Header

Det är lördag. Jag är mätt, trött och glad efter en dag väl spenderad på matmarknaden Old Biscuit Mill här i Kapstaden. I skrivande stund sitter jag på innegården tillhörande huset där vi bor. Det börjar verkligen kännas som hemma och jag gillar den känslan.

Den senaste veckan har varit ett virrvarr av känslor och intryck, och jag vill så gärna försöka få ner allt i ord på något vis, även om jag redan nu känner att det kommer bli precis lika stormigt som mitt huvud varit. Men det är lugnare nu, så kanske kan orden hitta dit också.

Jag har alltid brottats med något av ett kontrollbehov, blir lätt orolig och stressad över situationer och har svårt att bara hänga med och inte tänka så mycket. Något vi fått uppleva här i Sydafrika är det att tid är inget definitivt, det är något luddigt som inte har särskilt mycket betydelse. Att någon säger att vi blir upphämtade klockan 9 betyder att det lika gärna kan bli klockan 10, utan att vi får någon riktig anledning. Detta i kombination med i övrigt lite fattig information kan göra mig otroligt frustrerad och jag har svårt att faktiskt slappna av och gilla läget, det är en egenskap jag inte är så stolt över - men som jag mer och mer vet om och vill göra något åt.

Samtidigt som detta har tagit en del av min energi, har jag hela tiden frågat mig själv om hur det känns att göra det vi gör. Att vi har möjlighet att åka hit i två veckor, träffa alla dessa ungdomar och barn och sedan åka hem igen. Medans de är kvar och det kommer nya personer. Vi försöker bygga en relation med dem och samtidigt pågår konflikter i mitt huvud och orättvisorna blir så tydliga på något vis. Jag har en sådan ofattbar tur att jag kommer från det ställe jag gör, med de förutsättningarna jag har växt upp med. Å andra sidan, är väl just den möjligheten något som ska tas vara på? Att vi ändå kan komma hit, förhoppningsvis hjälpa på något sätt och möta varandra. Det har känts som en ganska hopplös tankecirkel som liksom bara fortsatt och fortsatt. Jag skulle så gärna vilja veta vad barnen och ungdomarna tycker om hela volontärturismen och det faktum att de alltid får nya människor att knyta sig till.

Hemlängtan har slagit till då och då den första veckan. Vissa stunder starkare än andra. Jag har känt att alla dessa små faktorer tillsammans gjort att jag inte är mitt positiva jag helt och hållet och det har gjort att jag ännu mer känner ett dåligt samvete över min frustration. Jag har möjlighet att resa och upptäcka, jag befinner mig i detta fantastiskt vackra och spännande land, och jag har Sverige att längta hem till. Att jag om några veckor kan komma hem till den staden där jag känner mig 100% trygg och där jag har en familj som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Där skogen står öppen och rakryggad när jag vinglar eller bara behöver utrymme.

Allt detta, i en kombination med det vi får veta om ungdomarnas levnadsvillkor i kåkstaden där de bor, gjorde att känslorna föll över kanten för ett par dagar sedan. De första tankarna sa att ”jag vill hem". Nu. Jag skickade ett sms till mamma och skrev just precis det: Jag vill hem. Jag lät det brista, för det behövs ibland. Men här vände något också och efter många kramar och en lång natts sömn kändes det som något lättat och när bussen med alla barn rullade in på gårdsplanen morgonen efter, trots att den var en timme sen ännu en gång, kände jag mig så glad och tacksam över att vara här och att få lära känna det här gänget, om så bara lite.

Frida och jag pratade om det för några dagar sedan, om att det nog är bra att man låter tankarna få leva sitt eget liv ibland och man reflekterar över sig själv och det man gör. Jag vill inte känna ett dåligt samvete, men det känns bra att reflektera över att vi har ett sådant enormt privilegie att vi kan åka just hit. Att de här ungdomarna bara efter ett par dagar ropar ens namn och ger en stor kram när vi ses värmer hjärtat. Att tänka tanken på att flera av dem med stor sannolikhet har sett och upplevt saker som jag inte ens vill skriva i ord, när de är i samma ålder eller yngre än min lillebror, gör ont i hjärtat. Ögonen glittrar på dem men jag kan inte låta bli att undra vad de tänker på. Vad är en dålig dag för dem? Vad är en bra dag? Vi var på fredagshumör och såg fram emot helgen, vad gör de på helgerna?

Påväg hem i bussen strömmade afrikansk musik ur högtalarna. Nadia satt bredvid mig och efter ett tag la hon huvudet i mitt knä. Hennes hand låg mjukt över mitt ben och jag la min på hennes rygg. Bakom mig somnade Giovanni på någon annans axel. Den lilla tysta killen som alltid har sin mössa på huvudet. Vi släppte av dem och vinkade hejdå, sa att vi ses nästa vecka. De har redan gjort avtryck på mig, de små liven.

Nu lider helgen mot sitt slut och imorgon är barnen tillbaka i skolan efter en veckas lov. Den kommande veckan ska vi jobba i en skola för barn mellan 2-6 år på förmiddagarna och efter lunch är det surf, skate och simlektioner som gäller för ungdomarna vi hängde med förra veckan. Den här resan är mycket mer utmanande än jag trodde och hur klyschigt det än låter har jag redan lärt mig väldigt mycket.

Jag har så mycket bilder från de senaste dagarna, men dessa får räcka för nu.

Nu ska jag sätta mig ute vid brasan med resten av gänget,

stor kram från mig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vi har nu varit volontärer i tre dagar, och gjort allt från att surfa till att titta på ormar och spindlar, och åka skridskor. Denna vecka har barnen lov, så det är Holiday Club som gäller för oss på "TEACH & SURF - projektet", tillsammans med ett gäng störtsköna barn/ungdomar! De är runt 13 år, och vi har redan haft många härliga skratt tillsammans. Jag ser verkligen fram emot att lära känna dem mer de kommande dagarna! Holiday Club innebär massor av roliga aktiviteter på schemat, och måndagen spenderade vi på "Melkbosstrand". Det var den varmaste dagen hittills och vi fick vår första surflektion. Roligt, utmanande, jobbigt, läskigt och adrenalinframkallande. Efter vad som kändes som flera liter saltvatten i lungorna senare spelade jag fotboll med ett gäng barn och volontärer (notera: försökte* spela fotboll). Njöt av att vara barfota i sanden och få sol på näsan.

Bianca, coolingen med lila byxor, kom fram till mig när jag tappert försökte använda min överskottsenergi från surfingen till att göra handstående, och sedan höll vi på och leka runt ett bra tag. Huvudstående, handstående, brygga och hela köret. Hon stod på händer, jag på alla fyra, sedan välte hon över mig och landade i brygga. Efter det ville hon att jag skulle göra samma sak. Jag sa att det nog inte är en bra idé.

Väl tillbaka från stranden bestämde vi oss för att vandra upp till Lions Head. Det fantastiska vädret kändes lovande för solnedgången, och vi var ett taggat gäng som hoppade in i UBER-bilarna med sikte på Signal Hill, där vandringen börjar. Redan på parkeringen var vyerna över Kapstaden något utöver det vanliga och den första biten fick vi fortsätta att njuta av solen som värmt oss hela dagen.

Efter en stund drog molnen in. Den sista biten var riktigt brant, och vid det laget såg vi absolut ingenting. Solnedgången var obefintlig och det blev fuktigt och kallt. Men trots det så var det en superhärlig vandring och detta gör bara att vi måste komma tillbaka en kväll när vädret vill annorlunda!

Det var allt för nu, kram och kram från Kapstaden!

Likes

Comments

Ett av stoppen på vår väldigt turistiga (men väl värda!) bussresa i torsdags var Kirstenbosch Botanical Garden. Vi spenderade bara 1,5 timmar där denna gång på grund av mycket att se och hinna med, men kunde strosat runt i en heldag. Så otroligt grönt och fint, väldigt olikt allt vi har hemma. Table mountain finns alltid där i bakgrunden och ramar in. Hit vill vi tillbaka!

// One of the stops on our very touristy (but very good) bus tour last thursday was the Kirstenbosch Botanical Garden. We spent just 1,5 hours there this time because of alot to see and do along the way, but we definitly could have stayed for a full day. So green and beautiful, all very different from what we have at home. Table mountain is always there in the background, as a frame around the views. We want to go back!

Likes

Comments

Hej! Vi har nu spenderat 2 hela dagar i Sydafrika, vyerna är redan oslagbara och vi börjar landa i det faktum att vi ska spendera några veckor just här.

Vi blev upplockade från flygplatsen i tisdags efter en 24 timmars lång resa, och fick installera oss i huset där vi ska bo nu när vi jobbar på volontärprojektet. Första dagen spenderades med en del fix, så som att ta ut pengar, kika i guidebok och bara landa mentalt. Första kvällen, när vi kom fram, var som alltid nästan omtumlande av intryck. Det är svårt att ta in att man faktiskt är på plats och alla frågor och funderingar känns liksom extra stora när man har rest i massor av timmar, vill äta något som inte är flygplansmat och bara sova i en säng.

Men i vilket fall, vi börjar landa nu, huset är trevligt, maten är fantastisk (och billig!!) och ikväll börjar introduktionen till volontärprogrammet. Det känns spännande! Nätverket har inte funkat felfritt, men jag hoppas kunna lägga in lite ögonblicksbilder och skriva några rader då och då. Vi börjar med första heldagen, när vi strosade runt i området där vi bor, åt en supergod frukost i ett shoppingcenter (inte superspännande, men alltid en el av en resa, hehe) och fascinerades av kitesurfare på stranden. Solen värmde men vindarna var förvånansvärt kalla. En något osammanhängande men härlig hög med bilder från onsdagen. Stor kram från mig!

Jag ÄLSKAR att gå runt i mataffärer när jag är långt hemifrån. Här hittade vi lins-chips som är MUMS!

Likes

Comments

Färgerna, den fuktiga luften. Dropparna på löven som liksom bara ligger där; helt perfekta. Utan att någon gjort det medvetet.

Två från en skogspromenad igår. En sista vända med skogsluft, innan den byts ut mot havsluft i några veckor.

Imorgon eftermiddag hoppar vi på tåget, med ryggsäckarna på ryggen och pirr i magen. Nervositeten har spökat hela dagen, humöret svänger som vädret gör i april och packningen gås igenom gång på gång. Daniel packade ner allt på sisådär 10 minuter, jag har funderat, packat i, packat ur och bytt ut i en vecka nu. Men nu börjar det landa i något och den sista tvätten ska snart hängas. Ska äta en riktigt god middag, se till att tömma minneskorten och skriva en lista för morgondagen. Jag lever på listor dagar som dessa.

Imorgon åker vi till Sydafrika; det kan ju verkligen inte bli annat än bra.

Likes

Comments

4 dagar till avresa. Tjoho!

Jag fick för mig att prova filma med den lilla kameran, och tänkte då att det var ett bra tillfälle att göra en video om hur och vad jag packar ner i min ryggsäck för 5 veckor i Sydafrika. Det kan vara kul att se och jag själv letade febrilt efter pack-tips inför förra stora resan, input från andra är alltid bra!

Att prata inför en kamera är inget jag är bekväm med (ännu), men jag tycker att det känns som ett kul sätt att dela med sig av saker på; speciellt en resa. Jag kan sakna rörlig bild från Sydamerika, så det kanske kan bli lite mer av det slaget denna gång.

Om ni är intresserade får ni gärna kika, och prenumerera!

Två saker som inte blev med i videon, men som hänger med i ryggan:

En jumpsuit! Klippet försvann av någon märklig anledning. En slapp och skön jumpsuit för stranddagar finns med.

Någon typ av funktionströja. Har bara inte bestämt mig för vilken! :)

Likes

Comments

Solen stod högt på himlen när jag vaknade imorse. Luften var höstigt klar. Efter en långfrukost här hemma packade jag och mamma ryggsäcken med matsäck och sittunderlag, för att spendera några timmar med solen på näsan vid en sjö här i Falun. Fick möjlighet att testa kameran på riktigt och än så länge känns det så himla bra! Vi satt där länge och pratade, drack té ur favoritmuggarna från Lantto Design och fylldes av den energi man saknar när solen inte visat sig på länge.

På eftermiddagen gick jag en promenad längs Faluns gator. Reflekterade över hur jag känner dem lika väl som min egen ficka, hur benen bara går utan att jag behöver tänka. Vägen ner till stan, längs med ån. Den tråkiga gå-gatan. Stora torget, där glasskiosken nu har stängt för sommaren. Det är fint att ha något så tryggt att komma tillbaka till.

Reseupdate: 5 dagar till avresa! Packningen ligger just nu i högar på gästsängen. Mina små organiserade packningshögar ser lika ut oavsett om jag ska någonstans över en helg, eller på långresa. Jag gillar att ha koll på saker, och att kunna gå och kika på de små högarna underlättar resfebern. Plocka dit, ta bort, fundera och prova. Det måste få ta tid för Maja Tekla att packa, helt enkelt!

Likes

Comments

Som jag våndats fram och tillbaka i kamerafrågan inför så många resor...

Jag vill inte stå där på en plats jag kanske bara besöker en gång i livet, och inte kunna få de fotografier jag ser framför mig med mig hem. Inte känna den där riktiga glädjen av att trycka på avtryckaren. Ljudet av att ett ögonblick fångas. Samtidigt, vill jag inte behöva oroa mig för säkerhetsrisken genom att släpa runt på min älskade, trogna Nikon D7100. Förra året, under resan i Sydamerika, valde jag att ta med den och nu i efterhand är jag så glad över allt jag fick med mig därifrån i form av fotografier. Men nu inför Sydafrika, kände jag att det vore så otroligt skönt att ha med mig något mindre - som ändå kan prestera. Dessutom har jag tänkt tanken att det vore kul med lite mer video från denna resa, det är något jag saknar från Sydamerika.

Efter många funderingar fram och tillbaka bestämde jag mig för att en Sony a5000 skulle få flytta hem till mig. Jag fick testa den i Fjällnäs av fina Jessica, och blev positivt överraskad av bild- och videokvalité. Det är en väldigt liten, men ändå stadig systemkamera och jag ser fram emot att få se vad vi hittar på tillsammans framöver!

Mindre än en vecka till avresa. Nu är packningen i full gång och magpirret smyger sig på.

Likes

Comments

Det tar på krafterna att spendera tid med sig själv.

Det senaste året har jag nästan konstant spenderat nära andra människor. Nu bor jag själv på en ganska avlägsen plats, där det inte bara är att ta cykeln till stan eller till en vän. Jag jobbar med underbara människor, men när jag inte gör det är jag med mig själv. Jag brukar gilla det, men nu märks det att det är mer än bara någon dag eller kväll; det är utmanande. Jag lyssnar ständigt på podcasts eller musik, vill helst ha något att pyssla med och känner mig trött och seg i huvudet.

Det är nog välbehövligt, tror jag. Och om bara ett par veckor väntar ett äventyr av annat slag.

Idag tog jag kameran och åkte till ett vattenfall i närheten. Jag behövde verkligen komma ut och få lite luft, och kameran är alltid ett bra sällskap. Där sitter jag på en sten och ser lugn ut men i själva verket sprang jag dit och hoppades på det bästa, hade nämligen ingen fjärrutlösare med mig, hehe.

Kram!

Likes

Comments