Vad är det här? Jag skrattar och skakar på huvudet när jag lägger på luren. Borr ringde precis. Han säger att han hittat en resa till Marbella.
Jag säger att jag har en pojkvän. Han skrattar hjäl sig åt att jag inte kan kommunicera med min pojkvän, att vi inte talar samma språk.
"Du borde prova, en av de bättre relationer jag haft," skrattar jag.
"Du är så rolig!" "Träffa mig ändå!"
"Kom, ta med en kompis, jag kan visa er de bästa ställena!"

Han lovar ringa igen när han letar hotell. Men jag tänker att d var samma sak i julas och i våras. Han ringde o skulle komma men kom aldrig.
Det spelar ingen roll. Jag blir glad av att höra hans röst. Gammal kärlek rostar aldrig.

Universum, det är lustigt. Fyra gamla dejter har hört av sig... fem med Arabic.
De är återigen på semester i Marbella och vill ses.
Jag är inte intresserad men tycker att det är lustigt. Plötsligt är min vibb när det gäller män helt öppen och det regnar män runt mig....

... pengar vore trevligare, tänker jag och går ut. Låt det regna pengar!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det är alldeles tyst i två dagar. Han har hört av sig varje dag innan han fick veta att jag är upptagen. Några sorgsna frågor sedan lämnar han mig ifred...av respekt. Det är sådan han är.

"Can we still see each other from time to time?"

Det var det sista han skrev.

Jag låser upp min lägenhet. Det är en utcheckning och incheckningsdag. Dags att städa och byta lakan. Lägenheter skiner. Den är nystädad... konstigt! Jag smsar ett "Tack vad fint ni lämnat lägenheten!"

Sedan hajjar jag till....VAD??

Min sovrumsdörr! Ett stort hål....En knytknäve.

Jag tar snabbt ett foto och skickar till hyresgästen.

"Aaa jag skulle säga det. Det var en olyckshändelse."

"Du måste betala för det här!"

"Självklart, jag ska det!"

Jag sätter mig ner på sängen. Stirrar på knytnävsslaget. Varför gör man så? Gör det i din egen lägenhet! Det är bara materiellt men...det är mitt hem...dörren jag målat och slipat...och nu! Det ser ut som ett fängelse fyllt av aggression och nästa gäst kommer om en timme. Jag tänker inte låta det förstöra mitt humör. Jag skickar ett meddelande till Booking.com och hoppas de kan medla. Jag betalar ju för deras hjälp.

Jag skickar också ett foto till Andoni, till väninnor. Kanske vill jag bara känna mig lite stöttad. Det är som ett litet övergrepp. Jag skickar också ett foto till Arabic:

"Maybe you were right when you said I shouldn´t rent my apartment to arabic people."

(Parantes är att han inte anser sig vara arab...han är maroccan även om jag i smyg kallar honom Arabic.)

Vi bestämmer oss för att ses över en lunch. Men han börjar ju jobba 13 och jag är inte klar före 15.

"När som helst funkar!" smsar han.

Konstigt, tänker jag, måste vara något speciellt idag i prinsens schema. Han brukar aldrig få ledigt.

Han sitter redan på tavernan. Vi hälsar. Jag suckar och berättar att jag väntat en timme på en gäst som inte kom den tid som vi kom överens om och när jag frågar var de är, svarar de att de kommer ikväll istället. Det är inget hotell det här, svarar jag....jag pratar och pratar.

"Så! Hur kunde du träffa mig nu mitt på dagen? Har du fått sparken," skämtar jag.

"Sort of..."

"What???!!! I´m sorry it was a joke...and I´m talking about MY problems..."

Så han berättar att hans kollega som han delar rum med, som han också trodde var hans vän, gått till prinsen och berättat att Arabic varit ute på nätterna. Det här berättade han förra gången vi sågs, att han var så besviken på sin vän. När jag släppte av honom med bilen för två dagar sedan efter att han sovit med mig hos Viktoria frågade jag honom om det skulle innebära problem. Kanske! svarade han.

Prinsen blev galen. Kanske blev det värre för att han redan hade fått en varning. De drev med honom, straffade honom.

"Sitt där! Hämta det! Gå tillbaka en gång till!" Och sedan "Du ska åka tillbaka till Saudi Arabien idag!"

Tillslut sa han ifrån. Sa att han slutar. Han vill ha sitt pass. Han vill sluta i Spanien. De vill inte ge passet. Han måste till Saudi Arabien för att få sin slutlön. Han arbetat i 7 år som prinsens närmsta man. För varje år som anställd tjänar man in en månadslön extra som ges när man avslutar tjänsten.

Arabic har varit med för länge, han vet vad som hände med den förre som de sa samma sak till. Han åkte till Saudi Arabien och fick meddelandet att prinsen ändrat sig. Så Arabic vägrar. Där finns inga lagar, han är livegen. Han kommer inte att få lämna landet. Han har förödmjukat dem genom att själv säga upp sig

"Tänk om det här hänt för 1 år sedan. Jag hade varit jordens lyckligaste kvinna!" säger jag och tänker på universum. Varför nu? Min högsta önskan då ... kommer nu när jag inte vill ha den.

Han sitter framför mig. Utan jobb. Utan bostad. Utan en plan...i chock. Han berättar att han i gårkväll gått ner till hamnen beställt en Cuba Libre och känt sig så lättad. Fri för sörsta gången på så länge. Postar ngt på Facebook om frihet. % minuter senare håller han på att bryta ihop. Vad ska han göra nu?? Marocko är nära, där finns hans familj. Men inga jobb. En dålig ekonomi. Att börja om från noll. Han vill stanna i Spanien.

Och jag vill hjälpa honom.

Vi pratar fram och tillbaka.

"Jag måste gå till palatset, de vill prata!"

"Du måste få tag i ditt pass! Göm din telefon, tänk om de tar din telefon och spärrar in dig i ett rum. Hör jag inget från dig, kommer jag och räddar dig med en insatsstyrka."

Vi skiljs åt.

Dagen efter ses vi igen. Nu kan vi umgås hela dagen för första gången någonsin. Han möter upp mig efter jag fixat naglarna. Vi tar en lång lunch tapas och vitt vin.

Vi pratar om allt. Om oss. Jag vågar le nu när han vet att jag är upptagen. Jag behöver inte längre hålla honom på samma avstånd.

"Det är så konstigt när det fanns en chans mellan oss pratade vi om vädret. Nu när det inte finns det kan vi prata om oss." säger han.

Vi går upp till min lägenheten. Han har huvudvärk och tar en siesta på min säng. Jag sitter på balkongen och skriver. Så märkligt allt är. Slumpen eller ödet gör att vi är i det rummet som vi sov i hela förra sommaren. Ett par har hyrt mitt sovrum jag haft under året. Det är som att kastas tillbaka. Vi. Här. Igen.

Som om inget har hänt. Naturligt, samtidigt så surrealistiskt. Vi har inte sett varandra på 1 år. På ett vis känns allt som vanligt. Fast vi rör inte varandra.

Viktoria och jag ska ut och dansa. Jag föreslår att han följer med. Innan han går hem för att byta om och ta en dusch lägger han sina händer på mina axlar och masserar mig. Jag slappnar av. Det vore så lätt att vända huvudet bakåt och ge honom en kyss. Jag skakar av hans händer och tänker att det kan bli farligt att gå ut tillsammans.

Kan man älska två personer?

Så många gånger jag föraktat de män som haft affärer med mina väninnor, de som har en fru. Det har äcklat mig. Svaga män.

Men nu. Så kär i Andoni, så nöjd och harmonisk nu med honom.

Och Arabic, skulle jag tillåta mig så finns elden kvar. Men jag ska låta den vara släckt, tänker jag och tar emot Viktoria som kommer med en flaska vodka i ena handen.

Likes

Comments

När jag kommer hem till Málaga kastar jag mig runt Andoni´s hals.

Jag är hemma.

Smsar Arabic det jag borde sagt för länge sedan. Jag har en pojkvän. Han förstår. Han undrar när vi träffades, undrar om han är spansk. Jag skickar sången "2U" den som påminner om honom...jag vill att han vet att han är speciell men att jag är lycklig där jag är.


Sex, dusch och fina kläder. Ferian börjar och invigs med fyrverkerier i hamnen. Han vill visa mig Ferian, det är den bästa i Spanien, säger han stolt:

"Jag vet exakt vart vi kommer att se fyrverkerierna som bäst!"

Vinden svalkar så skönt på motorcykeln. Vi är 2 timmar tidiga, vilket är tur. Köerna ringlar sig långa mot hamnen. Andoni kör upp mot ett av våra favoritställen. Ett lyxigt hotell med utsikt över hela Málaga. Men borde man inte bokat långt i förväg tänker jag. Vägen är avspärrad av poliser. Självklart har många tänkt samma tanke.

"Det vita hotellet då? Uppe i takbaren, dyrt men såå vackert," föreslår jag.

Väl där uppe är det inte mycket folk och Andoni säger att fyrverkerierna är till höger bakom husen, vi kommer inte att se dem.

Vi tar hissen ner igen och mitt humör sjunker som en sten. Men höga klackar och finklänning känns stranden som ett dåligt alternativ.

Vi stannar i hamnen. Det är fullt på varenda restaurang. Han köper två take away mojitos i plastglas. Jag är tyst och irriterad. Han tycker att vi ska stå och vänta en halvtimme vid ett räcke. Han undrar varför jag är tyst.

"Det är inget."

"Det är nånting!"

Vi sätter på en gräsplätt, jag sparkar av mig mina höga skor. Det är nåt med att vara felklädd med fel förväntningar på fel plats som män inte förstår.

Men så får han mig att skratta. Det är han bäst på. Han ger mig en Hollywoodklass, jag måste stå upp så lutar han mig bakåt så långt det går som på film.

Och när vi hör det första fyrverkeriet men inte ser något...bara ett litet rökmoln så börjar vi båda skratta. De har flyttat avfyrningsplatsen. ALLA står fel...och börjar springa! Jag skrattar så jag viker mig dubbelt. Vi har letat efter den bästa platsen i 2 timmar och här ser vi inget.

Vi gör som alla andra, går dit och tittar på resten av fyrverkerierna och konserten som börjar efteråt. Andoni står bakom mig och håller om mig.

Lördagen är vikt för ferian. Hela dagen. Andoni vill att hans kompis Yali ska följa med oss. Jag får en dålig känsla i magen. 3 av 4 ggr när Yali varit med har Andoni och jag börjqt bråka. Varför vet jag inte men nu förknippar jag Yali som egentligen är supertrevlig med bråk.

Jag tänker att det får bära eller brista. Andoni går till gymmet. Jag gör yoga och meditation hemma på min rosa matta.

"Yali följer inte med, han mådde inte bra," säger Andoni när han kommer tillbaka.

Det blir vår dag! Staden är full av firande spanjorer. Andoni köper en blomma till mitt hår. Kvinnor har flamencodräkter, en orkester i varje gathörn, försäljare av Cartojal, Málagas egna söta vita vin.

Vi sitter i skuggan på torget och beställer iberica skinka och ost och vinet såklart. Det passar så bra ihop, det salta och det söta.


Efter siesta och en dusch åker vi till den stora ferian där alla är under natten. Det är en enorm nöjespark med karuseller och femkamp. Här finns barer, dansuppträdande, paella och vin, discotek.

Vi tävlar i femkamp, äter paella och dricker moijitos. Stämningen är härlig och jag tänker att det inte finns något jag kan visa i Stockholm som ens liknar en spansk fest...inget.

"Några kompisar är här, ska vi träffa dem?"

Efter barbequen med hans vänner har jag inte sett dem. Och min sorti var inte särskilt trevlig. Jag vill träffa dem och sudda bort det minne de har av mig. Jag tar hans hand och hoppas att det ska gå bra. Läs här!

Och det gör det. Det är alldeles perfekt. Han är glad att träffa dem. Jag förstår inte alla orden men förstår sammanhanget. Vi tar en drink ihop, byter ställe, träffa fler vänner, går vidare. Jag hinner prata lite med alla. Andoni drar mig till sig. Han håller mig runt midjan. Han ger mig ingen chans att dra mig undan. Jag står kvar trots att jag inte förstår vad de säger. Vi har båda lärt oss något.

Och vi är starkare tillsammans än förra gången.

"Vad bra att ni ska åka till Stockholm tillsammans", säger hans väninna. Ni är söta ihop."

De går hem. Andoni och jag hittar ett ställe där vi dansar och kysser varann igen och igen och igen.

Sen åker vi hem.

Likes

Comments

"Kan jag träffa dig?"

Klockan är efter 12. Jag trodde att han skulle höra av sig tidigare. Han visste att jag skulle vara i Marbella. Hade han hört av sig tidigare...men nu är jag upptagen. En familj har precis checkat ut och en annan är på väg, jag städar och tvättar lakan. Känner mig lite stressad, lakanen kommer aldrig hinna torka på två timmar, tänker jag och smsar:

"...Om du kommer hit."

Kanske är det fel det jag gör men jag gör det ändå. Jag borde ha smsat att det inte är möjligt, att jag har en pojkvän, redan när han skrev att han vill ställa allt till rätta mellan oss. Istället låter jag honom sväva i ovisshet. Jag vill förstå, veta hur han tänker, hur han tänkte då? Vad är skillnaden nu?

Jag torkar av på balkongen och hör att det ringer på dörren. Kan det redan vara han? Det är det inte, det är värre än så. Den nya familjen står där. Klockan är bara 13.00.

"Fick ni inte mitt meddelande att incheck är efter 15, jag är inte klar...möjligtvis om 1 timme!"

Arabic kommer strax efter. Jag känner mig superstressad. Vi bäddar dubbelsängen tillsammans som om vi inte gjort annat. Som om det vore vår säng en vanlig dag i ett vardagsliv. Och nästa säng och nästa, på ett vis surrealistiskt att vi arbetar sida vid sida ändå känns det helt naturligt. Hans telefon ringer innan vi ens hunnit börja prata. Prinsen har vaknat.

"Måste du gå tillbaka?"

"Mmmm," säger han men gör ingen ansats att gå.

På nåt vis känns det som om allt är emot oss, som att högre makter inte vill att vi får några minuter ihop. Han svarade aldrig på min fråga igår..."Hur?"

Jag frågade honom hur han tänkt. Egentligen bara av nyfikenhet. Skulle han sluta jobba för min skull? Skulle han byta land, riskera allt? Vad är jag ute efter, bekräftelse?

Varför frågar jag ens...ska sanningen fram så tittar jag fortfarande på min pojkväns profil när han sover, jag sover så nära jag kan och jag älskar att vara med honom. Och även om Arabic, en stor kärlek plötsligt står framför mig igen så skulle jag inte riskera Andoni. Aldrig. Inte om jag inte jag känner mer än så här.

Andoni står alltid bredvid mig, som en klippa oavsett hur mkt jag freakar ut OCH han lyckas vara manlig, cool och het trots att han möter mig i det jag vill.

Arabic måste gå. Han stryker handen över tapeten i hallen. Samma tapet som fanns på hotellet förra sommaren. Jag säger att jag nog kommer att sova hos en kompis och att vi ska gå ut. Varför säger jag det? Jag har inte ens pratat med Viktoria, kan hon få barnvakt, kan vi gå ut? Tror jag att en drink och en natt ska få oss att prata, förstå varandra?


Jag möter upp Viktoria. Hon har en av sönerna med sig. Vi åker till Puerto banús för att äta lunch. Stora ballonger svävar över Marbella Ocean Club, musiken lockar oss in. Feststämningen är hög. Champagne med isfacklor, runda vita bäddar, exotiska bikinis, ett gäng killar uppträder. Vi tittar på varandra. Båda lika uppspelta.

"Ska vi gå och köpa bikini och stanna?"

"Jaaaa!!"

Det finns ingenstans jag hellre vill vara. Det är som ett lekland för vuxna. Men det bli inte så. Hennes son är gnällig och hungrig och det är egentligen jag med. Vi äter lunch och fantiserar om hur kul vi ska ha nästa gång. Viktoria har vodka hemma. Vi är båda supertaggade. Vi kan åtminstone gå ut inatt. Hon ringer en barnvakt.


Några timmar senare står vi, vackrare på La Sala i ett sällskap och blir bjudna på drinkar. De kör oss till Finca Besaya som jag länge velat se. Det är magiskt. En finca uppe på höjden med utsikt. Kvällen är ljummen, i trädkronorna hänger lyktor. Vitt tyg fladdrar i vinden, det är en skön stämning här. Turisterna hittar inte hit. Perfekt för ett sällskap eller en romantisk dejt men vi vill ha mer party och tar en taxi vidare i natten.

Arabic kommer med en taxi. Vi går in på The Kube. Klockan är efter 03. Han betalar entré och köper drinkar. Viktoria låter oss vara ifred och börjar dansa med några svarta män på 2 meter. Hon kommer då och då tillbaka för att berätta att de säkert har jättestora penisar! Hon skrattar. Jag håller på att dö inför Arabic. Han skrattar och skakar på huvudet.

Hon dansar vidare. Vi står kvar vid baren och pratar. Jag pratar om hur mycket jag tycker om Viktoria. Hur stark hon är och hur uppfriskande det är med en kvinna som gör det hon vill. Hon lindar männen kring fingret, skrattar och går. Plötsligt är min drink borta. Det är bara vi två som står vid baren så jag lutar mig mot tjejen i baren och säger att de har tagit min drink. Hon svarar att vem som helst kan ha tagit min drink. Jag stirrar på henne.

"Ingen är ju här! Fråga din kollega!"

De står och viskar. Kommer fram och när jag upprepar mig, himlar de med ögonen.

"Normalt sett hade ni gett mig en ny. Det kallas service och funkar i större delen av världen. Men inte här! Eller bett om ursäkt!" Vid det här laget är jag ordentligt arg. Är det droppen över att spanjorer inte förstår vad service är, deras attityd, att jag ska vara tacksam att jag blir serverad? Eller är det för att jag vet att Arabic inte har mkt pengar och de kastade ut drinken han köpte?

"Jag köper en ny åt dig, sluta snälla," Han försöker få min uppmärksamhet." För min skull, det är vår kväll!"

"Du köper ingenting! säger jag, spänner ögonen i tjejen och fräser att hur svårt kan det vara att göra kunder nöjda. Och att jag kommer att ringa hennes chef. (Allt det här på spanska utan PMS.)

Sedan lämnar vi stället. För jag vill inte heller förstöra kvällen.

Vi går ner till havet. Vi promenerar på Memory lane. Exakt hit gick vi efter en utekväll förra sommaren. Kysste varandra på stranden, solen gick upp över horisonten. Ett vackert minne. Vi lägger oss på varsin solbädd. Vågorna slår. Himlen är midnattsblå. Stjärnor. Han pratar om den morgonen. Viktoria har satt sig en bit bort men kommer nu traskande:

"Vad gör vi här, det är kallt, vi åker hem till mig istället! Ta med honom," säger hon.

"Tror du att jag kan köra bilen eller taxi, va?" säger jag.

"Jag kan köra bilen," säger Arabic. "Jag har bara druckit en öl."

Det var så vi hamnade hemma hos henne. För mig var stranden perfekt, det räckte. Men nu sitter vi på Viktorias terrass med nya drinkar, tända ljus...som om vi vore ett par hemma hos min kompis.

Viktoria håller låda, hon är ganska onykter. Vi skrattar och skrattar. Arabic passar in. Snygg som alltid. Vit skjorta. Armen upp på soffans rygg, ser självsäker ut. När han berättar något, tittar han bara på mig. Jag gillar det, han låter sig inte duperas av henne.

"Jag ska lämna er ifred", säger hon. Men efter 30 sekunder är hon tillbaka med barnens sköldpadda i handen. Vi skrattar och skrattar. Jag vet inte längre åt vad.

Efter mycket om och men är vi ensamma.

"Kom och sätt dig här."

Jag lutar mitt huvud mot hans bröst. Han smeker mig över håret. Ömt. (På det där viset jag önskar att Andoni gjorde.)

"Kan vi sova en liten stund, frågar han, jag börjar jobba om några timmar."

Att krypa ner i samma säng känns fel. Hans kropp är inte Andoni´s. Hans skuldror spädare, mer pojkaktiga. Han håller om mig. Hans läppar nuddar mina. Jag säger nej. Han slutar genast.

"Konstigt att kärleken förändras. Så mycket förut och inte så mycket nu." säger jag sanningsenligt.

"Jag tror kärleken är som en eld, även när den slocknat och det bara är aska..gräver man i marken kan man fortfarande finna den, levande!" säger han.

"Ja, kanske är det så men ska jag vara ärlig så förändrades allt när du inte stod kvar när det var som svårast för mig. Jag ser dig inte på samma vis. Jag kommer alltid att freaka ut ibland...jag behöver någon som står tryggt och stadigt kvar."

"Jag förstår det. Jag är ledsen att jag sårade dig. Och kanske är det bara egoistiskt av mig, alltihop, jag har ingen plan inget svar på hur..."

Vi ligger nära.

Han njuter av att vara nära mig.

Jag kan känna att han är i stunden med varje fiber i sin kropp. Han nästan darrar.

Vi somnar.

Likes

Comments

Han smsar mig. Det är egentligen helt meningslösa sms, om vädret, om vad prinsen gör. Jag svarar knapphändigt tillbaka. Varje sms som handlar om vädret känns som ett hån mot vår relation. Var den verkligen inte mer än så? T.om som vän blir jag lite förolämpad, intressantare ämnen förväntar jag mig av mina vänner. Varför frågar han mig inget om mitt liv, min familj, ingenting... Läs här hur det började. Läs mer här.

Men han är annorlunda. Arabic. Han är den mest respektfulla och ödmjuka man jag mött så jag tänker att kanske handlar det om det. Väderpratet. Det enda jag förstår är att han vill ha kontakt. Men vill jag det? Jag är inte så säker på det. Men när han frågar om vi kan träffas en ggr till och äta frukost ihop så svarar jag ja. Och tänker att kanske kan jag få svar på vad som egentligen hände mellan oss.

Vi beställer pannkakor med färska bär, cappuccino och vatten. Vi är på "vårt" ställe Pan y marmelade, där vi åt frukost när vi bodde på hotellet förra sommaren. Läs mer här!

Det är redan hett ute, stället är populärt, många väntar på bord. Kanske är det för att det är så stökigt och fullt med folk eller så vill vi bara inte gräva en stor grop och falla ner i den. Vi pratar och pratar återigen om allt...utom oss. Han sträcker över en vacker påse med två parfymer.

"Jag hade med mig dem förra gången också men jag visste inte riktigt hur du skulle reagera."

"Tack, vad snällt! Du behövde inte.."

Vi tar notan och går ut. Han säger att han ska följa mig till bilen. Men jag vet att han redan är sen till palatset. Så jag ber honom gå. Två kindpussar. Vi vänder oss åt varsitt håll för att gå. Han sträcker sin hand mot mig lägger huvudet på sned som om han inte vill skiljas åt. Jag tar hans hand. Trycker den.

"Text me!" säger han.

Varför då, tänker jag men ler tillbaka. Vi skiljs åt. Återigen ett helt meningslöst möte. Det är trevligt när vi ses men efteråt... som katter kring het gröt. Det har dessutom gått 1 år, är det ens något att rota i?

Och borde jag inte sagt att jag har en pojkvän. Men när skulle jag klämt in det. Vi träffas ju som vänner.

Äh, det här var sist gången, tänker jag och går mot bilen.

Arabic skriver "God natt." Han skriver "God morgon". Mitt på dagen smsar han om vädret och jag tänker att detta måste få ett slut. Jag börjar stänga av ljudet och lägger mobilen upp och ner. Men jag vill inte ha hemligheter för min pojkvän. Så när Arabic återigen vill ses säger jag som jag känner.

Men så är jag på väg igen för en frukost med honom. Tredje gången gillt. Men den här gången åker jag dit för att få svar på två saker.

Han sitter redan där och han har redan beställt min cappuccino. Han vet att jag vill ha den ljummen. Och vatten. En nästan tom Beachclub, alldeles vit vid havet. Perfekt för ett prat.

"Inget mer väder och vind nu," säger jag.

Han ler.

"Jag undrar två saker. Först; varför hörde du av dig nu?"

"Maybe I miss you."

"Maybe?"

"I miss you. Men först vill jag prata om det som hände och jag vet inte varför vi inte har gjort det tidigare."

"Jag vet att jag freakade ut, blev jobbig och krävande men det var för att jag var kär i dig. Jag fick panik över att du inte sa något om framtiden. Visste inte om vi skulle ses igen..."

"Ja, jag kunde inte säga något. Och jag blev rädd. Du blev konstig och jag sa bara att vi behövde pausa...."

"Det tolkade jag som att du gjorde slut."

Vi blir tysta. Jag kan känna fortfarande en besvikelse i kroppen. Varför stod han inte kvar när jag behövde honom som mest...

"Jag trodde att du skulle höra av dig i december när du var i Marocko. Att vi skulle haft det här pratet då. Vi hade ju sagt att vi skulle träffas där på din semester. Även om vi gjort slut, prata om det som hände...Det sårade mig..."

"Du skrev att du inte ville ha mer kontakt och du tog bort mig på Facebook..."

"Jag var tvungen att ta bort dig från mina tankar och gå vidare."

Vi börjar prata om hans jobb igen. Han pratar om att det är svårt att ta sig ur sin comfortzon. Att jobbet med prinsen gör honom livegen, han tjänar lite men får mat och bostad, framförallt får han resa och se världen. Han hade inte kunnat göra det annars.

"Do you think it´s wrong?"

"At the end of the day I think you will regreat a lot if you give up love and children. When I Think about my Life, the best thing that ever happened to me are my kids. And my works...well no one will ever thank me for that," säger jag för hans skull. Men sedan säger jag också att han är man och kan få barn tills han är typ 80 år även om det kanske inte är optimalt.

Han låter mig inte betala fast jag verkligen insisterar (efter att jag nu vet hur lite han tjänar.) Han har verkligen valt ett tufft liv i Saudi Arabien. Där är rasismen stor och han är inte mycket värd som Marockan. Jag tar ett foto av honom som ett minne, vi säger hejdå och jag tänker att mer svar än så får jag nog inte och nu är det dags att avbryta våra träffar. Fast jag vill göra det på ett trevligt sätt.

Hettan är nästan olidlig. Jag tar flera varv i poolen, träffar Viktoria en stund och åker tillbaka mot Malaga när min mobil piper till:

Jag stirrar på orden. Tänk hur lycklig jag blivit om jag fått det här meddelandet förra året när jag var förkrossad av hjärtesorg.

Men nu?!

Vem är han för mig nu, jag vet inte. Jag känner igen honom men han är inte nära.

Tiden har gått.

Jag har gått vidare.

Eller? Läs mer här!

Likes

Comments

Jag ser fram emot min mini vacation, packar weekendväskan med klänningar i olika färger. Vad har man på sig när man tittar på Polo egentligen?! Men först till Marbella och träffa vänner. Linda och jag tar ett dopp på en lugn strand, dricker en tinto verano och pratar. Jag åker vidare för att träffa Viktoria i hennes nya lägenhet. Den är perfekt! Perfekt för henne och barnen. De får nu ett eget rum, tillgång till pool och från terassen är utsikten vidunderlig över golfbanan. Vi har parkerat våra bilar bredvid varandra och jag tänker att för bara några veckor sedan var avsaknaden av bilar ett stort problem för oss båda. Vi pratad om att vi "måste" hitta en bil, lättparkerad, till bra pris. Och nu har vi varsin och vi tänker inte så mycket mer på det, utan mer på allt annat vi "måste" fixa.

Hon lagar middag, jag installerar mig i ett rum och gör mig iordning. Iväg för att dansa kizomba och batchata med en killkompis. Det är bara spanjorer och jag, åldern är blandad, musiken är bra. Kizombaläraren är lugn och metodisk. Natten är fuktig och håret klistrar sig i nacken. Vi promenerar till en restaurang med god hemmagjord mat. Delar en förrätt, varmrätt och efterrätt. När jag ska betala ser jag nycklarna i min väska, en knippa till Andonis lägenhet och en till Viktorias. Jag tänker att det är en av de vackraste saker man kan ge... nycklarna till sitt hem. Och att jag är rik som har sådana vänner och en sådan kärlek.

Ángel säger att han kan vara kattvakt när jag åker till Sverige. Han säger också att vi måste dansa lite till eftersom vi ätit så mycket. Vid 02 är jag tillbaka hos Viktoria, hon ger mig en liten negligé och vi sitter i våra små negligéer på terassen och pratar, mest om män. Tills jag suckar och säger att de tar alldeles för mycket plats de där männen. Hennes stora kärlek som har flickvän, hon har ställt honom mot väggen och frågat om det bara var sex...

"Yes. Sorry!"

Hon säger till mig att det visst var något mer. Men det spelar ingen roll, jag önskar henne något bättre.

Dagen efter åker hon iväg med barnen. Jag hänger vid poolen och sedan mot Sotogrande. Till min nya väninna Nydia. Jag kör på motorvägen, havet och byarna på ena sidan, bergen på den andra. Vad skiljer en bekant från en vän? Är det generositet och hjälpsamhet? Är det hur ofta man ses otch hörs? Eller hur intresserad man är av den andres liv och idéer?

Nydia är ett speciellt väsen. Hennes aura är så lugn, ödmjuk och vacker. Sist när vi skildes åt tänkte jag att det måste finnas nån liten hake. Kan man både ha ett vackert yttre och en vacker själ, sitta i ett vackert slott och vara så generös och inkännande? Hon har bjudit mig till Sotogrande för att titta på Polon som alltid äger rum i Sotogrande i augusti. Jag ställer in min väska i det enorma gästrummet. Hon säger att jag ska känna mig som hemma. Jag tar en dusch i mitt egna badrum och tänker att ett hälften så fint badrum i min egen lägenhet skulle göra mig helnöjd. Varje detalj är noga utvald av henne.

Men hon är lite som en ensam prinsessa i ett tomt slott. Hennes man arbetar utomlands i månader. Hon önskar sig ett barn. Vi sätter oss på hennes terrass med en varsin kopp kaffe. En granne i huset mittemot plinkar på en gitarr och det känns som att vi är på ett spa. En segelbåt passerar i kanalen. Stillhet. Att prata med Nydia är som att prata med en terapeut, så förstående och med klok input. Det är otroligt avslappnande. Jag vet att hon vill att vi ska gå ut på "After Polo Partyt". Men hennes energi är så lugn att jag skulle kunna somna omedelbart.

"Ser du fortfarande hur vackert ni har det här?" frågar jag.

"Nä, inte riktigt. Man vänjer sig. Det händer att jag inte går ut på terassen på över en vecka."

Det är spännande att se spelet. Nydia är den perfekta värdinnan som berättar anekdoter runt polon. Om hur många hästar de har med sig från hela världen, hur farlig sporten är, om en lovande 16 åring som nu är invalid efter en träningsmatch. Om hästar som sprungit ut på motorvägen, om pengarna och hur spelet är uppbyggt och att man kan köpa sig in och få spela trots att man är usel.

Solen går ner över fältet och vi byter om för att besöka hennes svägerskas restaurang.

Restaurangen är en fd biograf. Vi sitter ute på gården, ljusslingor glittrar som en stjärnhimmel över oss. Palmer och en buddhastaty. Nydia berättar hur ambitiös hennes svägerska är. Att hon gör allt själv, och därför är allt så gott och perfekt. Vi delar en avsmakningstallrik och allt är verkligen gott.

Hon kommer ut från köket och sätter sig vid oss. De är varandras motsatser. Nydia lång och smal med en sval personlighet. Och här kommer eld och energi. Hon är kort och glad, thailändska med ett stort leénde och är fylld av energi. Hon funderar på att sälja restaurangen, hon har kommit på att det finns viktigare saker än arbete. Nydia håller med om att hon arbetar för mycket. Hon pratar om apans år, om hur viktig familjen är. Kanske ska de flytta till London, kanske får hon igen de pangar hon satsat. Hon är förtjust i att jag är svensk, hon spelar paddle med svenskar och de är så roliga.

"You should join us, it´s so much fun!" säger hon till mig.

Hennes energi smittar av sig. Och jag blir nyfiken på henne, på hennes kultur, på buddismens sätt att tänka.

Kanske ännu en ny vän... Jag somnar som en prinsessa efter Polo-partyt i en stor dubbelsäng i Nydias gästrum. En alldeles perfekt minisemester!

Likes

Comments

Jag tar min bil för att upptäcka Málaga och tar sikte på en Botanisk trädgård. Det är hett och torrt, kanske finns det inga blommor men svalka under trädens kronor.

Det är två timmar innan stängning. Inte en människa syns till när jag börjar promenera i den snåriga trädgården. Mannen som sålde biljetten tyckte att jag skulle fokusera på den historiska delen. Med en karta i handen börjar jag gå. Från början bestod trädgården av flera jordstycken. Jorge Loring Oyarzabal och Amalia Heredia Livermore skapade en trädgård inspirerade av flera olika trädgårdar de besökt under sin smekmånad 6 år tidigare.

Trädgården är sedan 1800-talet. Snirkliga stentrappor, tät murgröna, svalt och skönt. Ljudet från ett litet vattenfall, det rasslar till i buskarna och jag hoppas att det är en fågel.

En liten bro, en bäck. Ett sådant lugn. Det är precis vad jag behövde, jag jordar mig lite.

Så en magisk tunnel där blåregnet blommar sagolikt i mars. Det är värt att återkomma.

Ett palats dyker upp på höjden. En staty, en fontän. Bananplantor, hibiskus, svärmorskuddar. Ett växthus jag nästan missar för att det är övervuxet. Läste i en recension någon som tyckte att trädgården gott kunde få lite mer omvårdnad. Och det är sant, den är vildvuxen. Samtidigt är det så rogivande, det otämjda. Jag promenerar i mina egna tankar, tacksam över att efterkommande människor i flera decennier ändå bevarat allt.

Längst där borta ser jag en paviljong. Ut i stekande sol och uppför backen för att titta ut över Málaga.

Vackert!

Bara en halvtimme kvar, så många lovordade caféet i området. Det kan inte vara en slump. Jag småpratar med damen i caféet. Hon berättar att allt är hemlagat. Jag beställer ett av mina favoritbakverk, citronpaj och frågar om hon möjligtvis har lite vaniljglass.

Varje smakbit är ljuvlig. Fläkten surrar behagligt och vattenånga pyser ut.

En liten damm med stora näckrosblad.

En stillhet.

En stund. Alldeles för mig själv.

Jag antecknar "Trädgård" på min mentala önskelista.

Likes

Comments

Vi har lagt oss i sängen. Jag ligger på hans arm.

Jag har lärt mig ett nytt spanskt ord... Orgulloso! Jag kan inte uttala det så bra men jag vet att det betyder STOLT.

"Är du stolt över mig?"

"Ja"

"När? Eller varför?" undrar jag och tänker att han kanske inte riktigt vet...vet jag om han frågar desamma?

"Du är en Luchadora. Una luchadora de la vida!"

"Vad är det?"

Men jag listar ut det själv. För jag vet att lucha betyder fight.

"En fighter i livet."

Vi somnar.


Likes

Comments

När jag lämnat över nycklarna till min lägenhet till en arabisk familj står jag rådvill nere på gatan. Om 2 timmar ska jag äta lunch med en kompis men väskorna är så tunga. Viktoria har inte svarat så alternativet är att sätta mig på ett café...men i 2h?! Det är för varmt. Väskorna är fyllda med pocketböcker från lägenhet, datorn och en bit vattenmelon. Jag avbokar lunchen och går mot busstationen. Den här gången gör jag inte misstaget att sikta in mig på en buss, jag har lärt mig en läxa sedan igår. Kön är ganska lång till biljettluckan men den här gången tänker jag inte bli stressad. Men det är svårt, det finns en person till där bakom men ändå öppnar de inte två luckor. Det gör att jag börjar fantisera om att skriva ett brev till nån typ av bussledning (det är ju inte Indien vi är i) och ge lite konkreta ideér på hur resten av världen arbetar i en biljettlucka. T.ex pratar man inte med kollegor om ditt och datt om man inte klarar av att jobba samtidigt.

Andas!

När jag sätter mig ner i bussen börjar jag gråta.

Kanske är det låten jag lyssnar på som påminner om honom. Kanske är det frustrationen över hur komplicerat ett biljettköp ska vara. Eller att jag har min mens.

Jag drar ner solglasögonen för att inte besvära mina medpassagerare, låtsas läsa i en bok. Tårar tårar...så skönt. Bussen lämnar stationen. Vi är på väg mot Málaga.

Kanske är det alltihopa på en gång. Men mest av allt känns det återigen som ett avsked.

Till Arabic.

I slutänden spelar ju inte alla vackra saker, fantastiska hus eller spännande tjänster någon roll. Det är relationerna, människorna man minns. Och ibland snuddar man vid något.

Ett själsligt möte.


Men vi pratade väder och vind när vi träffades igår. Varför bekräftar vi inte varandra i det som faktiskt var? Är jag ledsen över avståndet? Eller att jag inte kände något?

Law of attraction säger att ledsamhet ALLTID är att vi fokuserar fel, vi har negativa tankar och vi är inte i harmoni med vad vårt innersta, ljusa, kärleksfulla väsen VET.

Tårarna torkar sig själv, jag tittar ut över bergen. Vad tänker mitt innersta väsen, kan jag bli i harmoni med det?

Att allt är för evigt.... Att relationer inte tar slut...Mitt innersta älskar alla, oavsett vad de gör eller säger, omfamnar och välsignar allt...

...Kan jag det?

Jag tar min tunga melonväska och går av bussen. På väg hem mot Andoni.

Ett sms piper till från Arabic, det handlar om vädret.


Likes

Comments

En egen kväll i Marbella. Hettan ger vika för svalkan och strandpromenaden fylls av människor. Det är 29 grader och känns svalt, har jag börjat vänja mig?

En kvällspromenad och sedan sova i min alldeles egna säng. Det känns skönt. Minns förra augusti hur överfullt det var och hur det störde mig. Men inte ikväll.

Marbella lever upp igen. En kvinna sjunger jazz. Himlen är mörk, ljuset från restaurangerna starkt. Hela världen promenerar förbi. en afrikansk kvinna flätar hår. En man målar karikatyrer. Mätta turister på uteserveringen, vinet flödar. Ett par stannar till och dansar. Jag ryser. Minns dansen, vilken lycka det är att dansa. De strör glitter över kvällen, jag står kvar och njuter. En man ställer sig nära och filmar. Jag vill också dela upplevelsen med någon men låter bli. Det är inte samma sak bakom kameran, tänker jag och promenerar vidare genom parken. Trädens kronor bildar ett tak och fontänen friskar upp luften. Jag skulle kunna lägga mig här på marken och sova, platsen är magisk. Går förbi de små karusellerna med blinkande ljus och musik. Barnen skrattar, föräldrarna filmar. Allt är vackert. Allt är perfekt. Men jag vill ändå vara själv så jag går ut till piren.

Trots att det är nästintill vindstilla slår vågorna bryskt upp mot stenblocken. Älskar den här platsen. Ljuset når knappt hit. Här kan man sitta utan blickar och bara vara.

Jag råkar sätta mig på samma plats som jag och Arabic en natt satt och drack vin i plastglas. Jag tittar upp mot neonljusen från Puerto Banús. Han är där nu. Jag vet hur hans dagar ser ut. Nu är de på yachten. Prinsen och hans fru ska äta middag där. Arabic suckade återigen, när vi sågs, över att rutinerna tar livet av honom, att varje dag är exakt likadan. Att han ser de andra leva på ett helt annat sätt på deras båtar men inte den arabiska prinsen. Rutinerna är likadana oavsett om de är i Marbella eller Saudi Arabien och alla som jobbar är desamma i varje land.

"Varför smiter du inte? frågar jag, är det inte lättare när du är i Spanien och kanske kan få tag i ditt pass? Du är som en fånge..."

"Jag skulle vara lika mycket fånge här, utan jobb och tillstånd."

En klunk kaffe. EN fundering.

"Men med tanke på din erfarenhet och CV skulle du ju lätt kunna jobba med någon känd artist eller sportstjärna. Du skulle kunna få ett roligare jobb utan rutiner."

Jag minns inte om han svarade något. Jag reser mig från piren för att gå hem. Kanske kan man aldrig 100 % förstå en annan människa helt. Eller förstå hans val.

Likes

Comments