Hon behöver honom.
Hon tänker "se mig, jag vill ha dig"
Hon ler med ögonen.
Hon vet att det är omöjligt.
Hon önskar han förstår vad hon känner.
Hon önskar han hör hennes hjärta som slår.
Hon hoppas han förstår, det slår för honom.

Han behöver inte henne.
Han vill egentligen inte ens se henne.
Han önskar att hon slutade.
Han hoppas den andra tjejen vill ha honom.
Han hoppas att det löser sig.
Han vet hur hon funkar.
Han önskar hon förstår att hon är alldeles  värdelös.

Vi står i mitten av allt vi hatar.
Vi är omringade, känner oss ensamma.
Vi skjuter oss själva i knäskålen.
Vi får våra hjärtan krossade.
Vi krossar andras drömmar.
Vi ligger sömnlösa.
Vi söker anledningar att fortsätta kämpa.

När musiken äntligen har tystnat.
När skålandet har upphört.
När ljusen släcks.
När vi tillsammans går ut i den tidiga morgonen.

Det är då vi ser varandra i ögonen, och vi vet att alla dem sorliga sångerna, handlar om oss.

Likes

Comments

All kärlek är bra kärlek.

Blickar, skratt, kyssar, kramar, lojalitet, leenden, fina ord och texter, kommenterar, lätta knuffar.

Och hur man än väljer att visa sin kärlek till en annan person, är det något som kan betyda extremt mycket. Något som till och med kan vara skillnaden mellan liv och död.

Men när du sa : "Jag vill inte ha din kärlek"

Kändes allt meningslöst.

Trots att min kärlek till dig är starkare än någonsin tidigare, så vill du inte ha den.

För mig är kärlek något man ska visa.
Något man ska känna.
Det vackraste och fruktansvärda som finns.

Men det är inget konstigt eller farligt.

Du vill inte ha den, och det är väl bara att acceptera. Om det nu vore så enkelt och simpelt.

När man tycker att man har det bäst, med världens finaste umgänge, är man som mest såbar.

Men jag antar att jag är en sån person.

Som hoppas för mycket,

och älskar för stort.

Likes

Comments

Det är ju inte så lätt som man tror.
Det är inte liksom en addning på snap och kärlek vid första ögonkastet, sen är man tillsammans. Det funkar inte så. Hur mycket vi än önskar det.

Men du log mot mig.

Och då kändes allt sådär enkelt igen. Och jag började hoppas. Men jag var inte för naiv.
För jag vet ju att det ska va fint och babe du är finast av alla. Och jag är ju inte det. Så du kan ju välja vem du vill. Du kan le mot vem som helst.
Men du log mot mig. Så det måste väl ändå betyda något.

Så länge det finns hopp, finns det smärta.

Men du sa att jag var okej, jag var bra. Du sa faktiskt att du gillade mig, men det har du säkert glömt.

Så varför gick du hem med en annan tjej då idiot?

Inlägg blir inte alltid så bra som man hoppas. Men de behöver egentligen inte ha en A-nivå med rätt ordföljd och meningsuppbyggnad. När det du gör är att sätta dig vid datorn och blöder.

Fuck you och vad du fick mig att känna.
För alla vakna nätter med overthinking.
För alla depplåtar.
För alla tårar som har dränkt mina kinder.

Man hoppas och det är därför man krossas.

Och jag hoppas att du inte har det bra.
Jag vill att du ligger vaken som jag.

Likes

Comments


"Once best friends now strangers with memories"

Att jag en fredagskväll skulle råka se det citatet på mitt flöde. Ett citat som gick rakt in i hjärtat och kramade om med en iskall hand. För det var precis så det kändes.
Fan.
Minns du hur det var?
Med dig vid min sida i allt jag gjorde och sa. Med dig vid min sida i allt som betydde något. I dem mörkaste stunderna. I dem lyckligaste. I allt.
Minns du när vi grät tillsammans för att vi hade varit ovänner i en vecka?
Hur vi kramades och lovade varandra att aldrig splittras. För det var vi för alltid, du och jag.
För alla skrattanfall.
För alla tårar.
För alla intern skämt.
För alla löften.

För den dag du inte svarade på mina sms.
För den dagen du rev bilden ner bilden på oss. Tog bort alla bilderna på instagram.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jävla ont det gjorde när du tittade ner eller åt sidan när vi möttes en morgon.

Jag gick sönder. Någon som jag hade älskat så obeskrivligt mycket, gjorde mig så fruktansvärt illa. På insidan.
Det gick dagar. Veckor. Månader.
Jag kom väl på något sätt över dig.
Och det var jag som började titta åt sidan.
Snacka skit om dig.
Hata dig.
Ilskan av att har blivit sviken av den sista jag trodde skulle göra det.
Det har hållit i sig tills jag såg detta citatet.
Med tårar rinnande för kinderna under skrivandet av texten. Så har jag insett.
För det är ju faktiskt så.
Att vi bara är främlingar med minnen.
Tänker du på mig?
Vi kanske ses.
Fast i ett annat liv, för vi kommer förmodligen aldrig förlåta varandra.
Men jag saknar dig lite ibland.
Du förstod.

Likes

Comments

Ibland säger hon att hon behöver någon som förstår henne på riktigt. Ingen som bara säger "mm" och "aa" på dem rätta ställena och skickar hjärtan när hon är ledsen. Hon uppskattar er som faktiskt gör det, det tror jag definitivt, för ni försöker iallafall. Men ni har egentligen inte en aning om vad hon snackar om.
Det är då hon önskar att någon verkligen förstod henne. Någon som kanske själv känner samma sak. För hon tycker ibland att det kan vara skit svårt att förklara sig för någon som inte vet. Som om hon talade på ett annat språk. Ni nickar och instämmer och tror att ni förstår. Men det gör ni ju egentligen inte alls. Ni är antagligen helt ute och cyklar.
Hon önskar att hon hade någon som kunde genomskåda henne ibland, bakom hennes klockrena fasad.
Någon som förstår men framför allt; lyssnar.
Lyssnar på det hon säger. Tar in det.
För det kan inte vara lätt att förklara för någon som inte förstår, som inte har egenskapen att lyssna och förstå, vad hon egentligen menar.
Jag vet att hon önskar sig någon.
Någon som förstår. På riktigt.
Någon som kan förstå varför tårarna ibland forsar ner,
och varför hon tänker så mycket.

Likes

Comments

Det jag egentligen är mest besviken över är att jag trodde på det. När vi sa att det var vi för alltid. När vi föll i varandras armar. Du lovade mig värden, hur enkelt som helst. Som om du hade den i fickan och bara kunde fiska upp den med två fingrar åt mig. Hem på svaga knän med dig i mina tankar, ditt ansikte på näthinnan och din doft på mina kläder. Ett brett leende åt alla, för just ikväll är världen min. Tårar av svartsjuka, typiskt mig som någon sa. Men det blir så när man är överdriven i sina känslor som jag är.
Jag ville ha dig.
Kärleken gjorde mig blind.
Tillbaka på 0 igen.
Känner mig sviken, du lovade mig världen. Din idiot.
Kyssa dig? Slå dig?
Jag vet inte.
Men jag visste ändå någonstans, långt innanför leendet som jag glänste med, att allt du sa inte kommer hända. Världen kommer inte bli min, hur du än gör, säger, tänker. Speciellt inte någon som du. För jag vet hur du och alla funkar. Fan att jag var så dum och så lycklig.
Efter ett tag släppte det. Det skulle inte bli vi. Det fanns så mycket som talade emot det. Men jag klarar mig, det har jag gjort förut. Något man egentligen kanske inte skryter om, eller sätter upp en lapp på Ica "hej fuckboys dras till mig men jag fixar det".
Du lovade mig världen.
Och jag trodde det var sant.

Likes

Comments

Tack för stjärnorna som vi enkelt kan gå ut och se varje kväll när det är stjärnklart. Tack för stilla mornar i soluppgångens lugn. Tack för skratt som förlänger ögonblicket och gör det bättre. Tack för leendet med ögonen. Tacksam för låg musik en tisdagskväll när allt känns skit, liksom hög musik en lördagkväll, för att vi älskar livet och varandra. Tack för bekräftelsen att någon ser oss, för det bra vi gör. Vi kan tycka och tänka vad vi vill, skriva vad vi vill, ha en egen åsikt. Tack för empati, lojalitet och förståelse. Klirrande glas i lördagkvällens bästa stunder. Tårarna på kinden i samband med dem trötta tonerna på tisdagskvällen. Tack för kärlek. Kärlek till homosexuella, bisexuella, transsexuella, heterosexuella. För att all kärlek är bra kärlek.
Tackar för blyga läppar, tindrande ögon och varma kroppar.
Tack för smärtan i löparspåret, tack för styrkan dagen efter.
Tack för nya fina kläder, tack för höstens trender.
Tack för röd-orangea löv på våt asfalt i oktober.
Tack för ljudet av ditt hjärta.
Tack för regndroppar mot vindrutan.
Tack för viselpipans signal på fotbollsplanen en söndagsmorgon.
Tack för att jag får vara jag.

Tack för att jag fick det här livet, och slipper växa upp i det helvete som en hel del barn får uppleva vardag. Där stjärnorna inte syns utan det de ser när dem tittar upp är flygplan, flygplan med bomber som ska döda. Där deras familjer försvinner bland rester av förstörda hus. Ingen skola. Inga vänner i livet. Kanske inte ens två armar.
Vi kan kanske inte göra något som avslutar krigen på direkten. Men vi kan vara tacksamma. Tacksamma för att vi får vara barn i rika i-länder.
Inga krig.
Inga mammor, pappor eller syskon som riskerar livet varje sekund utanför dörren.
Tacksamma för stjärnorna på himlen och tårarna på kinden.

Likes

Comments

Huvudet sänktes.
Läppen började darra.
Hon kämpade mot gråten och ögonen som hotade att svämma över med tårar.
Men hon ville vara stark. Stark inför alla andra. För hon var inte den personen som berättade för någon om hennes innersta tankar. Kanske för att hon inte hade någon i hennes mörkaste stunder. Hon var ensam med tankarna.
Hon höll ihop sig själv.
För det var ingen annan som egentligen visste.
Ibland var det extra svårt. Men hon ville inte förlora kontrollen.
"Hur mår du?"
Samma svar hela tiden.
"Det är bra"
Det var enklast så.
Inga följdfrågor.
Det var henne man pratade med, för hon hade svaren. Hon sa det rätta, vid rätt tillfälle.
Hon lyssnade. Men hon lyssnade inte på sig själv. På sina egna problem.
Det gjorde ingen. För hon var duktig på att dölja sånt.
Om någon skrattade åt henne, hade hon lyckats. För hon hatade verkligen om någon tyckte synd om henne.
Men nästa gång jag ser hennes läpp darra, eller om hon verkar nedstämd, ska jag fråga henne hur hon mår.
"Det är bra"
Fast jag vet att det inte är bra. Jag ska fråga hur hon egentligen mår.
Och om hon berättar, misslyckas hon inte.
För jag vet att det blir bättre, ska jag säga. Släpp ut det. Jag dömer dig inte.
Hon kommer inte gråta för att hon är svag, hon gråter för att hon har varit stark för länge.
För man ska beundra folk som henne, som sätter andras behov framför sina egna.
Jag tycker det är fint.

Likes

Comments

Naken.

Jag kände bara nakenhet, tomhet. Minuten efter att tårarna hade torkat. Snoret slutat rinna. Kroppen slutat skaka. Med nakenhet menar jag inte att jag hade tagit av mig några kläder. Jag hade haft vartenda klädesplagg på mig, men ändå var det, det första som slog mig. Jag hade visat mig naken.

Jag berättade för dig hur jag kände. Inte ett enkelt svar på "hur mår du?" där jag för det mesta alltid ljög. Mina innersta tankar, känslor. Tankar som man inte ska tänka. Känslor som kanske förknippas med sorg. Att jag var trasig. Du verkade förstå, eller så var det bara ett spel. Ett slags spel där du kunde samla fördelar. Fördelar som du senare kom att använda för att knäcka mig. Det visade jag inte, för jag är van att gömma saker. Bygga upp murar. Ett fake skratt, självironi och självsäkerhet.

Jag berättade allt för den enda jag kunde lita på, den som jag skulle kunna amputera armen för, utan tvekan, utan bedövning. Här! Ta andra handen när du ändå håller på!

Jag öppnade mig helt. Men du använde det mot mig. Min klippa jag lutade mig emot när livets motgångar försökte rubba mig. Mitt ljus i tunneln. Min räddning.

Salt kan se ut som socker.

Skenet kan bedra.

"Det gör inget"

Fast det gjorde ju det.

En gång trasig, alltid trasig.


Likes

Comments