Header
View tracker

Jag tänkte skriva några rader om en av de roligaste och mest adrenalinfyllda upplevelserna på hela resan.

Att cykla ner för "the death road" eller "the most dangerous road in the world" är en av de mest populära turistaktiviteterna i Bolivia. Det var förrut den enda väg som kopplade samman städerna La Paz och Coroico, och anledningen till att den kallas "världens farligaste väg" är för att så många fordon helt enkelt ramlade över kanten. Den är smal, det finns inga vägräcken och klimatet gör att det väldigt ofta är regn och dimma. Dessutom är kurvorna skarpa och det är inte svårt att tänka sig varför vägen har fått sitt namn. En enfilig grusväg med 500 meter (på högsta stället) klippa på ena sidan. Nu finns en annan väg mellan städerna, så denna har minskat i användning för bilar och bussar, men ökat på annat sätt. Varför inte göra det möjligt för turister att cykla mountainbike ner för den istället?

Jag har aldrig cyklat på annat sätt än till skolan innan, så visst pirrade det i magen. Längtade sådär i hemlighet tills det var över, trodde att jag skulle få stå ut med att vara rädd i några timmar men bara ta mig ner, det såg ju vackert ut i alla fall. (Detta efter en raftingupplevelse i Ecuador där jag satt i båten i nästan två timmar och bara ville grina och vara framme, helt vettskrämd, hehe).

Men så visade det sig att detta skulle bli något av det roligaste jag gjort, och jag önskade att vägen aldrig skulle ta slut. Företaget vi gjorde det med heter "Ride On" och gjorde upplevelsen oförglömlig. Gruppen var liten, det var alltid en guide framför alla och en bakom den sista personen, samt att minibussen alltid följde efter. Vi hade pauser med jämna mellanrum och fick höra historier om vägen och om nästa cykeletapp. De tog också massvis av bilder, så vi skulle slippa tänka på det! Ena guiden var utbildad läkare och båda professionella cyklister. Innan vi gav oss av sa en av dom; - Ni är här för att ha kul. Om det är någon som inte har roligt, måste ni säga till så löser vi det!

Nervositeten släppte, och vi gav oss av på den första delen vilket var ungefär 45min på en bred asfaltväg.

Redan här kände jag mig helt lycklig och fylld av adrenalin. Så härlig känsla när det börjar kännas lite mer bekvämt och man vågar släppa på lite mer fart.



Efter ett stopp med snacks och vatten körde de oss den sista biten, till där den faktiska vägen startar. Det var dimma, och det enda vi kunde se var starten på vägen. Fotografering, lite genomgång och sedan var det bara att ge sig av...

Trädets position bredvid vägens högsta klippa, 500 meter rakt ner. Tur att det var dimma.

Jag skojar bara mamma och pappa, denna bild är arrangerad! Höll mig på cykeln hela vägen - lovar.

Där bakom ser man den klassiska kurvan där alla tar en bild. Våran guide tyckte verkligen att han skulle hänga sig ut och vi skulle hålla i honom, så det var bara att lyda. (Just här var det inte 500m rakt ner, han sa att han skulle landa i träden om vi tappade honom)

Fikapaus innan den sista halvan av vägen. Då vi började cykla på 4670möh och skulle avsluta på 1270 ändrades klimatet och omgivningarna. Det blev varmare och grönare, mer och mer regnskogskänsla ju längre ner vi kom.

Händerna gjorde ont på grund av ett till en början krampaktigt tag om bromsarna, och det ständiga studset från den ojämna marken. Men det var så kul och jag ville inte sluta! Bilden jag hade innan av att jag mest skulle vilja att det tog slut visade sig vara helt fel. Visst kittlade det i magen då och då, och man ville inte tappa koncentrationen. Men det var en perfekt blandning av att ha himlans kul och vara full av adrenalin! Hittade kanske en ny hobby den dagen, både jag och Daniel sa att vi vet vad vi ska syssla med i vår och sommar. :-)

Och vi överlevde - hela gänget! En av tjejerna hade otur och gjorde illa knät på vägen ner, men guiden tackade oss för att vi alla var vid liv efteråt när vi satt och njöt av en lunchbuffé på hotellet där vi avslutade dagen. Kroppen var spänd på alla möjliga ställen efter 64km cykling, men väldigt väldigt glad.

(Kan verkligen rekommendera "Ride On", de gjorde dagen till en väldigt bra sådan!)

Puss å kram från Bolivia.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vaknar runt 7.30. Fylls av en märklig känsla av att något är annorlunda, som när man vaknar på sin födelsedag, på skolstartsdagen eller på terminsavslutningen. Pirrigt, av både den ena och andra känslan. Detta beror på att det är den sista dagen på resan, just idag. Det är söndagen den 27e november (glad första advent förresten!) och imorgon kl. 12.00 lämnar vi Bolivia. Första stopp är Brasilien, och efter långflygningen mellan San Paulo och London är jag bara ett par timmar från att krama på de där hemma, äta en halloumisallad på Max i Uppsala och somna i min egen säng i Falun, i det lite kalla men saknade rummet i källaren.

Idag ska vi packa väskor, se till att ha koll på dokument och pass, och laga en sista middag här på hostelet. På sätt och vis är det också sista kvällen för mig och Daniel på ungefär en månad, från London flyger vi till Irland respektive Sverige för ett tag - innan vi återförenas igen på Irland i slutet av december. En overklig, spännande, förväntansfull och såklart lite vemodig känsla- av att resan tar slut och det är dags att börja ett nytt kapitel!

Hoppas att ni har en fantastisk första advent, kramar och kärlek! <3

Som dessa väskor packats och packats ur. Hur de vissa dagar känts så lätta, och vissa så himla tunga. Ser fram emot att öppna garderoben hemma och dra på mig något annat än de tre t-shirts som jag skiftat mellan under dessa månader! ;-)

Likes

Comments

View tracker

El Mirador, sangria, bästa sällskapet, kvällssol och världens godaste chili con carne. En väldigt bra näst sista kväll i Sucre. Nu ska vi snart gå och äta chili con carne igen. Ciao.

Daniel hittade hans julklapp! Det kryllar av fina bubblor här, skulle gärna ta hem åtminstone denna.

Detta var något av det godaste jag ätit på hela resan. Chili con Carne på "Joy Ride" - på torget i Sucre. Helt magiskt för smaklökarna. :)

Kärlek!

Likes

Comments

Sitter på torget i timmar. Det vimlar av duvor och människor i alla åldrar. Barn springer omkring, lyckliga och fascinerade av de hundratals fåglarna. De springer in i klungorna och duvorna lyfter, människor duckar.
En pojke har satt sig ner mitt på marken - omringad av fåglar. Som att han hittat sin plats.

Äldre personer sitter på parkbänkarna, tittar fascinerat och drömmande på barnen som springer omkring, kanske ser de sig själva i dem. Kanske sprang de också runt bland duvor på torget i Sucre när de var små.

Det säljs ballongsvärd i flera hörn och ett barn springer lyckligt runt med sitt, tills det säger poff och ballongen är död. Han skrattar, ruskar på huvudet och fortsätter jaga fåglarna - utan sitt gröna ballongsvärd.

Några personer säljer frön att kasta till fåglarna, andra sopar upp på marken med stora bladverk.
Någon lär sig cykla, en annan lär sig gå, en tredje; en vacker, rynkig gammal dam som man bara genom att se på håll förstår har sett mycket i livet blir skjutsad i rullstol av en ung släkting.

Så himla mycket liv, på torget i Sucre - Bolivia.

Likes

Comments

Salar de Uyuni är världens största saltöken, med en yta på 10 582 km². Denna plats hittar man i den södra delen av Bolivia, nära gränsen till Chile. Precis som Machu Picchu är det ett väldigt klassiskt stopp på en resa genom Sydamerika, och här i veckan fick vi äntligen uppleva de helt magiska landskapen! Vi valde att göra en jeeptur på 3 dagar med "Red Planet" (rekommenderas!!), där vi fick se både saltöken och andra ökenmiljöer, tillsammans med ett gäng himla goa människor.

Highlights:

  • Många timmar i en jeep med roliga människor och bra musik i högtalarna. Vi hade hört skräckhistorier om fulla chaufförer men vår Carlitos var en stjärna och tog oss fram säkert i öknen ;-)
  • Kreativiteten sprudlade hos alla när vi började planera de klassiska bilderna som tas i saltöknen. Vi sprang runt som barn och köpte ett par dinosaurier och pringlesrör. När vi sedan såg de oändliga "saltfälten" flög vi ur bilen så fort vi kunde och guiden fick stoppa oss, det var inte ens rätt ställe än...
  • Guiden, Bob, var en rolig filur som definitivt har fotograferat på detta ställe innan. Han visste precis hur han skulle få igång oss och hur perspektiven skulle bli rätt. Många skratt blev det tack vare Bob!
  • Sista kvällen övernattade vi på ett simpelt hostel, någonstans i öknen. Det var otroligt kallt, isande vindar som verkligen bet sig hela vägen in i kroppen. Efter middagen fanns möjligheten att bada i en naturlig varm källa, och tillslut tog vi oss i kragen och gick ner i kylan för att sedan omslutas av det helt fantastiskt varma vattnet. Och där satt vi, under stjärnhimmeln, vattnet var ungefär 37 grader varmt och det var helt magiskt. Man kunde knappt se ansiktena runt omkring och jag var bara så himla lycklig. Att gå upp igen var mindre kul, men sedan somnade jag som en prinsessa i sovsäcken.

Har såklart mycket bilder, men tänkte framförallt dela med mig av dem från första dagen när vi befann oss i själva saltöken!

Då detta område för många många år sedan var en sjö, finns helt enkelt öar. Detta var en av dom. En blåsig ö mitt i de vita fälten, full med kaktusar!

Solnedgång över Salar De Uyuni innan vi åkte till hotellet för natten - helt gjort av salt!

Det blev många lyckade bilder, men såklart många misslyckade också... Avslutar med denna, en idé vi hade som helt enkelt inte riktigt funkade som planerat... ;-)

Likes

Comments

Hej och hallå! Jag sitter på en mysig hostelterrass i Bolivias huvudstad Sucre. Det är mörkt, men för första gången på länge nu är det så varmt att man kan sitta ute trots att solen gått ner för länge sedan. Vi har kommit ner i höjd igen och det känns så skönt! Vi har mött många på resan som sagt att de planerat sisådär tre dagar i denna stad, men inte velat lämna och i slutändan stannat över en vecka - trots att detta är första dagen här för oss kan jag förstå det, så fina torg och hus och en uppsjö av mysiga caféer och restauranger. Kanske inte så mycket att göra, men stadsstrosande och långa terrasskvällar är aldrig fel. :-)

Vi har alltså kommit fram till resans sista stopp och om 10 dagar är det dags för hemresa. Det är en salig blandning av känslor som infinner sig och plötsligt är det vi som svarar "Vi har varit ute i snart tre månader och har bara drygt en vecka kvar" när folk frågar. Det finns så mycket som jag saknar där hemma, nära och kära, mat, en fast punkt och den mysiga vintern. Men redan nu blir jag nostalgisk över allt jag fått uppleva under dessa tre månader - att jag fått se en del av den kontinent som jag alltid drömt om att se. Fyllas av så mycket kärlek, värme, upplevelser och nya bekantskaper. Jag längtar så efter småsaker hemma, som knäckebröd och ost, myskvällar med kompisar och familj, Tänger. Och det som blivit "småsaker" här, kommer såklart saknas en himla massa när jag är tillbaka i Sverige igen. Friheten, den billiga frukten, fotomöjligheterna, intrycken. Det är ju det som är så fantastiskt med att resa, hemma blir liksom ännu mer hemma och världen blir ännu mer öppen för att upptäckas. Det är inte slut om 10 dagar, då får jag komma hem med bilder, minnen och historier, jag får höra vad som hänt på den sidan jorden när jag varit borta och krama på alla som jag saknat så himla mycket. Sedan börjar ett nytt kapitel, i en helt annan miljö norrut i Sverige!

Nu ska datorn och ögonen få vila lite, och sova om en stund. Vi anlände till Sucre runt 5 i morse efter underbar tre dagars jeeptur i öken och sedan resans troligtvis sista nattbuss, tröttheten är ett faktum!

Stora kramar från mig, snart ses vi igen. <3

Likes

Comments

Det första stoppet i Bolivia var Copacabana, en liten stad som ligger vid Titicacasjön. Vi spenderade fler dagar än vi tänkt där då hostelet var så himla mysigt (det hade en gård med lamor och hängmattor, himmelriket liksom), staden var som en surfstad fast vid en sjö, solen sken och vi kände att vi kunde sakta ner lite nu, när det börjar närma sig slutet på resan. Så skönt med ett ställe där det helt enkelt inte finns så mycket man "borde" göra, inga museum som man ska skämmas om man inte besöker, parker som bara "måste" upplevas eller ett väldigt utbud av resturanger. Helt enkelt en avkopplad och mysig miljö och vi älskade det!

En av dagarna tog vi en båt ut till ön Isla Del Sol. I hamnen stötte vi på tre svenska tjejer som vi sedan tog sällskap med och stötte på här och där under dagen! Självaste båtresan tog ungefär två timmar, men vi lyckades hamna på den långsammaste båten i hamnen, de andra vinkade glatt när de åkte förbi och vi tuffade på i en väldigt väldigt stadig takt. Många skratt blev det på vägen, och det var dessutom väldigt kul att få babbla lite svenska igen. Båten tog oss till den norra sidan av ön, och dagen skulle bestå av vandring över till den södra delen där vi sedan skulle stanna för natten.

Det var svårt att förstå att vi befann oss på nästan 3900möh, med denna vy framför sig. Solen steker, men luften är kylig.

Behöver inte säga så mycket, dessa vyer var något extra. Gick på dessa "stigar", hade många fotopauser och var lite omedvetna om att solen kanske brände lite väl mycket på axlarna.

Josefin, Lisa och Tove från Sverige! Himlens trevligt vandringssällskap.

När vi sedan nådde den andra änden av ön var vi hungriga och trötta, men glada och uppfyllda av vyerna. Slog oss ned på en restaurang och jag beställde en otroligt god fisk med quinoa och grönsaker. Det var välbehövligt! Checkade in på ett billigt hostel på motsatt sida vägen och gick sedan tillbaka till restaurangen för att spendera hela kvällen där, bordet fylldes med trevligt folk och det blev en himlans lyckad kväll! Dessutom kliver plötsligt ett par in som vi träffade på Salkantayvandringen, det är så kul hur många människor man träffar om och om igen när man reser (gringorutten som det kan kallas) ;)

Röd om näsan, trött i kroppen och glad i knoppen kröp jag till kojs den kvällen!

Likes

Comments

Hola amigos.

Sitter här i en hostelsäng mitt i galna La Paz, i min nya gula alpackatröja. Känner mig lite som ett påskägg, men jag gillart. Vi har nu spenderat ungefär en vecka i La Paz (som inte är Bolivias huvudstad, som jag trodde). Eller ja, mestadels av tiden har spenderats i sängen då jag drog på mig en magsjuka de första dagarna och det tog på krafterna! Men sådana dagar behövs också på en långresa som denna. Nu är jag tillbaka på benen och har hunnit se en del av staden. Ett virrvarr av lukter och intryck och människor, fylls av en skräckblandad förtjusning och fascineras över hur annorlunda det är mot där hemma.

Igår fick vi vara med om något som för mig var en av de mest speciella upplevelserna på resan. Någon av er kanske har läst boken Marching Powder (som också blir film snart!), om San Pedro Prison här i La Paz. Ett fängelse som liksom beskrivs som en egen värld, med sin egen ekonomi, där man får betala hyra för sin egen cell och där det precis som i en stad är olika "exklusiva" sektioner beroende på hur mycket pengar man har. Nåväl, ett hett tips är att läsa boken Marching Powder!

Då Daniel läst boken och jag håller på just nu gick vi igår till San Pedro square alldeles utanför fängelset för att klockan 13 få träffa Crazy Dave, en man från New York som satt inne i just San Pedro Prison i 14 år. Torget var väldigt levande och folkrikt med barn som spelade fotboll, marknadsstånd och glassförsäljning. Vi slog oss ner på en bänk och hörde musik från en högtalare. När jag vände mig om stod där en stor bergsprängare, och alldeles bakom kom självaste Crazy Dave gående. Han tog sin högtalare och hälsade glatt, och sa åt oss att sätta oss i skuggan. Flera turister började samlas runt om och efter en stund började han berätta om sitt liv och tiden i San Pedro Prison. Det var som teater, han var en otroligt skicklig berättare och fick oss att tappa hakan och skratta om vart annat. Det är ingen hemlighet att det finns flera kokainlabb inuti fängelset, han jobbade själv i ett i 3,5 år. Och som engelskalärare för några barn ett tag. Barn i fängelset? Ja, familjer kan bo där med sina familjemedlemmar. Barnen går till skolan varje dag, och sedan hem igen - till fängelset. En väldigt märklig och spännande värld som pågår där innanför väggarna! Ser fram emot att se filmen när den kommer ut.

Nu ska vi snart ta oss ut och organisera lite för de kommande dagarna. Vi ska cykla "death road", och snart äntligen få se saltöknen Salar De Uyuni! Det börjar närma sig slutet på resan konstigt nog och efter dessa lugna dagar ska det bli kul att komma ut igen på lite små äventyr. Kram å kärlek från La Paz!

Likes

Comments

(Bättre sent än aldrig!)

Den tredje dagen på vandringen mot Machu Picchu visade sig bli längre än vi förväntat oss. Detta inlägg kommer bli det kortaste och bildfattigaste hittills, det var trötta och onda fötter som stapplade fram under den sista dagen innan vi tog oss an trapporna mot Machu Picchu! Vi valde att göra vandringen på 4 dagar istället för 5, och på den tredje dagen skulle vi därför ta oss till Aguas Calientes, byn där man sedan tar trapporna upp till Machu Picchu. Antingen kunde man välja att åka buss till några varma källor innan lunch, och sedan vandra tre timmar efter tågrälsen till Aguas Calientes, eller så var det vandring hela vägen som gällde. Efter som vi ändå kommit för att vandra, bestämde vi oss för det sistnämnda alternativet. 5 timmar skulle det ta, efter både väg och stig men på låg höjd och varken mycket uppför eller nedför.

Mina fötter hade gett upp lite grann efter de tidigare dagarna, och en väldigt snäll person från gruppen som valde att åka till de varma källorna lånade ut sina vandringsstavar. Stapplade fram genom den fantastiska, idag gröna naturen. Vår guide Edgar lärde oss om växter och forsar, och det blev en väldigt mysig och lugn vandring innan vi kom fram till en minibuss som tog oss vidare till lunchen. Och där dukas det fram guacamole, lomo saltado (en traditionell peruviansk rätt), jubel och applåder uppstod!

Efter lunch sade vi hejdå till den del av gruppen som gjorde vandringen på 5 dagar, och en minibuss tog oss resterande till det ställe där promenaden mot Aguas Calientes skulle börja. Det var inte lätt att halta sig fram med vandringsstavar och samtidigt fotografera, så därav råder bildbrist... Men fint var det. När vi gick där längst tågrälsen, hade vi Machu Picchu alldeles ovanför oss. Det var en speciell känsla att vara så nära det vi drömt om och det som verkligen är en stor del i resan, imorgon skulle vi få uppleva det med våra egna ögon.

En varm (!) dusch, omplåstrande av onda fötter, en god restaurangmiddag och information inför morgondagen fick förgylla kvällen, innan vi ställde klockan på 03.30 och somnade gott. <3

Avslutar med en kanske något mindre glamourös bild från vår vandringsupplevelse ;) Fotleder som både var insektsbitna och något överansträngda, behövde lite extra kärlek den där kvällen. Det är en del av det, och jag kan liksom inte låta bli att tycka det är ganska så skönt att få använda kroppen tills den nästan skriker efter några timmars extra sömn och vila! Nästa inlägg blir att handla om självaste Machu Picchu, en helt oförglömlig upplevelse.

Likes

Comments

Peru; du har tagit mitt hjärta med storm.

Nu är det dags att flyga vidare, men dessa veckor tar jag med mig och jag vet redan att jag kommer tillbaka. ❤

Likes

Comments