Att pendla mellan ja och nej är som att hoppa från ett stup men fastna på vägen. En faller samtidigt som en får en påminnelse om att förstahands viljan är värd att tvivla på. Det är precis som att aldrig riktigt komma fram, att inte veta slutet. Ha adressen i sin hand, men pågrund av dimman är det omöjligt att se vägen. Att vara en detalj i oändligheten som bara blir större och större. Reglerna har suddats ut och det är dags att själv bestämma, men en kan ju inte bestämma något en inte vet. Eller vet vi mer än vad vi tror? Vad är lösningen? Finns det en genväg?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Paniken som sköljer över, som ett kallt rinnande vatten. Magsäcken som plötsligt knyts ihop och bildar en knut snärt nedanför hjärtat. Så många frågor men så lite svar är standarden. Vet vi så kan vi är en enkel sak att säga, men mindre lättare att tänka och att göra. Det där jävla men-net, det som alltid ska förstöra något bra.
Varför blir det alltid såhär? Är det en del av någonting? Något bättre eller något sämre? Kommer det alltid vara så här?
Så många frågor, så lite svar.

Likes

Comments

En kan kan ju aldrig veta, vem som vill och vem som är ointressant. Det en kan se är det som syns. Valet är ödet, eller kanske är det en tillfällighet?

Boken säger annat än det som faktiskt existerar, det som finns under utan om man skrapar tillräckligt djupt.

Sträcker en sig tillräckligt långt, kanske en når. Når en toppen så är det lugnt, då har ju stormen redan passerat. Eller är det så enkelt? Kanske enkelheten är något vi tar för givet eller tvärt om det vi bortser? Närheten & tomheten, hat & kärlek, gränsen är oväsentlig eftersom det ändå inte spelar någon roll.

Likes

Comments