Header
View tracker

Jag älskar att se mina smycken och ha ordentlig ordning på dem, annars bara vet jag att jag går hemifrån utan. Jag är en sådan person som måste påminna mig själv om att det faktiskt ligger ett tjusigt Hermès-armband (eller två) i smyckeskrinet, som bara väntar på att få följa med mig ut på äventyr.

Med i alla fall delar av samlingen på display i min nya ask från Hemtex hoppas jag på bättring. Det finns inget som säger säker stil som några avskalade guldarmband om sådant faller dig i smaken, en fjäderprytt hippiecirkus som vardagsbling för svanhalsen eller - för den konservativa fashionistan med nattsvart kreditkort - ett pärlset värdigt Grace Kelly.

Dagens tips? Spendera två hundralappar på ordning bland familjejuvelerna. Din garderob och dina beundrare kommer att tacka dig (tro mig: det finns inget så pinsamt som borttappade presenter, speciellt om de kom i små paket från typ Tiffany's, eller något).

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 5 readers

Likes

Comments

View tracker

The catch: Collegetröja, 99 kr, H&M. The trend: Läderkjol, 999 kr, H&M. The want: Mockaklackar, 599 kr, H&M. The classic: Svarta lågskor, 499 kr, H&M.

Hej bloggisen! Jag svimmar nästan över att H&M har så mycket fint just nu. Igår var vi på jazzkonsert på Lilla Hotellbaren, så medan min kille (och alla pensionärer i hela Stockholm) gungade i takt till musiken och berömde baryton-toner som jag varken förstod eller brydde mig om, swipeade jag förbi mockaskor och läderkjolar tills jag höll på att gå sönder av habegär.

Jag fastnade för fyra favoriter: En solklar trend som håller dig a jour, förbi sommaren och långt in på hösten - den lagom tajta kjolen i ljust läder. Matcha med en grå tischa och du är way hemma. Eller en rosa, för att höja trendfaktorn till maxnivå. En klassiker som behövs i varje basgarderob är svarta lågskor, mina kommer från Rizzo och ja - jag har använt sönder dem. Kanske blir det ett nytt på från H&M? Ett kulört catch för under hundralappen är collegetröjan i vårens hippaste färg. Hjälp, säger jag bara. Sist ut: en frans-älskling som framkallar mina bästa och värsta sidor samtidigt. Jag pratar naturligtvis om de ljusa mockaklackarna som ihop med utsvängda, ljusa jeans gör dig redo för en riktig håll käften-vår.

Later skater!

Likes

Comments

View tracker

Nyåret för två år sedan. Första gången jag firade nyår med min pojkvän. Vi var så små. Blev vi kanske vuxna här?

Jag vet inte varför, men plötsligt vill jag att allt ska vara lila, murrigt, valnötsbrungrått och elefantfärgat. Och så ska tulpaner med stjälkar som piper när de gnids mot varandra stå raka i vaser och loungejazz segla ut över vår nyoljade parkett. Det känns liksom tryggt, det där. Med lila mattor och purpurkuddar och mat på recept och vetskapen om att morgondagen blir nästan precis likadan. Att släkten kommer över jul och alla måste vara med och att man stryker skjortorna innan man hänger in dem i garderben. Och alla tvättar händerna och skrattar på rätt ställe och soffan är en varm och mysig plats med coasters på soffbordet så att det inte blir ringar i det nyoljade. Ingenting är farligt. Ingenting är svårt. Ingenting är annorlunda, konstigt eller ovanligt. Allt är bara IKEA Stockholms-brunt med vissa inslag av färg för det måste man ju ha, och en dyr tidning som ligger och skräpar på hallbordet, och det är ungefär det som ligger och skräpar totalt såhär några våningar över marken en torsdagskväll som doftar boeuf bourguignon (och alla kan stava till det). Och jag pluggar till jurist och framtidne är säker, ljus och lika lagom färggrann som den är just nu, och vi har resor inplanerade och framtidsdrömmar och ingenting skaver. Förutom förvåningen över att det kanske är det här man har drömt om, fast man inte visste. 

Som alla de där som var med i katastofstormar eller katastrofvågor eller båtar som sjönk fast det överlevde. Som berättar om hur de inte saknade Miami eller regnskogen eller vilt sex, utan lugna hemmakvällar med ostbågar och dålig film på TV. Var jag har lärt mig sakna det vet jag bara inte, för vad jag minns har det där aldrig varit en del av mitt liv. Förrän nu. Och kanske är det just det. Den låtsas-riktiga tryggheten som man bygger själv, i ett nät av valnöt, Beckers väggfärg och drömmar om en ny matta till vardagsrummet. Vetskapen om att det är precis det, och inget mer, och att det är tack och slut och stopp där. Tack och slut och upp med grytan på tallrikarna och man kanske har en liten hund, och då ska ju den rastas, och så fortsätter livet. Och man överlever åtminstone en dag till. Och om inte det är värt något (eller kanske allt) då vet jag inte vad som är det.

Likes

Comments