View tracker


mil efter mil av räls försvinner under oss och jag får känna att jag är påväg. det finns ingen rastlöshet någonstans, den ryms inte i kroppen medan jag har ett mål.
stannar i en ny stad. ser folk gå av och två killar kramas hårt på perrongen.
den ena med resväska.
den andra utan. visselpipan visar klart för avgång och armarna släpper kropparna.
den ena går på.
den andra står kvar med tårar i ögonen.
en tung hand vinkar hejdå och den ena sätter sig. han är påväg men hans rastlöshet börjar nu. hans börjar när min har slutat.
avstånd är så jävla orättvist.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Orkar kanske inte sitta där inne och försöka jobba med något jag inte bryr mig om. Orkar kanske inte le och säga att dagen varit bra. Orkar kanske inte prata med folk när det känns som om ögonen hela tiden ska svämma över. Orkar kanske inte andas när hela kroppen är fylld av något som gör ont. Orkar kanske inte stå upp om jag inte får kasta ut allt som känns på någon. Orkar kanske inte kasta ut om ingen tar emot det och kastar det ännu längre bort. Orkar kanske inte att folk ser men ingenting säger. Orkar kanske inte få blickar som är nyfikna men inte vågar fråga. Orkar kanske inte hejda fler oskickade sms. Orkar kanske inte avsluta fler samtal innan personen svarat. Orkar kanske inte mer prat bakom folks ryggar. Orkar kanske inte se folk gråta och trösta. Orkar kanske inte trösta när jag inte vågar skrika att det är för fan jag som behöver bli tröstad.

Likes

Comments

View tracker



Varje vecka i en miljö fylld av tonåringar hör jag åsikter som knakar i kanterna. Det är hat, ofta förklätt i finare formuleringar men ibland rakt ut.
Knivskarpt.

När någon skriker att “en fitta ska väl ha en kuk” för full hals i korridoren.
När någon kastar ihoptussat papper på en flicka i rullstol.
När vi diskuterar rasism och hela jag kokar och försöker hejda mig själv innan jag slår någon hårt.
När en vikaries blick utan skam vilar på en rumpa eller i en u-ringning.
Jag tycker det är svårt att säga emot. Tror inte att någon lyssnar.
Ingen börjar tänka annorlunda efter ett samtal om lika värde.
Ofta funderar jag på vad som behöver ändras för att mina jämnåriga ska få en
bättre bild på vi och dem. Hur vi ska kunna sudda ut linjerna som så kraftigt skapar murar? Vuxna i denna miljön måste reagera och det räcker inte att en eller två gör det.
Tydliga emotsägningar måste ske. Det ska inte få vara accepetrat av personal att höra hatet och inte säga till.
Lama lärare som aldrig lyfter fingret mot yttringar som
“jävla bög” eller “svartskalle”. Ganska ofta känns det som om vissa elever
reagerar och agerar mer än många lärare, det räcker inte att nicka instämmande på personalmöten.

Jag vill, tillsammans med personal och elever skapa förståelse och tolerans. Minska hatet och aldrig mer
höra hatiska ord mot grupper av människor.
Jag vill att framtida elever ska slippa se rasism, sexism, hbtq+fobi, antisemitism, klassförakt, funkofobi och alla andra former av hat.
Jag vill uppleva ett samhälle, en skola där alla är exakt lika mycket värda.
Jag vill att alla, både vuxna och ungdomar ska säga emot och agera om hat upptäcks.
Jag vill att skolor ska ta sitt ansvar och utbilda om hatet, ta dit föreläsare
och diskutera frågorna med öppet sinne.
Jag vill att alla ska känna sig trygga.
Jag vill att åsikter ska ifrågasättas, vändas och vridas på tills allt hat är borta. Tills ingen rädsla finns kvar.
Tills murar är tunna linjer.
Jag vill att alla, oavsett vilken religion du tillber, varifrån du kommer, din sexuella/romantiska läggning,
ditt utseende, kön eller ickekön, ska känna sig trygga i skolmiljön och alla andra miljöer.

Likes

Comments




Ingenting som brukar gå går.
Det liksom kryper i honom.
Skickar iväg ett smådesperat sms som inte besvaras. Han reser sig upp, går ut i köket,
går tillbaka igen. Sitter på sängen och tittar rakt fram. Kommer inte på något bättre. Andas.
Blinkar.
Drar handen genom håret.
Ställer sig upp och går fram till spegeln. Stirrar in i sina ögon. Inte båda på en gång, ett i taget.
Blicken flyttar till det ena. Till det andra. Tillbaks. Fram och tillbaka.
Sätter på musik. Stänger av den. Det ringer i hans öron.
Tar fram mobilen, tummar fram kameran och vänder den mot sig. Tar en bild för att se om han fastnar.
Det gör han. Raderar.
Sträcker ut sig på sängen. Fingrarna trummar mot madrassen. Ingenting hörs så han försöker hårdare.
Inget ljud. Lyfter handen och trummar mot väggen. Bättre, svagt.
Knyter handen. Slår in i väggen, bättre.
Han slår.
Hör
Känner
Han finns

Likes

Comments


Båda var tysta. En skön tystnad där tankarna kunde sväva iväg.
Bra tankar.
Jag såg att det kom vita puffar från min mun vid varje andetag. Tittade på dig och såg att du fick lika.
Kanske lite större.
Dina andetag var djupare, krävde mer. Gav mer. Fler vita puffar.

Tänkte på hur det skulle kännas om jag tog en av dina. Drog in den i mina lungor,
efter att den lämnat din mun.
Trodde det skulle kännas som ett stort, fluffigt moln i magen.

Du stannade, som om dina öron uppfattat vad jag tänkte. Du vände dig mot mig och tog en av mig,
svalde den i ett naffs.
När vi var tillräckligt nära andades vi samma puff. I ett gemensamt, vitt moln förstod vi att det var meningen.
Vi tillhör samma moln.

Likes

Comments


Kramar ur varje del av det som är kvar.
Av det som finns att klamra sig fast i.
Vill kasta glas i marken. Se splittrorna flyga runt mig.
Vitt glas.
Genomskinliga beståndsdelar av något som en gång varit helt.

Likes

Comments


Jag skriver men får inget svar. Blir irriterad en kort stund men det går över fort. För fort.
Ser dig nästa dag och har en helt annan känsla i kroppen.
Frågar och du svarar att batteriet var slut. Jag tror på dig. Tror alltid på dig. För ofta.

Vi går hand i hand och din glider ur min gång på gång för att rätta till de perfekt liggande hårslingorna.
Din söker min igen, hittar. För sällan.
Du missar bussen och ringer urskuldande när jag väntande sitter på en annan busshållplats i för tunna strumpbyxor. Svarar att det gör ingenting. Jag kan vänta. För länge.

Du sluddrar fram att du vill hem. Försöker visa klockan på mobilen. Det är sent får du fram.
Tar en klunk till. För många.
Jag drar med dig på bussen. Dörrarna stängs och vi åker. Förbi hållplats efter hållplats.
Jag glömmer trycka på stopp för himlen har blivit så sorgligt grå. För sent

Vi somnar utan att prata. Dina snarkningar hörs efter bara någon minut. Jag tänker och lyssnar på dina andetag i mörkret. In. Ut. In. Ut. För fint.
Ditt ansikte slappnar av och hjärtat slår. Saktare än när du var vaken. Jag lägger örat mot din bröstkorg
och känner hur våra dunkar samtidigt.
För inget kan skilja två hjärtan som sjunger samma sång.

Likes

Comments


En tung arm runt henne.
Trycker ner henne.
Hon känner inte dig men tydligen känner du att du äger henne. Tar dig en frihet som skulle varit okej om du frågat, fått ett svar som tydligt varit ja. Om ni kände varandra skulle det varit en annan sak men
du vet inte ens vad hon heter.
"Släpp mig"
Armen ligger kvar. Trycks neråt. Känner sig liten.
Som om hennes åsikt inte spelar någon roll. Det är inget stort övergrepp, bara en lite för tung arm och en kropp allt för nära. Hon säger ifrån. Försöker dra sig undan.
"Chilla"
Det är inte lätt att "chilla" när paniken börjat sprida sig.

Till slut släpper du. Flinar.
"Folk brukar gilla när jag gör så"
Alla "folk" gillar inte samma saker. Alla så kallade skämt uppfattas olika beroende på vem som tar emot dem.

Hon kan inte släppa det. Känner sig liten, en lång tid efteråt.
Att hennes nej inte togs på allvar. Att ett riktig övergrepp antagligen känns tusen gånger värre skrämmer henne.
Det du gjorde tog. Det du gjorde uppmärksammade henne för att ett nej inte alltid är ett nej.

Likes

Comments


En av de bästa sakerna att komma hem till är att ha fått roliga brev eller paket med posten.
Igår, efter en lång fredag låg ett paket på min säng.
Loggorna utanpå skrek ADLIBRIS och trots att jag redan visste vad det var i blev jag väldigt glad.
Boken jag beställt hade kommit! Inte vilken bok som helst utan Clara Henrys om ett så otroligt viktigt ämne.

Mens.

Vi måste prata mer om mens.
För att ta bort skammen. För att ta bort tabustämpeln.
För att alla, i alla kulturer och land ska kunna leva ett "normalt" liv alla veckor i månaden. För att livmoderbärare inte ska tycka det är pinsamt eller jobbigt att berätta för mamma (eller någon annan) när den kommit.
För att man ska få gå hem från skolan på grund av mensvärk utan att behöva ljuga.
För att man inte ska få ta emot kommentarer som "pmsfitta" och "haru mens eller?"
För att man ska bli tagen på allvar trots att man blöder lite ibland.
För att limoderbärare kan och är arga/irriterade/ledsna mer än några dagar varje månad.
För att man har åsikter, hur jobbigt du än kan tycka det är.
För att man inte ska vara tvungen att gömma bindan påväg till toaletten utan att någon tittar snett eller tycker man är äcklig.
För att alla, oavsätt kön ska få vara den man är utan att bli dömd av ett samhälle som tycker mens är äckligt.

Jag har inte börjat läsa boken, bara bläddrat lite men än så länge är den fantastisk. Tack Clara

Likes

Comments