Jag är så jäv*a glad för responsen jag har fått ut av inlägget. GUD vad det tog emot att publicera men direkt efter så kände jag bara världens lättnad! Nu i efterhand så känner jag bara, varför fan ska jag skämmas för? jag är inte konstig eller onormal, this is me och jag kämpar mig igenom det. Vi måste börja ge oss själva cred, vi som sitter i denna sits och har kommit såhär långt är GRYMMA. Tänker bara på hur mycket kunskap jag har blivit rikare på om människans psykiska hälsa som inte alla vet om, ganska coolt.

Sen så sa min pojkvän till mig häromdagen att Maja du ska ha allt cred, vi som är kring dig är bara ett stöd men det är ju du som gör allt. OCH JA!

Precis så är det. Jag skrev detta för ett tag sen, dagen efter jag la upp det andra. Men jag hamnade i en liten svacka men nu är jag tillbaka! Många ville att jag skulle fortsätta att skriva här så absolut. Kul att det uppskattas bara!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nu ska jag för första gången skriva om mig själv, på riktigt. Kommer känna mig ganska naken när jag skriver detta. Första gången jag berättar detta utanför min familj och nära vänner.

Jag heter Maja Söderholm och jag lider av psykisk ohälsa. Mina diagnoser är depression, ångest och ätstörning, tre ganska stora grejer.

Jag tror att ångesten har funnits med mig under en lång period men det var först i gymnasiet jag verkligen förstod vad det var och varför jag mådde som jag mådde. Ångesten som sedan övergick till depression gjorde så att gymnasiet var och är svårt för mig, det var frånvaro hit och dit, möten med mentor, kurator, rektor, syv osv. Det gjorde såklart att jag missade mycket, inte bara i skolväg utan kompisar också. Kommer ihåg en gång när jag tog mig i kragen och gick till skolan, jag var lite ledsen för att alla skulle på en fest och jag var inte bjuden, jag satt och pratade om det med några tjejkompisar och en av dem sa "men Maja om du skulle ha varit mer i skolan så skulle du ju sjävklart fått ha komma" och självklart var min första tanke att ja, om jag bara var här så skulle allt vara bra och bli bättre. Jag gick då till skolan, kämpade mig upp och gick in i skolan även fast det tog emot så mycket. I och med att jag gjorde det så blev inte mitt psyke speciellt bättre och jag kände mig mer och mer ensam. Det var ju ingen som visste hur jag mådde och även om jag hade berättat så tror jag att vissa skulle ha svårt att förstå att man kan dras ner så pass mycket psykiskt. Jag var ledsen dag in och dag ut, var oftast på toan och grät en skvätt. Sökte såklart empati hos mina föräldrar som då kanske inte förstod riktigt vad som föregick och att jag faktiskt hade en rädsla att gå i skolan. Fick väl alltid höra att jag skulle gå till skolan, jag var ju trots allt "bara trött" enligt alla. Det var så himla frustrerande, allt jag ville göra vara att ställa mig på ett bord och skrika JAG MÅR INTE BRA, VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SVÅRT ATT FÖRSTÅ?! Allt som allt så fortsatte jag att gå till skolan och blev bara ännu mera "sjuk". Jag satt inne på mitt rum hela tiden, enda gångerna jag gick ut var för att gå på toa eller hämta lite mat. Jag var helt enkelt isolerad i mig själv. Mådde väl inte så speciellt bättre av det men det gav mig en trygghet. Jag har ärr, både fysiska och psykiska, jag har velat försvinna men jag fick hjälp i rätt tid. Det som jag skrev nu är ganska tabubelagt att prata om men jag tycker att folk ska veta att psykisk ohälsa är på riktigt. Det är inte något man bara kan sopa under mattan och säga det försvinner ska du se. Det tar folks liv och nästan mitt, och jag är faktiskt bara 18 år.

Jag mår idag bättre, har fått så pass bra hjälp, går idag på antidepressiva och jag skäms inte över att säga det.

Men jag måste ge cred till min pojkvän, som får mig att känna mig lycklig varje dag och som ger mig en anledning till att le även fast jag inte mår så bra. Så stor eloge till dig Samuel, du gav mig ett syfte.

Likes

Comments

Som rubriken över lyder så tänker jag köra en nystart efter många om och men! Det har hänt ganska mycket i mitt liv för tillfället, mitt liv har verkligen tagit en rejäl svängom. Jag bor just nu i Linköping tillsammans med min pojkvän i en tvåa, väldigt centralt må jag säga. Beslutet om att flytta gick väldigt fort faktiskt. Blev nog lite kär i denna stad, har fått höra av de som bor här att drömmen är att flytta till Stockholm och lämna denna "håla", men helt ärligt så tycker jag att detta är en mindre version av Stockholms innerstad och jag ÄLSKAR det.

Så ja, här sitter jag i min egna lägenhet, flyttat ifrån Stockholm och börjar om helt på nytt.

Likes

Comments

Hoodies, bästa nu på hösten eller helt ärligt kanske det bästa genom alla årstider? Just nu pryder jag iallafall min garderob med olika färger och sorter av hoodies. Tycker det är en grym essential i garderoben. Går att styla med allt! Du kan klä upp det med ett par najs klackar eller bara boots men även med ett bar sneakers eller uggs för en lite mer myseffekt!!

Likes

Comments

​Så, äntligen lite fräscht i bloggen. Var ju någon vecka sen jag la upp något men nu är jag på banan igen. Har helt ärligt inte haft någon inspiration till något, speciellt inte till bloggen. Och eftersom att jag vill blogga främst om mode och kläder så är inpirationen the big key ​till en uppdaterad blogg. Men nu känner jag att den börjar flöda igen. 

Här tänkte jag visa er om mina bästa tips & idéer till en tråkig vardags-outfit! Om vvi utgår från den här "vanliga" jeans och tjocktröja outfiten så vill jag börja med att byta ut de vanliga stuprörs jeansen  till ett par lite  mer vintage stukade jeans, vilket för övrigt har blivit min nya favorit i garderoben... Bara det tycker jag gör en sån stor skillnad på outfit och outfit. Sen så är det ju höst nu vilket betyder BOOTS, älskar boots och har helst på mig det året runt! För att spice it up lite så kan man ju välja dessa klassiska svarta bootsen med en liten klack på. OCH höst = kallt = MÖSSA!! Ha massvis av mössor på lager, olika färger, material och mönster. För att rocka möss-stilen lite bättre så gillar jag att slänga på mig ett par ringar till örhängen, silver eller guld? Spelar ingen roll, båda är lika snygga och gör sin magi. Sen så slänger man bara på sig en klassisk bikerjacka och där har du en optimal outfit a'la Maja! 

Likes

Comments