Kärlek

Av alla killar jag dejtat, så var du den största besvikelsen. Du var den som sårade mig mest. Och det vet du nog inte ens om, för jag är en sån som håller käften. Håller käften och försvinner, visar sin besvikelse genom att hålla käften. Ett budskap som tyvärr inte kommer fram till såna som du. Och med såna som du menar jag självupptagna, egocentriska människor som låtsas om att bry sig om andra men i slutet av dagen bara jagar bekräftelse och tar beslut som endast gynnar dig och ingen annan. Jag fattar att framgång har sitt pris, jag fattar att det innebär sena nätter och tidiga morgnar, jag fattar att det innebär att vara lite mer ensam än om man bara hade ett 9-5 jobb, måndag till fredag. Jag fattar att det gör en mindre tillgänglig än om ens enda plan en ledig dag var att möta grabbarna för en öl vid tre på Strandvägen 1, kanske gymma innan. Men att bli framgångsrik måste inte innebära att du är, eller har blivit en egopitt som bara försvinner när saker och ting inte passar dig. Som bara försvinner när DU har en dålig dag. Men som inte finns där för mig när jag har MIN dåliga dag. Så låtsas inte om att du är en sån som bryr sig. För det visade du tydligt att du inte är . Så jag behöver inte sätta upp dig på en piedestal, för det förtjänar du inte. Inte av mig, för mig sårade du. Mitt stöd i din framgång behöver du inte, för dig kvittar det. Jag har sårat mig själv många gånger när det kommer med killar, för att jag målat upp en bild i mitt huvud de inte kunnat leva upp till. Då är besvikelsen lika mycket mitt fel. Men så var det inte nu. Nu var det du som sa för mycket och gjorde för lite. Det var du som svek mig. Så fuck you. Jag hoppas innerligt att du tar dig dit du vill, för det förtjänar du. Men mig förtjänar du inte.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Allmänt

Jag är, och har väl egentligen alltid varit expert på att övertänka. Övertänka alla beslut, angående allt, både stort och smått. Mina kärleksförhållanden, min framtid, till och med vad jag ska äta till frukost vissa dagar känns som ett omöjligt val. Jag är en person som vill mycket, som har en vision om hur jag vill att mitt liv ska se ut, och en vision om hur jag ska må. Jag vet att jag är en person som är villig att jobba hårt för att komma dit.

Mitt problem har alltid varit att jag inte vetat hur jag ska ta mig dit. Jag inte vetat vilken väg jag ska välja för att nå mina mål. Ska jag plugga? Även fast jag tvivlar på att det är det jag vill göra, och har egentligen aldrig hittat en utbildning som känns hundra för mig? Är jag lat om jag inte sätter mig vid skolbänken? Det är ju så samhället ser ut nu för tiden. Att alla pluggar. Det känns så. Eller ska jag fortsätta jobba? Jag kommer ju inte speciellt långt om jag inte har en utbildning.

Framtiden har alltid varit ett känsligt ämne för mig. Jag har skämts över att jag inte vetat vad jag vill göra, och jag har känt mig lat som fortfarande inte pluggat upp matten efter tre, snart fyra, år sen studenten. Jag har känt mig konstig som inte börjat leva, när jag sett gamla kompisar välja väg i livet, börjat plugga ett program, börjat jobba på någon kul och spännande jobb eller rest jorden runt. Det känns som jag ligger efter i livet. Som att jag inte börjat leva. Det känns som att jag inte hittat motivation för att börja ta mig dit jag vill eftersom jag inte vetat vad jag vill satsa på. Det har resulterat i att jag stått still. Min ätstörning har stått i vägen mycket också. Den har tagit upp så otroligt mycket av min tid. Stått i vägen för att ta de val som kanske skulle tagit mig längre.

Däremot har jag kommit på vad jag vill göra nu. Jag vet vad jag vill fylla mina dagar med. Och jag känner mig så jävla stark i att jag vet att jag kommer göra allt jag kan, göra mitt allra bästa, för att komma dit. Jag har mål. Det har jag inte haft på så jävla länge. Och utan mål kommer man ingenstans. Det tar olika lång tid för alla att hitta sin väg. Vissa vet vad dom vill göra redan innan de gått sista dagen i skolan. Vissa tror att dom vet, men det visar sig vara något annat och man måste ta om det från början. Vissa glider in på något man tror är tillfälligt, men det visar sig vara precis perfekt och man är kvar där resten av sin karriär. Eller så vet man aldrig riktigt vad man vill göra, men tar sig dit man vill ändå. Jag har inte tagit mig någon bit på vägen alls egentligen, jag har bara tagit mitt första kliv. Men jag tror att det är det största, viktigaste, modigaste klivet av alla steg jag kommer behöva ta.

Jag vill skriva, jag vill föreläsa, jag vill vara entreprenör, jag vill göra flera saker samtidigt, Jag vill ha ett rikt liv, där jag får gräva djup i mig själv och i människor runt omkring mig. Där jag har utrymme för att knyta band, skapa nya relationer. Jag vill skriva lite till, jag vill skriva min första bok, min andra, min tredje.

Jag har skrivit ner mina mål. Och jävlar, jag ska jag ta mig dit.

Likes

Comments

Kärlek

Det här är bilder från när jag var på Gotland sommaren 2015 . Jag var där med mina föräldrar och lite vänner till familjen. Men det var inte tanken. Tanken var att han skulle vara där, med mig. Han med stort H, och som jag spenderat alla lediga dagar och helger med hela sommaren. Han som jag spenderat midsommar med, han som jag sov så gott bredvid, som jag kände mig trygg med. Han som fick mig att skratta. Han som varit en självklarhet sen första dejten och inte någonsin hade behövt jämföras med någon annan, för han var en kategori för sig. Spelade inte i samma liga som alla andra. Han som jag såg upp till, och var stolt över. Tanken var att han skulle vara där. Men det var inte så. Han hade backat innan väskan hade packat. En del av mig undrar ifall han visste att han inte skulle följa med redan när jag frågade första gången. Även om något som liknade ett ja, hördes från honom.

Jag ville inte följa med till Gotland efter det. Jag skämdes över att berätta att han, med stort H, hade dumpat mig och att jag ännu en gång skulle komma ensam till en familjesemester. Men vad skulle jag göra hemma? Lika bra att ta väskan som jag redan packat och sätta mig på den där färgan med mamma och pappa. Det blev som en terapi. Njuta så mycket som möjligt av solen, ta långpromenader, gå på loppisar, fika minst två gånger om dagen och försöka tänka på annat. Och för att jag ville lägga upp bilder på Instagram och visa honom att jag minsann kunde leva livet ändå, utan honom. Att mitt liv var lika viktigt som hans. Mitt liv som jag inte hunnit visa honom än, utan hade tänkt att jag skulle visa honom på Gotland. Där vi skulle lära känna varandra på riktigt. Jag kommer ihåg hur arg jag var på honom. Att han aldrig gav mig chansen att visa hela mig och allt det jag är för honom. Men nu skulle jag visa honom Maja 2.0, livet efter honom.

Jag har en tendens att göra så. Att så fort som möjligt efter ett avslut vilja förändra, förbättra och göra så mycket nytt som möjligt med mig själv och mitt liv. Allt för att få känna och säga att han inte längre känner mig. Han kände bara den jag var när jag var med honom.

Det är ett fenomen. Att med tiden förändras allt. Att en människa man kan ligga panna mot panna med flera nätter i sträck, sova gott bredvid oavsett om det är för kallt, för varmt eller för trångt i sängen. Att man kan stå i hallen, krama varandra länge och kyssas hejdå som varandras. För att sedan efter ett telefonsamtal lägga på och ingen ringer upp igen.

Jag kommer också ihåg hur mycket jag saknade honom. Att oavsett vad vi var på för utflykt, vad vi fikade någonstans, eller vilken strand vi låg på, så önskade jag alltid att han hade varit med. Det var ju tanken.

Jag kommer ihåg att jag tänkte på tåget hem från honom en gång tänkte att; "även om det inte blir vi, även om jag inte blir hans och han inte min på riktigt. Så är jag glad för det här. Jag är glad för honom. Jag är stolt över att ha fått vara hans, och han varit min. Även om det blir för en kort, kort stund."

Det hade kanske aldrig blivit vi ändå. Men det betyder inte att jag inte saknade, eller att jag inte får sakna än idag. Även om jag gått vidare, för det gör man ju. Man går vidare, mest kanske för att man inte har något annat alternativ. Så saknar jag att få ett sms från honom, saknar jag hans humor, saknar jag hans armar runt min midja. Jag saknar hissfärden där man snabbt fixade det sista; hår, läppar och doft, och jag saknar pirret som for genom kroppen när jag plingat på hans dörr.

Jag saknar honom för jag vet vilken fantastisk människa han är. Och att han fortsätter vara lika fantastisk, även utan mig. Och då gjorde det mig så ledsen. För just där och då kände jag mig inte lika fantastisk utan honom.

Så även om man har gått vidare och det var längesen så är det okej att sakna. Sakna någon och något som man tyckte om så himla himla mycket. Sakna allt det där som var tanken.

Likes

Comments

Allmänt

Jag är trött på att låtsas, förneka, låtsas som ingenting, ljuga och trampa vatten. Det är dags. Dags att hitta balansen, dags att stå stabilt på båda mina fötter och lära mig att älska mig själv. Precis så som jag är. Inte börja älska mig själv om minus 5 kilo, inte börja älska mig själv med längre, blondare eller tjockare hår. Inte börja älska mig själv med bättre hy, inte börja älska mig själv när jag har en bättre ekonomi och mer pengar på kontot, inte börja älska mig själv när jag bestämt mig för vad jag ska göra när jag blir stor, utan börja älska mig själv här och nu. För allt det jag redan är. Allt jag redan gjort i mitt liv, bra som dåligt. Och det är dags att förlåta mig själv för det jag fuckat up. Och komma ihåg att det inte är försent att ändra riktning, för det är aldrig försent att börja om, även om det är lätt att glömma det ibland. Men det är hög tid att börja göra de rätta valen, för trots allt så ska jag leva det här livet med mig själv, min kropp och min själ. Och jag måste göra allt det jag kan för att jag ska må bra, och vara lycklig. Resten är sekundärt. För allt börjar med mig.

Likes

Comments

Ångest och ätstörning

Jag vill skriva om det här ingen vågar säga högt, berätta om eller vågar släppa ut. Jag vill skriva om det där som ofta äter upp en inifrån. Jag vill skriva om allt det där som är tabu, och som bara är så jävla jobbigt. Jag vill skriva om alla dagar i veckan, inte bara glammiga fredagskvällar eller lördagsbruncher. Jag vill skriva om tisdag förmiddag, när man tvivlar på om man orkar ta sig igenom den här dagen eller inte, om torsdag kväll när ångesten bara kommer och tar en och man inte hinner säga nej innan den slukat en. Jag vill skriva om de dagar man inte orkar ta tag i livet, eller någon av de saker som står på ens "to do" list och istället spenderar dagen på soffan, ångestfylld och olustig, för att man helt enkelt inte vet vad man "borde" göra. När man inte vet vad "att vara snäll mot sig själv" innebär. När man inte orkar bestämma vilken ordning man ska göra saker, när att bestämma sig för vad man ska äta helt plötsligt blir en kamp inombords och det hinner gå 20 minuter och 23 kylskåpsöppningar innan man kommit fram till vad man vill äta. Ändå känns det inte heeelt bra. Jag vill skriva om de dagar, kvällar, nätter och stunder i livet man går miste om, bara för att man har den där jävla ätstörningen. Den där som fuckar upp precis allt.


Mitt mål med den här bloggen, mitt mål med mitt skrivande, och med alla mina framtida inlägg är att vara så ärlig som jag möjligtvis bara kan. Våga skriva ALLT. För jag vägrar tro att jag är ensam om det här. Och jag vill inte att någon ska känna sig ensam om det, såsom jag har gjort. Jag vill få fler att våga öppna upp sig om sitt tillstånd, om sina egna känslor, tankar, och om sig egen ångest. Om det som är tabu, till och med för sig själv.

Likes

Comments