Min födelsedag, så mångfacetterad. Som olika pärlor på ett snöre. Jag väcks av Arabic, tårtbitar, cappuccino och färskpressad apelsinjuice.

Han ger mig två presenter och säger att den ena är för min förra födelsedag som han missade. Jag vänder och vrider på paketet.

"Har du köpt det här eller i Marocko eller i Saudi Arabien?"

"I Saudi Arabien innan jag åkte hit."

Det är en svart armbandsklocka i en annorlunda stil. I nästa ask ligger också en klocka, fyrkantig, "så att du har två att välja mellan" säger han. Jag tänker att jag måste nog vänja mig lite, stilen är så osvensk. Men jag känner mig som en prinsessa och äter upp hela chokladbakelsen innan jag springer iväg för att möta min mamma och min syster.

Vi strosar runt på en stor marknad, Jag köper stövlar, en brosch och cd-skivor till min bil. Vi tar en kaffe och glass på en restaurang vid havet.

Sedan åker vi till La Virginia, njuter av allt det vackra. Äter pintxos från silverbrickor. När vi är klara säger min mamma:

"Du har ju min växel från fikat, kan jag få den."

Jag har inget minne av att jag tagit emot någon växel och tittar ner i min väska, där ligger bara en 500-lapp. Men jag vet att jag betalade.

"Men jag har inte någon växel, titta!"

"Jo, du tog växeln. Jag var på toaletten. Det var DITT ansvar."

"Men titta i din väska, kanske fick du den utan att tänka på det!" säger jag.

"Fast jag vet att jag inte har fått den!!"

"Kan du inte bara titta?" säger jag och känner hur gammal irritation mellan oss liksom ligger på lur för att blossa upp vilken sekund som helst. Jag försöker minnas vad som hände, jag var i telefon med min dotter när mamma kom ut från toaletten och vi började gå. Vi har inte fått tillbaka växeln. 400 kr känns alldeles för mycket att lämna och de kan omöjligt ha missförstått oss. Vi skiljs snabbt åt. Jag sätter mig i bilen för att åka tillbaka. I bilen eldar jag upp mig mer och mer. Jag inser också att de aldrig kommer att ge mig pengarna. Inget kvitto. Jag har inget. Arg är jag på allt plötsligt. Vilket skit, bara att åka tillbaka och hitta en parkering känns oöverstigligt. Arg på min mamma, kunde hon inte bara bete sig normalt och titta i sin väska, åtminstone för husfridens skull?!

Hur som helst, jag får ge henne pengarna, tänker jag men de ska titta mig i ögonen i alla fall de där kyparna.

Jag stövlar in på restaurangen och blir plötsligt osäker på vem det var! Fyra kypare är vid baren. Jag slinker iväg till toaletten. Tar några andetag, ber till universum att ge mig pengarna tillbaka så enkelt som möjligt. Går tillbaka. Tänker att bästa strategi är att inte anklaga.

"Hi, do you know what? I forgot my change!" säger jag så glatt jag förmår.

Han öppnar genast kassaapparaten och räknar ihop sedlarna. Chockad, tackar jag och går.

Hemma lägger jag mig på sängen för en kort siesta. Jag smsar till Andoni och frågar om han kan komma tidigare, säger att jag känner mig lite ledsen. För ska sanningen fram så tappade jag lite lust till födelsedagsmiddagen. Min mamma kan konsten att vara plump och även om jag vet att min syster och hon har tätare kontakt var det onödigt av henne att igår säga att min syster står henne närmst. Plötsligt är jag så trött på henne. Igen.

Men strax ringer det på dörren och Andoni sjunger och kommer med presenter och rosa ballonger! Han blåser bort det onda. Vad spelar hennes plumphet för roll. Det är ju min födelsedag!!!

"Hade jag vetat att du skulle bli gladast för ballongerna, hade jag bara köpt ballonger," skojar han.

Jag är fascinerad! Jag tror nästan aldrig att han lyssnar ordentligt eftersom jag alltid pratar men han har hört att jag sagt i förbifarten "Rosa ballonger, tänk att få rosa ballonger!"

Väskan och örhängen han köpt är så spanska på nåt vis, jag måste vänja mig vid dem också. Men ballongerna!! Wow!

Han klär sig i sin fina blå kavaj, jag i guldglitter och midnattsblå långkjol. Vi trippar ner mot Hotell Àmare och deras roof top bar där jag beställt bord. Och där står min syster och min mamma så finklädda att jag blir rörd.


Det är en vacker underbar kväll. Det är fint att få vara tillsammans allihop. Efter drinken promenerar vi till Gamla stan för att äta middag. Jag har inte bokat bord men vet två restauranger bredvid varandra som är riktigt bra. Men tre restauranger är fullbokade och jag borde varit smartare. Nu har jag ingen plan alls, vi går uppåt för att se oss omkring. Det finns många turistfällor. Vid kyrktorget ligger en restaurang som ser ganska tom ut men jag minns en dam som för länge sedan sa att den är bra.

Vi tänker precis sätta oss på uteserveringen men borde vi inte bara gå in och se hur det ser ut. Det är magiskt! En innergård med stjärnhimmeln som tak. Klätterväxterna når längst upp på väggarna och är översållade med små julgransljus. Vi provar gåslever, zuccinisoppa, carpaccio på tonfisk, sedan risotto med langostini. Smakerna ljuvliga. Pärlande Chardonnay. Konversationen fungerar bra trots olika språk.

En kypare står bakom varje person för att lyfta silver clochen samtidigt.

Det känns som vi är på ett slott. Det är en gudomlig gömma. Att få nej några gånger var alldeles rätt, vi kom exakt dit, där min födelsedag skulle firas! Ut kommer kyparna med efterrätt, levande ljus och sjunger "Cumpleaños feliz."

Mätta och belåtna skiljs vi åt och promenerar hemåt inatten.

Jag och min man.


Xoxo Anna

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vi har precis ätit middag som han förberett medan jag jobbade. Man blir väldigt snabbt van vid någon som gör allt åt en. Först var det så vansinnigt irriterande. Ibland när jag vände mig om, stod han en decimeter ifrån mig. Jag sa åt honom att sluta, sluta gå efter mig, sluta vara mig till lags. Jag bad honom se oss som jämlika, vänner. Allt annat gav mig en sådan obehaglig känsla.

Men han är van från sitt jobb som betjänt att hela tiden ligga steget före, lägga sina egna behov åt sidan och tänka ut vad andra kan behöva. Han sträcker fram en ny flaska vatten precis innan min tar slut.

"Snälla sluta!"

Han ser ledsen, förvirrad ut. Han vill mig bara väl. Och jag får dåligt samvete över att vara så otacksam. Så jag tänkte nytt, att han ändå inte har något att göra i väntan på tillstånd att få arbeta. Kanske är det bättre att han känner sig behövd. Vi målade golvet i min lägenhet. Han tvättade, torkade och vek min kläder i exemplariskt släta högar. Han lagade saker som var trasiga. Han handlade min mat, gick till zoo och handlade kattmat. Lagade mat, diskade och masserade mina fötter varje kväll. Det ÄR fantastiskt! Lite dåligt samvete kan jag fortfarande få men han ser glad ut. Så nu har jag blivit lite lat.

Jag messar att han ska komma ner i porten, hjälpa mig med väskor. Jag messar att han ska titta ut igenom fönstret för att se om det finns någon parkering nere på gatan. Han svarar fort, fixar allt med ett leénde.

Jag fattar varför folk i alla tider haft en betjänt. Det är ju otroligt skönt! Fast det skulle ha känts bättre förstås om han fick betalt.

Istället är allt så udda och konstigt. Han är förälskad, vill vara i min närhet men lider på samma gång. Han ångrar alla beslut han någonsin tagit i sitt liv. (Han både dramatisk o känslig.)

Jag är irriterad och stressad med dåligt samvete. Hela tiden håller jag emot för att inte känna något...men går det ens att känna något för någon som gör allt åt en? Det känns som personligheten försvinner.

Min mamma kommer till Marbella för första gången för att hälsa på mig, jag vill att det ser fint ut. Han diskar, jag startar en tvätt som jag tänker att han kan ta hand om imorgon. Min mamma ringer och berättar att paketet som jag beställt och hon ska ta med sig inte har kommit. Det är en vacker klocka från Triwa som jag beställt för att ge till Arabic. Han älskar klockor! Jag ringer postutlämningen och paketet ligger där, Mamma muttrar men lovar att gå dit en gång till. Jag ser mig om i lägneheten.

"Alla blommor är halvvissna, jag kanske borde kasta dem," pratar jag för mig själv.

"Jag har redan tänkt att jag ska köpa nya," säger Arabic.

"Aaa, fast köp inga röda rosor i så fall," säger jag och tänker på att Andoni kommer att komma på min födelsedag.

"Jaha, du är inte förtjust i röda rosor?"

"Jo, men..., jag tar en paus för varje gång jag nämnder min pojkväns namn ser Arabic ut som om han ska svimma, "Jag har ju sagt att han kommer på min födelsedag...jag kan inte göra något, jag kan inte säga nej. Det är jättekonstigt om jag säger att han inte ska komma!"

Arabic ansikte blir blekt och han slinker ut ur rummet.

Jag står kvar en stund.

Hela situationen är absurd. Jag går efter honom.

"Vad ska jag göra? Jag kan se till att vi inte är här särskilt mycket, bara sover här! Du har ingen aning om allt jag gör för att han inte ska åka hit. Nu har du bott här i mer än 6 veckor och han har inte varit här en enda ggr." säger jag.

"Jag kan inte vara här då. Oroa dig inte jag ordnar någon annanstans att sova," säger han fortfarande likblek och lämnar återigen rummet.

"Om du känner så, så betalar jag ett hotellrum åt dig," ropar jag efter honom.

Han säger att ha ska gå ut, han byter om i sitt rum. Olustig känsla.

Han kommer in till mig, sätter sig på sängen.

"Älskar du honom?" Hans kropp ser så bräcklig ut. "Förresten säg inget!"

"Jag tror jag har bestämt mig för att inte öppna upp för dig, inte under de här omständigheterna. Men kärlek är kärlek...som du sa...gräver man i jorden finns elden kvar. "

"Om du har bestämt dig kan jag lika gärna åka till Marocko," han ställer sig upp. "Jag älskar dig, jag tänker på dig varje sekund. Det är som om du strött något förtrollande mitt hjärta. Jag är så trött..."

Han sätter sig igen på sängkanten, gömmer ansiktet i handflatorna. Jag stryker honom tveksamt över ryggen. Ser en tår droppa från hans läpp.

"Jag förstår att du är trött. Det är inte konstigt. Du har förlorat all din trygghet på kort tid. Gråt så känns det bättre, jag lovar. Du måste gråta över situationen för att lämna den."
"Jag är så dum. Allt jag gjort har varit fel. Jag hatade jobbet efter första året, ändå stannade jag trots att jag avskydde det. Så kastar de ut mig och nu vill de ha mig tillbaka. Jag har ingenting. Jag är så trött."

Jag fortsätter stryka hans rygg.

"De har behandlad dig illa, gråt över det. Du sover inte på nätterna, självklart är du trött och belastad just nu."

"Jag har inte gråtit en droppe på 7 år och nu gör jag det inför dig, den sista på jorden jag vill göra det inför." Han reser sig och går in till badrummet.

VI kramar varandra länge innan han går ut. Han ska flytta om 1 vecka. Det blir bra. Vi håller på att gå sönder båda två. Plötsligt känns livet grymt.

Jag har svårt att somna när han inte är hemma. Vrider och vänder i sängen.

Vid 05.30 vaknar jag av att han släcker min sänglampa och går till sitt rum.

På morgontimmarna drömmer jag att Andoni lämnar mig.

Xoxo Anna

Likes

Comments

Kanske beror det på att det är 1 år sedan jag gick till ett jobb? Kanske är det för att jag inte har pluggat eller gått till gymmet under sommaren? 

När alarmet ringer känner jag mig nöjd, viktig. Jag har faktiskt någonstans jag måste gå.

En kaffekopp på sminkbordet, mascaran i ena handen, letar efter försvunna kläder. Allt njuter jag av.

Väskan på armen, spotify i lurarna, småspringer till skolan. 

Två timmar med bara spanska. Hjärnan går på högvarv. Antecknar mina läxor, promenerar mot gymmet. Fuskar mig fram, vill inte trötta ut mig själv första gången, simmar några längder, mediterar i bastun.

Lunch och sedan till mitt nya jobb.

Ett jobb som jag är superglad över. Glad över att få arbeta på en engelsk firma med flera olika nationaliteter. Glad över att de tar emot mig så väl. Glad över mitt skrivbord. Glad över att få lära mig nya saker. Glad över att få stå vid en kaffemaskin och småprata.

Inser att jag underskattat vikten av att få vara en del i ett sammanhang men förstår också att omväxling gör mig lycklig och uppskattande. Glad att jag bara ska jobba 5h per dag och nästan tjänar som vid full tjänst. Glad att universum ler mot mig.

Allt känns riktigt, riktigt bra!

Xoxo Anna

Likes

Comments

Men nästa dag börjar annorlunda. Katalonien har utlys val, de vill ha ett självständigt styre och Pappa Spanien är vansinnig. Det är inte tillåtet. På nyheterna visas bilder på polisernas övervåld mot de invånare som fredligt går till vallokalen. Poliser som sliter valresultaten ur händerna på människor. Blod rinner i pannorna och jag tänker att detta aldrig skulle kunna ske i Sverige. I DN står det att relationen mellan Katalonien och Spanien är som ett dåligt äktenskap som varat i 550 år. Andoni är upprörd, han kallar dem fascister, de styrande i Madrid. Och jag undrar om inte såren är djupare i ett land som haft ett inbördeskrig än ett som varit i krig med andra länder. Landet är delat och i Malága hänger spanska flaggan ut genom de fönster som sympatiserar med regeringen. Eller är det arvet från diktaturtiden, fortfarande vill man inte prata om Franco.

Spanien har en riktigt dålig dag men det har inte vi. Vi myser och gosar, fixar och trixar. Äntligen på väg att vandra Camenito del rey. (Läs här om förra gången.)

Han ska bara hämta bilen hos mamma och den här gången åker vi båda dit. Hans mamma glittrar. Jag frågar hur hon mår. Hon säger att hon alltid mår bra.

"Precis som din son!" säger jag och tänker att de har väldigt bra gener.

Jag träffar hans syskonbarn, kindpussas och springer iväg. Vi har en tid att passa.

Och det är något med bergen.

Något magiskt.

Tryggt.

Stillsamt.

Med hjälmar på huvudet och guiden i lurarna vandrar vi högt uppe på smala avsatser med raviner nedanför oss. Upplevelsen är fantastiskt! Solens sista strålar förgyller bergen.

Efter 4,5 h åker vi hemåt. Trötta, nöjda.

Med en skön tystnad efter en gemensam upplevelse.

På radion håller presidenten ett tal där han med hårda ord dömer ut Katalonien som odemokratiskt, för att de inte följer rikets lagar. Men den Arabiska våren, Bejings torg, alla studentuppror världen över. De har inte hållit sig till lagarna som någon bestämt, de har sagt ifrån, med livet som insats, för att få en förändring.

Är det demokratiskt att förbjuda ett val?

Xoxo Anna

Likes

Comments

"Ta med dig fina kläder, på lördag vill jag fira din födelsedag!"

Så är det lördag. Jag fyller år om 1 vecka, min mamma och min syster kommer att komma till Marbella och jag vet inte riktigt hur jag ska göra med Andoni. Han pratar ju ingen engelska, ska han sitta med under middagen? Jag vet inte. Han säger att det inte gör något att han inte förstår. Men jag minns hur stressad min mamma blev i Stockholm över att han inte kunde kommunicera. Jag vill bara ha en härlig födelsedag, där alla är nöja, ingen stress. Vi pratar om det, han säger att jag ska bestämma. Om jag vill vara med familjen så är det ok. Han har tänkt bjuda ut mig ikväll på en födelsedagsmiddag.

Men det blir ingen bra dag! Den t.om börjar fel. Andoni går ner till gymmet. Jag skriver god morgon till Arabic i vanlig ordning, frågar hur han hade det igår. Han svarar "Gissa vem jag träffade?" och skickar ett foto på honom och Viktoria. Och grejen är att jag känner plötsligt en massa känslor jag inte vill känna; sur, besviken, utanför, svartsjuk, arg.... Jag skickar tillbaka ett meddelande att om han flörtar, kysser eller ligger med en väninna till mig kommer jag aldrig mer prata med honom. (Fast jag vet att det inte har skett.)

"Jag kan inte se åt någon annan när jag är förälskad..." skriver han tillbaka.

"Gör vad du vill men inte med någon jag känner!"

Jag är på kolossalt dåligt humör. Jag vet att jag måste ändra tanken kring honom. Han är inte livegen, han tillhör inte mig. Jag kan inte hjälpa honom och förvänta mig något tillbaka.

Andoni kommer tillbaka och säger att restaurangen är fullbokad. Och fast det var jag som igår sa åt honom att inte boka pga att jag hade ont i magen blir jag irriterad över att han är oorganiserad. Till saken hör att jag vet vilken restaurang han tänker på och jag vill VERKLIGEN gå dit. (Vi upptäckte en gömd pärla förra helgen, coolt inredd i grönt och guld, varje detalj perfekt!) Det är där jag vill fira min födelsedag. Ingen annanstans.

Dåligheterna fortsätter. Jag hittar inget klädesplagg som funkar till min nya blus och han är osmart att säga att mina kläder inte passar ihop. Det gör mig helt tokig även om han har rätt. Han behöver ju inte säga det. Vi hade samma diskussion förra helgen. Han gjorde en konstig min när han såg min klänning. Jag kontrar med; "att han bara gillar när jag har billiga, trasiga jeans och vore det inte bättre att han blev tillsammans med en 20 åring!! Och för den delen har han dessutom en 40 års kris, varför sparar han annars pengar till en ny motorcykel, tatuerar sig och har på sig svarta punktröjor, som inte är min smak!" Han säger att han gillar sina punktröjor, jag säger att jag gillar mina tantkläder.

Det är ingen bra dag. Jag borde mediterat, somnat om...gjort någonting för att ändra mitt humör men det gör jag inte.

Han går iväg för att hämta motorcykeln som står i hans mammas garage. Jag väntar hemma, funderar på varför han inte vill att jag följer med och säger hej till henne.

"Min mamma undrade varför du inte följde med!" säger han när han är tillbaka.

Bägaren rinner över för mig. Jag ser rött.

"Jag följde inte med för att du inte bad mig! Vad är grejen, varför vill du inte att vi träffas?"

"Du sa ju att du skulle vänta här? Du är alltid välkommen. Det är bara att säga till när du vill följa med!"

"MEN Andoni, det funkar inte så!! Ska jag bjuda in mig till din mamma? Skulle du bjuda in dig själv till min pappa? I mitt hus bjuder jag in...

Vi bråkar högljutt, det brukar vi inte göra. Vi står på torget i Torremolinos, han vill visa mig ferian. Jag känner mig inte särskilt intresserad. Varje Feria är likadan, tält, öl, billig smaklös paella, musik. "Skitspanjorer" tänker jag, det här är som en lerig festival, Varför kan de inte göra saker vackra! Han frågar om jag vill ha ett glas vin. Det vill jag inte.

Vi stöter ihop med några vänner till honom. De vill att vi sätter oss med dem. Andoni frågar mig vad jag tycker. Jag säger det inte spelar någon roll. Han vet att jag inte förstår dem och svarar att vi ska gå och titta runt först sedan kommer vi tillbaka. Hans arm runt min midja men det hjälper inte. Jag vill gråta. Jag stoppar honom och säger att jag vet att han vill umgås med dem. Och jag är inte på humör. Bättre att jag går en promenad ner till havet så ses vi om en stund. Han låter mig inte gå.

"Vi gör allt tillsammans!" säger han och kramar mig.

Vi beställer mojitos och jag hoppas att de ska hjälpa mig ur min svacka. Efter en drink och lite paella känns allt bättre. Vi går tillbaka och sitter en stund med hans vänner. De pratar för snabbt och jag sitter tyst men vi är tillsammans och det är det viktiga.


Vi åker hemåt. Jag älskar att se hans armar på motorcykeln. Jag undrar varför jag är så arg hela tiden. Han gör allt för att jag ska ha det bra även om han är lite manligt klantig.

"Vad ska vi göra? undrar jag. Du sa att restaurangen var full. Ska vi äta hemma eller gå ut?"

"Vi går ut och äter något! Vi kan äta på Plaza Mayor," säger han.

Jag tänker att jag hellre dör än äter middag i ett köpcenter...speciellt om vi ska fira min födelsedag. Jag tar en dusch och emottar en idé! Jag knackar i dörren hårt så att han ska komma:

"Andoni!!! Prova ringa restaurangen igen, kanske har de fått ett återbud!" säger jag entusiastiskt.

Och som alltid när en idé kommer utan ansträngning så ligger den perfekt i tiden. Det finns ett bord nu, om vi skyndar oss kanske det finns kvar. Jag klär mig i en svart lång klänning med två slitsar och snörning i ryggen. Jag vet att den är för mycket, för fin för Andoni men det struntar jag i. Han visslar till. Den var tydligen i hans smak men bara för att demonstrera vem jag är sveper jag en rosaglittrig, långhårig kofta över axlarna. Han spärrar upp ögonen:

"Ska du ha en katt på dig!"

Jag ger honom onda ögat och tänker att han är alldeles för osmart för att veta sitt eget bästa. Jag knycker på nacken, målar mina läppar med rosaglitter och tänker att jag liksom aldrig passar in klädmässigt i det här landet. Jag har ärvt min mormors stil och den tänker jag förvalta. Jag tittar mig i spegeln och vet att i det här kläderna får jag lätt ett bord vart jag vill.

Mycket riktigt tar de emot oss som om vi vore kändisar. Restaurangen är perfekt. Jag njuter av varje detaljer. Allt i grönt, grönblått och guld. Jag njuter av att han bjuder mig.

Vinet är perfekt, rätternas råvaror av hög kvalitet. Vi har alltid mycket att prata om...eller kanske är det mest jag som pratar och han som lyssnar. Jag njuter av att han älskar god mat och att han som kock analyserar alla rätter. Det är härligt att dela njutningen. Vi delar en dessert flamberad i rom...den är okej men inte godast i universum.

"Vad sägs om en Muerte por chocolate/ Chokladdöden," föreslår han med glittrande ögon.

"Jaaa!!" säger jag som om det vore hans födelsedag plötsligt.

Denna chokladsymfoni har fastnat i vårt minne. Den finns i en lyxig vinkällare på en bakgata i Malága. Vi fantiserar fortfarande om den och sist när vi var där var köket stängt. Kanske har vi tur, det är midnatt. Han tar min hand och vi kryssar oss fram, gatorna är fulla av festande jeansklädda människor och jag är helt felklädd men håller huvudet högt. EN vit fjäder singlar ner bredvid mig från himlen.

Kyparen skakar på huvudet, köket är stängt.

"Skulle du kunna vara så snäll och fråga, det är min födelsedag och det är bara en efterrätt!"

Han nickar och ber oss sätta oss vid en vintunna med tända ljus. Vi beställer dessertvin och jublar när Chokladdöden kommer till bordet.

Vi tittar på den med andakt.

Tar varsin sked, det är en smakexplosion. Det är inte bara smaken av fyllig krämig choklad, det är en sprakande sensation av ett litet fyrverkeri på tungan. (Godispulvret Rock pops är strösslat ovanpå.)

Jag tänker att min födelsedag inte blev så tokig ändå.

"Grattis på födelsedagen," säger kyparen och ler.

Jag ler som ett barn.

Xoxo Anna

Likes

Comments

Våra kroppar har helt olika rytm. Jag smyger in i hans rum och ställer dit en kopp kaffe, han är så trött på mornarna men borde han inte gå upp. Kanske beror det på att hans arbetstider under flera år varit fram till 04.00-05.00 på morgonen. Hans prat brukar inte komma igång ordentligt förrän sent på kvällen, lagom tills jag tystnar och är trött.

Men idag har han något att säga redan på morgonen, han läser nyheterna på sin telefon.

"Kolla, Saudi Arabien är det sista landet på jordklotet att tillåta kvinnor att ta körkort! Inte riktigt ännu såklart utan 2018. Och det är ganska många villkor för att få det; Kvinnans pappa, man eller bror måste först tillåta det! Hon måste täcka sitt ansikte (burka) ingen makeup är tillåten. Hon måste vara över 30 år!! Kvinnor får bara köra mellan 07.00-20.00. Inte på nätterna," Arabic spärrar upp ögonen, "kan du förstå det här landet?! De är inte kloka! Hon får inte heller köra från en stad till en annan. Bara inne i sin stad! Är det verkligen att få ett körkort?"

"Men vad tror de ska hända egentligen?" frågar jag.

"They have dirty minds thats why! They think everone think the same!" Han tar en klunk kaffe.

"Ska vi gå till stadshuset nu och fixa papperna? Bättre tidigt innan kön är timslång," säger jag.

Vi tar en nummerlapp. Vi är propert klädda. Fast ingen ska bedöma oss. Vi ska bara registrera hans namn på samma adress som mig. Drömmen jag drömde under natten kommer tillbaka till mig; ett snabbt fragment...Arabic och jag skulle gifta oss, det fanns inget romantiskt eller vackert i det, det var bara ett konstaterande. Kanske bara ett bevis på vilka tankar som susar runt i mitt huvud.

Vi kommer fram till luckan. Jag berättar vårt ärende. Hon skriver ner olika dokument vi behöver; kopior på våra pass, kontraktet att jag äger min lägenhet.

Vi skiljs åt. Jag går för att hämta kontraktet. Han för att göra kopior. Vi har fyra punkter advokaten sagt att vi måste fixa. Vi vill få denna punkt avklarad idag.

Återigen i Stadshuset, nu är det mer folk som väntar. Jag trycker ut nummerlappar till alla ärenden, det står bara på spanska, vem vet vart vi ska.

I mitt stilla sinne undrar jag om det är ett bra beslut, kommer det här skada mig på något sätt? Jag vill hjälpa honom. Det är en självklarhet. Men vad innebär det för mig egentligen? Kommer min skatt bli högre för att vi är sambos? Är det lika synligt som i Sverige att se vem jag delar lägenheten med? Skulle Andoni se det så innebär det slutet för oss...

57, vårt nummer. Jag får som alltid sköta talan. Tjänstemannen tittar på alla dokument noggrant. Allt känns spänt. Jag sneglar mot Arabic och ser att hans finger trummar ofrivilligt mot hans arm.

"Primera vez qué registrarté en España?" frågar han Arabic.

Arabic är tyst. Jag får svara, vad är det med honom? Han förstår ju spanska. Han verkar helt avskärmad av nervositet.

Att det står Marocko i hans pass är inte bra, inte efter attentatet i Barcelona där attentatsmännen var från Marocko men å andra sidan dog många fler i Marocko i förra veckan i ett terrorattentat (men det talas det inte mycket om.)

Men det här är inte platsen där vi ska bli bedömda. Senare kommer vi att få svara på frågor kring vår relation, färgen på papperskorgen, vilken del av garderoben vi använder mm. Men vi bor ju ihop. Det bli lätt. Nervöst men lätt.

Vi har också sms från förra året och foton.

Allt kommer att gå bra men det är något som känns konstigt när svenska konsulatet i Malága ber mig skicka efter personbevis och äktenskapscertifikat från Skatteverket. Äktenskaps?? Va?! Varför? Måste man ha en intention att gifta sig för att vara sambos?

Vi går därifrån med rätt papper i vår hand. En punkt avklarad. Nu måste vi fixa personbevis från Marocko och från Sverige.

Hemma igen skämtar vi om att vårt blivande äktenskap är det sämsta i världen eftersom vi sover i olika sängar.

Jag packar min väska, det är helg och dags att åka till min pojkvän.

Xoxo Anna

Likes

Comments

Vissa saker vet man bara.

Som t.ex att Arabic är väldigt unik som person. Han är en person som alltid gör sitt bästa. Alltid. Ska sanningen fram så vet jag inte så många andra som gör det. Inte på riktigt. De gör sitt bästa till en gräns. Han har ingen gräns. Han är uthållig och tålmodig. Han är van att stå upp i timmar i Prinsens närhet ifall någon behöver honom.

Han vill gott. Jag minns att jag blev förälskad i hans rena själ. Han ville inte ha något av mig, bara vara i min närhet. Det var vackert.

Jag har aldrig sett honom när han arbetar, ändå är det det enda han gör. Han har blivit min butler. Exakt när jag tar sista tuggan tar han bort min tallrik med ett stort leénde. Aldrig har mina lakan varit så slätt vikta, min kyl så fylld. Han tänker ut saker jag kan tänkas behöva innan jag tänkt på det själv.

Jag bara vet att han måste ha varit Prinsens favorit.

Han berättar inte så mycket men det jag får reda på är att bara han fick gå in i Prinsens sovrum, att han var ansvarig för Prinsens kolossala mängd medicin. (Bara någon dag efter Arabic fick sparken får han ett sms från en kollega som berättar att någon blandat ihop medicinerna.)

Och faktumet att Prinsen vägrar ge Arabic hans intjänade slutlön avslöjar att Prinsen är personligt förolämpad av att Arabic plötsligt sa ifrån efter 7 års lojalitet. Kanske är han ännu mer förolämpad för att han faktiskt gillade Arabic även om han aldrig skulle erkänna det.

Det tar inte så lång stund efter att Prinsen och hans följe är tillbaka i Saudi Arabien som det första samtalet kommer. Det är en manager som ringer och luskar över vad som egentligen hände. Han försöker få mer information genom att säga att han själv är ganska trött på jobbet. Arabic svarar att han inte var trött på jobbet men att det inte fanns någon anledning att förödmjuka honom inför andra människor. Han upprepar det han sa, det som gav honom sparken: "I´m a human being."

Vi sitter på balkongen och pratar. Det är ca 30 000 kr som han tjänat in under de 7 åren. Vi smider lite planer. När kommer Prinsen verkligen att sakna honom? Vem kan han vända sig till? Vilka ord kan han använda som Prinsen själv använder och värdesätter?

Det är omöjligt att gå via managern, han är en orm som inte vill Arabic väl. Istället skickar vi ett meddelande till Prinsens bror som gillar Arabic. Meddelandet är ganska listigt. Arabic skriver att han är ledsen att han inte fick ta farväl, ledsen att det slutade som det gjorde, att han alltid blivit bra behandlad av honom och att han inte förstår varför Prinsen inte ger honom hans lön. Är Prinsen missnöjd? Han har aldrig klagat på något.

Dagen efter ringer brodern till Prinsen upp. Han frågar om Arabic haft problem med sina kollegor. (Att Prinsen gjort något fel finns självklart inte på kartan.) Han uppmanar Arabic att stryka ett streck över det hela, komma tillbaka och jobba så ska han få sina pengar....

Men vi har redan tränat in svaren. Arabic är så van att gå med på de saker som de säger. Rädslan han burit med sig är djupt inrotad. Så många år i ett land där en felaktig mening kan leda till döden om du är utlänning.

"Jag överväger inte att komma tillbaka förrän jag har fått min lön. Men självklart efter det så lägger jag det åt sidan och överväger erbjudandet utan negativa tankar." (Han är alldeles för snäll!)

När brodern märkar att Arabic inte låter sig vikas, utan är vänlig men bestämd, säger han:

"Ge mig telefonnumret till din pappa!"

"Till min pappa? Euhm, jag är 38 år jag föredrar att föra min egen talan."

"Jag vill gärna prata med din far, berätta hur nöjda vi varit med dig."


"Gav du honom numret?? Varför då? Tänk om din pappa försäger sig att du inte är i Marocko!" säger jag.

"Jag ringde min pappa snabbt, sa åt honom att säga så lite som möjligt, bara lyssna på vad de vill och sedan ringa mig..."

Vi sitter som på nålar. Det får bära eller brista.

Hans pappa ringer äntligen:

"Inte visste jag att min son var en sådan ängel," skrockar han. De har översköljt honom med vitsord och sagt att de vill ha hans son tillbaka.

Efter samtalet skickar Prinsens bror ett meddelande att de kommer att skicka 10 000kr.

"Men det är ju bara en tredjedel av din lön!" utbrister jag.

"Men vet du, det är inte pengarna det handlar om, det känns väldigt skönt. Det är en bekräftelse på att de visst uppskattade mig. Jag har tänkt så mycket, kanske var jag inte tillräckligt bra..."

"Fast du har världens bästa förhandlingsläge, han har ju gett dig lillfingret.. Var trevlig men bestämd, säg att du är besviken över att efter trogen tjänst att inte få full lön, först efter betalningen kommer du att fundera på att komma tillbaka! Dessutom behöver du pengarna mer än någonsin."

Vi visste att de inte skulle ge allt. Det är emot deras principer. Sista ordet måste ligga hos dem.

Men vi lyckas!! Det kommer ett meddelande att 20 000 kr kommer i kontanter till Marocko redan nästa dag OCH när Arabic kommer tillbaka för att arbeta igen ska han få en STOR bonus. Vi fnissar, vi fattar båda två att han aldrig skulle få den bonusen, vi fnissar åt att de tror att alla andra är korkade...när det är dem som är det.

Arabic är lättad, glad. Men hur ska han få kontanterna från Marocko till Marbella....Och hur ska han kunna skriva under att han emottagit pengarna...


Xoxo Anna

Likes

Comments

För första gången på evigheter som är det mulet. Arabic tar in tvätten från klädstrecket. Regnet hänger i luften. Vi äter frukost på balkongen, luften är ljummen.

Det är första dagen i skolan för mig. Äntligen! På spanskt vis har skolstarten skjutits upp utan vidare information. Från den 1 september till den 18:e. Vi stod där allihopa förväntansfulla men de hade inte hittat någon lärare ännu.

Vi dricker vårt kaffe. Arabic ska möta en advokat för att se om det finns något sätt att få ett arbetstillstånd. Jag ger honom ett paraply, nu duggar det. Han säger att han längtar efter att få känna regn mot sin hud. Så många år i Saudi Arabiens outhärdliga hetta. Någon gång har han sett regnet igenom fönstret på palatset i Paris...och längtat ut.


Vi sätter oss vid våra små pulpeter i skolan. Hälsar på de vi känner, väntar! Några elever är nya, mest ryssar.

Så kommer hon in den nya läraren. Hon ser ut att ha zigenskt påbrå, svartmuskig på något vis. En stor sjal virad runt det svarta håret, ljusblåa intensiva ögon. Jag tänker att hon nog är en spådam.

Hennes vida byxor har samma mönster som den vackra skålen jag precis köpt.

Jag tänker att det är ett gott tecken.

Xoxo Anna

Likes

Comments

De två männen i mitt liv är väldigt olika. Jag kan inte låta bli att jämföra. Allt det som jag får tjata och be om av Andoni ger Arabic mig med lätthet. Så många gånger jag tryckt mina fötter mot Andoni när vi ligger i soffan och bett honom massera dem lite...han ser då lite fundersam ut, trycker lite sporadiskt på hälarna, tittar vidare på tvn och glömmer bort.

Arabic masserar mina fötter varje kväll. Jag har aldrig bett honom om det. Om jag kommer hem sent väntar han uppe för att ge mig fotmassage. Det är härligt och irriterande på samma gång...men alldeles för skönt för att jag ska kunna säga nej. Arabic är lättsårad speciellt om jag inte tar emot hans hjälp, det är inte Andoni. Andoni är väldigt spansk och skulle helst låta bli att hjälpa mig. Han tycker alltid att "mañana" är en bättre dag! Han hjälper mig med supermycket saker men han springer liksom inte på eget initiativ som Arabic gör. Arabic springer upp innan jag ens har avslutat meningen. Men det gör mig mest galen.

Andoni är jämlik och tycker att man ska betala varannan gång. Arabic tillåter inte att jag betalar eller bär något. Arabic köper röda rosor med jämna mellanrum. Andoni har köpt en ros en gång, därför att jag sa att jag ville ha en. Men Andoni vill vara en bra pojkvän och det är han ändå. Han svarar alltid så snabbt han kan på sms. Han lyssnar bra och kommer ihåg. Han kör mig vart jag vill och han säger alltid ja till mina upptåg.

Arabic är mycket mer finkänslig. Han ger mig vackra ord om färgen på mina ögon, formen på min vad, sättet jag bemöter människor. Han ser detaljerna och färgerna. Han uppskattar allt. I hans ögon är jag en gudinna.

Andoni ger min rumpa och mina bröst kolossal uppmärksamhet och ibland måste jag säga åt honom var mina ögon är, då tittar han mig i ögonen, kysser mina läppar och säger "Bonita, Bonita". Han har inte så många ord men mycket känsla.

Jag är en krävande flickvän som alltid säger vad jag tycker och vad som är viktigt för mig. En lejonhona som fräser en hel del men är lojal och hjälper med allt jag kan till de mina.


För några veckor sedan när allt var som mest intensivt och jag trodde att jag måste välja, sa en vän:

"Tänk dig att du ligger på din dödsbädd! Vem av dem vill du ha vid din sida?"

"Eh..?"

"Om du svarar snabbt, vem ser du framför dig, bredvid dig, vem vill du ha där som håller din hand?"

"Arabic!"

Och jag blev själv förvånad, Andoni är mig närmst och jag vill vara med honom. Men när jag var sjuk så visste han inte riktigt vad han skulle göra. Arabic är väldigt omvårdande., uppmärksam, omtänksam, skulle göra allt han kunde och aldrig svika min sida.


Men så finns det något annat också.

Andoni är min bästa kompis. Han visar sin kärlek i Paellan han lagar, i golvet han skurar och kylen han fyller innan jag kommer. Alla gånger han hämtade mig och lämnade mig i Marbella för att vi skulle kunna ses.

När jag gör yoga på mornarna i vardagsrummet gör han alltid pruttljud när han går förbi. Han får mig att kikna av skratt när jag står i "Hunden".

Och när jag försöker brotta ner honom så skrattar han ihjäl sig.

Och aldrig skulle jag hoppa upp på Arabic och låta honom bära runt mig....

....och jag ligger ju inte för döden ännu!


Xoxo Anna

Likes

Comments

Jag skulle vilja ha en tatuering, sa han på stranden i somras. Helst något med Vikingar.
Hade han varit svensk, min pojkvän, så hade jag inte uppmuntrat den stora symbolen "Odens tre horn". (Oden drack tre klunkar mjöd i sin jakt på vishet, mjödhornen symboliserar styrka och potens.) som tatuering.

Men nu är han spanjor och det kändes väldigt bekräftande på något vis för mig. Jag är hans Vikinga-flickvän. Även om han gillade vikingar innan mig. Han gillar inte katolicismen; makten den utövat, pengarna den tagit och skulden den predikar om. Vikingarnas religion är mer fri och sund tycker han.

Tre och en halv timme senare har han bekräftat sin kärlek till mig. Symbolen är fin. Den passar honom. Han är nöjd.
Vi tar motorcykeln till Torremolinos Romeria del feria.

Det är en gammal tradition innan ferian, en pilgrimsvandring och offer till Virgin. Det är spännande att se. Så annorlunda. Oxar är förspända de klädda vagnarna. De har vandrat genom staden i timmar. Nu är det fest. Vi får ett varsitt glas Rom o Cola i handen. Musik, flamencoklänningar.
Jag känner mig mer felklädda än någonsin i en mönstrad tantklänning.

Utan förvarning säger Andoni att vi ska träffa hans bror med fru och barn. De är vid en vagn uppe i skogen.
Andoni lyfter upp sitt brorsbarn i famnen. Han ser lycklig ut.

Vi hälsar o pratar. Jag förstår inte allt som sägs men nickar.
Vi går vidare efter en stund.
Det känns bra att äntligen ha träffat hans bror. Men hans fru verkade ganska ointresserad, frågade mig ingenting.
Jag nämner det för Andoni.
"Är det för att du presenterar nya flickvänner hela tiden som hon inte orkar lära känna folk?" skämtar jag och nyper honom i midjan.
"De har bara träffat två stycken flickvänner. Hon som jag bodde tillsammans med för 7 år sedan ... och DU," säger han.

Jag tar hans hand och känner mig om möjligt ännu mer bekräftad.

Xoxo Anna

Likes

Comments