Tiden går och jag också. Jag känner mig allt starkare igen.
Jag, maken och våra tonåringar åkte på semester till Norge i år. Vi hade det jättetrevligt. Vi började med några dagar i Oslo sen åkte vi trollstigen, bodde i Molde och avslutade med två dagar i Trondheim. Jag orkade med allt och då promenerade vi en hel del. Stomin skötte sig också fint. Det enda som var lite jobbigt var all skräpmat som vi åt. Det tyckte inte magen om...
När vi kom hem fick jag så köra nyttighetskur... Ingen kolsyra, mycket grönsaker, fibrer och mindre rött kött dessutom har jag börjat promenera runt en timme varje dag. Det har gjort susen för orken. Jag mår riktigt bra igen!!😄

Stomin har liksom börjat stabilisera sig nu så jag håller på att testa nya påsar utan konvexitet. Jag börjar med Sensura Mio.

Jag hoppas jag hinner hitta något bra tills jag snart ska börja jobba igen. Inte många dagar kvar nu... men jag ser fram emot det! Ska dock njuta av de sista lediga dagarna först som igår då vi firade vi mitt älskade barnbarns första födelsedag. Det var så roligt💕

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

För 6 veckor sedan när jag blev opererad så trodde jag aldrig att jag skulle fixa att vara på benen igen eller att jag skulle vilja vara ute bland folk.
Nu är jag här och jag vågade. Igår kväll så stod jag på planen på Ullevi för Coldplays konsert. Visst var jag lite orolig för trängseln och fulla oberäkneliga människor men det gick bra. Vi stod i mitten av planen och jag kunde verkligen njuta av konserten. Det var en fantastisk kväll.
Yes I Can do it 😃

Likes

Comments

Jag har lärt mig ett nytt begrepp. Ballooning heter det när stomipåsen inte klarar att släppa ut gaserna. You get the picture :-) Jag har slutna påsar. Det hände så klart i helgen... och självklart när det var bråttom att hinna till midsommarfirandet. Jag fick försöka skynda mig att byta och jodå det fungerade. Rödlök och kolsyra var visst inte så lyckat att äta fast det är ack så gott.
I övrigt så har det varit en fin helg i vår sommarstuga med tillhörande firande. Jag orkade vara med nästan hela kvällen.

Nu kommer ny utmaning då jag och maken ska åka till Göteborg och gå på Coldplay.

Likes

Comments

Mitt huvud har alltför lätt att börja gå på högvarv. Jag borde verkligen ta det lugnt med tanke på att jag nyss genomgått två stora operationer. Det är bara 6 veckor sedan. MEN mitt huvud går igång på alla cylindrar och vill göra massor... och i brist på jobb så gör vi annat. Hur svårt ska det vara att ta det lugnt?!
Ge sjutton i att göra något och bara vara... lite damm i hörnen är faktiskt inte så farligt. Det måste inte vara perfekt. Lagom är Good enough!

Ska jobba på saken...

Likes

Comments

Idag tog jag med mig tonåringarna på tur till Västerås. Min bror bor där och det var alltför länge sedan vi hälsade på.

Vi hade en fin dag på stan med mat och prat. Vi gick en sväng i hamnen också. Det var mysigt och vi hade faktiskt tur med vädret.

Jag hade packat i alla stomigrejor i en väska. Nu hade jag verkligen tänkt på alla scenarier men det enda jag behövde var en påse och lite kompresser. Jag fick byta påse inne på lunchrestaurangens toalett. Jag ogillar verkligen offentliga toaletter ändå men som tur var så var det en superfräsch toa och allt gick bra. Då har man fixat det också.

Likes

Comments

Idag var jag och hälsade på min arbetsplats. Det var roligt att träffa dem innan de går på semester. Jag fick många kramar. Det svåra vara alla välvilliga frågor om hur jag mår. Ärren och påsen syns ju inte så jag ser nog piggare ut än vad jag är. Standardsvaret blev att jo nu står jag på benen i alla fall. Jag orkade faktiskt inte förklara för alla.

Jag har ändå varit öppen och berättat vad som hänt och berättat om stomin men vad det rent praktiskt kommer innebära för mig får jag förklara när jag börjar jobba igen i höst.

Likes

Comments

Det blir så när man har stomi. En massa funderingar över hur avföringen ser ut och vad man kan äta för att magen ska må bra. Omständigt är det men nödvändigt. Jag kan äta det mesta nu verkar det i alla fall som. Inte kål, bönor och kolsyra då förstås för då blir det liv och en massa jobbiga gaser som låter. Men just nu är jag nöjd med att bara kunna äta igen så det är inget jag saknar.

Idag har jag kunnat ligga ute i solstolen och njuta i värmen. Det var så himla skönt. Jag tog bikinitrosor och ett linne på mig. Det fungerade toppen. Nu vill jag ha flera sådana dagar tack!!😊☀️

Likes

Comments

Det har börjat sjunka in nu. Det faktum att jag blivit opererad och fått stomi. Kroppen har börjat återhämta sig och huvudet hänger också med. Men under ytan ligger gråten som en grå dimma.

Jag har ändå haft tur mitt i allt. Det visade sig att det inte var cancer eller annan tarmsjukdom som låg bakom mina problem. Det var bara tarmfickor som var inflammerade. Det var bara otur att det gick så långt.

Mina problem började för ca 6 år sedan. Jag fick grymt ont i magen på vänster sida och fick åka in akut. Det visade sig vara en rejäl infektion i en tarmficka divertikulit som jag då fick antibiotika och dropp för att häva. Det blev ett par vändor till under året men sen var det rätt lugnt tills förra året. I januari 2016 fick jag åter åka in med feber och ont. Det blev ny vända med dropp för tarmvila och antibiotika. Denna gång var det tyvärr lite värre då det även gått hål på tarmen och bildats en ficka utanför. Det gick ändå bra och värdena förbättrades. Jag fick åka hem efter en vecka och blev sedan röntgad efter någon månad. Då såg allt bra ut men i september satte det fart igen. Jag var sammanlagt inlagd med dropp 6 gånger. Det var väll någon läkare som pratade om operation men de ville vänta tills infektionen avtagit. Det gjorde den aldrig. Jag åt antibiotika och fick dränage av en abcess jag hade men ändå blev jag sämre.

I slutet av april så var det nog och överläkaren på avdelningen där jag låg bestämde att nu behövdes en akut operation. Mina värden blev bara allt sämre. Det tog mindre än 2 timmar från besked tills jag låg på operationsbordet. Jag var rätt chockad även om jag visste att risken för akutoperation fanns. Personalen på op var i alla fall fantastisk och de lyckades få mig lugn. Operationen var komplicerad har jag förstått utifrån operationsberättelsen. De tog bort nedre delen av tjocktarmen och lade upp en stomi på vänster sida. Efter operationen kändes det som om jag blivit överkörd av en ångvält. Jag hade fått EDA och det var ändå bra så det gjorde inte alltför ont trots att de öppnat upp hela buken. Nu var det återhämtning, vila och träna stomiskötsel som gällde.

I början ville jag inte ens titta på stomin men stomisköterskan på avdelningen hjälpte mig över så jag ändå kunde titta och börja byta stomipåse. Det gick 10 dagar. Såret krånglade med vätska och stomin såg svart och otäck ut. Det visade sig att den inte fungerade alls och hade blivit nekrotisk. Den hade helt enkelt dött. En fistel hade bildats och nu kom avföringen plötsligt ut i bukväggen vid op såret. Det var hemskt! Jag såg i ansiktet på läkarna att de var bekymrade och själv hade jag panik och bara grät. Det bestämdes att jag skulle reopereras dagen efter.

Ny operation alltså men nu var jag ändå inte lika orolig inför själva sövningen och operationen. Allt inför gick bra och personalen var ännu en gång fantastisk. När jag vaknade visade det sig att jag nu fått stomin på höger sida istället. De hade fått ta bort ännu en del av tarmen, lägga ner och sy igen gamla stomin och fisteln. De var denna gång två överläkare som opererade. När jag vaknade upp var en av mina vänner där. Hon jobbar på op och hade kommit in när de väckt mig. Det var fantastiskt att se någon man kände just efter operationen.

Nu började processen om. Tyvärr fungerade inte min EDA denna gång så jag fick rejält ont och efter ett dygn så fick jag så ont så jag fick panik och bara skrek. De fick lov att köra mig till uppvaket igen för att sätta om EDAn. Efter detta fungerade det hela toppenbra. Jag hade fått en egen sal nu också vilket var fantastiskt skönt. Innan så hade jag delat med diverse personer med olika sjukdomshistorier och ålder. Det är inte lätt när man själv inte har ork att vara social eller inte orkar med ljud och lukter från andra. Nu började kampen för att äta och klara av stomin. Det tog ytterligare två veckor innan jag var så pass pigg att jag fick åka hem. Sammanlagt blev det fyra veckor på lasarettet.

Jag fick besök av både familj och vänner under tiden som livade upp tillvaron. Det var bara just innan och efter operationerna som jag inte riktigt orkade att ta emot ens familjen.

Nu har jag varit hemma i tre veckor och det mesta går bra. Jag får ibland fortfarande panik om jag känner konstiga saker runt stomin eller ärren men oftast upptäcker jag att det bara är gaser :-) Min stomi ser nu fin och röd ut. Den är ganska hög men ligger i en liten grop så jag har fått lov att använda konvexa påsar. Det har varit lite krångel med läkningen också. En avlossning på höger sida har inte riktigt velat läka och det långa op ärret vill inte heller riktigt läka ännu. Det tar tid säger min stomisköterska.

Jag har fått hjälp av min älskade man med allt. Det har varit helt ovärdeligt. Han har hjälpt mig med omläggning av sår, byte av plattor, spolat sår och gett mig sprutor. Jag är så imponerad av honom. Han har varit mitt lugn och stora stöd.

Nu är jag sjukskriven till slutet av sommaren och försöker komma igång. Jag fixar lite hemma och försöker gå promenader. Jag jobbar också på att lära mig allt med stomin och allt som ska vara till den. Nu känns det ändå som att det kommer att ordna sig.

Jag tänkte ändå skriva av mig lite tankar om stomin, mina knasiga paniker och annat. Det blir nog mycket tarm kan jag tro... magstark ska jag bli.


Likes

Comments