Jag känner mig som Charlotte i "Sex in the city" när hon bestämmer sig för att konvertera till judendomen. Tre gånger får Charlotte dörren i ansiktet, de testar henne hur djup hennes övertygelse är. Jag står för tredje gången på den kommunala Språkskolan. Jag vet att jag har missat dagen för inskrivning, jag vet att kurserna är fulla. Men jag ska in. Det är två personer till som vill samma sak. Läraren pratar först med en man. Hon säger att hans test visade att han passar i nivå 1 men tyvärr är den kursen helt full. Han vill gå nivå 2. Hon säger att han har de kunskaperna. Han vägrar gå. De säger samma sak om och om igen.

Jag vänder mig till den blonderade tjejen som också står och väntar. Hon är rysk men har bott i Tyskland länge. Vi blandar engelska med spanska när vi pratar. Hon hoppas också på nivå 2.

Den här farbrorn som vägrar gå förstör ju allt. Nu kommer säkert läraren att vara irriterad när det är vår tur. Men icke! Hon säger att det egentligen är försent men okej, vi får göra testet. Nu på en gång! Vi går uppför trappan till ett klassrum med små söta pulpeter. Ryskan vill sitta bredvid mig men det får hon inte.

I början tycker jag att det är lätt. Sedan komplicerat! Den sista frågan handlar om ett uttryck "när man säger vad man tycker..".men hur var det nu igen? Var det hår i munnen eller hår på tungan?

Jag känner mig lite avancerad ändå för att jag har hört uttrycket. Struntsamma. Hon rättar mitt test. Säger inget. Väntar in Irinas och rättar hennes. Vi är knäpptysta. Vi vill så gärna båda två!

"Ni klarade båda nivå 2. Välkomna imorgon kl. 9,30, det är lektioner varje förmiddag."

Jag jublar av lättnad. Irina tackar och tackar. Hon berömmer lärarens frisyr.

Jag frågar läraren om rätt svar var hår i munnen eller hår på tungan. Hon svarar tungan. Gah! Jag blandade ihop det.

Hon säger att det egentligen är nivå 3 :)

Likes

Comments

Klockan ringer tidigt. Andoni måste till sina föräldrars lägenhet tidigt. De ska till kyrkan. Det är en ceremoni för hans brorsbarn, jag gissar konfirmation. Andoni avskyr kyrkan. Han tycker att kyrkan har för stor makt och bara är en bluff. Han flinar och säger att Vikingar är bättre. Han har bråttom, han måste hem och hjälpa sin mamma att duscha pappa och klä honom, han har alzheimer. Kvällen innan har Andoni visat ett foto som hans bror skickat från Dulce-buffén. (Efterrättsbuffén)

"Mira! Mmmmmm, Andoni ser förtjust ut. Mañana dulce y cerveza!"

Jag påminner honom om att han försöker gå ner i vikt.

"En dag spelar ingen roll!" säger han.

"Fast det sa du ju igår också när vi åt buffé. Igår åt vi också efterrätt och drack öl. Ta det lite lugnt!"

Jag är trött, lägenheten är kall. Han säger att jag kan stanna medan han åker över till föräldrarna. Jag ska messa när jag åker så kan han låsa dörren senare. När jag lite senare duschat, bäddat och är på väg ut för en skön dag i Malaga. Skriver han att jag ska vänta på honom, han är på väg tillbaka. Han skriver något om presentpapper. Jag tänker att han kanske behöver ha hjälp att slå in presenter. Han kommer in i lägenheten stolt som en tupp. Han har mörk kavaj och skjortan jag gav honom i julklapp. Han glittrar. Han vill inte ha hjälp att slå in presenter. Han vill bara visa hur fin han är. Och det är han. Jättesnygg! Vi pussas i hissen ner. Jag är lite stött att han aldrig använt den fina skjortan med mig. Han säger att han inte kunnat ha den men nu har han gått ner 2 kg. Vi tar farväl. Jag tar t-banan till Malaga city för att äta frukost..

I palmerna kraxar papegojor. Jag njuter av staden, pulsen, morgonen. Äter osten och skinkan, hoppar över brödet. Jag vill också tappa 2 kg. Andoni tycker LCHF är jättekonstigt. Jag tycker att det är perfekt. Allt är gott. Men i början ovant för magen.

Jag strosar runt. Jag har all tid i världen. Hittar en smyckesbutik med fantastiska smycken som ser antika ut. Jag är där länge. Allt är vackert. Mannen i butiken säger att det 20 % på allt. Jag väljer tre örhängen. Och trots att de nästan inte kostar någonting putsar han dem, lägger varje par i en liten söt tygpåse och sedan alltsamman i guldpapper. Det gör mig lycklig, de små detaljerna av skönhet. Omtanke.


På kvällen är jag medbjuden på en barinvigning. Ett svenskt par öppnar en liten bar i Marbella. Jag möter upp mina nya väninnor Madelene och Therese. Baren är supercoolt inredd och såklart finns ett stort älghuvud på väggen som de kämpat igenom tullen. Vinet flödar, det serveras godsaker med svensk touch. Ingela är där, hon som jobbar i smyckesbutiken i gamla stan. Carita dyker upp, som hjälpt mig med element. En man kommer fram o hälsar som jag först inte kan placera. Det är pappan till min privatelev.

Det slår mig att jag faktiskt känner folk i Marbella nu. Jag har bara inte förstått det.

Ingela, Madelene och jag tar oss vidare till Le suite, Marbellas vackraste nattklubb. Där möter jag ytterligare ett bekant ansikte. Ryskan skriker högt när hon ser mig och kastar sig runt min hals. Hon börjar genast redogöra om sina senaste dåliga dejter.

När jag går hem genom gamla stan tittar jag på telefonen. Andoni har inte hört av sig. Konstigt, han är alltid den som skriver god natt och god morgon. Klockan är 03 när jag kryper ner i sängen. Jag skriver ingenting till honom. Inte heller på morgonen. Jag är sur. Jag kan hans typ exakt. Det är precis den typen jag oftast dejtar. Underbara, fantastiska tills något annat fångar deras uppmärksamhet...vanligtvis öl, mat, fest, vänner. Lättja! Alltid lättja först. Kanske är det just det jag gillar. Men nån enstaka gång vore det kul med ambitioner.

Jag äter frukost och tänker på det han berättade i bilen, att han ångrar att han var så dum när han var ung. Han pluggade inte. Istället hängde han utanför en annan skola för att kolla in tjejerna och röka massor av marijuana.

Visst han var ung och dum då men vad ska jag skylla på? Jag är vuxen. Varför gör jag inte ett smartare val och väljer en kille som pluggat och åtminstone kan bjuda ut mig ibland. Jag suckar men jag vet svaret. Han är roligare.

Han hör av sig vid 12. Han förstår inte varför jag är sur.

"Du skulle också undra om jag inte svarade på 18 timmar. Du skulle också undra vad jag gjorde!!"

Han ber om ursäkt. Han blev full. Han skickar ett foto att han är i sin egen säng i sitt föräldrahem.

"Litar du inte på mig?"

Men det är inte det. Det är en känsla, att han glömt bort mig. Han kallar mig Scoobydoo, när jag skäller på honom. Han säger att hans mamma också är arg på honom.

Regnet öser ner, vågorna skummar. Jag är bjuden på lunch nere på strandpromenaden. Det är ett gäng svenska tjejer. Tjejer är kanske att ta i, alla är runt 50 år och uppåt. Vi är 9 stycken. Men bara jag och Lotta bor i Marbella helt. De andra har semesterbostad och planer att stanna i framtiden. Vi är olika med olika bakgrund. Men det finns ett gemensamt drag. Vi vill mer.

Ingen rastlöshet utan en positiv energi. Glitter i ögonen och en nyfikenhet på vad livet mer har att erbjuda. Mod. Styrka. Vi fotar oss i regnet.

Hemma får jag äntligenen tillbaka mitt dubbelrum. Dagen D har kommit och Eva flyttar. Vi kramar om varandra och säger att vi ska ses igen. Eva har bott hos mig i tre månader. Längst av alla....alldeles FÖR länge. Men vi har också en historia ihop och jag vet att vi kommer att ses igen. Men just nu, så skönt med en paus. Jag skurar mitt rum, vädrar och bäddar. Möblerar om, sätter in en vas med tulpaner, tänder ett ljus och voilá!

Jag andas ut. Lägenheten är min igen. Jag somnar bumbs!

Likes

Comments

Jag älskar mitt gym. De bästa sakerna är att:

1. Det ligger 4 min bort.

2. Det är nytt och fräscht.

3. I kortet ingår ett stort gym, simhall, jacuzzi, torrbastu, våtbastu, massageduschar och alla pass.

4. Det är öppet från 8-23.

På ytan ser allt ut som det skulle kunna göra i Sverige. Förutom att allt är lite större och inga barn skriker vilket är mer vanligt än ovanligt i Sverige. Men under ytan är allt annorlunda. Jag har gjort varenda fel man kan göra. Uttrycket

"Soy Sueca!" Passar väldigt bra. Här säger man det om man spelar lite turistigt korkad.

Här finns kolossalt mycket regler. Om du tränar MÅSTE du ha med dig en handduk. Första gången förstod jag inte skyltarna men träningsledaren sa genast till mig. Det gick bra för den här gången.

Det är krångligt släpa runt på en handduk mellan maskinerna men jag har listat ut från egen erfarenhet att luftfuktigheten gör att det rinner svett även om du inte tar i. Jag känner mig alltid duktig på gymmet. Jag tror det är svettmängden och inte prestationen :)

Inne i simhallen är det snäppet värre. Tre saker är ett måste!

1. Badmössa

2. Badtofflor

3. Lås såklart!

Nu är jag van. Men jag har glömt varje sak minst 1 ggr. Badvakten är mer som en polis. Han tar sitt jobb på väldigt stort allvar! Man hälsar alltid på honom och säger hej då. Han går ronder. Kollar bastun, kollar att alla har tofflor.

Jag gömde min väska i ett hörn den ggr jag glömde låset. Han höll upp den och började ropa inför alla som simmande....

Jag ligger inge bra till.

En gång la jag mig ner i bastun. Det får man inte göra. Då ser han inte om något händer med mig... Okej! En gång stod en farbror upp och babblade med en annan farbror. Det får man inte göra. Så vi sitter ner.

Varje ggr någon kommer in i bastun hälsar alla. Varje ggr någon går ur bastun måste man ropa:

"Hasta luego!" Vi ses!!

Ibland är vi 10 personer i bastun, det är ett himla liv. Inte alls som min Friskis o svettis bastu där jag låg o mediterade o ingen sa ett ord till någon. Jag har dock alltid föredragit ett hej.

Nu är jag van. Och kan konstens alla regler. Men ibland glömmer jag de där himla tofflorna på andra sidan poolen och stiger ur åt något annat håll.

Då är det alltid någon spanjor som påminner mig att jag faktiskt kan halka.

"Gracias!"

Likes

Comments

Vaknar på morgonen och ser att hon har åkt.

"Hej då mamma <3

ha de så bra så hörs vi under resan <3"

Det är skickat 05.10 och jag får ett hugg av dåligt samvete. Jag skrev ju in det i almanackan vilken dag hon skulle flyga, gjorde jag inte det? Jag bläddrar. Inget. Det är alldeles försent nu men jag skriver ändå. Hon ser det när hon får wifi igen.

"Älskling, jag trodde vi skulle höras innan!

Lycka till <3 <3 <3

Skicka adressen när du kan o tfn nr till dina vänner.

Puss, älskar dig!!

Allt går att fixa, glöm inte det."

Jag har dåligt samvete. Vi borde pratat. Jag vet att hon var nervös inför resan, att fixa allt. Alla mellanlandningar! Själv. En oro i min kropp men jag kan inte göra något. Hon är redan uppe i luften. Men jag ser henne framför mig. Hon har haft fullt upp med packning och ringa alla väninnor. Hade hon behövt så hade hon ringt mig.

Jag minns när hon ringde för några veckor sedan och sa att hon skulle boka en resa till Bali. Det enda jag tänkte var; nej, nej, nej!! Därför att det kändes för långt, för krångligt. Är hon tillräckligt gammal? Skulle hon kunna fixa det själv?

Hon vill att jag är kvar i luren när hon bokar biljetten. Det är 3 mellanlandningar och en resa som tar ett dygn. Jag håller andan. Hon bokar ingen returbiljett vilket stressar mig. "Jag gör det sen!!"

Hon frågar om bagaget går hela vägen, om hon hinner mellan flighterna på 1 timme. Jag vet inte men svarar det jag tror. Påminner henne om att vi googlade Paris flygplats charles de Gaulle när hon flög till Rio. Påminner henne om att hon klarade den mellanlandningen alldeles utmärkt. Slutar andas när jag minns hur då hon smsade:

"Vi åker ut i djungeln i några dagar. Det finns inget internet där."

"Ska jag ha en försäkring som hjälper om bagaget försvinner?" undrar hon.

"Varför skulle det försvinna?"

"När Alexandra flög då försvann det!!" säger hon med en röst som också säger att jag kan ta mitt LOA snack och stoppa upp i arslet.

"Ja, alltså om du tror att det finns en risk så gör det det. Om du inte tror risken är stor så skippa den extra kostnaden."

Så är hon uppe i luften och jag gör bäst i att inte tänka på det.

Jag vaknade inatt. Klockan är fem. Det är mörkt ute. Varför vaknade jag? Jag tittar på telefonen. Hon har skrivit.

"Framme nu! Men mitt bagage är kvar i Schweiz :D "

Det är åtminstone en glad smilis. Men återigen, en liten kula av oro studsar omkring i min kropp. En liten kula mer som en ärta. Så klart att hennes bagage försvinner. Det var hon orolig över. Jag är mest orolig att hon springer runt på en flygplats i ett okänt land, förtvivlad, utan att få hjälp. Jag messar henne men får inget svar.

Jag lägger ner huvudet på kudden.

She will handle it. Hon måste igenom alla sina egna erfarenheter. Och hon har hängt med på alla mina äventyr, resor, flyttar och män. Nu är det min tur att står bredvid. Och älska henne oavsett vad hon hittar på.

Jag somnar om.

Likes

Comments

Jag känner mig lättad när jag kommer till Malaga. Storstadspuls, anonymitet. Det känns som semester. Jag har litegrann tvingat mig på honom. Han tyckte eg att det vore bättre om vi träffades dagen därpå istället. Han har åkt till mig direkt efter jobbet. Vi tittar på ett avsnitt av vår favoritserie. Vi tittar hos mig eftersom han inte har wifi i lägenheten i Malaga. Det är mysigt, vi har båda saknat att skeda. På sista tiden har vi mesta jobbat och tjorvat i hans blivande lägenhet.

Hotellet han jobbar på har fått en avbokning på ett stort sällskap. De stänger hela Hotellet 1 vecka. Jag är glad. Han är inte så glad över det. Jag vill vara med honom. Jag vill vara långt bort från Eva och Martin.

"Men du är ju redan här? Ska du åka hit fram och tillbaka imorgon också?"

"Vi kan åka till Malaga ikväll men jag måste, måste träna!"

"Gör det. Jag tar med mig en bok."

Men dagen därpå då Andoni går till gymmet tar jag en frukost på ett spanskt café. Sedan går jag ner i metron för första gången och åker själv in 3 stationer till Malaga´s citykärna. Jag njuter av stunden. Jag strosar runt, går lite vilse. Förstår hur gatorna hänger ihop. Katedralen och ner mot hamnen. Jag älskar hamnen.

Han hämtar mig. Vi åker runt och ojämför kylskåp. Det finns inget i lägenheten. Vi äter svensk lunch på IKEA, lax med hollandaisesås och varma grönsaker. Smakar som i himmelriket. Jag har saknat lättheten i den svenska maten. Han tycker om lunchen. Mycket.

Han har en läkartid för att kolla upp sin handled. Jag går upp i lägenheten och börjar montera ett sängbord från IKEA. Det tar tid och är lite krångligt. Spansk tv håller mig sällskap. Jag vill så gärna få ordning i lägenheten så att vi kan vara där och känna att det är mysigt. Jag vill så gärna hjälpa honom.

Och det är därför jag börjar gråta.

Han kommer hem och istället för att bli glad, tacksam eller imponerad suckar han och säger att jag inte borde ha den vita möbeln liggande på det smutsiga golvet. Han vänder sängbordet och hittar självklart en fläck som han ljudligt gnäller över. Jag vet att han inte menar något illa och jag vet att han inte ens är särskilt allvarlig. Vi har en jargong där vi brukar härma varandra eller göra oss roliga över varandra. Oftast skoj men ibland blir det helt fel. Speciellt när jag har PMS:

Känner mig plötsligt så uppgiven, tappar lusten totalt att hjälpa till. Situationen är precis likadan som sist, när jag målade en vägg och han målade om den efteråt. Eller som när jag hjälpte honom städa hela Rosario och han inte sa ett positivt ord om det.

Jag tar fram google translate. Min spanska räcker inte till när det gäller känslor. Han håller i sin tur fram google translate, om att han inte menade något särskilt. Men han säger också att det inte är nödvändigt att montera möbler när han inte har målat klart. Han håller om mig. Mina tårar rinner och han blir ganska förtvivlad.

"Gråt inte, gråt inte...no pasa nada!"

Det är flera saker som blir knasiga. Jag vill vara effektiv och snabb. Han säger "mañana!" Jag förstår inte varför man ska skjuta upp något man kan göra idag. Han verkar tänka precis tvärtom "Varför göra något idag som man kan göra imorgon!"

Och smaken är som baken. Han är väldigt mycket man och väldigt lite toffel. Jag får inte möblera som jag vill.... Det är hans lägenhet så allt är väl i sin ordning. Men när han kallar sig "ungkarl" blir jag lite stött. Vi har träffats ganska många månader, vi smsar och pratar varje dag och ses flera ggr i veckan. Tycker han verkligen att han är SINGEL?

Han ser min min.

"Jag är soltero, jag är inte GIFT."

Kanske missförstår jag bara ordet ungkarl. Han bjuder med mig på en födelsedagsfest hos en vän. Festen är om 2 v. Jag blir glad. Jag vill verkligen vara med på en helt spansk fest. Det känns som ett steg framåt mellan oss att bli presenterad, samtidigt livrädd...hur ska jag kunna prata spanska med hans vänner? Jag vet inte ens hur man beter sig på spanska!

Vi äter lyxig sushi hemma och dricker vin. Allt känns bra. Han somnar före mig. Jag ligger och tittar på hans profil. Jag tycker väldigt mycket om han profil.

Så är det alla hjärtans dag. Han håller om mig, kysser mig i nacken och önskar mig en lycklig alla hjärtans dag. Jag letar efter ordet "desamma" men kommer inte på det. Jag vet att han hade köpt en present om inte jag hängt efter honom varje sekund. Han vet att jag måste åka hem till katten idag. Han säger att han hade velat vara med mig på Valentine´s day. Det märks att han vill göra dagen speciell. Det märks på sexet. Det märks på frukosten. Han kör till mitt favoritställe trots att jag vet att han tycker att det är långt. Det gör mig glad. Jag älskar detta gamla kurbad. Vi dricker färskpressad apelsinjuice och varm croissant till ljudet av vågor. Så lugnt och så skönt. Vi sitter och njuter av solen. Jag lutar huvudet mot hans bröst.

Han köper tulpaner åt mig och kör mig hem.

Ibland när han tappar fokus och blir lite mycket kompis brukar jag be honom att Don Juan ska komma tillbaka. Han har förmågan att vara Don Juan, superromantisk och närvarande. Men ibland, även idag frågar jag efter Don Juan.

Han låtsas ringa.

"Hola Don Juan, por favor vuelve!" (Kom tillbaka.)

Han håller för luren med andra handen och säger till mig att Don Juan har jättemycket att göra. It´s Valentine!

"Muy muy importante para mi! Valentine´s day!"

"3 minutos! Han kommer"

Jag skrattar. Det är exakt det här jag gillar. Att han busar med mig.

Jag tänker på förra året, vad gjorde jag då den 14 februari? Så minns jag och känslan är nästan obehaglig. Jag minns bara en sak. Att jag tog en promenad i mörkret, genom knarrande snö. Jag behövde komma ut. Sneddade över kyrkogården på Söder och ställde mig uppe på Fjällgatan för att titta ut över Stockholm. Jag minns att jag kände mig kolossalt ensam. Staden glittrade. Men i mig var det bara tomt. Och iskallt. Så såg jag plötsligt bredvid mig på muren ett hjärta, som någon ritat med sitt finger i snön. Det var lite tröst. Lite kärlek från universum.

Konstigt att nu när jag inte är ensam så spelar alla hjärtans dag inte direkt någon roll. Men när jag var själv så gjorde dagen mig mer ensam.

Likes

Comments

Var med om den obehagliga händelsen att prova en bikini..... min rumpa, som jag trodde var snygg...såg inte ut som jag mindes den!! Visst, det var en operationsbelysning i provrummet. MEN jag såg celluliter!! Ryskan som sa att jag inte hade några. Det är en tantrumpa jag ser i spegeln. Jag kippar efter andan. Varför säger Andoni tusen ggr varje ggr vi ses att han älskar min rumpa??

Att två personer denna vecka trott att jag är 20 nånting hjälper inte. Jag är i chock OCH gammal. Googlar celluliter och bestämmer mig för att gå på ett Zumba-pass och sedan torrborsta och smörja in huden.

Salen är fullproppad av människor, tjocka, smala, gamla och unga. Det här ska nog gå bra, tänker jag, tills de sätter på den snabbaste låt jag någonsin hört. Ledare börjar rulla sina höfter och sitt huvud, läs långa mörka hår på nåt sexigt vis.

"I can´t do that"

Rio carneval släng dig i väggen!! De andra måste ha gått på flera pass, hur hinner de annars med? Det känns som vi är bakgrundsdansare till Shakira eller Pitbull. Det är avancerat och går snabbt.

Hon skakar tuttarna, höfterna rullar liksom automatiskt hela tiden. Jag ser mig i spegeln. Jag ser ut som en lång svajande banan. De andra dansar på huk i salsasteg. Det ser ut som jag dansar rockring för första gången. När halva passet gått känner jag mig svimfärdig. Då byter de ledare. Jag trodde inte att det var möjligt men den här tjejen har ännu mer energi! Alla jublar. Hon hoppar upp och ner och får deltagarna att vissla som om vi vore på konsert.

Och jag bestämmer mig, det är bara en tidsfråga. Mina höfter ska rulla som en riktig spanjorska. Ska bara gå på fler pass. I will do it!

För spanjorskor är kvinnliga och sexiga. Vem tänker på celluliter om man kan dansa så där!

Likes

Comments

Regnet öser ner över Marbella.

Marbella är uppbyggt på utomhusaktiviteter, restauranger och caféer är utomhus. Jag blir alltid lite lamslagen när himlen öppnar sig. Vad ska jag hitta på? Jag fryser. Går till mitt gym för att värma mig i bastun. Här märks inte vädret utanför, hoppar ner i jacuzzin och sedan tar jag ett pass vattengympa. Det är mest en massa gamlingar. Det gör inget. Spansk musik blandas med Roxette. Jag sjunger med. Vi skuttar runt och sparkar så det skvätter.

Jag går till en språkskola jag blivit rekommenderad. Receptionisten kan ingen engelska (konstigt). Jag förstår iaf att kursen är full och hon vill inte sätta mig på väntelistan.

Med paraplyet handen går jag till La Cañada, köpcentret. Jag har all tid i världen. Tittar på det nya vårmodet, provar kläder. Hittar inget. Vädret gör mig låg.

Men så plötsligt. En väska som är perfekt! Den har allt det som jag tänkt ut. Den är lätt, axelbanden i perfekt längd och smala så att de sitter där de ska. Dessutom är den snygg och har en liten extraväska inuti för smink och sånt. Jag tittar på prislappen.

Hm, kommer jag ens att använda den?

Jag velar och håller på. Förstår att jag är på en dålig "disc". När jag velar är jag inte i rätt mood för beslut. Vore den billigare skulle jag ha köpt den, tänker jag, för att genast efteråt skälla på mig själv för att jag är snål. Jag bestämmer mig för att gå och dricka eller äta något. Jag behöver helt klart ny energi.

Omgivningen speglar så klart mitt uppgivna, osäkra humör. Jag sätter mig efter en del velande på en tapasbar. Ingen kommer och frågar vad jag vill ha. Några spanjorer sätter sig bredvid, de blir genast betjänade. Jag tror så klart jag är på tur.. eller egentligen före. Men kyparen ser mig inte. Spanjorerna bredvid blir t.om uppmärksammade av ytterligare en servitris. Det är lite komiskt. Fortfarande ingen som ser mig. Och trots att det bara är för mig att sträcka upp handen så tar jag mitt paraply och går. Jag vet att det är jag. Men jag vet också att jag redan tappat intresset för stället.

Jag går för att köpa väskan. Skitsamma att den känns dyr. I kassan frågar tjejen om jag vill bli medlem. Av någon anledning säger jag ja. Väskan blir plötsligt 25% billigare. Law of attraction är snabb ibland. Nöjd traskar jag hemåt.


Köper lite färska räkor, aioli och vitt vin. Tittar på sex and the city på spanska. Daniel ska strax hämta upp mig. Han vill hitta på något. Det är inte det roligaste sällskapet jag kan komma på. Men det finns en rastlöshet i min kropp. och jag tänker att något är bättre än inget. Jag tänker HELT FEL.

Daniel vet att jag träffar Andoni ändå ska han kramas för länge och för mycket. Jag har precis pratat med Sophie om hur irriterande det är att män oftast inte kan acceptera ett nej, att allihopa tror att de är guds gåva till kvinnorna. Det är tröttsamt att alltid hålla upp garden. Vi måste väl kunna vara vänner?!

Eftersom det regnar föreslår jag nästa köpcenter, han har ju ändå bil. Vi åker till Miramar i Fuengirola. Jag köper nya yogakläder, en skjorta till min son och kalsonger till Andoni.

Bilen trilskas när vi ska åka för att äta något. Daniel säger att bilen varit konstig hela dagen, kanske är det fukten...

Det blir en favorit i repris, precis som i Sierra Nevada stannar bilen och vi måste ringa en bärgningsbil. Men innan dess...Han sitter på förarsätet. Han som är liten och tjock. Jag puttar på bilen i regnet. Det är en komisk syn. Men vi är inte särskilt roade. Efter några försök sätter vi oss i bilen och väntar. De lovar att komma inom en halvtimme. Vi har hamnat på en liten folktom, mörk gata i en by. Jag ser framför mig att något/någon ska kasta sig mot rutan som i en skräckfilm.

Daniel är stressad och nervös.

"Not very romantic!" säger han.

"We are friends, we don´t need romantic!!" säger jag surt. Åh, vad trött jag känner mig på honom. Han luktar nånting ur munnen eller är det kläderna? Jag blundar. Okej, det är inte så farligt. Jag har inte bråttom.

"You can sleep in my house if you want?"

"Why would I want that??"

"If it feels easier, I have a couch."

Jag suckar inombords. Kväver känslan av att vilja begå ett ritualmord i mörkret. Jag tycker plötsligt synd om honom. Han är så fel, så ängslig och omanlig.

Jag ser Andoni framför mig när vi fick motorstopp. Han var inte på bra humör men lugn, stabil. Han är manlig. Jag gillar honom. Det är bra att jag såg Daniel yra omkring i regnet med sin oladdade mobil. Jag ser nu Andoni klarare. Jag ser ännu bättre vad det är han har.

Två timmar senare är jag äntligen hemma. Hem ljuva hem! Jag tänker att jag inte borde ha gått ut, inte när jag var så låg i humöret....fast då hade jag inte fått sitta längst fram i en bärgningsbil och kippa efter andan nerför bergen i Spanien.


Likes

Comments

Det kliar i kroppen. Mentalt. En röst som säger att jag borde göra något...

Jag har allt jag behöver. Varför kan jag inte bara koppla av ? Och njuta.

Jag har all tid i världen. Jag klarar mig ekonomiskt. Jag promenerar på strandpromenaden vid Medelhavet varje dag. När solen färgar himlen rosa med bergen och palmerna som dova siluetter... borde jag inte bubbla omkring i ett lyckorus jämnt?

Tomrummet. The void.

Jag lyssnar på Mimi Ikonn som berättar om den depression som drabbade henne när hon och hennes man blev ekonomiskt oberoende och reste runt i världen.
Det fanns ingen mening.
De tittade på varandra o frågade när de sist var lyckliga. Och det var när det jobbade kolossalt mycket. När de drömde. De var på väg mot något och engagerade sig till fullo i det.

Är det för att jag inte vet vart jag är på väg?

Jag beställer en cappuccino och en kula mintglass. När glassen smälter i munnen tänker att det är DET som är livet. Att njuta. Smaken är underbar. Jag ser en segelbåt som ensamt har vind i seglet.

Några svenskar tar modefoton på strandpromenaden. Vi börjar prata, jag och damen bredvid. Hon är en stilig kvinna närmre 70. Hon och hennes man semestrade alltid i Marbella och en dag fick de syn på en restaurang som var till salu. Det är 40 år sedan. Hon har nästan glömt sin franska. Vi pratar om våra barn, om Marbella. Vi bor i samma område. När hon reser sig för att ta sin promenad inser jag att vi pratat länge på spanska. :) Jag förstod inte alla ord men nästan!
Hon är så lugn och tillfreds.

Kanske är det de spontana mötena som är livet. Hon lämnar mig med en skön känsla.

Mimi Ikonn kom ur sin deppression. (Jag är inte deppig men vill veta hur jag får bort känslan av att vara onyttig.)

Hon åkte iväg på ett Vipassana läger. Där man är helt tyst i flera dagar. Hon rensade ut alla känslor.
Enligt henne behöver man rutiner och känna att det man gör är meningsfullt.
Mimi och hennes man började utveckla verksamheten istället för att nöja sig. De skaffade sig ett kontor fast de egentligen kunde jobba på resande fot. Istället för pengar som mål vill de ge något till andra.
Att ge ger lycka.

Hon citerar Tony Robbins som säger att lycka är att utvecklas. Att utmanas.
Känslan mellan skräckslagen och exalterad är hårfin. Du kan välja.
Varför välja rädsla inför nya läskiga projekt? Kanske går det att välja nyfikenhet och en skräckblandad förtjusning när man hoppar?!

Igår morse gick jag på vattengympa. Sedan hade jag en privatlektion med en svensk flicka med svårigheter i matematik. På kvällen var jag på ett yogapass på spanska.Jag gör en massa saker, så varför känslan av sysslolöshet?

Det finns en kluvenhet i att drömma/sträva efter mer och vara nöjd med det man har.

Just nu funkar allt med min lägenhet. Jag har allt jag behöver för att hyra ut rum, behöver inte investera mer pengar eller tid. Jag behöver inte tjorva med fler myndigheter. Äntligen lugn o ro...

Ändå finns en lust att sälja och köpa större/ bättre. Utveckla verksamheten. Men orkar jag mig igenom hela den processen igen?
Jag bestämmer mig för att titta in på en mäklarbyrå... Livet är ändå roligare med en skräckblandad förtjusning!

Likes

Comments

I min lägenhet har det hänt en konstig sak. Jag känner mig inte hemma längre. Eva och Martin har tagit över den när jag var i Stockholm. De har blivit bästisar, och trots att Eva först klagade på att han följt med henne ut och ätit frukost, gör de nu allting tillsammans. Varje morgon går de ut och äter frukost. Egentligen borde jag vara nöjd. Tidigare på kvällarna pratade Eva med mig om sitt jobb och allt drama där. Småtrevligt men ganska skönt att slippa. Nu kan jag göra mina saker. MEN det är en olustig känsla att bli "utfryst". Hon är fortfarande trevlig men nu förstår jag att hon är lismande. Hon har vänt den här stackars Martin emot mig. Han tittar knappt på mig och pratar inte med mig. Varför då?

Det enda jag kan gissa att de retar sig på är att vi varit tvungna att snåla på elen. Eva skickar ett meddelande. "Vi måste prata så man inte stör sig på varandra!" Jag förstår att de viglat upp varandra. Jag ringer henne. Hon är så övertrevlig och pratar som om hon gör mig en tjänst. Hon uttrycker inget problem. Jag frågar hur det är, om det hänt något. Med tanke på att hon högt pratade i telefon till kl.02 natten innan. Störigt!

"Åh, mitt ex hörde av sig. Vi är själsfränder. Han har visserligen en ny flickvän men vi har inte avslutat. Allt gick så fort. Det var eg bara stolthet som gjorde att det tog slut. Jag har bokat biljett till Sverige. Jag måste träffa honom. Är tillbaka om 3 dagar."

Jag tänker att kvinnor är idioter!

"Varför kommer han inte hit? Så slipper du ta ledigt från jobbet och betala biljett."

Hon har inget riktigt svar. Jag tror hon vill ha nåt "upp till bevis" från hans sida. Antingen ett avslut eller en ny början, säger hon.

När jag ser Martin, säger jag att jag hörde att han undrade något om elen. Jag gör det med flit när inte Eva sitter bredvid honom och lägger ord i hans mun. Han börjar genast ropa på henne.

"Jag har redan pratat med Eva. Är det något DU funderar på?"

Han är undvikande. Eva kommer ut ur sitt rum med olika klänningar i famnen. Hon går förbi mig och frågar Martin vilka hon ska ta med till Sverige.

Hon menar säkert inget illa men det är en olustig känsla, ungefär som på gymnasiet med konstellationer från helvetet på en plats man måste vara.

Jag går och lägger mig i mitt lilla rum. Nu känns det inte bra längre att Eva har mitt stora dubbelrum. Jag hör dem prata och skratta högt. Jag suckar och undrar hur jag på ett schysst sätt ska kunna säga upp Evas kontrakt. Hon är inte den typen man vill ha som sin fiende. Hon är alldeles för smart och kall. Jag ligger och funderar på vilket skäl jag kan använda som hon skulle tycka är okej.

Men jag behöver inte göra något. Law of attraction hjälper mig snabbt. Dagen efter säger Eva att hon flyttar ut i mars. Jag tackar mitt lyckliga stjärna och börjar räkna ner dagarna.

Likes

Comments

"Okej, you are seeing him...but is he your boyfriend ?"

Jag tittar ut mot havet. Det är kolmörkt. Vågorna slår mot stranden. Vi har promenerat en bra bit. Kvällen är ljummen.

"Well, I don´t know. We haven´t talked about that.."

Daniel och jag träffades två gånger i somras. Han är ursprungligen från Bulgarien. Han är snäll men han vill alldeles för desperat träffa någon. Efter vår andra utflykt uppe i bergen och tusen meddelanden från honom blir jag tvungen att köra "Vängrejen" Du vet, Jag gillar dig som vän. Han försvann helt. Vilket, även om det inte var viktigt, sårade mig en smula.

Så dök han upp igen. Till jul eller nyår och önskade mig en trevlig helg. Precis lagom tid hade gått. Jag hade helt glömt bort hur intensiv (Läs jobbig) han kan vara.

"Jag vet inte vad det är men jag träffar inte någon, säger han, det är något som är trasigt.. kanske kan jag laga det. Men jag vet inte hur."

Jag minns hur han redan första dejten började fråga mig vad jag tyckte om honom. Obekvämt. Det var en av sakerna som bidrog till att jag fasade ut. Och häromdagen; VARFÖR frågar han mig om jag vill ha foton när han gymmar?? Det är det sista på jag vill ha!

Ändå går vi här på den svagt upplysta strandpromenaden. Vi sätter oss på en servering med infravärme. Han frågar varför jag ville träffa honom. Jag svarar att det var han som hörde av sig till mig. Men jag har en hemlig agenda. Det finns två orsaker till att vi ses.

1. Jag behöver fler vänner, speciellt nu när Andoni (Huliganen) börjar jobba.

2. Jag behöver någon som kan spanska och kan följa med mig till elbolaget imorgon!

Vinet är fantastiskt gott. Jordnötterna slukar jag fort och inser att jag glömt bort att äta middag. Daniel frågar om hans profilbild är bra. Vi tar nya bilder. Han undrar varför ingen vill ha honom. Varför ville inte jag ha honom?

Hans blick är genomträngande och jag vill hjälpa honom. Han säger att livet är kort och att han tycker att det är viktigt att säga när han gillar någon. Jag råder honom att låta bli. ...Och kanske minska mängden meddelanden med hälften?!

Han säger att han gärna följer mig till elbolaget. Att han gärna spenderar tid med mig.

Men han ställer också min egen relation till Andoni på sin spets med sina frågor.

Varför säger vi inte att vi är tillsammans?

Är det jag eller han?

Jag tänker på det som Andoni berättade i helgen om hans förra flickvän, han hade för 5-6 år sedan. Hon vägrade flytta ut ur lägenheten i Rosario. Hon betalade inget. Han fick till slut betala en massa pengar till en advokat för att lösa allt. Hon klippte sönder alla ledningar till air condition... Jag säger till Daniel att jag tror att Andoni kanske är rädd.

"I wouldn´t be afraid with you! säger han, some men doesn´t know how to be with a beautiful woman!"

Jag beställer ett glas rött till, mest för att dämpa en olustig känsla som fladdrar runt i kroppen.

Men behöver jag/ vi en etikett? Har jag inte gjort allt för att undvika det? Är inte livet skönare och friare utan? Är det inte just det jag trasslar med just nu, fler förväntningar och obligations?

...Eller är jag bara feg?

Likes

Comments