​Man måste kämpa varje dag. Vakna upp, kliva upp och göra det bästa man bara kan. Pressar man inte sig själv att ta sig framåt kommer man stå still. Så enkelt är det. Bara genom att göra något litet varje dag som tar dig närmre dit du vill i livet så kommer underverk att ske. Jag är ett levande bevis på det. Man måste på något vis bara se sin egen potential och inte under några omständigheter jämföra sig med någon annan. Andras framgång får inte få dig att ta ett kliv tillbaka i din egen. Bara för att någon annan redan tagit sig långt, nått sin framgång, innebär inte det att du inte kommer kunna ta dig minst lika långt. Jag har inte tagit mig längst av exempelvis alla mina vänner, jag är inte den mest framgångsrika. Men jag vet hur långt jag tagit mig från där jag började. Och det räcker för mig. Och det räcker för att kunna glädjas för deras framsteg och framgång. Vilket gör mig till en bättre kompis. 

Och man vet aldrig, hur någon annan mår eller behöver gå igenom mentalt innan dom kliver upp ur sängen varje morgon och går till sitt bra:iga jobb, som är bättre betalt än mitt och får fler likes på instagram än vad jag någonsin fått. För Mitt värde ligger inte i någon annans händer. Jag sätter ju det själv. Och varje dag får man göra ett aktivt val att värdera sig själv högst av allt. Och i ett samhälle som är som gjort för att dra ner lite på allas självförtroende hela tiden så måste man påminna sig själv om vilken jävla stjärna man är. Och vad man kan åstadkomma här i livet om man bara ger sig fan på det. Det blir inte lättare sen, så gör det NU. Vad det än är du vill göra.  

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

B som i Beauty

Dessa är tre av mina absoluta favoritprodukter från Nuskin som jag jobbar med vid sidan av mitt jobb som personlig tränare. Jag kommer skriva en del om hudvård, skönhet och allmänt tjejiga grejer, och alla produkter kommer vara från Nuskin. Så håll i er! Dessa tre, tillsammans med många andra av deras produkter finns alltid i mitt badrumsskåp och används dagligen.

Vi börjar med tandkrämen ni ser på översta bilden. Den ger dig ljusare tänder utan att skada din emalj utan tar fram din naturligt vita färg och ger 24-timmars skydd emot plackbildning och karies, istället för ca 10-12 timmars skydd som en vanlig tandkräm ger. Den funkar verkligen! Och smakar dessutom mint/vanilj. Mmmhm.

Sen har vi lermasken. Den här produkten ÄLSKAR jag. Den jäkeln, som räddat min eviga blandhy som alltid varit oljig och torr på samma gång och finnar som kommer och går. Nu är min hy SÅ mycket mer balanserad och ett glow har uppstått. Den drar ut orenheter, och är sjukt effektiv mot finnar och rensar porer, vilket är GULD för mig, som alltid haft mycket synliga porer i min T-zon. Så pass att jag haft komplex för det, inte velat komma för nära pojkar man tyckt om exempelvis. Men NU! Har den här gjort att mina porer blivit så himla mycket mindre synliga. Den avlägsnar dessutom döda hudceller och tillför huden näring den behöver.

Sen avslutar vi med lip-glosset som plumpar dina läppar. Det passar perfekt att ha ovanpå ett läppstift eller liknande för att få den där sista finishen med både glans och extra put. Man blir galet pussvänlig med det här på! Efter ca 10 minuter ser du skillnad. Den innehåller dessutom massa nyttigheter och återfuktar dina läppar på absolut bästa sätt.

Riktiga jäkla stjärnprodukter! Dessutom ultrabra julklappar. Så vill du handla en julklapp eller två via mig, kommentera! Du kommer inte ångra dig.

M


Likes

Comments

Kärlek

Det var lördag. Jag hade nämnt ditt namn i messenger konversationen med min bästa vän tidigare på dagen. Jag hade redan tänkt på dig. Du har alltid varit ett samtalsämne i vår chatt. Vår dagliga konversation. Ett stående skämt, men alltid på dödligt allvar. Både jag och min vän har vetat det, men vi har skämtat om det hundra gånger om för att jag inte ska gå sönder på insidan varje gång ditt namn nämnts.

Jag hade inte sett dig sen i våras. Helt plötsligt fick jag syn på dig, och jag frös till is, samtidigt som det där brännheta pirret i bröstet spred sig ner i magen. Lyckan. Paniken. Förvirringen. Hur ser jag ut? Vad har jag på mig? Ska jag gömma mig? Eller ta tjuren vid hornen och bara göra det här nu? Möta dig? Alla går vi igenom det någon gång. Möta ett ex för första gången efter ett uppbrott.

Grejen är bara att det aldrig var ett uppbrott mellan oss. Det var aldrig ens någon början. Det vara blev. Det har alltid varit russian roulette där man inte vet om det kommer ta 2 dagar eller två månader tills nästa gång vi ses. Till nästa gång lusten faller in. Eller om vi inte kommer ses mer helt enkelt. Och utan slut finns inget uppbrott. Vi har bara inte setts och inte hörts.

I vimlet av folk såg jag snart inte bara dig. Jag såg henne också. Hon som inte var jag. Jag insåg där och då att jag någonstans förlitat mig på att det kommer bli jag ändå. Att det ändå skulle bli jag som var hon. Att jag alltid rättfärdigat allt vårt strul med att det kommer vara värt det, för att det kommer bli jag som blir hon. För trots allt, så har du varit hemma för mig. Din doft, ditt rum, ditt namn på skärmen. Alltid fått mig att le, eftersom jag vet att du tänkt på mig då. Din stora kropp och din tunga kroppsvikt ovanpå mig, att jag vet att min hand ska vara innanför din tröja och inte utanpå när jag ligger tättintill och smeker dig på bröstet och du mig på ryggen. Din röst och ditt skratt har alltid funnits där och alltid varit hemma. Sen jag var 17 år gammal. Det har gått så jävla lång tid. Hur kan så lång tid passera, så mycket hända, och jag inte blir hon?

Jag insåg att det är över nu. Vi kommer inte strula mer. Det slutar här och nu. Jag kommer inte längre nämna ditt namn i messenger konversationen med min bästa vän. Det skulle inte kännas rätt. Jag skulle bara känna mig tragisk om jag gjorde det en endaste gång till. Ditt namn är inte mitt att nämna. För du är inte min och kommer aldrig bli. Och jag kan inte ens skämta om det längre, för nu gör det bara ont och finns inte längre kvar.

Men du kom fram till mig. Nej, NI kom fram till mig. Hälsade ytligt, utan kram och hon och jag blev inte presenterade för varandra. Jag visste att ni skulle gå därifrån och du troligtvis skulle kalla mig "en gammal polare" när ni gått därifrån. Vi hade förvånansvärt trevligt under vårt möte, och jag fick iallafall ge intrycket av att vara en skön gammal polare. Avslappnad och lite kul sådär. Jag tänkte "bra jobbat maja, fan vad duktig du är nu" när vi stod där och skämtade lite. Jag höll huvudet högt och andades djupa andetag. Jag ville dö.

Jag hade inte mycket energi kvar den dagen efter det. Men då var det gjort, det där jobbiga mötet. Och nu behöver jag inte fundera mer på om vi kommer höras eller ses. Nu behöver jag bara komma över dig helt och hållet en gång för alla.

Likes

Comments

Allmänt

Bilder från min roadtrip till Malmö och Varberg med mamma. Mest för att komma bort lite. Har inte tagit mig någonstans på alldeles för länge. Och olikt mig var att jag inte längtade hem alls, och det brukar jag mer eller mindre alltid göra. Hem till min fina lägenhet och mina rutiner, för att känna att jag har "koll på läget". Men ska försöka komma ihåg att komma bort oftare, för att få lite andra intryck, göra annat, tänka på annat och få andas ordentligt. Ibland kan det kännas som att jag inte kan andas ordentligt hemma. Som att jag inte kan rensa tankarna, för allt samlas i den här staden ändå. Som om jag inte kommer loss. Samma gamla som både är det bästa jag vet, men också så jävla tråkigt och tröttsamt att jag vill kräkas. Jag älskar allt med mitt liv, även de delar som inte alltid är så bra, men samtidigt vill jag byta ut precis allt. Kan ni också känna så?

I Malmö och Varberg fick jag iallafall rensa tankarna, lägga bort telefonen för längre stunder än vanligt för att jag hellre umgås med familjen än kollar likes på instagram. Påminna mig själv om att frisk luft, nya intryck och de jag umgås med för stunden är hundra gånger viktigare än dom som är kvar i Uppsala. Vara i stunden. Inte oroa mig för vad som väntar när jag kommer hem. Jag måste lära mig att påminna mig själv vad som egentligen är viktigt, även när jag är hemma. Släppa sånt som egentligen inte spelar någon roll istället för att gröta ihop allt i mitt eget huvud.

Och varför är det egentligen så att man inte njuter av små stunder när man är hemma? Varför krävs det att man ska komma bort för att tycka att fika två gånger om dagen är en bra idé och njuta av varenda tugga av sin bulle? Varför inte äta lunch på Pinchos en torsdag när man är hemma också? Det tycker jag alla borde bli bättre på. Mer vardagslyx åt folket! Älskar vardagslyx. Oavsett om det är något så litet som att köpa en extra god proteinbar efter träningspasset bara för att man är så jävla värd det, eller öppna en flaska vin på en tisdag. Komma ihåg att belöna sig för allt det där man hela tiden presterar i sin vardag utan att ens tänka på det. Komma ihåg att ge en själv met cred för att man klarar av sin vardag, för det är inte så jävla lätt att klara av eller orka med alla gånger.


Kärlek,

M


Likes

Comments

Allmänt

Hej! Fysatan vad längesen det var jag skrev nu. Eller inte skrev, för skriver gör jag mer eller mindre varje dag. Mår så bra av det. Men längesen jag gjorde ett inlägg. Tror det var i april. Nu är jag hur som helst tillbaka. Och här kommer några bilder från senaste tiden. Ett quote som jag tycker är viktigt, jag efter ett svettigt träningspass och en bild på mitt vardagsrum.

Har redan avverkat dagens träningspass, blev ett ordentligt benpass. Nu blir det lunch, lite tid framför datorn för att jogga lite drömmar och sen har jag en PT klient senare. Pappa kanske vill köra ett pass också! 

Hörs sen, 

Likes

Comments

Kärlek

Av alla killar jag dejtat, så var du den största besvikelsen. Du var den som sårade mig mest. Och det vet du nog inte ens om, för jag är en sån som håller käften. Håller käften och försvinner, visar sin besvikelse genom att hålla käften. Ett budskap som tyvärr inte kommer fram till såna som du. Och med såna som du menar jag självupptagna, egocentriska människor som låtsas om att bry sig om andra men i slutet av dagen bara jagar bekräftelse och tar beslut som endast gynnar dig och ingen annan. Jag fattar att framgång har sitt pris, jag fattar att det innebär sena nätter och tidiga morgnar, jag fattar att det innebär att vara lite mer ensam än om man bara hade ett 9-5 jobb, måndag till fredag. Jag fattar att det gör en mindre tillgänglig än om ens enda plan en ledig dag var att möta grabbarna för en öl vid tre på Strandvägen 1, kanske gymma innan. Men att bli framgångsrik måste inte innebära att du är, eller har blivit en egopitt som bara försvinner när saker och ting inte passar dig. Som bara försvinner när DU har en dålig dag. Men som inte finns där för mig när jag har MIN dåliga dag. Så låtsas inte om att du är en sån som bryr sig. För det visade du tydligt att du inte är . Så jag behöver inte sätta upp dig på en piedestal, för det förtjänar du inte. Inte av mig, för mig sårade du. Mitt stöd i din framgång behöver du inte, för dig kvittar det. Jag har sårat mig själv många gånger när det kommer med killar, för att jag målat upp en bild i mitt huvud de inte kunnat leva upp till. Då är besvikelsen lika mycket mitt fel. Men så var det inte nu. Nu var det du som sa för mycket och gjorde för lite. Det var du som svek mig. Så fuck you. Jag hoppas innerligt att du tar dig dit du vill, för det förtjänar du. Men mig förtjänar du inte.

Likes

Comments

Allmänt

Jag är, och har väl egentligen alltid varit expert på att övertänka. Övertänka alla beslut, angående allt, både stort och smått. Mina kärleksförhållanden, min framtid, till och med vad jag ska äta till frukost vissa dagar känns som ett omöjligt val. Jag är en person som vill mycket, som har en vision om hur jag vill att mitt liv ska se ut, och en vision om hur jag ska må. Jag vet att jag är en person som är villig att jobba hårt för att komma dit.

Mitt problem har alltid varit att jag inte vetat hur jag ska ta mig dit. Jag inte vetat vilken väg jag ska välja för att nå mina mål. Ska jag plugga? Även fast jag tvivlar på att det är det jag vill göra, och har egentligen aldrig hittat en utbildning som känns hundra för mig? Är jag lat om jag inte sätter mig vid skolbänken? Det är ju så samhället ser ut nu för tiden. Att alla pluggar. Det känns så. Eller ska jag fortsätta jobba? Jag kommer ju inte speciellt långt om jag inte har en utbildning.

Framtiden har alltid varit ett känsligt ämne för mig. Jag har skämts över att jag inte vetat vad jag vill göra, och jag har känt mig lat som fortfarande inte pluggat upp matten efter tre, snart fyra, år sen studenten. Jag har känt mig konstig som inte börjat leva, när jag sett gamla kompisar välja väg i livet, börjat plugga ett program, börjat jobba på någon kul och spännande jobb eller rest jorden runt. Det känns som jag ligger efter i livet. Som att jag inte börjat leva. Det känns som att jag inte hittat motivation för att börja ta mig dit jag vill eftersom jag inte vetat vad jag vill satsa på. Det har resulterat i att jag stått still. Min ätstörning har stått i vägen mycket också. Den har tagit upp så otroligt mycket av min tid. Stått i vägen för att ta de val som kanske skulle tagit mig längre.

Däremot har jag kommit på vad jag vill göra nu. Jag vet vad jag vill fylla mina dagar med. Och jag känner mig så jävla stark i att jag vet att jag kommer göra allt jag kan, göra mitt allra bästa, för att komma dit. Jag har mål. Det har jag inte haft på så jävla länge. Och utan mål kommer man ingenstans. Det tar olika lång tid för alla att hitta sin väg. Vissa vet vad dom vill göra redan innan de gått sista dagen i skolan. Vissa tror att dom vet, men det visar sig vara något annat och man måste ta om det från början. Vissa glider in på något man tror är tillfälligt, men det visar sig vara precis perfekt och man är kvar där resten av sin karriär. Eller så vet man aldrig riktigt vad man vill göra, men tar sig dit man vill ändå. Jag har inte tagit mig någon bit på vägen alls egentligen, jag har bara tagit mitt första kliv. Men jag tror att det är det största, viktigaste, modigaste klivet av alla steg jag kommer behöva ta.

Jag vill skriva, jag vill föreläsa, jag vill vara entreprenör, jag vill göra flera saker samtidigt, Jag vill ha ett rikt liv, där jag får gräva djup i mig själv och i människor runt omkring mig. Där jag har utrymme för att knyta band, skapa nya relationer. Jag vill skriva lite till, jag vill skriva min första bok, min andra, min tredje.

Jag har skrivit ner mina mål. Och jävlar, jag ska jag ta mig dit.

Likes

Comments

Kärlek

Det här är bilder från när jag var på Gotland sommaren 2015 . Jag var där med mina föräldrar och lite vänner till familjen. Men det var inte tanken. Tanken var att han skulle vara där, med mig. Han med stort H, och som jag spenderat alla lediga dagar och helger med hela sommaren. Han som jag spenderat midsommar med, han som jag sov så gott bredvid, som jag kände mig trygg med. Han som fick mig att skratta. Han som varit en självklarhet sen första dejten och inte någonsin hade behövt jämföras med någon annan, för han var en kategori för sig. Spelade inte i samma liga som alla andra. Han som jag såg upp till, och var stolt över. Tanken var att han skulle vara där. Men det var inte så. Han hade backat innan väskan hade packat. En del av mig undrar ifall han visste att han inte skulle följa med redan när jag frågade första gången. Även om något som liknade ett ja, hördes från honom.

Jag ville inte följa med till Gotland efter det. Jag skämdes över att berätta att han, med stort H, hade dumpat mig och att jag ännu en gång skulle komma ensam till en familjesemester. Men vad skulle jag göra hemma? Lika bra att ta väskan som jag redan packat och sätta mig på den där färgan med mamma och pappa. Det blev som en terapi. Njuta så mycket som möjligt av solen, ta långpromenader, gå på loppisar, fika minst två gånger om dagen och försöka tänka på annat. Och för att jag ville lägga upp bilder på Instagram och visa honom att jag minsann kunde leva livet ändå, utan honom. Att mitt liv var lika viktigt som hans. Mitt liv som jag inte hunnit visa honom än, utan hade tänkt att jag skulle visa honom på Gotland. Där vi skulle lära känna varandra på riktigt. Jag kommer ihåg hur arg jag var på honom. Att han aldrig gav mig chansen att visa hela mig och allt det jag är för honom. Men nu skulle jag visa honom Maja 2.0, livet efter honom.

Jag har en tendens att göra så. Att så fort som möjligt efter ett avslut vilja förändra, förbättra och göra så mycket nytt som möjligt med mig själv och mitt liv. Allt för att få känna och säga att han inte längre känner mig. Han kände bara den jag var när jag var med honom.

Det är ett fenomen. Att med tiden förändras allt. Att en människa man kan ligga panna mot panna med flera nätter i sträck, sova gott bredvid oavsett om det är för kallt, för varmt eller för trångt i sängen. Att man kan stå i hallen, krama varandra länge och kyssas hejdå som varandras. För att sedan efter ett telefonsamtal lägga på och ingen ringer upp igen.

Jag kommer också ihåg hur mycket jag saknade honom. Att oavsett vad vi var på för utflykt, vad vi fikade någonstans, eller vilken strand vi låg på, så önskade jag alltid att han hade varit med. Det var ju tanken.

Jag kommer ihåg att jag tänkte på tåget hem från honom en gång tänkte att; "även om det inte blir vi, även om jag inte blir hans och han inte min på riktigt. Så är jag glad för det här. Jag är glad för honom. Jag är stolt över att ha fått vara hans, och han varit min. Även om det blir för en kort, kort stund."

Det hade kanske aldrig blivit vi ändå. Men det betyder inte att jag inte saknade, eller att jag inte får sakna än idag. Även om jag gått vidare, för det gör man ju. Man går vidare, mest kanske för att man inte har något annat alternativ. Så saknar jag att få ett sms från honom, saknar jag hans humor, saknar jag hans armar runt min midja. Jag saknar hissfärden där man snabbt fixade det sista; hår, läppar och doft, och jag saknar pirret som for genom kroppen när jag plingat på hans dörr.

Jag saknar honom för jag vet vilken fantastisk människa han är. Och att han fortsätter vara lika fantastisk, även utan mig. Och då gjorde det mig så ledsen. För just där och då kände jag mig inte lika fantastisk utan honom.

Så även om man har gått vidare och det var längesen så är det okej att sakna. Sakna någon och något som man tyckte om så himla himla mycket. Sakna allt det där som var tanken.

Likes

Comments

Allmänt

Jag är trött på att låtsas, förneka, låtsas som ingenting, ljuga och trampa vatten. Det är dags. Dags att hitta balansen, dags att stå stabilt på båda mina fötter och lära mig att älska mig själv. Precis så som jag är. Inte börja älska mig själv om minus 5 kilo, inte börja älska mig själv med längre, blondare eller tjockare hår. Inte börja älska mig själv med bättre hy, inte börja älska mig själv när jag har en bättre ekonomi och mer pengar på kontot, inte börja älska mig själv när jag bestämt mig för vad jag ska göra när jag blir stor, utan börja älska mig själv här och nu. För allt det jag redan är. Allt jag redan gjort i mitt liv, bra som dåligt. Och det är dags att förlåta mig själv för det jag fuckat up. Och komma ihåg att det inte är försent att ändra riktning, för det är aldrig försent att börja om, även om det är lätt att glömma det ibland. Men det är hög tid att börja göra de rätta valen, för trots allt så ska jag leva det här livet med mig själv, min kropp och min själ. Och jag måste göra allt det jag kan för att jag ska må bra, och vara lycklig. Resten är sekundärt. För allt börjar med mig.

Likes

Comments

Jag vill skriva om det här ingen vågar säga högt, berätta om eller vågar släppa ut. Jag vill skriva om det där som ofta äter upp en inifrån. Jag vill skriva om allt det där som är tabu, och som bara är så jävla jobbigt. Jag vill skriva om alla dagar i veckan, inte bara glammiga fredagskvällar eller lördagsbruncher. Jag vill skriva om tisdag förmiddag, när man tvivlar på om man orkar ta sig igenom den här dagen eller inte, om torsdag kväll när ångesten bara kommer och tar en och man inte hinner säga nej innan den slukat en. Jag vill skriva om de dagar man inte orkar ta tag i livet, eller någon av de saker som står på ens "to do" list och istället spenderar dagen på soffan, ångestfylld och olustig, för att man helt enkelt inte vet vad man "borde" göra. När man inte vet vad "att vara snäll mot sig själv" innebär. När man inte orkar bestämma vilken ordning man ska göra saker, när att bestämma sig för vad man ska äta helt plötsligt blir en kamp inombords och det hinner gå 20 minuter och 23 kylskåpsöppningar innan man kommit fram till vad man vill äta. Ändå känns det inte heeelt bra. Jag vill skriva om de dagar, kvällar, nätter och stunder i livet man går miste om, bara för att man har den där jävla ätstörningen. Den där som fuckar upp precis allt.


Mitt mål med den här bloggen, mitt mål med mitt skrivande, och med alla mina framtida inlägg är att vara så ärlig som jag möjligtvis bara kan. Våga skriva ALLT. För jag vägrar tro att jag är ensam om det här. Och jag vill inte att någon ska känna sig ensam om det, såsom jag har gjort. Jag vill få fler att våga öppna upp sig om sitt tillstånd, om sina egna känslor, tankar, och om sig egen ångest. Om det som är tabu, till och med för sig själv.

Likes

Comments