Den revolution som sker med hjälp av #metoo# är intressant och på tiden. Det är fascinerande hur mycket kvinnor och flickor står ut med och har överseénde med när det gäller män.

Jag tittar på en 20-tals serie, där kvinnan är mannens egendom och tänker att mycket har ändå hänt..men fortfarande för lite.

I min klass berättar den Marockanska tjejen att hon inte får gå ut efter 20.00. Det är år 2017 och i kolossalt många delar av världen är det en katastrof och direkt livsfarligt att vara kvinna.

Jag lyssnar på Linnéa Claeson, handbollstjejen som har kontot #assholesonline#. Hon säger egentligen bara det jag redan vet men hon får mig att inse att vi alla är skadade. Vi kvinnor är vana och uppvuxna med detta. Att bli sexualiserade av både tjejer och killar som vill sätta oss på plats. I högstadiekorridoren är det vardagsmat men det sker även bland vuxna.

Vi kvinnor får inte prata för högt, inte sticka ut för mycket..då blir vi kallade hora. Har vi nobbat ngn blir vi kallade hora, har vi legat med ngn blir vi kallade hora.

Vi ska vara sexiga men inte för mycket.

Är vi sura eller biter ifrån har vi inte fått kuk på länge.

Och aldrig har väl ngn hört en vuxen säga till sitt barn "du får inte tafsa, inte ta på någon annans kropp!"

"Du får inte kasta sand, du får inte slå någon..."

Men andras kroppar får man göra lite som man vill med. Borde det inte vara lika självklart!?

Det finns så mycket som borde förändras även i Sverige. Men vad kan man göra?

Om ekonomin alltid styr...då har vi egentligen all makt. Eftersom det är vi som konsumerar mest och vanligtvis också åt våra män, barn och våra mäns släktingar.

Skulle vi kvinnor bojkotta alla varor som har sexistisk reklam, bojkotta all musik och film som är sexistisk, rasistisk eller våldsam. Inte resa till länder som inte har lika rättigheter mellan kvinnor och män.

Vara enade och stötta upp det vackra i att vara kvinna, det svagare könet...så är vi inte särskilt svaga längre.

Bli smarta och noggrana konsumenter.

Då kan vi styra världen dit vi vill.

Xoxo Anna

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har slutat tvätta håret!! Jag vet det låter galen...eller är jag kanske den sista personen som slutat?

Mitt hår har alltid varit tunt, fint skandinaviskt hår. Fint och fint, jag har aldrig varit nöjd. Platt och livlöst mer. Och efter senaste extensions har det gått av på flera ställen. Så jag köpte hårvitaminer, dyr hårinpackning...inget resultat.

Googlade och hittade "No Poo" hårvård utan schampo. Läste hur mycket sulfater och andra kemikalier skadar håret. Så först försökte jag hålla ut längre och längre mellan tvättarna. När jag tvättar så använder jag mig av bikarbonat och sköljer igenom med vinäger.

Faktum är att strukturen ändrade sig direkt, håret blev fluffigare. Beror nog på bikarbonatet. Fortfarande jobbigt när det känns fett men å andra sidan blev mitt hår superfort fett förut och jag var tvungen att tvätta varannan dag. Jag sätter upp håret varje dag, inget syns. Andoni har inte märkt något, när jag berättar blir han förvånad.

Så jag väntar med spänning! För jag har läst att något magiskt händer mån 3. Håret kan bli lockigt, ändrar struktur och fettbalansen är naturlig och håret blir ej längre fett. Istället glansigt och luktar gott!


Så jag sköljer håret noga i hett vatten och borstar det med min svinborste, förväntansfull...

Xoxo Anna

Likes

Comments

En av mina väninnor har varit på en dejt i ....Polen ! Vi skrattar åt att inget mer finns att hämta på Tinder i Sverige längre. Hon måste nu åka till Polen för att träffa en man. Men eg är historien mycket mer romantisk än så. En snygg Spanjor, hon träffade i somras i Marbella ska till Polen och träffa vänner och undrar om hon vill ses. Hon är lite osäker, hon känner honom inte så bra men bokar biljetter ändå.

En annan väninna berättar att hon ska till New York på en dejt. Jag häpnar, så långt bort. En gemensam vän har tänkt att de båda skulle kunna passa ihop. De skypar en del innan och det är kul. Hon är förväntansfull men också realist och säger att hursomhelst så älskar hon New York. Hon tänker åka.

När jag frågar hur det var i New York svarar hon att hon inte orkar prata om det, att New York inte är för henne. Att de kanske båda var trötta och hade lite tålamod för varandra. Att hennes självförtroende är i botten, känslan av att inte vara tillräcklig...

Jag säger att det är bra. Bra att hon vet något nytt, han var inget för henne. Vem vill ha någon som får en att känna sig så? Jag tänker att hon nästan borde fira att hon inte är gift med honom och insett hans rätta sida försent. Men hon är ledsen, omskakad.

Så hur var det då i Polen?

Hon är också nedstämnd!

Min andra väninna berättar om en härlig Kärleksweekend med en riktig gentleman. Sightseeing, god mat och kyssar.

"Men nu då?" beklagar hon sig. "Kommer vi ses igen? Det kändes trist och tomt att komma hem. Vad tänker han? Det är ju liksom ingen idé!"

Och jag tänker att hur vi än vänder oss har vi ändan bak.

Är det möjligt att göra en kvinna nöjd?

Xoxo Anna

Likes

Comments

Kanske har jag inte lärt mig något.

Kanske reagerar jag på samma vis som när jag var tjugo. Men momentum är momentum, en snöboll som börjar rulla blir bara större och större.

Och även om jag vet. Även när mitt förnuft säger åt mig att stoppa snöbollen i tid. Så tittar jag hjälplöst på. Gör något försök att tänka logiskt. Jag förstår att kortsiktigt är det skönt men långsiktigt en katastrof. Jag vet att jag raserar allt det vi byggt tillsammans under 1 år. Men det är försent.

Känslan så kvävande att om jag ska överleva måste jag gå. Gå ifrån det som gör ont. Det som sårar mig.

Så jag gör slut.

Tänk så många gånger jag har gjort slut i mina dagar. Vanligtvis känns det genast bättre. Jag rätar på ryggen. Stark igen. Kontrollen jag kände att jag förlorade är inte längre viktig. Jag ändrar fokus.

Men den här gången är det inte lika effektivt. Om föremålet inte riktigt fattar att man gör slut, är vitsen förlorad. Han är onykter och batteriet är nästan slut.

Jag smsar att "kan han inte ladda sin j-la telefon så kan han titta sig omkring efter någon annan relation." Jag drar täcket över huvudet, blundar men är för arg för att kunna somna. Klockan är 03.30 jag vet bara en person som är vaken.

Arabic!

Han har precis slutat jobbet i baren, han får skjuts till min port och vi går tillsammans till Buddha bar för en drink. Hans svarta blanka hår ligger som alltid perfekt, precis som den vita skjortan som sticker fram under den svarta pullovern. Klassisk, stilren med klockan på armen. Så långt ifrån Andoni´s lufsiga träningskläder man kan tänka sig.

Han för mig fram med stolthet till baren, beställer genast åt mig. Vi skålar, det var länge sedan vi sågs. Han kommenterar det.

Spådamen har rätt; hans ansikte och leende är verkligen vackert. Vi pratar om det som hänt sedan sist.

"Varför ringde du inte till mig när du var sjuk?" frågar han.

Jag mumlar något.

"Jag kunde handlat åt dig. Jag minns förra året när du var sjuk när jag var i Saudi Arabien att du kände dig ensam."

"Det var ingen fara!"

Men han insisterar igen, vill så gärna hjälpa mig så till slut säger jag det.

"Men herregud, jag är ju inte ensam. Varför fortsätter du? Jag har någon som kommer med mat åt mig när jag är sjuk!"

Han tystnar genast. Han ser ut som om han nyss blivit slagen. Men varför nonchalerar han att jag har en pojkvän. Respektera det, tänkar jag. (....aldrig skulle jag avslöja att jag precis gjort slut.)

Vi byter samtalsämne och har det trevligt. Han är lycklig att vi spenderar tid tillsammans. Jag känner hans blick när jag tittar bort. Vi pratar om våra familjer, om prinsen som fortfarande är fängslad och den restaurang han drömmer om att starta.

Han följer mig till porten. Displayen är tom. Jag lägger mig och bestämmer mig för att aldrig mer svara om Andoni ringer.

Arabic och jag ses och äter frukost vid havet. Jag ska skriva under några papper på att vi bor ihop. Vi pratar om vilka frågor de kan tänkas ställa. Vi förhör varandra om älsklingsfärger, hobbies och ärr. Han skriver upp namnen på sina fem syskon. Jag kan inte uttala dem.

Men det kommer att gå lätt. Vi har foton från förra sommaren, pussandes.

Andoni´s smsar och ringer. Mobilen blinkar, jag lägger den upp o ner. Om han vetat vad jag gör, hade han gjort slut med mig då?

"Hm, hur länge behöver vi vara "låtsassambos" innan jag kan upphäva det?" undrar jag.

"Kanske ett år."

Det innebär t.ex att jag inte kan gifta mig eftersom jag är registrerad som sambo med Arabic. Kan det innebära något mer?Hur som helst, jag hade gjort det gratis åt honom utan tvekan men inser att det är bra att han insisterat att betala mig. Annars hade han betalat någon annan säger han. Han behöver inte vara i tacksamhetsskuld och jag behöver inte känna mig utnyttjad. Det är bättre för vår relation.

Jag vänder på telefonen i smyg:

"Jag mår inte bra, ring mig!!"

"Jag ringer om en stund. Upptagen."

"Jag åker mot Marbella nu."

På något vis hade det varit ett lyckligare slut om jag hade kunnat älska Arabic igen. Så förälskad som jag var. Som han fortfarande är. Med honom skulle jag få vara en prinsessa.

Men nu sitter min Shrek framför mig och ber mig om förlåtelse, säger att han inte förstod.

Jag säger att han betedde sig som min dotter gör när hon går ut.

"Ikväll ska det inte bli sent"

"Jag är hemma om en timme"

"Oj, jag har inga batterier, hej då!"

"Jag vet inte om jag vill vara tillsammans med ett barn. Jag vill ha en man. Som respekterar mig och som fattar att han är i en relation och ibland offrar de sista småtimmarna för att han vill ha en bra relation."

Jag ger honom rätt hårt motstånd. För jag vill inte ha en enda natt till som är som denna. Det har redan hänt tre ggr på ett år. Aldrig mer.

"Du kan inte stanna. Jag ska gå ut ikväll. Antagligen kommer jag inte ha några batterier," driver jag.

Och jag ser att han fattar, att det kanske inte är så himla kul att vara den som är hemma.

Han håller om mig. Han säger att det inte kommer att ske igen. Att jag är viktigast. Att han vill vara med mig för alltid. Jag känner mig inte lika säker. Nåt litet har gått sönder.

Kanske kan vi laga.

Jag hoppas att vi kan laga.

Han är i alla fall min Shrek.

Nattmaran kanske var bra, om än obehaglig. Jag kom ihåg att den viktigaste relationen jag har är med mig själv. Jag får inte tillåta mig att någon annan triggar igång mig.

Han kom kanske på att det är skillnad på singelliv och förhållandeliv.

Den som lever får se.


Xoxo Anna

Likes

Comments

Min smekmånad med Spanien är över. Den har varit över ganska länge. Jag vet så mycket mer nu. Ibland känns det som jag bor i Indien, inte i Europa.

Så när en spanjorska säger lite självbelåtet i bastun att "alla vill bo i Spanien"! Kan jag inte hejda mig själv:

"Det är bara solen vi vill åt, ingenting annat!!"

Om jag vetat allt jag vet nu, jag undrar om jag hade flyttat. Men hade jag haft obegränsat med pengar och ett kontaktnät, vänner och familj här så hade nog inte sakerna stört mig lika mkt. Om man står på en liten trygg ö med mat och vänner så spelar väl forsen inte så stor roll.

Det är så många olika saker som stör mig, det är inte längre korruptionen, prostitutionen, infrastrukturen. Nu blir jag tokig varje dag på trafiken, att det är störtomöjligt att hitta en parkeringsplats även under vinter. Jag åker till sjukhuset för en läkartid men de har inte byggt tillräckligt många p-platser, tillslut åker jag därifrån och missar min läkartid. Därefter åker jag till skolan, letar parkering i ca 20 min och kommer för sent till mitt examenprov. Till Merab väser jag: (Politisktinkorrekt men det skiter jag i.)

"Jag hatar Spanjorer, alla utom Andoni förstås! Varför kan de inte göra nånting rätt?!"

Jag borde bli Borgmästar, tänker jag och göra om allt! Alla vägar, alla garage sedan utbilda folket i service. Jag tror servicen är bättre i Indien. Det är den i alla fall i Thailand. Andalusier är det lataste folk jag mött. Förutom siestan när de stänger, har de mängder med religiösa helgdagar. Att få någonting gjort kräver mängder med tålamod.

När du går in i en butik eller restaurang tar de ingen notis om dig, istället står de och snackar med en kollega om privata saker. Det känns pinsamt, respektlöst och nonchalant. De dukar aldrig av tallriken och frågar aldrig om du vill ha något mer. Förutom på lyxrestauranger. De är upptagna med att socialisera och de stressar inte. Vilket eg är det bästa man kan göra men oerhört enerverande när man kommer från ett effektivt land.

När allt blir fel, som det ofta blir, ber ingen om ursäkt.

Och när jag skriver på papper om autogiro så funkar inte det heller. Varken hos elbolaget eller på banken. De säger ja men menar nej?

När jag ber om en faktura hos frisören säger hon att hon ska maila den till mig senare. Men nu är jag rutinerad, jag vet att hon inte kommer att göra det. Tänker de att jag är korkad...eller är det dem som är korkade.....? Och inte borde jag tänka något negativt, det vet jag också. Jag vet att ilskan bara tjänar inte tjänar till något. (Förutom att det är en skön ventil.)

Det är alltid jag som kräver mer och som stör mig. Andoni har en annan lunk. När maten inte kommer, inte ens brödet, är det jag som måste fråga. Andoni har ingen brådska, han förväntar sig inget annat?

"Kan inte du fråga om maten är på väg, de har glömt bort oss!"
"Den kommer!"

"Men de har ju fått maten före oss, vi har väntat 20 min, kom igen, det är lättare för dig på spanska..."

Men det blir jag som får fråga flera ggr. Och till slut kommer maten. Helt klart bortglömd.

"Om jag inte hade frågat hade vi fortfarande suttit här!" säger jag till Andoni.

"Haha ja, vi hade svultit ihjäl!" säger han som om det vore något kul.

Jag bråkar åt alla håll. Med målarfirman om att färgen på mitt golv släpper trots att jag gjorde exakt som de sa. De skakar på huvudet, ingen är ansvarig för nåt. På jobbet tröttnar jag på att en chef inte gör sitt jobb, det blir möte och sura miner.

När en svensk firma vill att jag betalar 2000 kr för att de var med mig när jag skrev ett testamente hos Notarien blir jag tokig.

"Vad exakt betalar jag för? Jag trodde att ni skulle upprätta ett testamente åt mig, men det ni gjorde var att vidarebefordra mina uppgifter till Notarien och stå bredvid när de gjorde testamentet. Betalar jag för översättning? Jag behövde ingen översättning och det borde framgå innan, att ni inte gör testamentet och att Notarien gör allt och att jag dessutom betalar dem!!!"

"Det är tråkigt att du inte uppskattar 20 års erfarenhet, vår avgift är skälig!"

"????"

Sen blir det lite för mycket, jag blir sjuk så klart. Efter att dessutom tjafsat med Andoni om att han aldrig hjälper mig med nåt och vi alltid är hemma hos honom osv osv....börjar det göra ont i magen.

Och jag inser något nytt. Efter ilska kommer uppgivenhet och efter det fejdar jag ut...och det är perfekt.

På jobbet vid datorn slutar jag plötsligt bry mig om den där chefen som varit ett "pain-in-the ass" på sista tiden. När vi står på byggvaruhuset för att köpa nytt golv och butiksbiträdet försvinner JÄTTELÄNGE, sätter jag mig på huk och blir inte irriterad. Jag bara fejdar ut, och inser att det gör vi alla när det blir för mycket och det är genialiskt. Momentum slutar. Jag slutar slå på trumman att allt är dåligt. I bilen ser jag månen, ovanligt stor. Allt är tyst omkring mig. Jag är vänd inåt. I mig själv är det lugnt och stilla. Finns inget som stör. The only way is up!

Men först blir jag riktigt magsjuk. Kroppen reagerar som alltid på mina negativa tankar. Jag kryper ner i sängen, tacksam Andoni är i Marbella hos mig. Tacksam att han alltid hör mig och bryr sig. Att han köper ris och lägger mitt nya golv. Att vi tittar på en kärleksfilm.

Tacksam över täcket, elementet, min gosiga katt. Allt är gott!

Och alldeles strax är jag på banan igen.

Xoxo Anna

Likes

Comments

Jag sitter där i flygplanet och tittar på honom med tindrande ögon och en stort leénde. Jag är uppfylld av allt det Spådamen sa. Av oss.

Att han är väldigt kär i mig.

Att vår relation verkligen är något fint och något för framtiden.

Motorerna rusar, vi är äntligen på väg. Mot en härlig weekend på hotell. Flygplan stressar honom. Han har inte flugit lika mycket som jag. Han hör inte riktigt vad jag säger. Jag vill prata om framtiden om allt vi vill göra tillsammans. Jag vill att han ska ta i mig, titta på mig med tindrande ögon och ha samma lust att bygga något ihop. Han tar istället fram lite chips, avbryter mig och jag tänker att han inte är kommunicerbar. Mina små skrivböcker jag köpt med rubriken "Love" där jag tänkt vi ska skriva ner våra drömmar och planer blir liggande längst ner i väskan under hela resan.

Tidigt dagen därpå strosar vi igenom Amsterdam med en karta i handen. Vi vill se allt. VI glider fram i en båt längs med bruna tegelhus, lyssnar på historier om staden. Besöker Van Gogh-museét, Heinikenmuseét. Shoppar lite. Besöker marknader och antikaffärer. Köper ett paraply.




Regn och ruggigt men känslan påminner om Stockholm. Jag njuter av luften och människorna. Det känns som hemma. Organiserat och jag kan kommunicera. Vi äter waffels, stroopelwaffels och provar ölsorter. Köper likadana mössor och promenerar över broarna.

När jag köper en Snökula med en rosa flamingo frågar jag den hippa kassören om ett restaurangtips och det var nog det bäst jag kunde göra.

Restaurangen "Le Plantage" visar sig ligga nära vårt hotell, vara otroligt vacker med gigantiska fönster med spröjs. Efter att ha provat varandras maträtter är vi i himmelriket. Smaken på allt är ljuvlig. Det röda vinet, den härliga maten, vi är mätta nöjda och varma. Planerna att åka till en rooftop bar lägger vi åt sidan för att krypa till sängs. Och även om maträtterna fick mer uppmärksamhet än min klänning, även om han inte är lika romantiskt lags som Arabic så har vi något annat, tänker jag och lägger mitt huvud på hans bröst. Vi tittar på Shrek och skrattar åt att det påminner om oss.


Xoxo Anna

Likes

Comments

Jag har glömt att berätta om Arabic´s födelsedag. Jag ville göra något fint för honom och planerade min present för länge sedan när han bodde hos mig.

Mina tankar gick fram och tillbaka. Jag ville ge något väldigt fint, ett minne. Han är själv en sådan otroligt omtänksam och generös person. Och jag visste att klockor är en passion, även om han inte har så många så bär han upp sina klockar med stolthet. Samtidigt hade jag inte gett något så fint till min pojkvän...men alla relationer är olika tänkte jag och beställde en vacker, stilren klocka från Triwa. Ett märke från Stockholm och ett minne från mig för alltid.

Min mamma fick hämta ut den och hade med den i sitt bagage.

"Jaha, är det en present till Andoni," sa hon men såg genast på mitt ansiktsuttryck att så inte var fallet.

Sedan låg den vackra asken i en låda gömd för omvärlden i 1 månad och under tiden förändrades vår relation. Han flyttade ut för att jag bad honom. Jag började jobba och även han. Det fanns ingen tid längre att ses och faktum är att vår relation började kännas mer och mer belastande. Jag kunde inte ge honom den kärlek som han ville ha och de ledsna ögonen gav en dålig eftersmak.

Hans sms som jag fortfarande gömde undan för Andoni kändes bara jobbiga, klängiga och deprimerande. Nu hade han ändå några att bo med, några att jobba med, han hade fått sina pengar och alla papper var på väg...kanske kan han klara sig själv?

När klockan slår tolv smsar jag "Grattis" för att jag vet att han blir så glad och jag slänger ner presenten i väskan för att åka till hans jobb efter mitt jobb.

Det är mörkt, klockan är åtta när jag parkerar. Jag känner mig trött och har inte särskilt mycket lust. Han står där ute på gatan och tittar efter min bil. Och det gör mig genast irriterad och jag bestämmer mig för att vara så snäll jag kan.

Baren han arbetar i är så kall, det är stora glaspartier är öppna. Han serverar vin och frågar om jag har ätit. Därefter springer han till restauranger bredvid och hämtar en meny åt mig.

Jag överlämnar presenten. Han säger att ingen någonsin gett honom en present, förutom hans föräldrar.

"Sju födelsedagar i Saudi Arabien, fick du inget av någon du jobbade med eller av prinsen?" undrar jag.

"Nej." Eller när jag pluggade i Tyskland var det en tjej som var förälskad i mig. Det var väldigt jobbigt, hon gav en present när jag fyllde år och jag ville inte ta emot den."

"Men du gjorde väl det?"

"Ja, jag ville inte såra hennes känslor..."

"Vad fick du?"

"Det var några ljus," säger han och ler lite osäkert.

Han tycker om klockan, eller jag tror i alla fall det. Eftersom han älskar klockor och älskar mig och aldrig får presenter, han borde älska den. Kanske är den inte hans stil, tänker jag eftersom klockorna han gav mig verkligen inte var min stil. Hans ser glad ut. Restaurangägaren från bredvid kommer med några härliga crepés åt mig. Arabic måste jobba lite, jag äter för mig själv. Ägaren till baren babblar om någon svensk flickvän han haft när han var ung och att han faktiskt varit i Sverige. Arabic säger ingenting, han förbereder Shisha-piporna. När jag går säger jag;

"Glöm inte att han fyller år idag, att det är hans dag!"

Jag hoppas att han ska vara extra snäll och åtminstone ge honom något, lite mat eller kanske lite lön som omväxling. Jag känner mig lättad när jag åker därifrån. Arabic håller alltid om mig för länge när vi tar farväl.

Igår sågs vi igen, vår kontakt är mer sporadisk, det beror på mig. Men den här gången är det jag som vill ses, jag vill berätta vad spådamen sa. Inte att vi skulle kunna ha världens bästa relation om 1 år utan att vår relation kommer att bli bättre längre fram och att just nu är det bättre utan kontakt för hans skull.

"Tror du på det där?" frågar han, han ser besviken ut men jag vet att han vet att sakerna jag berättade innan om Veronica och om mina barn stämmer.

"Lider du inte?"

"Jo, du kan inte föreställa dig..."

"Jag tror att hon har rätt, att det är bättre att låta tiden gå, mer vatten under broarna. Allt kommer att bli bättre för dig, allt kommer att ändra sig. Ekonomisk och på alla sätt."

"Du vet den där helgen när du inte åkte till Malága, vi åt frukost på stranden, jag är så naiv, jag trodde att ni hade gjort slut och jag var så lycklig."

Hans bruna ögon, ledsna som alltid och jag måste hjälpa honom.

"Men du, det handlar inte om min pojkvän. Även om jag inte hade någon pojkvän hade jag inte varit tillsammans med dig. Det handlar inte om honom, det är inte han som är i vägen. Det handlar om oss och annat som är ivägen. Det är inte möjligt just nu."
"Så du är inte attraherad av mig?"

Nu känner jag att jag vill att han går. Han blir väldigt lätt självömkande.

Han fortsätter:

"Det var alltså aldrig kärlek?"

"Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta," säger jag. Jag leker terapeut en stund och blir lite imponerad av mig själv. Jag pratar ungefär som jag gjort till ledsna elever hela mitt liv. Jag får honom att skratta till slut när jag säger:

"Nu vet vi alla fall att det var jag och inte du som förstörde vår relation förra sommaren. Spådamen sa ju att jag svårt lita på män. Så säg aldrig mer att allt du gjort i ditt liv var fel och att du ångrar dig, okej!"

Han har bråttom till jobbet, jag stänger ytterdörren med en lättnadens suck och hoppas att vi inte ses igen förrän om 1 år när vår relation ska vara bättre, enligt Spådamen.

Jag tänker på något han berättade; att hans förra arbetsgivare/ den arabiska prinsen nu sitter anklagad för mutbrott och vapenaffärer. Inspärrad i ett uttömt hotell i väntan på en rättegång i Saudi Arabien. Karma?

Och kanske var allt en del av en större plan. Kanske var det därför Arabic fick sparken och gömde sig här i Spanien, räddad innan prinsen blev fängslad. Vad hade hänt med honom om han hade varit där vid prinsens sida?

Xoxo Anna

Likes

Comments

Viktoria kommer in i klassrummet, som alltid en smula sent. När vi får en övning att leta spanska verb, viskar hon att hon har varit hos en "bruja" (en häxa).

"Hon visste allt! Allt! Jag berättade inget om mig själv. Direkt när jag mötte henne, innan vi börjat så sa hon "Du är kär i en Argentinare!" Hon är själv från Argentina.

"Mmhm" (Jag är skeptisk men vill höra mer.)

"Hon berättade varför han inte separerar från sin flickvän och är med mig. Det är för att hon har pengar!! Han har inga pengar," säger Viktoria och spärrar upp ögonen. "Han har ju sagt att han har pengar och 8 restauranger! Hur som helst han försöker förbereda för en separation och sära på deras pengar men...hon ser oss inte tillsammans i framtiden. Gissa vad!? Jag kommer att gifta mig med Christo! Det är ju inte vad jag har tänkt men hon sa att vi kommer att ha det väldigt bra ihop. Och få barn tillsammans. Han kommer att göra allt för mig och vara en bra man."

Hon pausar:

"Fast jag kommer att vara otrogen när jag ser ngn snygg man, hon sa det. Hon såg också att jag har problem med mitt hjärta och att min son också har det. Det var helt otroligt!!!

Nu är jag väldigt intresserad. För jag vet en hel del om Viktorias kärleksliv och det låter som henne på pricken.

"Skicka hennes nummer till mig," viskar jag när läraren börjar lektionen igen.



Jag kör ganska fort. Det är mörkt och sent. Lite småtrött och hungrig kör jag efter GPS in till Fuengirola.

Jag ringer på porten två ggr, häxan som öppnar är lång och smal med blonderat hår och lite utstående öron.

"Vill du ha lite te?" säger hon när hon visar mig in.

I ett litet rött tygstycke har hon sin Tarotlek. Men den är väldigt tunn, kanske är det bara de klädda korten. Hon börjar med att lägga ut alla kort efter ihärdigt blandande.

Tre rader, det är då, nu och framtiden. Hon berättar om mitt liv i stora drag på det emotionella planet från 20 år fram till nu, eller den närmsta framtiden. Jag tycker att det stämmer bra men det är klart jag väljer själv var jag i mitt huvud gör övergångar, vid vilka år. När en period var extremt lycklig, när jag ändrade allt i mitt liv osv.

Hon blandar leken igen. Lägger ut några kort som berättar om min personlighet. Det handlar om intelligens, kunskap, studier, att göra ett bra arbete är viktigt för mig. Kreativ, kommunikativ. Spirituell frihet. stark. Men jobbet är viktigast. Det är tyngdpunkt på hjärnan!

"Du är en bra människa, en god människa." säger hon.

Jag tänker att det måste hon ju säga till alla.

"Ställ en fråga, vilken som helst!"

"Kärlek!"

Hon blandar på nytt leken. Jag tar ett kort. Hon lägger ett mönster på den röda duken, pekar på den hängande mannen och säger direkt.

"He sacrifices."

Hon drar sin röda nagel över tre kort som visar samma sak.

"Just nu är det bättre om du inte pratar med honom. Han lider. Men allt kommer att bli bättre. Er relation, titta här, det är en stor kärlek. Men inte just nu. Ni behöver tid, kanske om ett år. Du litar inte på honom, tror att han ljuger, att det han känner inte är sant men det är det. Han har ett vackert ansikte också och han skulle göra allt för dig."

"Bättre för honom eller för oss som ett par?" undrar jag och vet att hon pratar om Arbic.

"Er tillsammans."

"Och den andre mannen?" undrar jag och syftar på Andoni som faktiskt är den jag vill ha.

"Jag lägger korten på honom också, men den här mannen kom först, han fanns först i dina tankar.

Korten hon lägger ser väldigt positiva ut.

"Ni är ett starkt par. Det är honom du tycker om mest. Han ändrade allt när du kom in i hans liv. Han är väldigt förälskad i dig. För honom är du skratt och ungdomlighet. Men det är samma här, du litar inte 100% på honom. Det är dina gamla relationer som spökar du måste släppa det. Han är din."

"Men vem är det bästa valet för mig? Jag vill ha en stark relation för framtiden, bygga och drömma tillsammans. En långsiktig relation." säger jag.

"Jag kan lägga en jämförelse mellan dem," hon lägger ett kort som är jag i mitten och tre kort för varje man bredvid och tittar noga på dem. "Med den första mannen (Arabic) kommer du att få större ekonomisk trygghet med. Allting är välorganiserat och tryggt. Han kommer att ändra allt från den situation han är i nu, jobb, liv, allt. Det kommer att gå bra för honom. Med den andre mannen (Andoni) har du en nära kommunikation, att gå ut med, göra saker med. I båda dessa relationer bestämmer du vart ni är på väg. Och du kan välja vem du vill, båda är möjligheten till en fantastisk relation. Båda vill ha en långvarig relation med dig.

Den första behöver du vänta på innan den blir av ca 1 år. Men den andre, han är redo nu."


"Vad vill du vet mer?"

Vi sitter i 1,5h och pratar om jobb, hus, barnen och hälsa.

Och friskare än friskast är jag men det visste jag. För jag tänker så ofta med tacksamhet på min kropp. Stark, ungdomlig och frisk!

Hon säger att jag behöver gå lite ifrån hjärnan och mer till hjärtat för att bli riktigt lycklig.

Att jag alltid är på väg i min hjärna, att jag alltid funderar på om jag ska stanna eller gå, alltid. I hus, på jobb och i relationer.

Kanske är det dags att chilla och gilla läget. Hon säger att det inte är nu jag ska flytta. Tålamod, läget är inte rätt. Jobbet som jag tänkt känns superrätt säger hon att jag kommer att tröttna på ganska snart och att ett väldigt mycket bättre erbjudande kommer att komma.

Och jag tänker på något jag läst:

"Att framgång/ lycka står i direkt proportion till kvaliteten på dina relationer."

Så vad spelar mina frågor om flytt, jobb och miljoner för roll. Jag vet ju att i slutänden är det bara relationerna som man minns. Och att jag hellre äter gröt och skrattar med goda vänner och familj än äter ostron själv.

Jag sätter mig i bilen igen och slår numret till min dotter, hon har det tydligen stressigt på jobbet och är ledsen i kärlek. Herregud, det enda jag vill är att finnas där.

För alla jag älskar.

Ingenting är viktigare än det.

Tack för påminnelsen!

Xoxo Anna

Likes

Comments

Jag färgar håret rosa och känner mig uppfriskad av det. Ögonen kommer fram.
Mornarna blir mer sagolika.

Jag tänker vidare på boken jag läste.
På sinnerligheten som är medfödd. Den söta mjölken och närheten från mammans bröst. Vi vill ha mer av allt vår kropp njuter av.

Solen skiner, jag sitter på cafeterian utanför simhallen. Jag har tränat. Kroppen är nöjd.
Egentligen har jag bråttom till skolan. Men tiden är stretchbar och det tänker jag nyttja.
Så jag beställer en liten fruktsallad i en plastburk.
Tänker att jag har en massa saker, jag förut önskat.
Jag har alltid föredragit att träna på morgonen. Jag har önskat få sitta i solen på morgonen och äta hälsosamt, juicer och frukter.
Att ha ett jobb som inte är 9-5. Omväxling som nu, när vissa dagar är tidiga, vissa sena. Allt det har jag och jag har knappt lagt märke till det.

Jag skyfflar i mig 5 vindruvor. Glömmer bort mindfulness... att 1 vindruva jag riktigt känner smaken på är mer värd än 5.

Stress är den farligaste komponenten. Motsatsen till mindfulness och njutning.

Det som dödar... gör dig sjuk.

Igår fick jag resultat på mammografi och jag är frisk. Och det tänker jag fortsätta vara.
Jättefrisk!
Den som inte är frisk kan ju inte njuta av nåt.
Så som världsliga onödiga njutbara saker som rosa hår.

Xoxo Anna

Likes

Comments

Den store danske filosofen Soren Kierkegaard ägnade hela sitt liv åt att försöka förstå vad det är att vara människa. En välbärgad man strosade omkring i Köpenhamn på tidigt 1800-tal. Han hade lyxen att fundera och filosofera. Medan han åt ostron och vältrade sig i det han önskade förstod han att det måste finnas något mer, meningen var inte bara sinnerlighet även om han tyckte att man absolut skulle njuta.

Han fann tre stadier:

Sinnerlighet

Innerlighet

Andlighet

Och de kommer i den ordningen.



"Varje människa...äger ett naturligt behov att skaffa sig en livsåskådning, en föreställning om livets mål och mening."

"...det gäller att finna en sanning som är sann för mig, att finna den idé som jag vill leva och dö för."

"En livsåskådning är "Njut av livet"

"De flesta människor rusar så blint efter njutningen att de rusar förbi den."

"Den olycklige är alltid frånvarande i förhållande till sig själv, aldrig närvarande."

"Vad är du rädd för? Du håller inte på att föda en annan människa, bara dig själv."

"Innerligheten är att vara närvarande i sig själv."

"Valet är avgörande för personlighetens innehåll, genom valen fördjupas hon, och om hon inte väljer förtvinar hon."

"Ty det stora är inte att vara det ena eller andra utan att vara sig själv, och det förmår varenda människa som vill det."

"Att bruka världen utan att missbruka den."

Det sista kapitlet som handlar om andlighet är lite svårare att ta till sig och ett stadie dit inte alla når. Till det andliga, uppenbarelserna, munkar, Heliga Birgitta. Kan vi känna kärlek till allt?

Kan jag känna att vi alla är en helhet. Att vi alla är ett.

"Den som inte kan uppenbara sig, kan inte älska.."

"...det farliga är att bli färdig för fort..."


Livet är en process, det tar ett helt liv att förstå, att lära känna sig själv. Enligt Soren ska vi se oss själva som ett experiment. Delta och känna efter, följa våra känslor, ställa oss utanför vårt ego. Mindfulness och njutning men också andas och bara känna kärlek.

Meningen med livet är olika för varje människa....

Jag slår ihop boken. Tacksam för de nya tankarna...som är i samklang med Law of attraktion och allt jag redan tänker.

Längst bak i boken har någon skrivit med bläckpenna.

"Vi som läst denna bok, skriv gärna ner vad du tror är meningen med livet för just dig!"

...och jag tänker, läser deras anteckningar, tänker vidare....och jag tror det har med frihet att göra...

Xoxo Anna

Likes

Comments