Först och främst måste jag säga WOW! Inlägget om min och Musses olycka har i skrivandets stund blivit läst av 855 olika personer, nytt personbästa för den här bloggen! Jag är såklart tacksam för att så många läste, men jag hade såklart önskat att det var under lite trevligare omständigheter!
Anyways.. Tack för att ni läste!

Något mer som jag är väldigt tacksam över är mitt kloka beslut att rida in Stardust som tvååring. Det finns fortfarande haters och tvivlare, men jag är väldigt nöjd över de beslutet. Jag har varit ganska lyckligt lottad över att få en sådan häst som Stardust. Han har varit lätt hela vägen och det är jag jätteglad över. Men vägen hit har vi ändå fått jobba för och något jag rekommenderar alla är att börja träna basic saker med fölen så fort som möjligt, när du sedan står där med en envis och trotsig treårig på över 400kg kommer du vara glad över att du tog de viktigaste diskussionerna när den var ett litet föl.

Stardust fick lära sig efter bara någon dag på jorden vilka regler som gällde och vem som var bossen i vårat förhållande. Idag när han är i trotsåldern och blivit tre år gammal är jag glad över att våra hetaste diskussioner är om han ska gå ut löst genom dörren när vi ska träna eller om jag faktiskt måste leda honom, och hurvida man sparkar efter bilar eller inte. Ni förstår hur komplicerat liv vi har det.. visst ifrågasätter han alla andras åsikter och beslut exakt hela tiden, men mig ifrågasätter han aldrig. Säger jag nej så är det nej. Inget vi pratar mer om efter de. Han bråkar sällan med mig under passen och till 98 % av tiden vi tillbringar tillsammans så gör han snällt det jag ber honom om.

Idag ställde han sig i dörröppningen och stod kvar där flera minuter och funderade på om ha. Verkligen ville jobba idag eller inte. Han är en arbetsnarkoman (något jag fick räkna med när jag korsade travare med quarter) så han vill nästan alltid träna, men han måste ju spela svårflörtad ibland.

Den som planerade hur gårdarna skulle ligga i våran by borde ha ett pris på sitt huvud. Våran gård ligger helt fel! Vi har bara bilvägar och andra människors mark runt oss. För att komma till de få ridvägarna som finns i våran by måste jag rida ca en km på en asfalterad bilväg som är ganska smal och ofta kör det traktorer, grävmaskiner och stora bilar på den vägen. Som om det inte vore nog med trafiken så är det promt tvunget att bo massor (jag menar verkligen massor) av hästar och ponnysar i hagar längs med halva vägen ner till ridvägarna, ofta tillochmed på båda sidorna om vägen. Att rida förbi där på Stardust är en utmaning. Stardust är social och vill gärna hälsa och smaka på alla, och leker de andra i hagen måste han ju också vara med. Han går och spänner sig i en halv km, gör ingenting, men spänner sig och kan inte riktgt fokusera på något annat än hästarna och ponnysarna runt omkring. Idag hade vi även turen att det kom först en bil bakifrån när vi vad vid ponnysarna. Stardust visade tydligt att bilar minsann inte skulle se hans röv och hotade med att vända rumpan mot bilen och sparka med ena bakbenet i luften. Note to self, träna mer på att inte döda bilar. Sedan när vi väl missar bilen kom det en hund ut bakom honom och skulle nosa på hans bakben. Stardust är hundsäker. Vi har haft hundar runt honom sedan han föddes. Men i situationen med allt annat runtomkring så var det ett modigt val av hunden att hälsa på Stardust. I sånna situationer är jag väldigt glad över att han vet vart gränsen går och vet att säger jag nej så är det nej. Alla kom som te var oskadda där ifrån!

Passet idag bestod av 30 min trav och galopp, men idag när det var töväder blev det över de lite blöta grusvägarna. Varierad terräng är viktigt för unghästens skelett och muskulatur och relativt ofarligt för en fullt frisk häst i lugnt och samlat tempo. De första skrittmimutrarna efter ett sådant pass nu när han inte är i sådan bra form ännu är väldigt långsamma. Han tar inte många steg i minuten och jag tror egentligen att han är ganska slut, men hela hästen lyser av nöjdhet. Han älskar som sagt att jobba så för honom är ett sådant pass väldigt roligt med massor av nya grejer att titta på. Sakta men säkert kommer energin tillbaka och när vi väl är hemma är det som om inget har hänt.

Stardust är ju som sagt ett projekt. Vi följer absolut inga som helst normer inom hästvärlden utan kör stenhårt på erfarenhet, sunt förnuft och saker jag snappat upp av andra jag tycker lät bra. Framförallt ska det vara roligt att jobba. Jag dokumenterar alla pass och grejer runt passet varje dag och som en rolig grej delar jag med mig av våran träning här. Jag säger alltså inte att detta är ett dugg beprövat och det passar inte alla, men någon dag hoppas jag att vi ska ha kommit så pass långt att vi får dela med oss av vårat budskap: våga sticka ut, våga följa känslan och våga gå din egna väg

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nu är vi äntligen igång igen. Stardust har varit så uttråkad utan träningen så de första två dagarna trodde jag han skulle explodera av energi. Han bara steppade och taktade igenom de första passet, så pass två blev ett energibrännarpass. Alla vet att långsam jogging inte är ett dugg farligt för hästen, snarare ganska naturligt. Jag har nog aldrig varit med om en häst som uppskattat arbete som Stardust. Man kunde riktigt se hur lycklig han var efter sitt 30 min pass med jogging i skogen. För honom ser ett konditionspass just nu ut såhär: 1,5 km skritt, det är ju viktigt med att få igång alla muskler innan jobb, sedan 30 min trav och galopp i väldigt låg hastighet på lösa tyglar och sedan lika lång skritt hem för att varva ner musklerna. Han gillar verkligen att jobba så för honom är det perfekt. Hela han utstrålar nöjdhet efter arbetspassen, för mig är en nöjd häst den bästa belöningen man kan få.

Igår var det vilodag. Stardust har 3 dagars veckor. Dag 1 är ett lugnare gymnastikpass, dag 2 är ett hårdare konditionspass och dag 3 är hans vilodag. Idag var det gymnastik på schemat. Jag vill att han ska tycka det är kul att träna och det ska alltid varit lätt. Så efter 1200 meter skritt körde vi ett gymnastikpass på långa tyglar med volter och serpentiner i både trav och galopp under 20 min. Eftersom han är en sådan stjärna som han är lyckades jag filma i jobbet. Dålig kvalitet, blåsigt och en ryttare med dålig kondis, så för allas skull har jag tagit bort ljudet. Jag har heller ingen aning om varför filmen blev uppochner, men det får ni leva med

Likes

Comments

Efter två långa dagar med kvällstrav och hemkomst mitt i natten som de första två arbetsdagarna efter gipset blev det onsdag. Onsdagen den 7 september 2016. Jag hade bara två turer och sista turen skulle jag köra min konvalescent. Han var påväg tillbaka efter en operation. Hästen var otroligt speciellt och de andra hade inte vågat rida honom där efter han stått på Box ganska länge, för han kunde vara lite dum. Jag var den enda som vågat anta utmaningen under hela sommaren. Han hade precis fått börja jogga och vi skulle ta en tur tillsammans med Fredde. Redan när vi svängde mot havet fick jag en dålig magkänsla. Jag fick en tanke i huvudet att jag inte skulle komma hel därifrån. När man får en sådan magkänsla hoppas man att den inte är sann. Man trycker undan den och kör ändå, för det kan inte vara sant. Såhär i efterhand önskade jag att jag lyssnat. Det var gammal havsbotten runt oss där vi körde med stora stenar, träd och taggbuskar. Vi körde på en smal grusväg och på ett ställe låg ett träd nere. Den hade gjort det hur länge som helst, men hästen min reagerade alltid starkt på det där trädet. På andra sidan grusvägen fanns en kohage inhängad med ståltrådsstaket. I det staketet var det ganska mycket ström. Jag är medveten om att hästen brukar hoppa åt sidan där så jag styr upp den närmare trädet för jag vill verkligen inte vara i närheten av staketet. Av okänd anledning tar hästen ett större skutt än vanligt och kastar sig rätt in i staketet. Han får en ordentlig stöt och hela min vagn hamnar i staketet. Hästen får panik och börjar skena. Jag hänger mig i vänster tömmen för att undvika att köra över Fredde och hästen han kör, men misslyckas. När vi halvt kör över Fredde hamnar jag i obalans och hänger med överkroppen åt höger utanför vagnen medans hästen fortsätter in på den gamla havsbotten i vild panik. Efter mig skriker Fredde "håll i för i helvete" något jag också gör. Jag slås mot träd, taggbuskar, och stenar med enbart min hjälm som skydd. Efter ett 40tal meter hamnar jag på något sätt under vagnen mellan hjulet och hästen, fortfarande hängandes i vänstertömmen. Jag blir sparkad, vart vet jag inte riktigt, och tappar taget och ramlar på tre stenar. Vi skenade i ca 50-60 km i timmen i ca 70 meter, 50 av dem var gammal havsbotten. Jag landar som sagt med ryggen och benen på stenar och missar en stor sten med huvudet (en sten jag redan slagit i med huvudet) jag har så ont att jag inte kan andas. Allt var så tyst och lugnt. Hade jag dött? Levde jag ens? Vart var min häst? Men så kom smärtan på riktgt. Snabb kom jag fram till att man nog inte hade ont när man är död, så jag levde nog.

Jag hade landat bredvid ett hus. Som tur var hade de som bodde i huset suttit på altanen och ätit frukost och hört att det va ett jäkla liv. Frun i huset kom utspringandes och jag hör Fredde ropa till henne "det ligger en tjej i skogen, jag vet inte om hon lever". Jag har drömt så många mardrömmar med den meningen ringandes i huvudet. Var det så illa? Hon kommer uppspringandes till mig som ligger gråtandes och kvidandes av smärta. Jag hade hunnit göra en snabbcheck och försökt ta mig upp, men jag kunde inte röra min högra fot, min högra höft gjorde så ont att det inte ens går att beskriva, så jag tog mig inte upp. "Hon lever!" Damen kom fram. "Jag har ingen telefon på mig" börjar hon säga och leta i sina fickor. Av någon anledning fårhagen fram min som jag hade i fickan och som turligt nog överlevt. Och så ringde hon ambulansen och till stallet. Min tanke blev gick direkt till hästen. Hade den kommit hem? Hur pass skadad var den? Hade den blivit påkörd på vägen? Larmcentralen beordrar henne att se till att jag är helt stilla och att ingen rör mig. Hon skulle även hålla mig vaken tills ambulansen kommer. Efter en evighet kommer en bil, men inte ambulansen utan freddes fru Frida. Jag skulle med tillbaka till stallet enligt henne och jobba igen. Jag är så tacksam över damen som stannat kvar och såg till att Frida inte fick med mig. Så när Frida inte får med mig till stallet börjar hon skälla. Ja själv kan knappt andas av smärtan och hon skället ut mig efter noter och säger att jag är oansvarig och försökte bara sabotera deras verksamhet. Jag måste ju fatta att hästen faktiskt har ägare och jag kan inte bara hålla på hur som helst. (Ska kanske tillägga att fyra av hästens ägare är kompis med mig på fb och någon av dem antagligen lär läsa detta och jag hoppas ni förstår att jag aldrig någonsin skulle göra detta med flit).

Tillslut kommer två ambulanser. Jag är ett prio1 höghastighetsfall så de skickade två. Direkt i med morfin och medicin mot illamående. Det hjälpte inte, i med mera. Och så började de klippa upp mina kläder. Även mitt huvud hade börjat göra ont på en specifik plats och det kändes kladdigt där, men det var inget värre än så tänkte jag själv. Jag berättade vart jag hade ont så skulle de få av mig skorna. Jag bara skrek rätt ut "RÖR INTE MIN SKO!" Lite försiktigt började de förklara att de måste ta av skon för att kunna sätta en spjäla på mitt ben. Helt utmattad och fortfarande i mycket smärta förklarar jag att när de drar i skon då drar de i mitt knä och höft som gör så inåtihelvete ont, men om de bars drog ner dragkedjan på skon gick det bra. Frida hade redan tagit min telefon vid de laget för att kolla igenom den så att jag inte hållit på med telefonen när olyckan hände, något som faktiskt är olagligt, hon hade ingen rätt att kolla min telefon, speciellt inte när jag inte kan försvara mig själv..

Tillslut får de på mig på båren och in i ambulansen och sirener och blåljus på. När man är hög på morfin och åker fort i en ambulans kan det tydligen se ut som om taket attackerar en, och det är skönt att det inte bara var jag som tyckte det. I ambulansen försvinner jag tre gånger. Antagligen var det choken i kombination med morfinet och utmattning som gjorde det, men jag hörde ambulanssjukvårdaren säga vid ett tillfälle "hon är inte längre vid medvetande, kan du köra fortare?"


När vi nästan är framme är jag vaken igen och hon som satt bak vid mig förklarar för mig att eftersom jag råkat ut för det jag gjort så skulle det vara ganska många människor inne och ta emot mig för de ville kolla allt samtidigt. Vi stannar men de vill inte riktgt öppna luckan. Då hör jag röster jag känner igen. En av hästens ägare, Stefan och Gloriants ägare Lennart står där och vill bekräfta att det se jag som var i ambulansen, men enligt lag får ju inte ambulanspersonalen släppa fram vem som, men efter att jag försäkrar dem om att jag känner personerna i fråga och att det är okej öppnar de och släpper ut mig. Det första jag gjorde var att be tusen gånger om ursäkt för hästen till Stefan. Han försäkrar mig om att det inte var någon fara med den och att jag skulle strunt i det just då utan bara fokusera på mig själv, det mest lugnande jag hört under hela dagen.

Inne på rummet va det säkert 10 läkare, sköterskor och dylikt som alla skulle undersöka mig samtidigt. Det enda jag har på mig i ambulansen är trosor, bh och linne, men inne på sjukhuset klipper de upp min bh med. De fick ge mig mer morfin för att ens kunna undersöka mig, jag hade så fruktansvärt ont. Jag fick kämpa för att hålla mig vaken. När läkaren väl undersöker min ryggrad börjar han nästan lite obekvämt förklara för mig att han måste undersöka svanskotorna med och inte kan göra det från utsidan. Jag var redan nerdrogad så jag brydde mig inte speciellt mycket, men för att alla ska förstå situation så kanske jag ska tillägga att två av mina hästägare fortfarande står i rummet när de klipper och kastar bort min bh och undersöker mig...

I väntan på röntgen försvinner jag igen, vaknar upp när jag röntgas, slocknar igen sekunderna senare och vaknar sedan upp i nästa röntgen när de ger mig kontrastvätska, och försvinner ur igen. Jag fick stanna kvar ett dygn på sjukhuset för observation i ett dygn och jag var knappt närvarande under hela den tiden. Jag fick knappt i mig mat, så borta var jag. Jag vaknade när de gav mig sprutor, försvann direkt igen. Jag hade tur. Jag klarade mig med två stygn i huvudet, gigantiskt blåmärke på höften och ett stort på knät och ett på lungan + en kraftig hjärnskakning och rivmärken i ansiktet efter taggbuskarna. Inte ett brutet ben, inte en spricka. Änglavakt är vad det kallas. Jag skulle ha brutit allt möjligt där i, men klarade mig med bara "småsaker". Jag är fortfarande öm i knät och höften. Höften är fortfarande mörkare på platsen blåmärket var på och en liten "lårkaka" påminner mig dagligen om den onsdagen. Såret i huvudet lämnade en bubbel som numera blivit min "tänkarbubbel" som jag inte riktigt kan låta bli när jag sitter och filosoferar. Olyckan lämnade mig med djupa sår i självförtroendet, eller ja, inte själva olyckan utan nog mest mina chefers agerande kring den. Men jag fick rehabilitera både knä och huvud en hel del efter. Att bara sitta och köra fort utan att vilja spy tog ett tag, men nu går i princip allt bra. Det enda jobbiga numera är att sitta på skalmen på 1åringarna när de tillåts kliva iväg och jag inte har någon kontroll. Då är jag genast tillbaka till onsdagen jag sent kommer glömma.

Så. Hur gick det med hästen då? Hästen fick en del sår och var inte öm men annars gick det bra med honom. Han tog ner ungefär 200meter staket som våran allt i allo fick ägna nästan en dag åt att laga. Hästen i fråga var min svarta fara. Devs Daredevil. Han är en av de få passhästar jag hade hos Perssons som jag fortfarande följer. Han bytte tränare en stund efter jag sagt upp mig och hos sin nya tränare har han gjort 3 starter som resulterat i 2 segrar och en andraplats! På lördag går fina Musse ut på V75 och jag lovar att jag kommer sitta framför tvn och hejja!

Till ägarna ber jag ännu en gång om ursäkt för olyckan även om jag tyvärr inte kunde eller kan göra något åt den. Jag följer honom som sagt fortfarande och jag är så glad att Joakim och Patricia hitta nyckeln till framgång, den jag hela tiden visste fanns där! Håller alla tummar och tår i världen för er på söndag och Musse, även om du numera blivit av med kulorna så är du fortfarande mina drömmars svarta hingst ❤️

Likes

Comments

De senaste veckorna har tvingat mig till att fundera på det. Vad anser jag är ett värdigt liv för mina hästar? Tycker jag att det är ett värdigt liv för mina hästar att äta medicin resten av livet? Tycker jag att det är ett värdigt liv att gå i en liten grusad hage ensam resten av livet? Tycker jag att det är okej att min tvååring vara kropp utvecklas som mest just nu står inne 14-16 timmar om dygnet? Tycker jag det? Vad är ett värdigt liv för mina hästar, enligt mig. Vi snackar inte en vecka, ett år utan resten av livet.


Rolas blodprover har testats. Allt har kollats igen. Levern hade blivit sämre. Så vi funderade på varför har levern blivit sämre? Veterinären gav mig tre alternativ.
1. Det kan bero på gifter som tex finns i mögelgift mögel som tex finns i gräset. Är det gifter så har Rola antagligen blivit överkänslig mot tex mögel. Är hon överkänslig får inte inte äta något som kan tänkas vara mögel i, dvs hon får inte äta gräs. Hon måste också gå själv så hon inte får någon konkurrens om maten, maten hon måste få så hon kan äta varje timme dygnet runt.
2. Det kan bero på PPID. Är det PPID (Chusings syndrom) så måste rola äta medicin varje dag i resten av sitt liv.
3. Tumörer.

Rola älskar sina kompisar i deras stora gräshagar. Hon blir deprimerad om hon inte får ha dem kring sig (vi har provat och hon blir verkligen deprimerad). Tycker jag det är okej att hon måste gå själv efter att ha spenderat 14 år med kompisar? Tycker jag att det är okej att hon bara får gå själv i en liten hage och aldrig mer ära gräs?
Är det PPID, tycker jag att det är schysst mot henne att ge henne mediciner varje dag, resten av hennes liv? Och för vems skull gör jag det? För hennes eller för min?
Hennes kropp håller på att stänga ner. Jag märker det. Den trötta tanten som står och hänger hela tiden, dom fryser utan tjocka täcken, hon orkar inte mer. Hennes kropp säger nej.

Så. Ska hon leva för att jag inte vill släppa taget om min bästa vän, eller ska hon leva för hennes skull? Är det ett värdigt liv att leva när kroppen stänger av och man inte ens orkar med sig själv längre?

Enligt mig så är det inte ett värdigt liv att aldrig mer få äta gräs. Enligt mig är det inte ett värdigt liv att gå själv i en liten grushage resten av livet. Enligt mig är det inte ett värdigt liv när hästen måste äta medicin varje dag resten av livet, för att kroppen ska fungera. Enligt mig är det inte ett värdigt liv hon kommer få eller har just nu i dag, trots jag gör allt jag kan för henne, för hon lider.

Rola är min bästa vän. Hon är mitt allt. Min prinsessa, min bebis, min ängel. Vi har haft en hel del otur, men samtidigt har hon gett mig så mycket lycka. Lycka i ett litet föl som blivit en fantastiskt fin häst. Hon har tagit med mig på vilda galopper och jag har fått lära mig en hel del om hästvård tack vare henne. Hon har gett så mycket glädje till min familj och för hennes skull har jag valt att dra pluggen. Hon ska inte behöva få lida mer. Det är hemskt, jag tycker verkligen det är svinjobbigt, för utan henne är inte jorden rund. Utan henne.. det finns inte. Men jag mår väldigt dåligt av att se henne trött, sjuk och lidande utan att kunna göra något. Så jag säger stopp. Ingen ska behöva leva ett liv som inte är värdigt. Hennes sista dag är inte bestämd, det är lite myndigheter och andra människor jag behöver prata med först, men den dagen är snart. Och fram tills dess tar vi dagen som den kommer, och lever som om det inte finns någon morgondag.

Likes

Comments

Igår var veterinären ute igen. Rola har efter en och en halv vecka blivit lite sämre igen. Hon har börjat bli trött och äter mindre, igen. Det har gått så bra nu i en och en halv vecka. Hon har gått upp i vikt och varit pigg, men den glädjen och lättnaden försvann fort. Så igår ringde jag veterinären igen. Efter att de kollat journalen och jag förklarat dagsläget bestämde hon sig för att komma ut redan på förmiddagen. Tanken var fler blodprov och tandkoll. Hon höll med om att hela situationen var konstig. Inga speciella symptom på något alls egentligen. Så hon började med de vanliga grejerna. Redan med en gång blev det inte bra. Rola hade 35,0 i Temp. För den som inte vet så ligger en hästs normaltemperatur på 37,2-38,2 grader. Så 35,0 är en rejäl undertemp. Hon hade då stått inne på gången utan täcke i en timma, inget som borde göra att hon får så låg temp. Hon lyssnade på hjärtat och hörde ett pyttelitet blåsljud på hjärtat, men enligt henne så ska ett så litet blåsljud inte ställa till något och hästen bör kunna användas som vilken annan häst ändå. När hon tröck på höger sida om buken reagerade hon lite på ett ställe, men bara två av tre gånger. Ur med lite blodprover för att kunna jämföra med proverna som togs vid första besöket. Efter en halvtimma tog hon tempen igen och då hade den sjunkit ytterligare till 34,5. Med Rolas personlighetsförändringar så är hon inte överdrivet rolig att ge spruta, men eftersom hon absolut inte är helt hundra i kroppen började vet. med en låg dos sedering inför tandkollen. Men såklart kämpade rola emot och det krävdes helt enkelt lite mera för att hon skulle bli trött nog för att kunna göra undersökningen av munhålan och tänderna. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag tar inte ut tandläkare varje år och kollar som alla böcker säger, jag kollar själv (både rola och Stardust är vana att jag pillar i munnen på dem, något som jag tycker man ska träna på från början) och går lite på magkänslan. Skulle jag märka att det inte stämde med munnen skulle jag aldrig tveka att ta ut ett proffs för att titta. Och jag kan stolt säga att vi fick massor av beröm för hennes fina tänder och väl skötta mun. Det enda hon såg som var konstigt var en rodnad under tungan som hon aldrig sett förut, och hon har jobbat som veterinär länge! Så massa bilder togs, minnet är ju bra men kort. Fler blodprover tog hon med, lite för att spara för att kolla upp saker hon inte kunde komma på med en gång, och så blir det eventuellt att testa för PPID och även kolla på hur hormonnivåerna ligger till. Svaren får jag imorgon.

Något som jag alltid tyckt varit lite löjligt och aldrig ens funderat på att göra med mina hästar förut är att väga deras mat. Fine om stallet jag jobbar för vill det, eller att jag tar hand om en häst som vill ha det så, men jag hade aldrig en tanke på att göra det själv, förens nu. Nu har jag börjat väga Rolas mat, bara för att se exakt hur mycket hon egentligen äter. Och eftersom jag inte gjort det förut har jag ingen hö-våg. Sååå, man tar vad man har. När vi väger lammen inför slakt så har vi en våg som vi hänger i taket, och den kan jag meddela funkar även till hästmat! Igår fick hon 24 kg hösilage att äta över natten och i morse var det 8 kg kvar. Veterinärerna är väldigt tydliga med att eftersom hon är så pass smal som hon är så måste hon äta minst 20kg om dagen. De andra två matvraken i stallet hade gladeligen satt i sig 20 kg under natten, men inte rola.. hon tittar inte ens på det på morgonen. Med tanke på Rolas tillstånd har det blivit många timmar inne, närmare bestämt 14 timmar ungefär. Det är inte optimalt för Stardust, men jag försöker göra det så bra jag kan för dem allihopa. Och om man ska dela upp antal kg/timme så bör rola äta 1,5 kg i timmen, men i nuläget äter hon bara lite mer än 1 kg i timmen. Så i natt blev det 25kg. Bara det är runt 25 så duger de. Jag svär till gudarna att jag gör allt som står i min makt för att få henne bra, men jag blir bara mer och mer gråhårig, och vi går bra fram och tillbaka i tillståndet. Jag hoppas verkligen att de hottar något, oavsett vad det är, för då vet jag! Det är nog värre att inte förstå och inte veta än att veta och ha en förklaring.

Likes

Comments

Provsvaren är tillbaka. Hon har inga jättemängder mask, men vi avmaskar ändå. Avmaskning mot spolmask och styngflugemaskar.


Styngflugor lägger sina ägg i hästarnas päls eller i manen på hästen, äggen sitter så pass hårt att det krävs lite kraft för att få bort dem, tex som när en häst kliar på sig själv eller någon annan med tänderna. Äggen hamnar då i munhålan och av någon anledning stannar de kvar där. Ska inte påstå att jag är jättepåläst om styngflugor utan detta är vad våran veterinär Maria sa.


Hon hade även pratat med en äldre veterinär som tyckte att det lät som om hon haft minikolik. För den som inte vet vad kolik är så är det ett samlingsord för magsmärtor. Så Rola kan ha haft kramper eller liknande i magen som gjorde så ont att hon blev helt hängig och slutade äta. Det skulle också kunna vara magsår. De vill ju såklart inte döma ut henne utan att de har uteslutit allt annat. Så nu fick vi avmaskningsmedel och magmedicin. Gastrogard heter medicinen och den ska hon få i 20 dagar. 6 svindyra sprutor. Så jag hoppas verkligen att de hjälper.


Provsvaren var exakt så som jag trodde de skulle vara. Att se dem igår var ändå som om ridån gick ner. Rola är en av de största och viktigaste delarna i mitt liv. Och med all otur som jag haft med mina hästar så vart det väldigt mycket för mycket. Jag har fortfarande en dålig magkänsla. Jag hoppas självklart på att allt blir bra nu, men jag vågar inte tro på det. Med tanke på personlighetsförändringarna de senaste året och många konstiga beteenden och saker som hänt så tror jag (hatar mig själv för att jag ens tänker detta) att hennes dagar är räknade. Men vi får låna henne ett tag till, och jag är lättad.


Likes

Comments

När jag kom hem efter min Stockholms weekend märkte jag att något inte stod rätt till med rola. Han hade tappat stor del av det lilla kroppsfettet hon haft och hon vägrade äta. Hon låg ner och sov nästan hela tiden och skakade. Jag tog febern på henne men 37,4 är varken för kall eller för varm. På med vintertäcket ändå eftersom hon skakade och avvakta. Tisdag morgon ville hon fortfarande inte äta och var ännu magrare. 38.0. Så när hon knappt ätit något alls under hela tisdagen gjorde jag iordning stallet och lät dem vara i varsin Box över natten så jag kunde se vad hon gjorde och inte gjorde. Rola har sedan tidigare problem med att stå stilla under längre tid då hennes ben svullnar upp, så numera är de alltid lindade på natten eller när vi åker transport. Så precis som alltid på kvällen gör jag iordning hästarna. Först Geisha och sedan Stardust. Under tiden jag gjort iordning de andra hade Rola lagt sig ner och vilat två gånger. Rola som aldrig i vanliga fall ligger ner när det är rörelse och liv runtomkring henne. Så när det väl blev hennes tur borstade jag igenom henne, kände noggrannare än någonsin igenom henne så att jag inte hittade något som kunde vara orsak till något, lade på täcke och började bandagera hennes ben. Efter kanske 10 minuter ståendes började hon skrapa med framhovarna. Eftersom hon är hon och hon dessutom inte mådde bra stod vi löst i boxen medans jag fixade henne. Och när jag lindat halva bakbenet viker alla fyra benen på sig och hon lägger sig raklång över boxen. Hon lade sig försiktigt så hon lade sig inte på mig, men väldigt tätt intill. Något är jättefel. Tillslut får jag upp henne. Magen låter, hon visar inte andra symptom på kolik eller liknande utan klarar av att hålla dig stilla på benen medans jag gör klart henne. Jag känner min häst väldigt väl. Hon har någon form av hatkärlek till mig. Hon skulle aldrig skada mig men ser ofta till att jag får jobba för henne. En frisk rola skulle jag få jaga i timmar i hagen, hon skulle aldrig lägga sig ner när jag är i närheten och aldrig någonsin när jag håller på med henne.


Så i onsdags ringde jag vet. Jag kände att jag hade avvaktat tillräckligt och hon blev bara stadigt sämre. Onsdag morgon fanns det ingen gnista kvar i ögonen. Hon var ännu mer orkeslös än kvällen innan och knappt ens tittat på maten. Boxen var vänd upp och ner på och nästan all halm var upptryckt mot väggarna. Rola är en väldigt renlig häst i vanliga fall. Hon brukar alltid ha ett fint täcke av halm över hela boxen och bajset i vatten/mathinken och längs med en vägg. Vet insisterade på att hon skulle vara ute en stund för att få upp aptiten. Men efter två och en halv timma gav vi upp och de fick gå in allihopa. Mina hästar är väldigt kärleksfulla med varandra och blir inte supernöjda om de är den enda som ska gå in. Rola har dessutom visat tidigare tecken på depression och blivit väldigt orolig när de andra fått gå ut och inte hon, och jag kan inte ha min tvååring inne 23 timmar om dygnet. Han växer, utvecklas sätter muskler för fullt, jag anser att inte låta speciellt bebisar få gå ute så mycket som möjligt i hagar de kan röra sig i, riskerar deras framtid. Jag tror att det kommer ha en negativ inverkan på dem när de blir äldre och jag gör allt för att få fram en hållbar häst. Så ut med hästarna och sedan vänta på vet.


Väl på plats undersökte vet Rola. Hon höll med om att hon var i riktigt dåligt skick, och inte för att vi inte tar hand om henne på ett bra sätt utan för att hon var någon form av sjuk. Slemhinnorna var gulnade vilket kan betyda att det är något fel på levern. Vet lyssnade på magen och konstaterade att den lät, men inte tillräckligt mycket. Både hon och jag konstaterade att det inte handlade om kolik, utan magen lät så lite eftersom hon inte åt. Äter man inte så bajsar man inte. Så vet kunde inte ta träckprov utan jag fick hoppas på att fått i sig något alls så det tillslut fanns något att ta prov på. Men massor av blodprov kunde hon ta som hon testade under eftermiddagen för allt möjligt. Det jag kunde göra själv är att hålla henne varm och försöka få henne att börja äta.. för det är ju lät.. på med innetäcke, halstäcke och vintertäcke och sedan ut igen med de andra, men bara några timmar.


För alla som inte känner Rola så ska jag berätta om Rolas relation med mat i vanliga fall. Hon är väldigt kräsen. Hon gillar absolut inte kladd. Betfor är gott men Melass är inte ätbart. Ena dagen går det bara att äta hösilage men dag två är det bara hö som häller. Byta pellets är inte heller acceptabelt. Inte hur som helst iallafall.


På onsdagseftermiddagen ringde vet tillbaka till mig. De hade testat proven för allt möjligt. Ett prov var lite utanför de normala, provet som kan indikera ett maskangrepp. Mask som hon inte bör ha med tanke på senaste avmaskningen och hagarna de går i. Alla andra prover var normala. Varför är hon då dålig? Vet gav två alternativ. Antingen är det mask, eller så är det en Tumör någonstans i kroppen. Vart kan de inte se om man inte är inne på en fin klinik och öppnar upp henne, ett alternativ jag tackat nej till.

1. hon är alldeles för svag för att ens transporteras härifrån enligt både mig och vet.

2. jag anser inte att det är rätt mot hästen att utsätta henne för all behandling och operationer osv som hon behöver genomgå för att klara det.

3. Inte ens vet tyckte det var optimalt. Inte för hästen och inte för mig.

Både vet och jag kom överens om att om det är tumör får rola somna in. Att få reda på att det är stor risk för att det är en tumör är inget besked man vill ha. Speciellt inte när det gäller en häst som är 14. En som är en av de viktigaste individerna i mitt liv. Hon är min bebis. Vi borde ha massa år kvar tillsammans. Onsdags kväll var en kväll full av tårar och en lång stund i boxen med Rolas huvud i min famn.


Torsdag morgon hade rola återigen knappt rört maten, men några tuggor hade gått i av höet. Två pyttesmå högst träck, räckte precis till två träckprov... frukosten tittade hon inte ens på. Det värsta som finns är inte när en häst dör. Det värsta dom finns är att se dem lida och se dem tyna bort. Att stå där maktlös och inte kunna göra något annat än att bara se på när de blir ett benrangel. Eftersom vet inte ville sätta varken dropp eller sond så är mitt jobb att få henne att äta. Kan säga att det går inte att tvinga en häst att äta, man får bara försöka erbjuda mat de tycker är gott och hålla tummarna. Torsdagskvällen åt hon för första gången på fyra dagar: 4 morötter och ett äpple. Liten segerdans när hästen äter 4 morötter och ett äpple. Dessutom orkade hon stå upp hela tiden när jag fixade henne.


Fredag morgon hände de som jag längtat efter så länge. Hon åt upp ett halvt kg pellets/müsli till frukost och hade ätit upp en stor del av höet under natten. Tårarna rann av lycka! Det är helt sjukt vad glad man kan bli av ett halvt kg pellets och halva högivan, men man börjar uppskatta de små sakerna i livet när man har en häst som är jättedålig! Och när Stardust skulle till hovis och få skor under eftermiddagen ville hon inte med in, hon som gått till mig hela veckan Såfort hon sett mig. Har heller aldrig varit så glad över att hon inte velat bli fångad. Och på kvällen var hon åt hon glatt upp eftermiddagspelletsen och kvällsmaten. Glädjen går som sagt inte att beskriva.


En pigg och vaken rola sprang ut i hagen och åt höet me helt okej aptit, iallafall om man jämför med tidigare i veckan. Boxen var som vanligt. Det är inte ofta det händer, men jag var så otroligt glad över att stå och mocka hennes Box. Ordentliga högar bajs, kisshögar och i princip all mat var borta. Segerdans.


Dock hela tiden påminner jag mig själv om att det spelar ingen roll om hon blir piggare, för visar det sig att hon har tumörer, då är det slutet oavsett hur hon mår. Sedan är det såklart en stor lättnad att hon äter och ser glad ut, men jag vill inte ta ut något i förskott. Även fast hon åt i morse betyder det inte att hon äter ikväll. Ett mål i taget. Jag njuter av tiden jag har henne och glädjen mig åt hennes förbättring och hoppas (det känns konstigt att säga det) att hon sv någon anledning blivit så nedsatt av ett parasitangepp. Jag verkligen hoppas att hon blir bättre och vi har många år kvar tillsammans

Likes

Comments

Något riktigt hemskt har hänt! från ingenstans blev det nästintill vinter. eller ja.. sen höst i alla fall. just nu sitter jag inne i "värmen" och försöker ta mig samman för en promenad till hundarna och ett lätt träningspass. Utanför fönstret blåser det så grenar och löv faller ner. Nordliga h-vetes vindar.. iskalla och går rakt igenom en. tiden för te/varm choklad i soffan under täcket framför en film i mysiga byxor och tjocktröjor är äntligen här. äntligen är ett ord man använder om man inte håller på med hästar... för hur mysigt det än låter så är det inte ett dugg lik verkligheten. nu är det tid för underställ, tjocka strumpor x 3 i de fodrade skorna. vinterstället måste letas fram och dammas av, tjocka mössor och hårband åker fram, halsduken får absolut inte glömmas! tjockvantarna som man känner sig otroligt klumpig i och ändå fryser ihjäl i.. ständigt rinnande näsa, snustorra läppar och ganska snart helt röd runt näsan och både snyta sig och snörvla svider/gör ont. kinderna behöver ingen rouge, de är röda nog ändå. när man väl sitter där på/bakom hästen har man så mycket kläder på sig att man inser ganska snart att blåser det tillräckligt mycket kommer vinden ta tag i mig och jag kommer blåsa iväg som en ballong och rulla över hela j*vla vägen som en köttbulle... alla täcken till hästarna ska fram. utetäcken, innetäcken, ridtäcken, skritttäcken, reflextäcken, fleecetäcken, halstäcken.. ständigt leriga hästar som såklart var tvungen att hitta just den där lilla sandfläcken som det kommit tre millimeter regn i lite för fort och nu är det ett perfekt lerbad. reflexer måste hittas fram till de sena eftermiddagarna man rider ut efter jobbet eller bara vill överleva jaktsäsongen med skjutgalna jägare i skogen. så efter en lång arbetsdag och ännu en lång kväll i stallet med den leriga hästen får man äntligen komma hem. det enda man gör då är att duscha sig varm (dvs skålla sig), äta något lite fort och sedan sova.. filmmys i soffan under täcket med en varmkopp te blir ungefär såhär: tre sekunder efter man satt på filmen ligger man i soffan sover väldigt bra medans teet blir kallt... vet inte hur många gånger jag fått höra att jag inte är en rolig människa att se på film med...


Inget fan av hösten.. märks det mycket eller? ;)


Igår gjorde jag min comeback bakom hästen. Såklart var jag tillbaka med hästen som startade mitt travintresse. Bobbo. en häst som kan göra i princip vad som helst och jag kommer ändå alltid känna mig helt trygg med honom. bästa killen, kommer alltid vara! på fredag så är det en månad sedan olyckan hände. olyckan som fortfarande orsakar smärta i knä och höft. eftersom det var en ganska traumatisk upplevelse så ska jag inte påstå att jag varit rädd för att köra.. utan snarare orolig för att det ska hända igen, för jag är helt säker på att nästa gång går det inte lika bra.. iallafall så behövde jag få köra en snäll häst en lugn tur utan att något hände så jag fick tillbaka lite självförtroende i min körning igen. så ut i skogen, bakom bästa hästen med bästa sällskapet. klumpen i magen försvann sakta men säkert. och som sagt. bobbo kan man alltid lita på. och att återvända till stället där allt startade behöver inte vara något negativt. jag behövde få komma till en trygg plats med personer som uppskattar mig och mina kunskaper och den jag är och bara få vara mig själv.

Tack så mycket för igår, bästa eftermiddagen i stallet jag haft på länge <3

jag sa ju att jag skulle lägga av med ridning. men tyvärr så har jag ju en liten kille på snart 3 år som fortfarande behövs hållas igång tills han hittar en ny bästa vän.. så med mina bästa vänner Knäskyddet, Voltaren, Alvedon och värmekudde så kan jag rida honom. jag har ont efter och när jag rider, men jag är så van att ha ont nu så det går. jag biter ihop och försöker tänka på något annat. så idag iallafall så var det dags för ett ridpass på liten huligan. nu har jag faktiskt fått leta fram understället. det skär i mig att behöva säga det.. men nu börjar helvetet med kylan. när kylan kommer så kommer smärtan.. så tjocka strumpor, vanliga ridstrumpor, långkalsonger, knäskydd, ridbyxor, undertröja, tshirt, tjocktröja, jacka, halsduk, hårband och handskar.. men we made it. skritt och travpass i solnedgången med träden svajande runt oss. men han kan han, min lille grabb. den som köper honom kommer inte ångra sig

Nu börjar jag med att varna känsliga läsare. det är inte äckligt men vissa kan känna obehag..


som sagt så är det snart en månad sedan olyckan. mitt knä för fortfarande ont. huden runt ärret i huvudet efter stygnen är otroligt könsligt och ömmar fortfarande när jag råkar komma emot det med fingret eller har håret fel. jag kan fortfarande inte ha byxor vars linning sitter där jag fick smällen på höften, och lårkakan följer mig fint. huden som var svart/blå/lila är numera gårvit aktig. men det går framåt. jag kan ju ha jeans och ridbyxor! det tog bara tre veckor...

bilden nedan är på hur höften såg ut 2 dagar efter olyckan och den andra bilden är tagen för 3 dagar sedan.

Likes

Comments

Under några veckor nu har mitt liv vänts upp och ner flera gånger om. under dessa veckor har vissa kommit in i mitt liv, rört om hela mig och även tagit sig ur mitt liv. saker har hänt som inte skulle ha hänt och ja.. det har varit kaos. men jag har fått tid att se vad som funkar och inte funkar.. och en sak som inte funkar är jag. min kropp vill inte, mitt hjärta är kluvet och jag har tagit ett beslut som absolut inte är lätt att ta. Jag har slutat på mitt jobb. Inte för att jag hatar det. men det är inte jag. jag måste sätta mig själv före allt och alla andra. mycket har hänt under tiden jag har varit här, allt har inte varit enkelt, roligt eller något man tar lättsamt på, men jag är tacksam för tiden som varit. det är inte lätt att lämna. jag lämnar 11 underbara individer som har varit mitt allt. jag gör det inte på ett enkelt sätt. inte utan tårar, för jag älskar dem, men jag gör det för det är en sak jag måste göra för att själv läka ihop och må bra. jag har fått mara med om så mycket otroligt på väldigt kort tid. saker som vinst i Breeders crownförsök, ett lopp som när vi väl var där jag inte ens trodde vi hade en chans på. jag har fått tagit hand om fina hästar som fått tillbaka glädjen i sitt jobb, men jag har också hjälp vissa med sig själva. med tillit och kärlek. jag har fått resa med mina bästa vänner runt halva sverige och fått stå där och säga "det där är min passhäst!" med stolt röst, men jag har också stått och kliat mig i huvudet för att jag inte förstått varför jag inte hittar nyckeln till hästen. jag har stått där med ånger och tårar rinnande ner för kinderna efter att det gått allt annat än bra. jag har fått känna känslan av att vara den enda någon vet, att få vara nummer 1 och saknad. jag har fått utvecklas både personligen och yrkesmässigt. så mycket har hänt. jag skulle kunna skriva i timmar, men ingen skulle orka läsa..


allting har ett slut. och tiden här är nu slut. med tårarna rinnandes ner för mitt ansikte så pussar jag dem hejdå. klappar dem en sista gång. tack bästaste gänget. tack för den här tiden och jag önskar er all lycka i helaste världen! <3



Likes

Comments

Jag fick en fråga för inte så länge sedan. en som gärna ville lära känna mig. efter att han berättat om sig själv frågade han "Och vem är Matilda då?". jag blev helt ställd. vem är jag? vad är de för fråga? så fick jag sätta mig ner och tänka riktigt länge innan jag kom på mitt svar och kunde skicka de tillbaka.. men det fick mig att fundera vidare.. jag har aldrig kunnat ge ett bra svar förut, så nu tänkte jag att jag skulle berätta lite vem jag egentligen är. jag känner lite spontant att detta får bära eller brista, men jag tar inte ansvar för vad ni läser från och med nu..

så vem är jag?

Jag är en väldigt privat person som tycker om att prata om det jag känner mig tryggast med, nämligen hästar. "suprise". jag har ett hjärta av guld som är full av plåster, stygn och blåmärken. Jag gillar inte när många människor vänder all uppmärksamhet mot mig, vill gärna vara lite anonym. Jag gillar att skratta, jag gillar inte mitt skratt, men skrattar man är man glad och jag tycker om att vara glad. För mig är livet Svart, Vitt och Grått. Antingen är jag glad, ledsen eller lite mindre nere. Antingen tycker jag om dig, eller så avskyr jag dig eller så avskyr jag dig lite mindre.. ja svart, vitt eller grått. Jag lever efter "ensam är stark", och enligt mig går det bäst då. när jag får vara ifred. jag har svårt att låta människor lära känna mig, och mitt jag som är begravt långt inne, låter jag dig komma nära är du en väldigt speciell person och har fått gå igenom många prov innan. När jag faller för någon faller jag hårt. både på gott och ont. Jag älskar hästarna mer än vad jag tycker om mig själv. jag älskar en utmaning, när det gäller hästar iallafall. jag tycker det är lättare att hänga med killar än med tjejer. . jag anser att bästa medicinen mot hjärtesorg är en snabb galopp över en lång sträcka. jag pratar hellre engelska än svenska. När jag var liten ville jag bli veterinär. jag sjunger julsånger på sommaren, har gjort det sedan jag var liten. sjunger och spelar dem så mycket att när oktober är över spyr jag galla över dem. jag älskar julen men hatar att fira den. min favoritfärg är rosa. Jag har svårt för att lita på människor. jag älskar bling på hästgrejer. jag är 163 cm lång. från början är jag mörkblond/råttfärgad med en skvätt av rödhårig, men jag trivs bäst med håret rödbrunt. jag älskar att sjunga, men kan absolut inte. jag suger på att dansa. KAN. VERKLIGEN. INTE. jag gillar att lyssna på Country, men bara till en viss gräns. min favoritserie är Greys Anatomy. jag har svårt att välja favoritfilm, men bland mina favoriter är "Allt för min syster", "the faults in our stars" och "Frozen". jag tycker inte om att prata i telefon och använder massor av emojis när jag skriver sms. jag är inte överförtjust i mat, men min favroitmat är nog ändå antingen Kebabbtallrik eller en saftig räksallad. min pizzaorder är alltid Hawaii med räkor. jag vill nog vara lite mer "ungdomlig" än vad jag är, bara det att jag inte är så bra på de. att beskriva mig själv är nog det svåraste jag vet. det brukar sluta med att jag säger "19 år gammal hästnarkoman som jobbar som hästskötare och andas knappt utanför stallet". jag börjar alltid vissa ord med stor bokstav, oavsett om det är i början, mitten eller slutet av en mening. jag skulle nog i princip kunna hugga av mig mina armar för mina hästar. they say jump, I say how high? jag tycker inte om människosvett. det luktar äckligt och man blir klibbig och dan (rynkar näsan bara jag tänker på de).  jag är väldigt lojal. jag uppskattar hårt arbete. jag anser att musik hjälper mig att koncentrera mig. med musik i mina hörlurar är jag ostoppbar. då kan jag stänga ute allt annat och bara fokusera. jag tycker inte om att få vatten i ansiktet när jag simmar. skvätts det några droppar vatten på mina armar och ben börjar de klia. jag bränner alltid sönder mig själv på sommaren. från snövit till kräfta på några minuter. jag får lätt blåmärken, och ganska ofta vet jag inte vart de kommer ifrån. jag övertänker det mesta. jag skriver ofta till mina kompisar om råd när det gäller att tolka andra människor, för de kan människospråket mycket bättre än jag. jag anser att bra människor har lite smuts under naglarna. jag är otroligt envis och har svårt för att säga att jag hade fel. favoritkläderna är mjukisbyxor, yogabyxor och en mysig tjocktröja, gärna av herrmodell.. jag vill inte kalla mig själv för vuxen och varje gång jag gör det får jag lite åldersnojja och panik över att jag inte gjort något med mitt liv ännu.. jag borde egentligen ha ganska starka glasögon, men gillar dem inte alls. jag pratar omedvetet väldigt lätt bebisspråka med djur. mina syskonbarn är de bästa människorna på jorden, spelar ingen roll vad någon annan säger, de är de bästa jag vet. jag vill tatuera mig. på min vänstra handled vill jag har ett hjärta och Rola skrivet i skrivstil över och på min högra handled vill jag ha ett kolon, jag är dock väldigt spruträdd och vågar inte riktigt, men det ska bli av! innan jag fyllt 25! jag älskar att ha mössa och mysiga halsdukar, när hösten väl kommer har jag dem hela tiden. jag bjuder sällan på "fulbilder" (trots att jag visar två nu) för jag är rädd för att folk ska döma. jag älskar sötsaker som godis, kakor och fika. bästa grädden är nog den i sprayburk. osten jag kan äta hur mycket som helst av är mammas hemmagjorda. varmchoklad på getmjölk är enligt mig ovärderlig. jag gillar ölkorv och kryddkorv, varför vet jag faktiskt inte. jag har sällan smink. jag har aldrig riktigt orkat gå upp tidigare för att sminka mig, jag sover hellre en halvtimma extra. 


nu vet jag nog inte något mer om mig själv som kan sägas såhär offentligt. det finns vissa saker som ska vara privata. roligare än såhär blir det nog inte tyvärr

Likes

Comments