kvar och stannar lite i drömmen, tillåter inte verkligheten runt omkring att tränga sig på direkt, stanna i känslan, försöka minnas.

Och drömmer gör jag, massor, det är ett virrvarr av saker. Jag försöker förstå vad drömmen vill säga mig. Jag kan en del, att huset är jag, vinden dina tankar, vem kör bilen, kör du? Då har du kontroll över ditt liv. Dyker det upp djur slår jag alltid upp vad de betyder. En period var det katter och ormar. Nu sköldpaddor. Häromnatten bar jag ett pyttelitet spädbarn men barnet var supersmart med små små glasögon och briljerade med sitt intellekt. Vad betyder det? Barnet står för dig själv. Om du tex klär ett barn eller tar hand om det betyder det att du behöver ta hand om dig själv.

En sekvens i min dröm var Ingela och hennes fransman. Jag drömde att det var deras sista kväll tillsammans. Inget mer. Men det var starkt och jag var tvungen att fråga henne om det var sant.

"Hur visste du det?? Jaaa, han åkte tillbaka till Frankrike imorse!"

I går natt drömde jag en kort sekvens att min väninna i Stockholm och hennes man pratade om att ev köpa ett landställe. Det passade inte in i min dröm. Jag var tvungen att fråga.


Två sanndrömmar men inget som är viktigt för mig. Varför? Varför ska jag veta vad andra diskuterar? Har det varit starka känslor i dessa sekvenser? Kan jag träna upp mig och ta emot mer information från mina nära? ..spännande...

Likes

Comments

Jag har så länge tänkt hylla denna produkt. Menskoppen!! Genialisk. När jag först hörde talas om den lät det bara konstigt, bara namnet. Det lät lite vänstervridet och skulle man verkligen ha en kopp i trosan??

Men när min syster sa att menssmärtorna minskat, när det visade sig att flera av mina väninnor använde den då beställde jag den på nätet. I början känns den lite krånglig men det går över. Det är bara ovana. Det finns tricks på youtube hur man ska vika den smartast.

En produkt som ALDRIG läcker, en produkt som utmanar monopolet och dessutom behöver jag inte längre ha kemikalier, blekningsmedel och lim i min kropp.

Jag behöver inte längre vara rädd för att en kvarglömd tampong ska ta livet av mig. (Man kan faktiskt dö!) OCH hur mycket pengar har jag lagt på mensskydd under 30 år?

Det finns två pyttesmå nackdelar:

Jag har inte en i varje väska på samma sätt som tamponger.

Man vill väldigt gärna ha ett handfat bredvid toaletten. Ingen höjdare på festivaler, toalettbås mm. men det funkar.

Världens bästa uppfinning!! Kan inte nån rik person bara köpa upp en massa och dela ut i Asien och Afrika, por favor!!

Likes

Comments

Funderar på varför vissa saker fastnar och vissa inte. Tror vi mer på negativ kritik än positiv. Är kvinnor och män olika? Min känsla är att män är mindre oroliga, tänker mindre framåt och bakåt och fokuserar på att allt är enkelt....eller?

När jag hyr ut via Airbnb får mina gäster flera påminnelser att recensera boendet i efterhand. Jag får också möjligheten att recensera gästen men det gör jag aldrig. Det känns fel att recensera en person men helt okej att recensera ett boende. Men faktum är att de recenserar mig också ibland. Jag har fått supertrevliga omdömen. Jag är förvånad att de tar sig tid. Någon skriver att det stämmer att det är 10 min till stranden och 4 min till Gamla stan. Har hon tagit tid? Det gjorde inte ens jag när jag skrev det.

Framförallt uppskattar jag att skriver att de känner sig välkomna, att jag alltid svarar fort och finns tillgänglig, att jag är välorganiserad och trevlig. Jag ögnar igenom omdömena men det är inte så mycket mer med det. Det bara passerar tills det dök upp ett negativt omdöme. En gammal fransman skriver att det var smutsigt och inte värt pengarna. Jag tappar hakan. Han bodde under lågsäsong hos mig för 18 euro/ natten. Det var knappt värt städning, tvättning och känslan av att ha en okänd sovande hos mig. Och SMUTSIGT!! Jag är så noga med att städa och rensa avlopp och hårstrån eftersom jag har gäster. Lägenheten är gammal, handfatet ser aldrig skinande ut, inte diskbänken heller...Men det ÄR rent. Omdömet fastnade och gnagde i min hjärna. Det fastnade 100 ggr mer än de trevliga omdömena. Och det är det som är så konstigt. (Sen kan ju EN dålig recension förstöra för all framtid om den känns trovärdig.)


"När Andoni och jag diskuterade livet fram och tillbaka i helgen så säger han att man aldrig kan veta något om framtiden. Vet jag vad jag gör om 1 år? Han har ju rätt i sak men för mig kändes det som en onödig kommentar. Kan man inte åtminstone ha intentioner för framtiden?

Dagen efter frågar han vad jag ska göra när han jobbar. Jag svarar att jag ska träffa en killkompis.

"Vem är det? Hur har du träffat honom?"

Bara för att han ska förstå sin egen kommentar dagen innan svarar jag:

"Du behöver inte oroa dig. Jag är kär i dig. I alla fall just nu. Men jag vet ingenting om framtiden!"

I min värld var det ett ganska otrevligt meddelande men hans värld hör han bara en mening. Och det är då jag tänker att vi är så olika män och kvinnor. Han skickar hjärtan och pussar tillbaka.

"Och jag är kär i dig <3 "

Av tusen komplimanger så är vi kvinnor mest intresserade av den där komplimangen som vi kan tolkas på flera sätt. "Vad menade han EGENTLIGEN?" Och så ägnar vi oss åt att analysera den med våra väninnor, vilket slöseri på tid och positiv energi.

På kvällarna, när jag kommer ihåg det, tänker jag ut några saker jag uppskattat under dagen. Något som varit vackert, gjort mig glad eller tacksam. Igår, trots att jag hängt med Andoni hela kvällen så är det ett kort, kort möte som gjorde dagen vacker. Ett möte med en okänd.

Jag sitter uppe på muren på strandpromenaden i Malaga och målar naglarna. Solen skiner, nagellacket torkar för fort. En spansk, ärtig dam kommer fram till mig:

"Que bonito color!"

Jag tittar upp och undrar var hon kom ifrån. Hon har korallrött läppstift. Hennes linne är nerdraget över axlarna, hon vill få färg berättar hon. Hon berömmer mitt nagellack och min solbränna. Hennes positiva energi rinner över på mig. Vi byter några ord så promenerar hon vidare i rask takt.

Så litet.

Så enkelt.

Och ändå gjorde det min dag.... det fastnade.


Likes

Comments

Det var lättare sagt än gjort. Jag kunde inte alls släppa det. Bara bitvis. Jag ville så gärna att allt skulle vara bra mellan oss men jag ville också bli förstådd.

Fredagen börjar hur fel som helst! Han har tidigare sagt att han slutar jobbet kl.16.00 och han kommer att hämta mig direkt. Jag går till gymmet, sedan träffar jag mina ryska väninnor och pluggar lite. Jag anpassar min dag så jag är en färdig prinsessa tills han kommer. Jag lockar håret, smörjer in mig med en väldoftande olja, jag provar kläder. Telefonen piper till:

"Salgo ahora de trabajar." (nu slutar jag jobbet.)

Klockan är bara 15.15. Härligt han slutar tidigare! Han bör vara utanför min port om ca 40 min. Jag packar ihop mina saker, plockar i ordning lite sedan på med skorna och min nya guldjacka. Jag vill inte att han ska behöva vänta på mig, han åker så långt fram o tillbaka för att hämta mig. Men det blir jag som får vänta. Det kanske är mycket trafik. Telefonen igen. Nu måste han vara utanför!

"Ya termine." (nu slutar jag.)

Va!? Varför skriver han att han slutar 1 ggr till?? En timme senare, jag fattar ingenting. Jag ringer upp honom. Jag är irriterad. Jag sliter av mig jackan och ifrågasätter vad han håller på med! Och jag får lära mig något nytt på spanska, but the hard way.

Ya=nu, är prick NU!!! Ahora=nu, är inte exakt utan mer ungefär!! ....GAH!!! Ytterligare 1 timme senare när han verkligen kommer är jag på riktigt dåligt humör, verkligen och det är inte vad vi behöver just nu. Inte efter allt tjafs om hans mamma och huruvida jag är välkommen i hans lägenhet eller inte. Så vår helg får en dålig start, sen vacklar den fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Vi är återigen på IKEA, han ska köpa en vit byrå och nya sängkläder. Jag får välja. När jag står och tittar på en rosa tekopp säger han att jag ska ta den. Och det gör mig glad, han gillar inte rosa. Men han gillar mig och han vill att jag känner mig välkommen.

Men båda kvällarna i sängen kommer allting jag är besviken över tillbaka. Jag försöker om och om igen förklara hur det känns. jag ältar och tjorvar. Jag är ledsen och vill åka hem. Jag är helt enkelt skitjobbig. Det är som en flodvåg som kommer över mig. Det spelar ingen roll att han säger att han vill vara med mig, att jag är viktig, att hela hans lägenhet är inredd i vitt för att jag sagt att svenskar gillar vitt. Jag vet inte vad jag är ute efter... Att han ska fråga sin mamma? Att han ska säga att han förstår vad jag menar? Allt är bara ett virrvarr av skit. Det är som en Berlinmur mellan oss från min sida.

Han iväg tidigt på morgonen för att jobba. Han lämnar sin nyckel. Jag är dum och frågar om hans mamma vet om det. Men jag är på bättre humör. Jag träffar en kompis som bor i Malaga, vi tar ett glas vin ihop, sedan köper jag en superfin tavla till Andoni, en röd kudde (hans favoritfärg) och två vaser som färgmässigt blir väldigt bra till tavlan. De kan stå på hans nya byrå. Nu är sovrummet nästan klart!


Han blir glad, han älskar tavlan. Han är inspirerad och vill måla en vägg och sätta upp gardiner. "Kan inte jag som var så bra på att montera möbler, monter byrån?" Men jag vill inte. Det finns inte längre någon lust att hjälpa till och renovera hans lägenhet. Inte när man hjälpt till så mkt och får ett nej när man frågar om man får bo där 1 månad. Nää, lusten är tappad och en hel del tillgivenhet med. För första gången vill jag inte ha sex. Han fattar. Det märks. Han ska bara sätta upp gardinerna och sen ska gör vi något kul. Jag pluggar lite. Vi handlar och lagar tonfisk med mango och avokadosallad. Vi dricker vin och spelar Sänka skepp med spanska verb. Och just då är allt som bäst. När båda vill vinna men han vinner båt efter båt. När hans ögon glittrar, busar och min mun inte kan sluta le. Det finns inga sårande fraser som ligger emellan oss...allt är perfekt!

Men när vi ligger i sängen igen börjar jag om som en repig LP skiva. Jag är där igen. Han håller om mig, ibland suckar han och vänder sig bort. Jag vet alla hans miner nu, de ledsna och irriterade också. Och trots att jag vet att jag balanserar precis vid avgrunden, ett enda ord fel, ett enda ord för mycket så förlorar jag honom. Men jag balanserar vidare, sårad...tilltufsad vill jag ha upprättelse. Han säger inte så mycket.

Vi somnar tillslut. Jag drömmer om en sköldpadda. Det är andra gången jag drömmer om sköldpaddor. Sköldpaddan som har lika lätt att vara på land som under vattnet, med sitt hårda skal. Den långsamma men envetna vinnaren. Varför?

Han pussar mig hej då, han luktar så gott. Han stryker mig över pannan och säger om och om igen:

"Jag vill vara med dig, jag vill vara med dig, jag vill vara med dig." Han knackar på mitt huvud, han vill att jag ska förstå det. Han går och jag somnar om. Jag ska ta bussen hem har jag sagt men jag kommer ingenvart. Jag har så kraftig mensvärk. Jag kan inte resa på mig. Det ligger en ipren i min väska men den hjälper knappt. Jag slår på tvn och andas så djupt det går. Andoni har skickat en massa hjärtan och frågar om jag sover? Han skriver att jag ska vänta på honom så han ska köra mig hem eftersom jag har ont. Jag säger att det säkert blir bättre, jag tar bussen.

Men tiden går, jag ligger orörlig. Tar en dusch, diskar allt sedan middagen, bäddar. Ställer de nya tofflorna han köpt åt mig på min sida av sängen. Om en timme är han hemma.

På vägen mot Marbella stannar vi vid ett Buddistiskt tempel. Det är byggt på en hög höjd med vidunderlig utsikt, ett flaggspel i vinden, några spanjorer som fotar. Och vi.

Jag tar några foton och lägger ut på Facebook.

"La du ut oss tillsammans?" frågar han.

Här har vi också en historia kantad av missförstånd. Vid ett tillfälle då vi var ute och festade la jag ut oss tillsammans på facebook mest för att kolla hans reaktion. Han godkände aldrig bilden, jag blev sårad men insåg sedan att han inte ens sett den innan jag tog bort alltihopa. Och efter retas jag alltid och säger att jag är hemlig. Ingen av hans vänner får tydligen veta att jag existerar. (fast jag vet att det inte är sant.)

"Lägg ut oss båda! Varför vill du inte det?" säger han och låter nästan som jag brukar göra.

Så jag lägger ett ut ett foto, ett osminkat ögonblick. Ett foto som ingen direkt kommer att lägga märke till men som är en milstolpe för oss.

Likes

Comments

Biblioteket stänger och jag packar ihop datorn för att gå hem. Mörkt ute, en ljummen kvällsvind. Promenerar längst med simhallen under apelsinträden. Så plötsligt fattar jag. Det är precis som glödlampan i serietidningar.

Aaaaaaaaa!!!! Nu fattar jag varför hans mamma blev en stor grej! Såklart, det var ju bara en tidsfråga...men inget jag la märke till innan. Allt du ger din uppmärksamhet får du mer av. (Jag borde varit mer uppmärksam på vart jag la min uppmärksamhet :)

Spanska mammor har det varit en röd tråd av diskussioner kring sedan jag flyttade till Spanien. Redan min första hyresgäst Linn sa att alla spanjorer hon dejtat bor hemma hos mamma. Ryskan sa samma sak, de fick ha sex i bilen för att få till det...men bara om han fick låna bilen av mamma. Juan Jesus, jag dejtade bodde hos mamma. Carita säger samma sak. Och att mamma bestämmer.

Och sist men inte minst så var det ju min klasskompis som satte griller i mitt huvud när vi var ute i lördags. (Läs här)

Law of attraction, klart mamma skulle dyka upp på ett eller annat sätt. Nu är det redan ett momentum så kanske kommer det lite efterdyningar kring hans mamma. MEN nu när jag fattar så bestämmer jag mig för att inte ägna en enda sekund och inte en enda tanke till kring hans mamma.

Puh! Skönt, jag kan faktiskt välja....så även om jag är lite sugen på att bråka klart med Andoni ska jag strunta i det. Och det tänker jag göra.

Vem vill ha ett "mamma-momentum" när jag istället kan tänka på hur gott han luktar. Hur skönt jag sover bredvid honom. På skratt, på god mat och härliga kyssar.

Hasta luego!

Likes

Comments

Jag kommer på världens bästa idé! Det är i alla fall vad jag tänker. Den innehåller en massa fördelar. Jag suger på karamellen lite till, kanske är det för tidigt, kanske dumt att bli beroende av någon annan... Men jag vill, jag vill...JAG VILL!!!

Jag låter idén marineras lite till. Hur, när ska jag fråga?

Min första idé var att hitta en lägenhet åt mig att hyra över sommar. Lite för att jag blev trött på hyresgäster när Eva och Martin bodde hos mig. Men mest för att jag skulle kunna hyra ut hela lägenheten veckovis över sommaren, det skulle genererar mycket mer pengar. Sen stötte jag ihop med Ryskan som sa att hon också skulle göra det. Men alla tänker lika och hur mkt jag än sökte hittade jag inget billigt att hyra. Alla vill utnyttja högsäsongen!

Andoni och jag har svårt att hitta tid tillsammans. Men mellan oss känns allt bättre än någonsin.

Vi har precis sovit ihop, nära. Det känns tråkigt att skiljas ut men jag måste till skolan. Han åker till Malaga för att måla vardagsrummet. På eftermiddagen smsar jag min idé. Mitt vokabulär räcker inte till att säga det. Jag tackar google translate för hjälpen.

Jag föreslår att jag kan bo i Malaga hos honom 1-2 mån under sommaren. Jag betalar lite och vi kan träffas mer plus att jag kan hyra ut min lägenhet och få in mer pengar. VOILÁ!!!

Jag hoppas att han ska tänka på saken åtminstone men han svarar direkt. Att han inte FÅR FÖR MAMMA!!!!

???

Det är ett av hennes villkor för att han ska få bo där, att ingen tjej ska flytta in.

"Får jag egentligen inte vara där?? Vet hon inte om att vi träffas??" Jag blir helt konfunderad. Grejen är inte att jag får ett nej, grejen jag går igång på är att jag är hemlig. Vad är det här för skit!?

"Det finns säkert en annan lösning", skriver han men det är inte det. Vill han inte vara med mig?

"Så det är inte okej att jag är där? Jag vill inte vara i Malaga om jag inte är välkommen!"

"Du är välkommen när du vill!"

"Så din mamma tycker att det är okej att du har sex med mig men vaddå, vill hon att du träffar en spansk tjej? Varför är jag annars hemlig?"

"Du är inte hemlig!"

Han skriver samma mening 20 ggr.

"No secreto, no secreto, no secreto.........................................................................................................

..................................................................................................................................................................................................."

Han skriver att han tappat lusten att måla, han målar för att jag ska trivas där. Han åker hem. (Till mamma)

Jag blir tyst. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte ens om jag vill vara där. Har hon nycklar dit? Antagligen...Missförstår jag henne, är det bara på samma vis som jag säger till min dotter; "inga fester eller folk som sover över!"

Han ringer upp. Han pratar fort. Eller kanske i normal takt. Jag förstår inte ett ord. Det gör mig ledsen.

"¿Comprendes?"

"No.................no quiero hablar!" (Jag vill inte prata)

Men jag smsar att jag inte hör vad han säger när han pratar. Att jag är ledsen. Att jag inte vet hur vi gör nu. Han skriver att han är kär, att han älskar att vara med mig. Att han försöker sitt bästa. Att vi kommer att ses så ofta vi kan. Han får mig att le åt sina sms. Och jag vet att jag vill fortsätta....Men hur och var och när....det vet jag inte.




Likes

Comments

Fences vann 4 Oscars och det är den verkligen värd.
En film som är annorlunda, mer som en pjäs.
Allt utspelar sig i deras hus och på bakgården där fadern vill bygga ett staket.
Tar du dig igenom de första 7 minuternas babblande så har du vackra, missförstådda relationer framför dig inlindade i ord som stannar kvar.

Och filmen stannar.
Det gör den, känslan efter filmen finns kvar i kroppen länge..

På ett sorgset men vackert vis.
Ett drama som fångar längtan efter kärlek. Förvecklingar, arv som lever kvar... och villkorslös kärlek.. att ställa sig själv åt sidan. Att älska trots allt. Och om vänskap!

Se den bara!

Likes

Comments

...den kommer två gånger. Andra gången samma tanke dyker upp så handlar jag. Jag vet hur snabbt ett ögonblick går förlorat och hur lätt det är att tänka sönder en sak. Det är bättre att bara göra det!

Jag sätter mig vid datorn, tar fram kontokortet och bläddrar igenom vackra vårbuketter. Jag bläddrar igenom vår konversation via sms för att hitta hennes adress. Jag slås av hur mycket trevligare vår ton emellan oss var i somras när jag flyttade. Då hörde hon av sig och undrade hur jag hade det. Jag har inte hört ett ord från henne sedan jag var i Stockholm i januari.

När jag hittat en bukett fylld av färger och sorter, brokig precis som vår relation. Skriver jag kortet:

"Tack mamma för att du har tagit hand om min post.

I april flyttar Vilja in i vår lägenhet och tar hand om posten.

Hoppas ni mår bra. Tusen tack! Kram"

Redan efter någon timme ser jag mammas nummer på displayen. Jag trodde den skulle levereras dagen därpå.

"Tack snälla! Vilken fin bukett. Jag blev så förvånad, jag fyller ju inte år. Det är så sällan man får blommor!

Hon låter så glad. Vi pratar på om allt möjligt. Hon är så glad också för att det löst sig med boende för min dotter. (som om hon inte hade haft en pappa att bo hos.) Jag säger att även om det blev rörigt med boende och allt det som skedde med hennes pappas fru, (Läs här.) så har allt landat bra. Nu är hon superglad och uppskattar verkligen att få bo i innerstan vilket hon tog för givet tidigare. Nu är hon lyckligare än någonsin.

"Jag hoppas bara att hon sköter om lägenheten och inte blir nonchalant bara för att det är "mammas", säger jag.

"Ja, när vi kom hem från Thailand och såg hur lägenheten såg ut började jag grina," säger min mamma.

"Va?! Varför då?? Hon skulle ju städa extra fint, hon ringde mig för att fråga vilket vin hon skulle köpa i present..."

"Jo, men hon hade blandat ihop datumet. Trots att jag skrev tydligt när vi skulle komma hem så trodde hon att vi skulle komma dagen efter. Det såg ut som ett bombnedslag här! Men jag ringde henne direkt."

"Det är så tråkigt när hon verkligen var så glad över att hon fick låna lägenheten och hon ville verkligen göra bra ifrån sig."

De fick båda vad de fasade för mest. Min mamma var osäker på om hon verkligen ville låna ut lghten. Min dotter var rädd att göra mormor besviken. Loa. Men var det nödvändigt att stöka ner så mkt? Hade hon haft fest? Jag vågar inte ens fråga.

"Jag hade ingen aning..."

"Jag trodde hon hade berättat det."

Vi pratar vidare.

De har planerat en resa till Kroatien och kanske vore det kul att se Italien i sommar. Mamma är full av energi. Och nädå, det var inte alls jobbigt att ta hand om posten.

"Sen vill vi så klart hälsa på dig!"

"Ni är så välkomna!"

Vi lägger på och det gör mig glad att jag följde min impuls. Att jag blivit bättre på det. Inte framtvinga saker utan låta tiden vara perfekt. Gudomlig timing.

Och kanske fick jag också ett svar på min mammas konstiga beteénde kring min sons födelsedag, då vi absolut inte fick fira den hemma hos henne. (Läs här )

Hm, livet är som en krokig labyrint och ibland hittar man ett svar på något man undrat.


Likes

Comments

Det stormar egentligen ingenting runt mig just nu. Men jag älskar ordet...Vindsöga. Att vara i vindens öga, det där stället mitt i stormen som är kav lugnt. Det är ingen storm i närheten. Men jag är lugn, Så där väldigt angenämnt nöjd. Känner mig som en idisslande ko. Jag bara tittar mig omkring och äter. (Äter faktiskt oavbrutet just nu LCHF..)

Jag är liksom inte på väg någonstans. Jag bara är. Det är skönt. Jag har inget behov av någon eller något, har egentligen mest bara lust att pilla mig i naveln under duntäcket...och kanske meditera.

Kanske beror det på att jag börjat plugga. Jag har ett sammanhang och en rutin. Kanske är det att allt känns så tryggt med Andoni. Kanske är det båda sakerna.

Mina hyresgäster i Stockholm har sagt upp sitt boende i min lägenhet. Det känns som allt är meningen. Nu kan äntligen min dotter flytta in. Jag förlorar en del pengar men ro i själen.

Här i Marbella står ett av mina rum tomt. Det betyder också förlorade pengar. Och egentligen borde jag lägga ut fler annonser, kämpa och fixa. Jag borde söka ett extra jobb...få ihop min ekonomi, inte leva på sparpengar.

Men det finns inte en tillstymmelse till oro i min kropp. Jag tänker att det ordnar sig och planterar på balkongen istället. Jag njuter av lugnet i min lägenhet sedan de förra hyresgästerna flyttat. Läs här.

Jag bakar lite Lchf-bröd, gosar med katten.

Promenerar i skymningen och undrar varför jag är så lugn.

Likes

Comments