Hur gör man? Hur gör man egentligen för att hålla sin familj nära när man är så långt borta?

För ett tag sedan läste jag en artikel om Alicia Vikander. Hon berättade att hon och hennes vänner skapade en ritual när hon flyttade till London. De hade en dag i veckan då de köpte eller lagade samma mat och tittade på film tillsammans via Skype. En härlig idé tänkte jag men gjorde inte så mycket åt saken förrän min dotter sa:

"Nästa gång vi pratar kanske vi kan ta en kaffe ihop/isär på ett café, det kanske känns lite roligare!"

Samtalen började bli likadana mest kallprat; hur går det på jobbet?, i lägenheten? osv. Samma frågor om och om igen och vi tillbringade inte tillräckligt mycket tid ihop för att komma ner på djupare samtal om sånt som faktiskt betyder något. Jag hade precis föreslagit att vi skulle prata varje söndag bara för att det inte skulle gå lång tid emellan praten.

Det hon föreslog fick mig att komma ihåg Alicia Vikanders smarta idé så jag föreslog det och alla nappade. Elliot som redan verkade lite uttråkad av sitt sommarlov tog sin nya bil och körde in till Vilja på Söder. Jag swishade pengar, de valde indisk mat och de kryper upp i soffan, jag i sängen. Jag laddar ner Skype och Elliot styr så att serien vi valt startar exakt samtidigt.

Det gör mig så glad, alltihopa. Att de vill, att alla bjuder till för att hitta något gemensamt. Vi pratar nästan i en timme och ibland blir det lite svårt att höra varandra men vi hamnar ändå på en ny plats...det känns mer som när jag är hemma, ett mer avslappnat prat. Det gör mig också väldigt lycklig att se mina båda barn tillsammans. Det är magiskt och fint!

Dagen innan startade jag en gruppchatt med min familj på Whatsup, inspirerad av Andoni som har en med alla i sin familj, de lägger ut foton och info. Hans telefon plingar i ett kör.

Det känns roligt att min pappa och hans fru lägger ut allt möjligt i chatten. Min mamma undrar vad skillnaden är mot Messenger (hon verkar skeptiskt.) Mina barn skriver "Hej" men min syster och hennes man skriver inget. Kanske senare, jag hoppas det.

Jag önskar hitta ett sätt att stärka min familj och våra band.

I´m living my Dream but without my family....

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Här är mammor heliga. Ungefär som kossorna är i Indien.
Det är ju superhärligt, tänkte jag i början, att mamman har hög status och bestämmer allt.
Men jag vet inte så noga nu.

En vän sa att mamman bestämmer allt men om du gifter dig med honom då bestämmer du.

Vi svenskar som dejtat spanjorer skämtar om att de bor hemma hos mamma. Vi tycker att det är konstigt att bo hemma när man är mer än 25... närmare 40 som Min pojkvän är.
Men den ekonomiska situationen i Spanien är mkt sämre än i Sverige. Jag tror inte de har råd. Sen är de lite lata oxå och mamma servar med mat och tvätt. Om ingen annan vet hur man gör så behövs ju hon ännu mer... eller?!

Två spanska killkompisar som HAR flyttat hemifrån sover då och då över hos sina föräldrar. Högst ovanligt i Sverige om man bor nära varann. Kulturen är helt annorlunda, familjen är viktig och här existerar fortfarande söndagsmiddagar.

Viktoria sa till mig för länge sen att om jag inte hade träffats hans mamma så är jag inte hans flickvän på riktigt. Jag har fortfarande inte gjort det. Då tog jag lite illa vid mig.
Han låter mig alltid vänta i bilen när han springer upp till deras lght för att hämta kläder.
För mig är det inte en stor grej så därför har han hälsat både på min pappa och min dotter. Inte för att det var viktigt. Det blev bara så, varför inte?!

När Andoni kom till mig i Lissabon var (nästan) det första han sa "Jag måste ringa mamma!"
Det är charmigt men ingen man i Sverige skulle göra det i den åldern.
"Varför?"
"Så att hon vet att jag kommit fram ordentligt."

Vi lade ut några foton på oss tillsammans från Lissabon på Facebook och efter det hände något.

"Mina syskonbarn sprang till dörren flera gånger under middagen i måndags, de trodde du skulle komma," säger han.
"Varför?"
"De har sett dig på Facebook."

Och jag tänker att det var väl på tiden de vet att jag finns eftersom vi träffats i 8 månader.
"Vad säger din mamma?"
"Hon tycker att det är konstigt att du inte velat träffa henne."
"Va?!!" Jag stirrar på honom och tänker att män så lätt trasslar till det utan att ens veta om det. Han har aldrig bjudit in mig och jag har aldrig frågat.

Och jag förstår att vårt möte ligger nära i tiden.
Jag kommer inte undan.

Plötsligt livrädd för att träffa härskarinnan över familjen...

Likes

Comments

Senaste månaderna har jag bott tillsammans med Linda och Stinky.

Linda och jag trivs så superbra ihop, allt blir så mkt enklare på svenska. Det är inte språket som gör det utan kulturen. Linda viskade till mig att den andre gästen luktade så fasansfullt starkt. Därav namnet Stinky. Jag såg knappt honom i början han var instängd på sitt rum för jämnan men en dag lagade han man i köket och en kraftig fotsvett slog emot mig.

Gick man in i ett rum han hade varit i så hängde lukten kvar. Jag köpte doftstickor och vi funderade på varför han inte hade några produkter i duschen. Hur som helst han höll sig väldigt mkt inne på sitt rum förutom när han jobbade, helgerna var han dygnet runt i rummet och jag tänkte att jag hoppas han har fönstret öppet annars blir det nog mögelskadat.

När jag kom hem från Lissabon var det så tyst från hans rum. Jag frågade Linda om hon sett honom. Nä, hon hade inte sett honom. Jag väntade 2 dagar sedan knackade jag på. Jag fasade för att han på riktigt kanske dött i rummet. Han hade klagat på värmen och med hans kroppshydda förstod jag att värmen frestade på. Inget svar, jag gläntade på dörren till rummet.

På golvet i rummet fanns pizzakartonger, kycklingvingslådor, tallrik med intorkad disk plus att han lämnat sina stinkiga utslitna gympadojjor. Alla hans saker var borta. Nycklarna låg åtminstone på bordet men inte ett ord.

Egentligen är det inget att bry sig om men det är den första gäst jag haft som inte säger att han ska flytta, det är också den enda som lämnat rummet som en svinstia. Det finns en liten del i mig som tar illa vid sig. Det är inget hotell det är mitt hem jag har öppnat upp.

Lukten hängde kvar i rummet. Jag gick ut med allt skräp, slängde även disken, öppnade upp rummet så doften skulle skingras. Bakom sängen ser jag en stor grön mögelfläck som inte varit där tidigare.

När Linda kommer hem får jag äntligen skratta åt alltihopa. Vi skrattar åt att han svettats så mycket instängd på rummet att jag fått en vattenskada.




Ángel hjälper mig att ringa försäkringsbolaget, de lovar att komma ut redan nästa dag kl 13. Jag är imponerad....men inte så värst länge. Nästa dag går jag till skolan kollar mina resultad och jag är godkänd. Jag simmar några längder i en pool och går hem lagom till kl 13.00. Klockan 14.00 frågar jag Ángel om vi ska ringa igen.

"No, de sa mellan 13-14.30," säger han men det är en nyhet för mig.

När klockan är 15.00 provar jag att ringa. Men telefonsvararen ger mig 5 olika alternativ och jag förstår inte ett enda. Linda ringer. Jodå, han är på väg. Han kommer om ca 1h. Vi ringer igen vid 17. Vi skrattar åt det men det är inte jättekul, hela dagen har vi väntat och jag behöver en snabb lösning. En ny bokning har precis dykt upp och han kommer imorgon.

Nu är plötsligt chauffören i Estepona, det ligger 40 min längre bort. Han påstår att de sagt att jag bor där.

"Då är du här om ca 40 min?" säger Linda.

"Nä, jag kommer att hamna i köer nu!"

"Vi väntar på dig, jag skickar location!"

Vi googla om min adress möjligtvis också finns i Estepona med det gör den inte.

"Han kanske har passat på att träffa en älskarinna!" säger jag. "Och här sitter vi och väntar, ingen fara! Varför inte komma mañana istället!!"

Jag har en middag klockan 20 med mina vänner klockan är 19 när han kommer in genom dörren. Han tittar på mögelfläcken och säger att det inte är mögel. Han har inga mätverktyg eller något med sig.

"Jag vet att det är mögel, jobbar du ens med det här?" Min bägare rinner över och Lindas med.

"DEt är inget rör som gått sönder så försäkringen täcker inte det här!"

"Va?! Men varför frågar ni inte det i telefonen i så fall så hade du inte behövt komma och vi hade inte behövt vänta en hel dag på dig!!"

"Det står här i anmälan att ett rör gått sönder."

"Men han som ringde är ju SPANJOR, hur kan ni ens missförstå varandra. HAN VAR HÄR. HAN SÅG ATT INGET RÖR GÅTT SÖNDER!!" (Senare frågar jag Ángel men han har inte sagt att ett rör är trasigt.)

"Man gör inget åt mögel som kommer utifrån. Prova att tvätta väggen och måla över skadan."

"Men det är ju farligt att andas in mögel!"

Det är ingen idé. Jag går hellre på middagen är torterar honom. Vi går på ganska hårt och han backar ut och ber om ursäkt, plötsligt tycker vi synd om honom. Lättade är vi när han går.

"Alltså Stinky skulle bara veta vilket jobb hans svett har orsakat oss!!!"

Jag springer ner mot Gamla stan för att möta mina ryska vänner. Jag tänker att jag fått en överdos av spanjorer.

Men inom några timmar har jag fått en överdos av ryska tjejer också.

Tur att det är midsommar imorgon ...jag är mer patriot än någonsin.

(Samtidigt som jag skriver det här får jag ett email från Stinkys mamma. Hon betalade hans rum innan. Nu skriver hon att jag ska betala tillbaka för att han flyttat ut tidigare. Jag häpnar och fnissar, världen är tokig. Jag visar emailer för Linda och det är roligare att häpnas tillsammans. Jag inser att jag inte ska varken prata eller skriva om oönskade situationer. Law of attraction är snabb ibland. Samtidigt tror jag att jag är på step 5 jag kan skratta åt knaset och det glädjer mig.)

Likes

Comments

Det är inte hororna eller de lättklädda danstjejerna.

Det är fortfarande störande för en nordbo, det är konstigt för mig att se kvinnor som ett stycke kött. Men när tjejerna står i trosor och vickar på höfterna i höga klackar vet jag inte vem som utnyttjar vem.. Kanske är allt genialiskt uttänkt; männen kan bestämma eller sätta stopp för saker med sin fysiska styrka men kvinnor har något varenda man vill ha och kan på så sätt få det hon vill. (Plus att vi är smartare förstås ;)

Det är inte heller hundbajset även om det är äckligt. Det är inte heller att spanjorer inte flyttar på sig...jag kan gå runt dem, jag har den förmågan.

Men det är inte det jag skulle prata om...

Jag kom hem till Marbella från Lissabon och fick ett totalt meltdown. Allt jag borde ha gjort för länge sen kom över mig. Jag borde ha köpt en bil, för om 2 veckor MÅSTE jag ha en bil. Jag borde ha fixat ett sommarjobb. Jag borde kollat upp hur jag gör sista delen i examen som jag missat. Och vad är det för skatt jag måste betala i augusti? Hur ändrar jag min adress? Allt snurrade runt i huvudet, det kändes övermäktigt...det värsta jag vet med Spanien är att få något gjort. Ha kontakt med myndigheter t.ex.

Min spanska räcker återigen inte till. Varken till att förstå bilannonser, jobbannonser eller få reda på information. I brevlådan ligger ett långt brev om något jag ska betala till "föreningen." Men inget bankgiro...

Jag blir arg på Andoni, han borde hjälpa mig. Inser att det är inte hans ansvar....så jag trycker undan känslan...men den poppar upp igen. Iväg skickar jag ngt otrevligt om att han aldrig hjälper mig, att han alltid säger "mañana."

Han skickar frågetecken tillbaka.

Jag kan själv, tänker jag och springer iväg till ett kommunhus. Jag måste ändra min adress, min skatteräkning måste ha kommit fel eftersom den inte dykt upp.

Jag går in genom dörren trots att jag ser öppettiderna på utsidan, det är självklart SIESTA!!

"Cerrado! skriker någon som sitter längre in i lokalen.

"Cerrado?" säger jag fast jag har lust att skrika tillbaka "Lås dörren för i helvete om ni ska sova mitt på dagen!!!"

"Claro!!" (Självklart!), ylar hon otrevligt och jag vänder på klacken.

Uppför backen avskyr jag Spanien. Hur kan man göra precis allt komplicerat? Pannan är fuktig av svett. På tvn är det varningstexter för värmen. Man ska lägga medicinen i kylskåpet, äta lätt och sen var det något mer jag inte kommer ihåg.

Min hjärna är på högvarv över allt jag INTE gillar med Spanien och jag vet att jag måste stoppa mig snabbt...annars får jag bara mer av det jag inte vill ha.

Jag gör det enda jag kan komma på för att distrahera mig. Jag sveper två glas rosévin hemma, lägger mig ner och gör som Spanjorerna, jag tar en siesta. "Imorgon, imorgon ska jag ta reda på allt jag behöver veta. Jag behöver egentligen inte göra någonting exakt nu! "För just nu på det här humöret kan jag inte lösa något.

Jag skickar hjärtan till Andoni och skriver ursäktande att ibland är det för svårt att vara ny i ett nytt land...ibland vill jag bara skrika rakt ut för att jag inte kan kommunicera.

Han ber mig att inte skälla på honom, säger att han vill hjälpa mig. Jag vet att han inte hinner med allt jag önskar. Han vet inte att både duschslangen och mörkläggningsjalusin gått sönder under dagen.

Det är svårt att hitta information i detta land. Om en väg är avspärrad längre fram finns ingen skylt om det, alla måste istället backa när det upptäckt t.ex ett vägarbete. Jag läste en text som någon expats skrivit om att spanjorerna att kan de så krånglar de gärna till allt lite till, inget ska vara enkelt.

Förutom kontakt med myndigheter så är det svårt att få någon att göra något åt en. Spanien är ett klassamhälle. De gånger jag stövlade in hos elbolaget och kräver en tekniker. I min värld så är JAG kunden, de får lön för att serva kunder men det funkar inte här. Man måste skrapa med foten och be ödmjukt om hjälp. Behöver jag säga att teknikern de lovade för ett halvår sedan fortfarande inte kommit.

Även servitörer beter sig som om jag borde gå och hämta kaffet själv. Igår bad jag om wifi koden men den spanska servitrisen kom aldrig tillbaka med den, jag fick hjälp av en tysk servitris. På de riktigt dyra restaurangerna och hotellen får du perfekt service men i övrigt... Och med tanke på att de tjänar runt 1200 euro så förstår jag att de inte stressar ihjäl sig.

Så jag får vackert ta seden i handen, sova lite middag, sluta hetsa upp mig över småsaker...för allt löser sig ju alltid.


Likes

Comments

Sista dagen i Lissabon. Väskorna lägger vi i bilen och går ut för att äta frukost. Vi strosar runt, besöker en kyrka. Jag letar ett minne. Vill så gärna köpa något med mig hem. Men vi är i turiststråken och jag vill inte ha en sardinburk, även om de är söta.

Vid 15 hoppar vi in i bilen. Det tar ca 7 timmar till Malaga. Air condition har precis gått sönder men vi tänker att det nog ska gå bra med hjälp av korsdrag och pauser.

"Jag ska ta dig hem," säger han men då har han ingen aning om hur komplicerat det ska bli att ta oss hem.

Bilen har stått nere i ett garage så den första stunden går det bra. Termometern visar på 34 grader. Fönsterna är nervevade. Lissabon försvinner sakta bakom oss när vi åker över den röda bron.

35 grader.

36 grader.

37 grader.

Luften som strömmar in genom fönstret gör nästan ont, det är som någon håller en hårfön från båda hållen. Vi måste stänga dem.

38 grader.

Vi tittar på varandra.

"Det här går inte!" säger jag.

"Håll ut, vi stannar vid nästa bensinmack!" säger han.

Jag kastar av mig barfota inne på macken. Kaklet ger lite svalka. Vi köper kallt vatten, låtsas titta på tidningarna. Vi fortsätter bilfärden.

"Stäng av fläkten, det känns som ett avgasrör mot mina ben!"

Jag häller vatten i mina händer, blöter mitt ansikte, min nacke, häller över hans huvud, drar vatten längs med våra armar.

Jag trycker vattenflaskorna mot min hud. Hur många grader är det i bilen om det är 41 grader utanför? Hur mycket klarar hjärtat? Eller är det värst för lungorna? Jag kan inte ta hela andetag. Men människor överlever ju i både Afrika och Mellanöstern...

...tio minuter senare svänger vi av vid nästa mack. Den har dessvärre dörrarna öppna och det hjälper inte att hänga där. Vi köper mer vatten.

"Det här går inte Andoni!"

"Googla om det finns något köpcenter så stannar vi där i några timmar. Det kommer snart att bli svalare.."

Vi tar sikte på ett köpcenter, det är 30 minuter dit. Vi ska klara det!

"Jag fattar inte att vi var så korkade, varför åkte vi inte sent ikväll istället?"

"Men vi visste ju inte att det skulle vara så här. När jag åkte hit gick det bra, det var inget problem."

"Omg, och jag kastade bort min flygbiljett på 1,5h MED air condition," retas jag.

Vi pratar och MISSAR avfarten. Vi stirrar på varann när köpcentret susar förbi och ingen mer avfart dyker upp. Vi vägrar att vända. Vi måste bara överleva och ta oss hemåt.

43 grader. Jag pratar inte längre utan stirrar framför mig. Andoni hittar en vägkrog. Vi måste av. Kanske lite mat och dryck och ett försök att förhala tiden. Köket är stängt men vi dricker coca cola med is.

Fibblar lite med telefonerna, det finns ingen energi till varken prat eller skratt. Vi blöter ansikten och armar på toaletten innan vi går ut. Hettan slår oss i ansiktet. Vad är det här? Hur är det ens möjligt?! Vad vill universum med det här?

Vi tankar bilen och köper glass.

Det enda vi lyckas googla fram är en Carrefour butik. Vi ställer bilen i skuggan och inne i varuhuset sätter vi oss på några strandstolar som är till salu. Det går inte att tänka klart. Vi provar sängar för att få ner blodet i huvudet. Sedan äter vi sushi på restaurangen.

"Nu är det nog bättre ute , säger Andoni, klockan är åtta!"

Men hettan slår med samma kraft och vi får båda lust att snabbt backa tillbaka in i varuhuset. Vi åker en bit och graderna går plötsligt neråt. Vi applåderar båda när vi är nere på 34 grader. Det är tio graders skillnad och vi kan andas. Himlen är mörk. Åskan mullrar och det kommer några regndroppar!

27 grader! Hurra!!!!

"Thor hjälper oss," säger Andoni och pekar på Thors hammare som han fått av mig.

Ovädret lämnar vi snabbt bakom oss och temperaturen börjar åter stiga. När vi åker igenom Sevilla är det 37 grader igen, trots att det är kolsvart och klockan är 22.30. Gula blixtrar följer vår väg länge men inget muller och inget regn...bara ett snabbt ljus då och då på himlen.

"Jag tänkte innan att det skulle vara mysigt att bila tillsammans, hinna prata, äta godis, skratta. Det här var hemskt. Jag trodde att vi skulle dö!" klagar jag.

"Det trodde jag med. Det viktigaste är att vi är tillsammans.... Och titta!"

En ljusblixt lyser upp himlen.

"Thor följer oss och vakar över oss..."

Vi är tysta en stund. Koncentrerar oss på vägen i mörkret. Kör om en lastbil. Och äntligen glittrar Malaga nedanför oss.

"Nu är det bara 30 minuter kvar på den här dagen. Skönt!"

Likes

Comments

Vi hinner med en utflykt på morgonen. Ett monument över Vasco de Gama och ett kloster. Men klockan jagar oss. Vi provar Portugals mest kända bakverk, sedan hem mot hotellet.

En dusch, en ny doft, våra blåa kläder. En flyktig puss mer hinns inte med. Taxin är beställd. De ringer från receptionen samtidigt som jag skriver kortet till presenten.

En slingrig väg, långt ut på landsbygden. En dyr taxi men en sval vacker kyrka. Vi kommer i sista minuten. Bröllopsakten på portugisiska. Jag undrar vad hon tänker, min sagolikt vackra vän som står bredvid sin blivande man. Hon förstår inte heller orden. Halva kyrkan fylld av portugiser, halva med influgna svenskar och danskar. Vi förstår alla andemeningen. Jag tänker på hur mycket hon drömt om denna stund. Vi var under många år singlar båda två, dejtade, festade, ibland förälskade, nyfikna, ibland besvikna och tröstade varandras trasiga hjärtan.

Nu står hon här i ett litet romantiskt kapell och säger ja till en man med ett stort hjärta. Hon säger ja till en ny familj från ett nytt land.

Röda och rosa Rosblad virvlar runt paret när de strålande stiger ut i solskenet. En orkester kommer gående och spelar glatt. Brudparet dansar efter dem gående mot vingården där mottagningen är förberedd. Det är som i filmen Mama Mia, alla gäster tågar efter. Solen skiner, vita duvor flyger över oss. Landskapet med dess vinodlingar breder ut sig framför oss. Några nyfikna bybor tittar ut från sina trädgårdar.

Vi stiger in i en förtrollad värld, som aldrig tar slut. Varje vrå av denna gård är magisk, från den ockragula färgen och klätterväxterna, den romantiska trappan där hela sällskapet fotas... snittarna är ljuvliga och gästerna har fullt upp med roliga saker att göra...som att fota sig själva och klistra in i gästboken, besöka vinkällaren.

Gården är en aktiv vingård, både det vita och det röda vinet är fantastiskt. Orkestern spelar, de vita duvorna pickar på marken, tar sedan ett varv över oss. Allt är som i Disney....alldeles, alldeles perfekt!

Tidigare tänkte jag en orolig tanke att brudparet kanske inte kommer att ha något att prata om efter bröllopet då de har planerat detta i 1,5 år! Nu tänker jag tvärtom, de har tänkt fram något så vackert att de kommer att kunna prata om upplevelsen i en livstid. Och de har skapat en skön avslappnad lantlig atmosfär åt oss.

Så äntligen middag i en dekorerad flygel. Jag blir lite nervös innan mitt tal men allt går bra. Efter middagen flyttar vi ner till en liten utegård, facklor brinner, tomtebloss tänds och bröllopstårtan i choklad så klart, Rebeckas favorit.

Drinkar och DJ. Släktingar droppar av, Andoni och jag tittar på dessertbuffén, skakar på huvudet hur kan vi äta något mer? Provar en till liten marängbakelse. Dansar mer. Ostbuffén! Varför är vi mätta? Andoni pratar med pappan till brudgummen.

Jag tittar på honom, han är en så fin person.

Så lugn och intresserad.

Han tittar på mig. Han tar min hand.

"Varför är du aldrig svartsjuk?" undrar jag.

"Det är jag visst."

Men jag vet att han aldrig skulle visa det. Att han tänker att ingen är någon annans ägodel.

Ännu en sak jag gillar hos honom.


Likes

Comments

Så kommer han.
Tidigare än beräknat. Det är en av de saker jag älskar med honom. Jag får inga kärleksdikter eller serenader utanför min balkong men i handling visar han kärlek.
Han har gått upp tidigare, kanske vid 05 el 06 för att vi ska ha mer tid tillsammans i Lissabon. Han har kört 7,5h,
resan har gått bra. Jag frågar om han vill vila först. Men han vill se Lissabon. Vi har bara en och en halv dag.

Dagen innan när jag mediterade tänkte jag på hur fint det vore om han köpte en ny kavaj till bröllopet, om han hade varit snyggt klädd... helst i blått, tänker jag. Men jag ska inte säga något. Är glad han kommit. Det räcker.
Han får ha sin gamla kavaj på sig även om den är omodern. Han har med sig fem par byxor så att jag kan välja. Han föredrar ett par svarta jeans.
"Det blir väldigt varmt! Har du inga ljusa chinos eller nåt tunnare?"
"Vi går ut och köper nytt," säger han.

Det behövs en liten bakgrundshistoria för nästa sak som sker;

För mig är fysisk beröring superviktigt. För honom är det också viktigt fast egentligen mest när vi sover och vaknar.
Vi ligger alltid omslingrande. Han kysser mig alltid så jag vaknar. På sista tiden säger han:
"I Love you, I Love you!"
Han låter lite som en seriefigur när han pratar på engelska.
Hur som helst, vi lär fortfarande lära känna varandra trots 8 mån tillsammans. När vi är ute är hans fokus på många andra saker men han har lärt sig att jag uppskattar att han tar min hand.
Efter att ha uttryckt att jag vill att han tar i mig mer så har det blivit till ett litet skämt.
Han har länge kallat min näsa för trumpeten därför att jag snarkar och håller gratiskonserter för honom på nätterna. Nu kallar han min rygg för gitarren. Han behöver då och då spela på gitarren för att jag ska vara nöjd, säger han och plingar lite med sina fingrar på min ryggrad.
Min rumpa är en pandereta, en tamburin. Mina bröst marakas. Hela jag är en vandrande orkester.
Men just nu pratar vi mest om gitarren.
Så när han provar blåa kavajer i en butik och en av dem har en liten gitarr i knapphålet, skrattar vi båda och vet att det är den han ska ha!
Självklart ligger det också en gitarrbutik bredvid hotellet :)

Likes

Comments

Lissabon,
Så mycket mer trendigt än Malaga och Marbella.
Kullerstenarna gamla och eländiga att gå på. Bakgator smutsiga.
Men en känsla för det coola.
Designerbutiker i ett historiskt palats. Jag är hänförd av den vackra mixen av nu och då.

Saluhallen är mer New York än saluhallarna i Spanien. Jazz i bakgrunden. Skyltarna samordnade och stilrena. Lunchen håller hög kvalitet.

Jag tar en taxi till restaurangen där vi la träffas.
Vi vänner till brudparet. Det är bara 1 dag kvar till bröllopet men de tar sig tid för att träffa sina vänner innan.. för att deras vänner ska träffa varandra. Alla vi som flugit till Portugal för att dela deras dag.
Restaurangen så fin, alldeles vid havet.
Vi äter gott, skålar för brudparet.

Min dag i Lissabon har varit intensiv. Min dag har varit skön fylld av nya intryck.

Men jag väntar bara på honom. Det enda jag tänker på är allt jag vill dela Lissabon med honom.

Likes

Comments

Inom ett dygn får jag två likadana meddelanden från två vänner som inte känner varandra.
Det gör mig glad!
Jag vill inspirera andra. Jag önskar inspirera mer. Att vi inspirerar varandra.

Älskar ordet inspiration, är inte den känslan en av de bästa?!

Hur hittade jag Law of attraction, vem inspirerade mig?
Boktipset "En ny jord" av Eckard Tolle gav mig nya inspirerande tankar. I Vattumannens bokhandel hittade jag böcker av "Hicks." Googlade och började läsa en underbar blogg (den finns tyvärr ej kvar.)
Började lyssna på Abraham Hicks på youtube.
Det ena ledde till det andra. Det fanns en väg jag skulle gå. Jag skulle aldrig kunnat missa den.
Jag hade önskat att förstå mer... jag hade varit på en plats där jag undrade över meningen med alltihop... det fanns bara en väg.. uppåt!

Omfamna allt, även det mörka. Det leder dig till ljuset.
Och till mina vänner, ni inspirerar mig också. Är så tacksam vi kan diskutera LOA fram och tillbaka.
Ingen är utan kontrast.
Allt är precis som det ska vara ❤️🍀

Likes

Comments

Den som färglade Lissabon måste varit förälskad eller bara väldigt lycklig.
Jag strosar runt själv i staden tidigt på morgonen.
Lissabon sover fortfarande bara städbilar skramlar fram över kullarna.
Jag flög så tidigt från Malaga. Nu letar jag kaffe och frukost.
På Avenida da Libertade ligger några större cafeér men jag går vidare. Vill hitta något genuint och riktigt gott!
Jag hamnar på en bakgata där allt är stängt. Är plötsligt så väldigt hungrig. Googlar frukostställen.
Kullerstensbackarna frestar på. Tröttnar plötsligt på mitt letande och bestämmer mig att bara ta första bästa café jag ser.

Och då!
Framför mig, ett hål i väggen "Fabrique."
Ett av de cafeér på tio i topp-listan jag precis googlade. Hur är det ens möjligt?!

Beställer den mest ljuvliga crossaint någonsin, njuter av skummet på min cappuccino och skrattar till. Enligt recensionerna bättre croassainter än i Frankrike. Det doftar ljuvligt. De bakar bakom disken. Brödet smälter i munnen!

"Tack universum, tack Law of attraction!" Alltid vägleds jag rätt. Varje sidospår (vad jag tror är ett sidospår) är alltid vägen till rätt ställe. Den här gången bara en extra promenad för att leda mig till en amazing frukost.. i andra fall leder det mig, om inte exakt till det jag vill ha, alltid till mer kontrast.. dvs en starkare önskan som ger mer kraft till att gå rätt.

Det är så vackert alltihopa när man väl börjar koppla av och sluta streta/kämpa.

Likes

Comments