Jag såg henne komma in med hastiga, resoluta steg. Hon gick rakt fram till skivstängerna och började värma upp. Hon satte sig på huk och började stretcha. Tecknen från henne var tydliga. Förmodligen hade hon ganska bråttom. Även hon hade ganska nyligen flyttat hit. Jag visste detta, trots att vi inte hade träffats på väldigt länge. Vi hade gått från att träffa varandra varenda dag till att inte träffas överhuvudtaget på hela sex månader. Nu såg jag henne igen och jag blev lika ställd som förvånad. Vi hade tagit oss till samma stad och lyckats skriva in oss på samma gym i denna stad, en stad i vilken det säkert fanns flera hundra olika gym. Ändå hade vi lyckats skriva in oss på exakt samma gym. Man kan skratta åt ironin i detta; hur två människor med ett så gemensamt förflutet och lika många bra som dåliga minnen ihop, på något förunderligt sätt paras ihop igen i deras nya stad; en stad som de helt oberoende av varandra hade flyttat till.

Det var underligt. Inte minst att det var just ett gym som vi träffades på igen. Första gången vi setts, hade det skett på en fest. Det hade varit ett one night stand som utvecklats till någonting mer. Vi började träffas och vi insåg att vi hade ett gemensamt intresse. Vi båda var intresserade av träning. Jag hade länge älskat att träna och hon ville gärna lära sig. Hon tyckte det var kul att träna, lika kul som jag själv tyckte att det var och vi förenades i detta. Vi kom varandra nära genom att tillsammans slita oss själva så trötta att vi till slut inte hade energi för mer än varandra, och denna energi oss emellan tog aldrig slut. Speciellt inte i början. Då var hon som en inre livskraft för mig, och jag som en sådan för henne. Första året tillsammans var så otroligt enkelt. Endast hennes närvaro fick mig att lysa upp. Den sparkade igång någonting inom mig, någonting som jag inte kunde sätta ord på. Det var helt enkelt energi. Jag fick kraft ifrån henne och jag tog in all denna kraft så mycket jag bara kunde. Jag lät den kanaliseras i min kärlek till henne och på så sätt var vi som outtömliga energikällor för varandra. När man älskar någon på det sättet, behöver man inte så mycket mer. Då är man redo att uppoffra allt bara för att få den personens närvaro. Alla ens behov tillfredsställs därigenom, via det ömsesidiga bandet till någon man älskar.

När hon kom in på gymmet, kände jag verkligen igen hennes beteende. De resoluta stegen var ingen slump. När hon tränade, var det bara träningen som gällde. Mycket få människor gav sig in i en utmaning med sådant fokus. Det var samma beteende som jag själv så länge hade beundrat. Samma beteende som jag kände igen så väl att jag nästan visste att hon äntrat rummet redan innan jag fäste blicken på henne. Det var hennes aura som hade gått in på gymmet; precis de intryck som jag under några år hade levt med varje dag. Då är det kanske inte så konstigt att jag direkt kände av hennes närvaro. Jag kände ju henne utan och innan. Kanske mer än någon annan gjorde. Jag vill tro det i alla fall.

Dessförinnan detta möte hade hon länge ockuperat mina tankar. Hon hade funnits där, långt inom mig, som fastetsad i både hjärta och själ. Givetvis med mig själv oförmögen att bryta mig fri från alla minnen av henne. Mitt senaste halvår hade liksom genomsyrats av ständiga kast mellan hat och åtrå, samtidigt som man desperat försöker få ett grepp om vad som hade hänt. Det var faktiskt först den senaste månaden som mitt minne av henne till slut hade börjat blekna. Det hade äntligen gått från att fylla dag efter dag till att florera endast flyktigt i mitt medvetande.

Om jag ska vara ärlig, så gillade jag det inte riktigt. Att må bättre innebar en form av tomhet. Jag trivdes nästan mer med att sakna henne, eller så saknade jag bara känslan av att sakna någon. Att lida kan ju ibland vara bättre än att inte känna någonting alls. Det kan i alla fall skapa dynamik mitt ibland all konformitet. Efter en svår tid är det möjligt att din nyfunna balans ger dig en sits där du inte längre har någonting att bry dig om. Du har helt enkelt tråkigt och ganska snart finner du dig själv i en situation där du av ren tristess ställer till det på nytt. Man måste ju göra nya saker för att gå vidare, eller hur? Det säger alla. Jag har hört det kanske tusen gånger. Det är en jävligt bra taktik, ända tills man ställer till det igen och ännu en gång genomlever samma smärta som man trodde sig vilja ta sig ur. Med andra ord är det lika bra att omfamna all skit som kommer mot dig. Det blir ändå inte bättre, så fuck allt snack om att gå vidare. Det är inte möjligt. Istället är det lika bra att låta det man upplevt bli en del av sig själv. Endast så kommer man tillfreds med det. Att katalysera sin ilska i nya upplevelser kommer bara skicka en själv in i en ond cirkel. Exakt detta fick jag bevis för idag.

Hon klev in precis så som jag mindes henne, och jag visste inte om jag skulle prata med henne eller inte. Det var redan tillräckligt absurt att springa på varandra här, mitt i våra nya liv. Ingen av oss hade förväntat sig att det skulle ske. Ett samtal kanske hade rivit upp sår för mig liksom för henne, och ni kommer inte få veta om jag valde att prata med henne eller inte. Det spelar ändå ingen roll. Det som spelar någon roll är vad mötet fick mig att inse.

Innan denna dag hade jag inte en aning om att det skulle bli så här, men detta möte skulle ge mig bevis för att man aldrig kommer glömma någon som man delat varenda detalj av sitt liv med. Man kan bli av med känslorna för någon, men kanske inte _varför_ man förhöll sig kärleksfullt till någon, varför just den personen fick ta del av dina känslor. Än mindre glömmer man varför man själv blev älskad. Det är nästan det viktigaste av allt att komma ihåg. Den åtrå som visades dig själv, av någon annan. Den är ganska sällsynt. Man upplever den endast med ett fåtal personer, och det sägs att man måste förtjäna den. Det tror jag också att man måste. Man kan bara ta kärlek från någon under en viss tid. Kärleken i sig kanske finns kvar, trots att man tar och tar utan att ge, men den sortens kärlek blir till slut outhärdlig för den man tar ifrån. Man måste ge för att få.

Vissa säger att all kärlek dör ut. Att den försvinner av sig själv och tynar bort med tiden. Samtidigt kan man efter förlorad kärlek få känslor för någon annan. Kärleken i sig blir beständig. Ens kapacitet att älska kvarstår. Människor varierar däremot. Våra handlingar kan förinta den kärlek som finns oss emellan. Man klantar sig och man förstör, även om man älskar någon. Av ren arrogans avfärdar man det man redan har och man förstår inte själv att man uttömmer ens källa till närhet, omtanke och framför allt glädje. Till slut klarar kärleken inte av all den påfrestelse som vi efterblivna idioter utsätter den för. Då tar kärleken slut. Och det är vårt fel. Vi som inte bryr oss tillräckligt.

Det tog kanske ett halvår, men jag vet det nu. Konstigt nog kom inte denna insikt förrän idag, när jag fick en flashback i form av fysisk närvaro av någon vars kärlek jag förbrukat. Det var också denna dag jag äntligen kände att tanken på henne inte längre skulle fylla mig med smärta och ilska, utan snarare med glädje om en svunnen tid. En tid som vore värd att genomleva flera gånger om.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Har du någon gång levt med en känsla av att vilja göra någonting förbjudet, som du vet vore förkastligt? Det kan vara jobbigare än vad det låter att känna så. Du kan till och med få dåligt samvete för det. Du lever ju med en inre strid om att verkligen vilja men veta att din vilja är förbjuden, ibland till och med avskyvärd och hemsk. Ambivalensen däri kanske är något som vi alla har upplevt någon gång, och inte heller blir du av med känslan; en känsla som kristalliseras allt mer ju längre du stänger den ute. Likväl är den förbjuden. Den tränger sig in i dig och förtär dig. Den omges av all helvetes fördömanden och samtidigt vägrar den lämna dig.

Att säga till sig själv, att jag får inte känna så, är bland det svåraste som finns. Att förneka sig själv till den grad att det gör ont är ett enda lidande som inte tar slut förrän man hittar ett sätt att förlösa det man bär inom sig. Ifall detta inte förlöses, blir man ensam med det, och när man är ensam med det blir man förlorad i det. Du känner inte annorlunda bara för att du säger åt dig själv att känna annorlunda, och då blir förnekelsen det stora våldet på dig själv utan att ha någon egentlig verkan. Känslan växer istället, när den inte tillåts bearbetas. Den blir större än vad du kan hantera och så småningom är det förbjudna större än vad det någonsin varit motiverat till att bli.

Så lev ut det istället. Ställ till med ett helvete. Det är möjligt att dom förtjänar det.


Så… jag körde ett litet intro där. Hej på er! Jag älskar typ allt idag. Ville bara säga det så jag inte glömmer det senare i inlägget. Tänkte jag skulle börja med lite seriösa grejer, och jag antar att ovanstående är tillräckligt seriöst. Om inte annat är jag säker på att det är tillräckligt jävla pretentiöst, eller efterblivet. Jag vet inte. Döm själva. Döm hur mycket ni vill. Ni dömer säkert hela tiden. Jag tror faktiskt att ganska många dömer långt mycket mer än vad de ger sken av att göra. De är bara snälla nog att hålla käft om det. Man vill ju inte vara dömande. Man vill vara snäll och trevlig. I alla fall dom flesta vill det men dom flesta har aldrig provat någonting annat heller. Det mesta av vad som florerar inom dom stannar kvar där. Vi håller tyst istället. Därför blir snällhet inte ett personlighetsdrag, utan en norm. Snällhet är en norm. Ja, så är det. Vi är inte snälla. Ingen är snäll. Vi har bara lärt oss lite grejer om hur fan man ska bete sig.

Ah, jag spånade tydligen in på seriösa grejer där också. Halvt seriösa i alla fall. Det var ju längesen jag bloggade. Det har inte kommit ett enda inlägg på typ fyra månader. Har inte riktigt koll på hur man gör det här längre. Trodde mig vara bättre än en periodare men så var det inte. Sanningen är att jag likt de flesta i min ålder bara gör saker när jag tycker de är roliga eller när de är enkla. Och de inläggen jag skrev i våras författades under alkoholpåverkan. Med andra ord hade jag ganska roligt då. Om ni scrollar ner så tror jag till och med att jag gjorde ett inlägg om mitt skrivtillstånd på den tiden. Kan rekommendera er att leta upp inlägget. Alla de 3752 personer som följde mig i våras har läst det och jag fick två facebook likes.

Så vad hände? Jo, jag insåg att det var ganska ohållbart att låta min blogg bero på mitt alkoholintag. Learning by doing, kan man kalla det. Därför var det bäst att sluta blogga, men nu skriver jag tydligen igen. Vet inte vad jag ska skriva om dock. Har redan skrivit en del och kanske skriver jag mer. Jag vet inte. Än så länge har jag inte haft någon plan. Har bara skrivit ner lite grejer som jag tänkt på ett tag. Så brukar jag i och för sig göra, alltså blogga om det första som faller mig in. Ibland blir det bra och ibland blir det dåligt. Ibland kommer man på nya saker och ibland tjänar det som nattsyssla när man inte kan somna. Typ som nu; det är söndag natt och jag kan inte somna. Därav mitt beslut att torgföra mitt inre till resten av internet.

Möjligtvis borde man ha hittat på något bättre att göra en söndagskväll. Typ allt är väl bättre än att intala sig själv att någon där ute orkar läsa det här. Nu har jag liksom snart skrivit två hela stycken som handlar om att jag inte vet vad jag ska skriva om. Ändå förväntar jag mig att folk ska ta in mitt subjektiva skitsnack som om det vore ord nedklottrade av profeten själv. Jag kavlar ju ut det på internet. Jag länkar det på facebook. Jag låter det bli en del av er dag och trycker det upp i era flöden där det omöjligen kan undgå er. Därför är det jävligt nice att ni har läst så här långt. Kom gärna tillbaka. Nästa inlägg kommer om ett halvår.

Godnatt. Hej då. Adjö. Kram? Nej, inte kram.

Likes

Comments

Okej, jag lät en god vän till mig bestämma vad jag skulle blogga om. Gissa vad han föreslog? Han föreslog nikotin, vilket är helt okej. Jag är dock inte säker på varför han föreslog just nikotin. Det var tydligen det första som dök upp i huvudet på honom. Kanske är han djupt beroende av nikotin, eller så var det en ren slump. Han kanske brainstormade och hade ett närtidsminne av nikotin. Därmed kan det ha dykit upp som första tanke då han ombads komma på ett bloggämne till sin fantastiska vän Magnus. Nikotin omges dessutom av kontrovers och vem gillar inte kontroversiella blogginlägg? Alla förutom duktiga flickor födda på nittotalet.

Men även om det säkert var en slump, kan jag inte låta bli att tänka att nikotin föreslogs just för att han är beroende av nikotin. Inte så konstigt att han föreslog det då, eller hur? Ett beroende hemsöker en inte bara när suget kommer. Det hemsöker en hela tiden. Ångesten finns där konstant. Att vara beroende betyder ofta att man har en ambivalent relation till någonting. Man känner på två olika sätt inför det. Man älskar någonting för mycket för att släppa det, samtidigt som man mår dåligt av dess själva närvaro i ens liv. Någon som känner igen sånt där? Förmodligen känner de flesta igen det. Förmodligen har de flesta någon gång haft sådana beroenden i sitt liv. Kanske har du också ett beroende som dyker upp så fort du stänger ögonen, och som därmed bevisar sin otroliga makt över dig? Det blir till ett hjärnspöke; en demon som florerar vilt i ditt huvud tills du inte önskar någonting annat än att bli av med allt huvudbry som den ger dig.

Och då gör du vad som helst för att slippa. Eventuellt tänder du en cigarrett, eller så bestämmer du dig för att slå sönder något. Möjligtvis kommer du fram till att du borde ställa till med ett helvete på annat håll, bara för att slippa hantera just detta problem. Nya problem riktar fokus från gamla problem, inte sant? Må dåligt över något annat kanske är bättre än att må dåligt över ditt beroende?

Jag kom in en sväng på hjärnspöken där. Tror hjärnspöken och beroenden har likheter med varandra. Båda knyter an till någonting du älskar. Därför är de otroligt svåra att göra sig av med. Din åtrå får dig att hålla dig fast vid dem, även om du vet att de skadar dig. Sådant är ett beroende; svårt att hantera och jävligt farligt. Tänk er en situation där man älskar något men inser att man håller på att förintas av det man håller kärt. Likväl är det en kamp man måste gå igenom. Annars blir man aldrig fri. Varken hjärnspöken eller beroenden försvinner av sig själva. De kräver en kamp innan de avlägsnar sig från ditt medvetande. Precis den kampen måste man utkämpa. Sluta röka, för fan. 

Angående just nikotin, kan jag säga att nikotin är för jävla tråkigt. Det tycker väl alla, egentligen? Det ger lite snurr i skallen i ungefär en minut. Sedan tar det slut. Är detta ett bra rus? Nej, det är inte ett bra rus. Nikotin är hur lamt som helst. Varför tycker folk att det är värt det att lägga pengar på något sådant? Jag gör det själv, men är det för nikotinets skull? Jag vet inte, men jag tror inte det. Det måste finnas någon annan, underliggande orsak till nikotinbruk än det försumliga rus som kommer därav.

Det var nog allt jag hade att säga om nikotin. Nu ska jag låta tonerna från Robert Miles - Children vagga mig till sömns. Han har tydligen dött nyligen. Rest in Peace. För de som inte känner till låten, kan jag rekommendera denna länk. Sjukt bra låt som alla har hört någon gång. Ni känner igen den efter tre sekunder. Lovar.

https://www.youtube.com/watch?v=CC5ca6Hsb2Q



Likes

Comments

Mina inlägg kanske framstår som genomarbetade. Jag vet inte. Hur ska man ens kunna döma sig själv?  Varför dömer man egentligen överhuvudtaget? Det är subjektivt som bara fan att döma, och om du frågar mig är subjektivitet orsaken till all ont i världen. Det vore bättre om vi kunde vara som växter istället. Vore bättre om vi sett varandra som medhjälpare i en global symbios. Kommer aldrig hända men vafan, man får väl fantisera.

Det lustiga med mina inlägg är att jag varit alkoholpåverkad under varenda inlägg jag skrivit. Till och med inlägget där jag skryter om min träning författades med en promillehalt icke lika med noll. Jag må ha postat det mitt på dagen, men skrev jag det mitt på dagen? Nej, det gjorde jag inte, eftersom man inte ska dricka alkohol mitt på dagen. När solen står som högst ska man vara jävligt ansvarsfull, och då gör man inte så. Man ska arbeta istället. Typ som herr Reinfeldt uppmanade oss alla till att göra innan han avslöjades som verklighetsfrånvänd idealist för öppna gränser. Han kanske säger det nu också, men det jag vill säga är att ingen lyssnar på honom längre.

Jag skrev träningsinlägget, liksom alla andra inlägg, efter riktigt skön påverkan från det enda som betyder något. Alkohol är nämligen en mäktig katalysator. En slags förlösare. Dess effekt driver upp små problem till att bli stora problem. I takt med att omdömet försvinner blottläggs ens sanna jag.

Det är ju så. Eller hur? Ni tror att ni är så jävla viktiga. Ni tror att er värld kretsar kring nykter tillvaro, men då lever ni en lögn. Den världen har ingenting med er själva att göra. Den är falsk, och ni förstår inte att den enda sanningen tillhör den oförblommerade sanningen. Den som dyker upp när alkoholen går in och inskränktheten går ut. Gör det oftare! Låt dig själv blomma ut. Göm dig inte bakom alla tvivel som omger ditt vanliga liv. Släpp lös den styrka som framgår endast när omdömet försvinner och alkoholpåverkan kommer fram. Omdöme har ju en tendens att lägga sig likt ett rep kring människor, och det suger. Slå dig fri istället.

Varför vågar inte fler slå sig fria? Jag vet inte. De flesta vet förmodligen inte ens själva. De går dag ut och dag in utan att reflektera över det, och ingenting fungerar när man inte reflekterar. När man inte förstår vad som händer. När ens kontroll över ens eget liv lämnas ut till andra. Då är man egentligen förlorad. Då är man körd. Då har man inte en jävla aning om vad som händer och så lever de flesta. De flesta lever en lögn.

Jag gör också det, tror jag. I alla fall oftare än jag vill göra. Men ibland får jag ett infall att dricka whiskey och blogga. Och då känns det rätt nice igen.

Likes

Comments

Det gymmas ju en del på sociala medier och visst vore det en skam om inte träningssnack får plats även på min blogg? Tror alla älskar träningssnack. De kanske inte vill erkänna det men innerst inne har jag en liten tro på att gym + sociala medier är en sån där företeelse som alla ÄLSKAR... att hata. Därför tänkte jag bjuda er på det. Bjuda er på hatisk passion, en svart kick i vardagen, genom att gå igenom min nya rutin. Jag har varit på gymmet i fyra år nu. Förbered er på en förklaring av vad som gett mig en nytändning i träningen.



Fram till för två månader sedan har jag alltid använt mig av en träningsrutin där man tränar varje muskelgrupp en gång i veckan. Ungefär så som de flesta tränar för att bygga muskler. Varje muskelgrupp en gång i veckan är typ det första tipset man får när man ber någon om hjälp med att skriva ett träningsschema.

Jag gjorde så länge. Det fungerar så klart. Har gjort en del framsteg med sådan rutin, även om det är mycket mer än ens träningsrutin som avgör huruvida man gör framsteg eller inte. Hur som helst kände jag att jag hade kört fast rejält i min gamla rutin. Därför bestämde jag mig för att prova något nytt. Jag hittade ett schema där man tränar varje muskelgrupp flera gånger i veckan istället. På så sätt ökar man den totala volymen vikt man lyfter under sju dagar. Man ökar den ganska rejält, och visst låter det som att man riskerar att bli övertränad och att man inte kommer återhämta sig ordentligt, men tricket är att inte ta ut sig till max varje pass. Då är muskelgruppen fräsch till nästa pass även om det bara är två-tre dagar bort. Intensiteten går ner men volymen ökar något enormt - samtidigt som man hinner återhämta sig.

Ungefär så kan sammanfatta vad jag läst om detta. Stämmer även på min erfarenhet och jag är mycket nöjd än så länge. Har kört på detta i två och en halv månad ungefär. Jag kör tre helkroppspass av basövningar och två pass för armar, axlar och övre rygg varje vecka. I helkroppspassen varierar repetitionerna för varje pass. Kör marklyft, knäböj och bänkpress.

Så här ser schemat ut. 1RM = maxvikt på en repetition.



Helkroppspass 1
Marklyft 3 reps 5 set - Power - 80% av 1RM
Knäböj 6 reps 4 set - Strength - 80% av 1RM
Bänkpress 10 reps 4 set - Volume - 70% av 1RM

Helkroppspass 2
Bänkpress 3 reps 5 set - Power - 80% av 1RM
Marklyft 6 reps 4 set - Strength - 80% av 1RM
Knäböj 10 reps 4 set - Volume - 70% av 1RM

Helkroppspass 3
Knäböj 3 reps 5 set - Power - 80% av 1RM
Bänkpress 6 reps 4 set - Strength - 80% av 1RM
Marklyft 10 reps 4 set - Volume - 70% av 1RM

Jag har tyvärr ingen bild från precis innan jag började med denna rutin. Svårt att jämföra då, men så här såg jag ut imorse och jag är otroligt nöjd med utvecklingen och hur den format min fysik.

Likes

Comments


Casper var kär i en tjej och tjejen var en idiot. Hon drevs av sina känslor för Casper. Hon var omtänksam och alltid glad.

Ni vet, sådär som man kan vara. Sådan som tjejer ofta är. Speciellt när de drivs av känslor och tro det eller ej, men Casper hade lyckats hitta en tjej som hade känslor för honom. Dessa var starka och de övervann allt. Hennes känslor var till och med så intensiva att de inte kunde ta hand om sig själva. Till slut imploderade de och till slut förändrade de henne. Sorgligt nog var förändringen negativ och jävligt svår att förstå. Inte bara för Casper utan för alla som förstår sig på moral.

Det tog ett tag. Skäligt länge? Ingen vet och ingen kan döma, men kanske inte länge nog. Sedan hände något och likgiltigheten HOS NA uppstod. Personligheten förfulades och Casper stod kvar; lika lagd åt ilska som åt avsmak.
Så svartvitt betraktade han henne och sådant var det enda sätt vilket matchade hans egna känslor, och så var det också. Hon var en idiot. I objektiv mening var hon till och med en hänsynslös idiot. Någon som inte drevs av moral utan av känsla och där var hon - gestaltad i hans huvud som falsk och förlorad i tron att en själv kommer först.
Hennes eget välbefinnande visade sig stå högst. Hon gjorde många uppoffringar och hon gav Casper allt, men var dessa uppoffringar av godhet eller av berusning? Var de förenade med osjälviskhet eller med den berusande kärlek hon kände?
Kärlek är nämligen inte osjälviskt. Den ger någonting tillbaka. Man mår bra av kärlek. Att ge kärlek får vissa att själva må bra. Att känna kärleken spira genom kroppen och låta den kanaliseras i kärleksfulla handlingar fyller vissa med ännu mer kärlek. Ännu mer berusning och ännu mer glädje! Casper hade länge funderat på varför hon så länge hade uppoffrat sig för honom. Var det av berusande kärlek eller av osjälviskhet? Det var uppenbarligen inte av osjälviskhet i alla fall. För när kärleken försvinner dyker egoismen upp. Man blir ett monster. 

Kanske drivs uppoffringar av kärlek. Uppoffringarna kanske finns där så länge känslorna finns. När känslorna dör så bryr man sig inte längre. Då dör även den fina personligheten. Kanske ersätts den då av all förbannad likgiltighet som vi alla bär på långt inom oss och som bara försvinner först när man har känslor för något?

Så är det kanske. Casper vet inte och han kommer aldrig ha den ringaste aning heller, för Casper förstår inte känslor. Däremot vet han att det är svårt att hitta människor med riktig moral. Hur ska man hitta en människa som sätter rätt och fel framför sig själv? Det går kanske inte. Eventuellt är Caspers enda väg att själv vara någon som sätter rätt och fel framför sig själv.
Sakta men säkert kom han till denna insikt. Så länge han själv gör rätt kan han tryggt finna sig i att andra gör fel. Då kan han leva med det och då kan han kanske bli lycklig. Alternativet är att bli en lika falskspelande människa som 95% av resten av den fria världens befolkning är. 

Casper hade svårt att tänka sig det alternativet, och detta är berättelsen om hur Casper förstod vilken sorts människor man behöver och inte behöver i sitt liv.

De känslosamma? Nej tack! De rättfärdiga? Ja tack!


Och jag ska bli islamist tror jag.




Likes

Comments

Första inlägget alltså, wow! Vad ska jag börja med? Jag tänker att jag ska göra som jag brukar göra. Kör bara på, helt enkelt.

Det är påskdagen. Jag är hemma. Ingen ser mig och det ska det fanimej ändras på. Jag har liksom gjort en blogg. Det är dags att träda fram från skuggorna. Dags att berätta vad som händer och dags att låta mig våldtas av offentlighetens obarmhärtiga ljus.

Vad är det som händer då? Jo, teven framför mig visar Green Street Hooligans. Den handlar om huliganer i London. Det är en två timmar lång romantisering av den machokultur som skapar kvinmohatande strukturer. Eller så är det en vacker uppvisning i manlig gemenskap. Beror lite på vilken vinkel man tar på det hela. Själv bryr jag mig inte. Jag gillar bara att se en bra film. Sådan är jag, och sådan är den lika tråkiga som ärliga sanningen, men ändå njuter jag av filmen. Den är fett bra. Allt finns i den. Green Street Hooligans har våld, intrig och hjärta. Sådant är tillräckligt för att ett glas whiskey ska få mig att svälja filmen med hull och hår, men under dessa hollywoodingredienser gömmer sig även ett inspirerande budskap om att stå upp för sig själv. Det är en ganska upphetsande tanke. Det är sådant folk ångrar på sin dödsbädd. Varför stod man inte upp mer för sig själv? Kanske för att det inte var värt det. Kanske för att det förstör relationer, men visst fan är det upphetsande.

Allt som man blir upphetsad av är bra, tror jag. Omfamna skiten. Då ger man livet en chans och då gör man sig själv lycklig, när man tar tillvara på den spontana glädje som faller en in. Lyckan ligger ju ganska nära. Det gäller bara att hitta den. Förstå vad som gör dig glad och låt vad som än gör dig glad fylla ditt liv. Så kanske en 90-talist-bloggare hade skrivit, och visst är jag sådan. Därför tänkte jag avsluta mitt första inlägg med lite motivation. Vi 90-talister älskar ju motivation. Jag tror det är ganska viktigt för oss. Motivation är till och med en av få saker som får oss att ens företa oss någonting i det virrvarr av vägval och intryck vi lider under genom hela vår uppväxt. Vi lider under vår kultur. Den stormar mot oss och vi har inte en chans. Vi tar intryck från överallt och det går så jävla fort. Hjärnan orkar, men hjärtat orkar inte. Vi tröttnar, vi blir stressade och vi ställer krav på oss själva. Vi blir duktiga flickor hela högen, och jag hatar det. Vore det inte skönt att sluta konsumera skiten? Sluta konsumera kultur. Stäng av bara. Är inte det en skön tanke? Odla din egen trädgård. Gräv där du står. Väx upp för fan, din jävla tönt. Starta en blogg och framställ dig själv som en allvetande guru istället för att lyssna på P3 och tro att du bryr dig om minoritetsförtryck.

Så gör jag, och det kanske inte går så bra. Än så länge har jag skrivit ett halvt inlägg och jag har typ noll följare, men jag försöker i alla fall. Jag hoppas på det bästa. Jag hoppas att i alla fall någon kommer att tycka om det subjektiva skitsnack jag så desperat kavlar ut till min omvärld. Jag hoppas verkligen ni tycker om det. Jag mår i alla fall bra av det. Det är en fantastiskt uppiggande känsla att torgföra sin vardag till resten av internet, men nu är det slut för den här gången. Kom gärna tillbaka!

Avslutar med en bild. Träning är min stora passion. Detta är mig när jag utövar min stora passion. Så här ser jag alltså ut. Detta är ansikte och fysik bakom det ni nyss läste. Insup tanken för en liten stund. Känn hur det raljanta tonläget matchar riktigt illa med min fjortisfrisyr och min metrosexuella posering. Helvete vad osynkad jag känner mig.

Tja Swe.

Likes

Comments