Header

Det slår mig allt oftare, att jag faktiskt är här nu.

I en miljö där jag känner mig som hemma.

En blandning av människor runt mig, som jag har väldigt kul tillsammans med. 

Närheten till skidåkningen och till naturen.

På en plats som jag längtat efter så himla länge.

Jag trivs.

Likes

Comments

Nu har vi passerat den allra mörkaste tiden på året, och ljuset är sakta påväg tillbaka.

Denna lilla filmsnutt är ett smakprov på något som jag och Eva Rune gjorde i somras. En lång sommarkväll i skogen, känslan av frihet och kreativitet. Det är så fint att vi har skiftningarna, kontrasterna mellan årstider och ljus.

HÄR hittar ni Evas hemsida.

Och HÄR kan ni också kika på filmen Närskog vi gjorde för ganska precis ett år sedan, mitt slutprojekt i kursen Film- och TVproduktion!

Kramar från Fjällnäs!

Likes

Comments

Kom upp i lördags. Installerade mig på det lilla rummet i "längan" som den så fint kallas, där jag nu bor. Har hunnit ha personaldagar, badat isvak, ätit god mat och fått i alla fall lite fjälluft. Gick ner på sjön Malmagen efter jobbet, som hotellet ligger precis intill, och hittade dessa två arbetskompisar sitta och pimpla i blåsvädret. Är väldigt trött av intryck och mycket nytt att lära, men det är en så otroligt inspirerande och fin miljö jag befinner mig i och jag ser fram emot fortsättningen.

Kramar från Fjällnäs, Funäsfjällen, Sverige. <3

Likes

Comments

Okej, jag har gjort något som jag aldrig tidigare gjort och som dessutom känns lite halvjobbigt att dela med sig av...

En VLOGG! Plötsligt såg jag att det såg himla fint ut i soffan hemma hos oss, och jag tänkte "varför inte". Ställde upp kameran på ett stativ och började babbla. Så kan det gå när inte haspen är på! Om ni har lust att kolla så kommer ni få veta var jag ska flytta på lördag, och lite allmänt pladder. (Lite dåligt ljud får man stå ut med.)

Mina vänner, klicka HÄR för att se Maja Teklas första (och kanske sista, eller inte, vem vet) vlogg!

Kram och kärlek.

Här är en bildruta från videon. Mycket spännande innehåll. 

Likes

Comments

Det är luciamorgon. Jag vaknar i mitt paradis på jorden, huset där jag trivs som allra bäst. Brasan brinner redan när jag kommer ner och kaffet är på. Inga lussebullar eller luciatåg denna morgon, som det alltid var i skolan. Bara en lugn och skön morgon, och utanför fönstret ligger ett tjockt lager av snö.

Likes

Comments

När jag vaknade i lördags var det vitt på marken. Inte ett sådant där tunt, flygit lager utan ett tungt och täckande. När träden bli hängiga av tyngden. Det är vinter nu.

Pappa skrattar i backspegeln, jag smygfogar händer och rutan har immat igen.

Likes

Comments

Om jag endast fick använda ett socialt medie skulle det helt klart bli instagram. Det är liksom som ett stort forum där så mycket inspiration och spännande flöden gömmer sig, och ibland tappar jag helt bort mig i världen av bilder.
Även jag lägger ut nåt då och då, lite mer spontant än här på bloggen, så om du har lust att följa hittar du mig på @majatekla!
Kramar i vintervädret.

Likes

Comments

Det har gått över en vecka, sedan vi åt den sista frukosten i Sydamerika, hoppade in i den sista taxin och började vår resa hem. Jag har flera gånger tänkt att skriva, men det har faktiskt varit svårt att veta hur och om vad. Jag har haft en fantastiskt skön och mysig vecka, fått träffa alla som jag saknat så mycket och få strosa runt på Faluns gator igen. De som jag känner till så bra, där jag gått så många gånger. Lyckorus när jag fick krama på flera av mina vänner i lördags, dansa med dem igen och höra om det som hänt på andra håll under hösten. Lyckorus av att gå till skogen igen och ha frizonerna jag pratade om, i detta inlägg.

Känslorna är svåra att sätta ord på. Jag känner mig så himla glad att jag fått uppleva den fantastiska kontinenten Sydamerika, och också så glad att ha detta hemma att återvända till. Men det är en konstig känsla, att resan liksom redan känns så långt borta. Som en bubbla, ett eget kapitel. Jag kommer hem, berättar, visar bilder, och tänker nästan ofta på saker som hände eller människor vi mötte. En liten bubbla som pågick i tre månader, som hann vara både fantastisk och jobbig, flera gånger om - precis som det verkliga livet. Kanske är det också lite för att min resekamrat nu befinner sig i sitt hemma, och vi inte riktigt kan spontant säga "åh kommer du ihåg detta", visa bilder tillsammans eller bara snacka om bubblekänslan - än. Snart är vi ju återförenade och då får vi skratta och prata om sånt som är svårt att förklara och förstå när man inte var där.

En annan tanke som slår mig är vilken betydelse ordet hemma får. Vissa hostel under resan har blivit kallat hemma, där man stannat länge och lärt känna köket, personalen och gatan utanför, där man hunnit blivit stammis på bageriet mitt emot. Där jag befinner mig nu är ju också mitt hemma, där jag har min familj och vänner och min säng, där jag känner till gatorna som min egen bakficka. När jag om tre veckor får vara tillsammans med min Daniel igen, är det en annan typ av hemmakänsla. Och dessutom, så flyttar jag nästa vecka uppåt i landet och kommer förhoppningsvis snart kunna känna att jag åker hem när jag åker dit.

Ett förvirrat och spretigt inlägg. Lite som känslorna och tankarna är nu, men på ett positivt sätt. Det är förvirrat av förändring och förändring gillar vi ju. Tänkte kanske fortsätta skriva här då och då, även nu efter resan, för apropå förändring och hemma, så står en flytt och ett nytt typ av äventyr framför dörren - mer om det kan jag berätta sen.

Stora kramar och också TACK för att ni har kollat in här då och då och läst, även om jag inte är någon vidare uppdaterare så är jag så glad för de små kommentarerna och känslan av att någon har kollat! Jag tog några biler på hemresedagen. Här är ett par av dom.

En sista selfie i vårt sista hostelrum! På morgonen innan vi gav oss av.

En sista frulle. Eller en del av den i alla fall.

Lång väntan på flygplatsen i Sao Paulo- Brasilien. Spelade kort, läste, och väntade.

Likes

Comments

Jag tänkte skriva några rader om en av de roligaste och mest adrenalinfyllda upplevelserna på hela resan.

Att cykla ner för "the death road" eller "the most dangerous road in the world" är en av de mest populära turistaktiviteterna i Bolivia. Det var förrut den enda väg som kopplade samman städerna La Paz och Coroico, och anledningen till att den kallas "världens farligaste väg" är för att så många fordon helt enkelt ramlade över kanten. Den är smal, det finns inga vägräcken och klimatet gör att det väldigt ofta är regn och dimma. Dessutom är kurvorna skarpa och det är inte svårt att tänka sig varför vägen har fått sitt namn. En enfilig grusväg med 500 meter (på högsta stället) klippa på ena sidan. Nu finns en annan väg mellan städerna, så denna har minskat i användning för bilar och bussar, men ökat på annat sätt. Varför inte göra det möjligt för turister att cykla mountainbike ner för den istället?

Jag har aldrig cyklat på annat sätt än till skolan innan, så visst pirrade det i magen. Längtade sådär i hemlighet tills det var över, trodde att jag skulle få stå ut med att vara rädd i några timmar men bara ta mig ner, det såg ju vackert ut i alla fall. (Detta efter en raftingupplevelse i Ecuador där jag satt i båten i nästan två timmar och bara ville grina och vara framme, helt vettskrämd, hehe).

Men så visade det sig att detta skulle bli något av det roligaste jag gjort, och jag önskade att vägen aldrig skulle ta slut. Företaget vi gjorde det med heter "Ride On" och gjorde upplevelsen oförglömlig. Gruppen var liten, det var alltid en guide framför alla och en bakom den sista personen, samt att minibussen alltid följde efter. Vi hade pauser med jämna mellanrum och fick höra historier om vägen och om nästa cykeletapp. De tog också massvis av bilder, så vi skulle slippa tänka på det! Ena guiden var utbildad läkare och båda professionella cyklister. Innan vi gav oss av sa en av dom; - Ni är här för att ha kul. Om det är någon som inte har roligt, måste ni säga till så löser vi det!

Nervositeten släppte, och vi gav oss av på den första delen vilket var ungefär 45min på en bred asfaltväg.

Redan här kände jag mig helt lycklig och fylld av adrenalin. Så härlig känsla när det börjar kännas lite mer bekvämt och man vågar släppa på lite mer fart.



Efter ett stopp med snacks och vatten körde de oss den sista biten, till där den faktiska vägen startar. Det var dimma, och det enda vi kunde se var starten på vägen. Fotografering, lite genomgång och sedan var det bara att ge sig av...

Trädets position bredvid vägens högsta klippa, 500 meter rakt ner. Tur att det var dimma.

Jag skojar bara mamma och pappa, denna bild är arrangerad! Höll mig på cykeln hela vägen - lovar.

Där bakom ser man den klassiska kurvan där alla tar en bild. Våran guide tyckte verkligen att han skulle hänga sig ut och vi skulle hålla i honom, så det var bara att lyda. (Just här var det inte 500m rakt ner, han sa att han skulle landa i träden om vi tappade honom)

Fikapaus innan den sista halvan av vägen. Då vi började cykla på 4670möh och skulle avsluta på 1270 ändrades klimatet och omgivningarna. Det blev varmare och grönare, mer och mer regnskogskänsla ju längre ner vi kom.

Händerna gjorde ont på grund av ett till en början krampaktigt tag om bromsarna, och det ständiga studset från den ojämna marken. Men det var så kul och jag ville inte sluta! Bilden jag hade innan av att jag mest skulle vilja att det tog slut visade sig vara helt fel. Visst kittlade det i magen då och då, och man ville inte tappa koncentrationen. Men det var en perfekt blandning av att ha himlans kul och vara full av adrenalin! Hittade kanske en ny hobby den dagen, både jag och Daniel sa att vi vet vad vi ska syssla med i vår och sommar. :-)

Och vi överlevde - hela gänget! En av tjejerna hade otur och gjorde illa knät på vägen ner, men guiden tackade oss för att vi alla var vid liv efteråt när vi satt och njöt av en lunchbuffé på hotellet där vi avslutade dagen. Kroppen var spänd på alla möjliga ställen efter 64km cykling, men väldigt väldigt glad.

(Kan verkligen rekommendera "Ride On", de gjorde dagen till en väldigt bra sådan!)

Puss å kram från Bolivia.

Likes

Comments

Vaknar runt 7.30. Fylls av en märklig känsla av att något är annorlunda, som när man vaknar på sin födelsedag, på skolstartsdagen eller på terminsavslutningen. Pirrigt, av både den ena och andra känslan. Detta beror på att det är den sista dagen på resan, just idag. Det är söndagen den 27e november (glad första advent förresten!) och imorgon kl. 12.00 lämnar vi Bolivia. Första stopp är Brasilien, och efter långflygningen mellan San Paulo och London är jag bara ett par timmar från att krama på de där hemma, äta en halloumisallad på Max i Uppsala och somna i min egen säng i Falun, i det lite kalla men saknade rummet i källaren.

Idag ska vi packa väskor, se till att ha koll på dokument och pass, och laga en sista middag här på hostelet. På sätt och vis är det också sista kvällen för mig och Daniel på ungefär en månad, från London flyger vi till Irland respektive Sverige för ett tag - innan vi återförenas igen på Irland i slutet av december. En overklig, spännande, förväntansfull och såklart lite vemodig känsla- av att resan tar slut och det är dags att börja ett nytt kapitel!

Hoppas att ni har en fantastisk första advent, kramar och kärlek! <3

Som dessa väskor packats och packats ur. Hur de vissa dagar känts så lätta, och vissa så himla tunga. Ser fram emot att öppna garderoben hemma och dra på mig något annat än de tre t-shirts som jag skiftat mellan under dessa månader! ;-)

Likes

Comments