Header

Förra veckan sa jag att jag aldrig någonsin skulle ens tänka tanken på att sälja Cecily, Mycket kan hända på en vecka. Cecily har absolut inget som helst behov av mig som människa. Det fick jag lära mig den här veckan. I måndags skulle vi gå till våran lektion. Det blåste mycket och det regnade. Så fort Cecily stod uppe i stallet så började hon gnägga på de andra hästarna och var helt hysterisk. Som jag skrev i det förra inlägget så har Cecily aldrig sparkat eller bitit mig men för första gången så var jag rädd för henne. Första gången sen hon var 2 år. Jag försökte lugna ner henne men det gick inte. Det var som att prata med någon som är döv.

Efter mycket om och men så fick jag på henne träns och sadel. Jag vågade inte ens kratcha hovarna. Så vi gick men det blåste så otroligt mycket och jag bestämde mig för att vända. Jag tänkte inte riskera både min och Cecilys säkerhet bara för en lektion...

Jag minns när jag red ut på Cecily när jag hade henne på ridklubben. Hon ville alltid vända och hem till hästarna. Hon kom till och med ihåg på vilken stig man kunde svänga in på för att komma till ridklubben igen. Om man red ut med en till häst så gick det hur bra som helst för då hade hon sällskap men var hon ensam så ville hon ALLTID hem.

Så var det aldrig när hon stod hemma i Gryttje men å andra sidan så hade hon ingenting att komma hem till. Hon stod ju själv. Men jag tänkte att det kanske skulle bli så igen när jag flyttade henne. Att hon skulle tycka det var kul att rida ut själv, för det är vad jag tycker är kul. Men nej, skillnaden var bara att hon inte visste vilka stigar som leder tillbaka till hagen. Hon var dock tillräckligt klok för att förstå att när jag vände om så skulle vi komma tillbaka till hagen. Hon galopperade bokstavligt talat hem igen. När jag sadlade henne den här gången så tänkte hon både bita och sparka mig. Jag var mer än rädd för henne då. Det var inte blåsten utan det var avsaknaden på kompisar. Så jag tog beslutat att sälja henne till ridklubben.

Det var absolut inte på grund av att hon försökte sparka mig för jag har ramlat av henne ett x antal ggr när jag red in henne. Jag kan ta sånt för jag har blivit sparkad av hästar förr. Utan det var på grund av att jag såg att hon absolut inte har behov av mig som människa. Inte hon i alla fall. Jag kan inte tala för alla hästar. Jag var ju till veterinären i juni med henne och för det första fick hon panik av att åka transport och för det andra så när hon klev ut ur transporten så ropade hon på andra hästar. Hela tiden, tills hon fick lugnande. Så det sista jag vill säga är att vi människor går ofta på känslor och det vi tror är det rätta fast det kanske inte är det rätta. Jag tog ett oegoistiskt beslut och det hoppas jag att alla respekterar. Det jag sa om att hästar inte borde gå mer än 5-6 år på ridskola det hade jag fel om. I alla fall när det gäller Gnarps ridskola för de har mycket utevistelse och få lektioner. Det finns värre saker i världen än att jag säljer min bästa vän. Hade hon varit lika beroende av mig som jag är av henne så hade jag aldrig sålt henne.

För mig känns beslutet riktigt bra och jag litar på Gnarps ridklubb. Hon är ju som sagt en ponny och få vuxna människor vill rida ponny så hade jag sålt henne till någon annan så hade hon bara sålts vidare och dessutom har hon eksem och Malignt Melanom (godartad cancer) så jag tror inte att många vill ha såna bekymmer. Jag känner Cecily bäst och jag vet att jag tagit rätt beslut. Cessan har fått muskler på grund av att hon gått på lektioner. Muskler är inte något negativt, tvärtom då kanske hon slipper lida när hon är äldre. Det var ett tufft beslut för mig men nu är det taget och jag vill att det respekteras.

Kram

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

När Cecily var 2 år fick jag hem henne. Jag minns när Eskil visade mig annonsen, ett litet grått ponnyföl som såg oerhört pigg ut. Hon strålade ut livsglädje på nåt sätt. Jag var till en början skeptisk, ska JAG som 11-åring som endast gått på ridskola i 4 år rida in en egen häst? Och dessutom måste jag vänta ett tag innan jag ens kan börja tänka att rida henne. Men Eskil tyckte att jag behövde en häst som jag kunde växa tillsammans med. Och oj så rätt han hade.

Dealen var att jag skulle sluta gå på ridskola för mamma och Eskil tyckte att ridlektionerna var dyra och det skulle bli billigare med en egen häst med tanke på hur ofta jag skulle kunna rida. Jag tror att det var det första felet.

Det andra men största felet var att Cecily stod själv. Ingen häst ska behöva stå själv OM det inte är absolut nödvändigt. Hästar är flockdjur. Jag var ju som sagt 11 år, mamma visste ingenting om hästar och likaså Eskil. Folk sa ju åt oss att hästar inte får stå själv men "hon såg ju inte ut att lida". Cecily är en ponny som håller mycket inom sig själv. Hon har aldrig någonsin sparkat eller bitit mig. Aldrig någonsin.

De senaste 5-6 åren har Cecily stått på ridskola. När jag började bli tonåring så började mitt hästintresse sakta men säkert släppa. Jag gick i gymnasium i Sundsvall, det var långa dagar och när jag kom hem ville jag mest bara ligga i sängen och läsa nån bok. Så vi frågade ridklubben om de var i behov av en häst och så ställdes hon dit.

Jag blev vuxen och kunde börja betala för mina egna lektioner på ridklubben och oj vad jag började sakna henne. Att gå på lektioner med sin häst är otroligt utvecklande, speciellt om man har planer att tävla. Det var därför jag nämnde att det första felet var att jag slutade på ridskola. Det blev inte så kul att bara rida själv hemma ute i skogen.

Så när man säger att ja men Cecily trivs jättebra på ridklubben så ja visst det kanske ser ut som så men hon är otroligt känsligt och håller saker inom sig och bara för att det ser bra ut på ytan så behöver det inte betyda att hon inte mår dåligt. Nu menar jag absolut inte att hon mått dåligt på ridklubben utan de har skött om henne sjukt bra och det är jag jättetacksam för men personligen tycker jag inte hästar inte ska gå på en ridskola mer än 5 år. Det är så många olika människor som rider dem.

För ett tag sen så blev jag erbjuden att sälja henne, så fort jag tog beslutet att jag skulle sälja henne så ångrade jag mig. Men jag tänkte att ödet fick bestämma. Var det mening att jag skulle ha henne då skulle inte de vilja köpa henne och visst blev det så. Snacka om att jag tror på ödet nu.... Sen ville ridklubben köpa henne och jag började fundera på om de skulle få göra det men tur att jag då hade en kompis som kunde få mig på rätta tankar igen...

Jag hade ju Cecily som privathäst ett tag på ridklubben men det blev exakt samma grej fast jag betalade för att hon skulle stå där så jag tänkte att den enda chansen som jag skulle kunna få ha henne själv är om jag tar henne därifrån. Så igår fick hon komma till ett helt nytt ställe där jag har henne helt själv och det verkar gå bra!

Jag vill avsluta med att säga, Cecily förlåt för att jag ens tänkte tanken på att sälja dig. Du och jag behöver varandra. Det kommer aldrig hända igen och vi kommer vara tillsammans tills döden skiljer oss åt. Så är det bara.

Likes

Comments

God kväll... Jag är så slut i kroppen. Igår joggade Stefan och jag och sen red jag och idag har jag pluggat hela dagen plus tränat efit. Efter pluggningen kände jag mig så slut i huvudet så jag sa till Stefan att jag kände för att gå ut och gå men precis då började det spöregna så vi bestämde oss för att åka bil istället och åkte då till Sörfjärden där det var bra väder så vi gick ut och gick där istället!

I helgen så var vi på hudikmarknaden och det blev lite fynd bland annat en toahållare, väska och fotfil. Vi åkte även karuseller men det är ju så sjukt dyrt, fast jag förstår dock varför... Förstå att få med sig en hel marknad full med karuseller, packa upp allt och sen packa ihop allt igen. Lite jobb.

Imorgon blir det mer plugg och sen jobb på kvällen. 

Likes

Comments

Nu är första veckan på universitetet slut och nu känns det riktigt bra faktiskt. Allt har fallit på plats och så vidare. Det var liksom tredje dagen, onsdag där då jag kände mig helt lost och kollade på andra utbildningar men jag gav inte upp och det är det som är det viktigaste.

Den 27 oktober ska jag och Stefan åka på en kryssning där vi kommer att få se Nano! Det ser jag fram emot så himla mycket. Jag tycker han är grym.

Förresten, tänkte kommentera lite om Idol eftersom det är så pass aktuellt just nu...

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ställa upp i Idol. Det är ett underhållningsprogram. Enbart. Enligt mig så är det ett skämt. I det sista programmet så fick deltagarna välja mellan 10 låtar och sedan sjunga låten i grupp. Alltså så här är det, alla låtar passar inte till alla. Om Katy Perry skulle sjunga en Celine Dion låt så skulle det låta förjävligt. Katy Perry är duktig på det hon gör och Celine Dion är duktig på det hon gör. Sen visst finns det artister som kan sjunga vilka låtar som helst men de har sällan en unik röst. 10 låtar fick de alltså välja mellan, jag kan säkert rabbla upp 100 låtar som inte passar min röst och så är det bara. Vi är olika och har helt olika röster. Det som avgör om du lyckas eller inte är egentligen inte själva rösten, även om rösten är viktig så är det viktigaste låten och att låten passar din röst. Inte för att vara sån men Samir och Viktor kan sjunga men är väl kanske inte världsbäst på att sjunga men de har hitlåt efter hitlåt och det är därför de lyckas. De hade säkert blivit sågade i Idol men kolla vad bra det går för dem. Så det sista jag vill säga är att det spelar fan ingen roll om nån inte tror på dig, om du tror på dig själv så är det, det enda som räknas.

Likes

Comments

Min andra dag och jag är redan skoltrött eller vad man säger. Har aldrig hänt. Helt slut i hjärnan men det är sådär när man tagit uppehåll några år efter gymnasiet. Igår nickade jag till en sekund på föreläsningen. Har heller aldrig hänt. Det är tur att det mesta är på distans, jag hade nog inte pallat annars för tycker inte riktigt om miljön. Jag sitter mycket hellre hemma och pluggar i ett än att sitta i en föreläsningssal.

Men jag kan heller inte lita på mina känslor efter 2 dagar bara eftersom jag är ju en sån som hatar förändringar och det vet jag om så därför måste jag ge mig själv den tid det tar att komma in i allting. Det kanske känns kanon om 1 månad och då är det ju synd om man inte gav det en chans. 4 år känns som en evighet men det är faktiskt inte det. Så det är bara att ta dag för dag nu och vara snäll mot sig själv. Låta det ta tid.

Jag minns när jag började på Mikael Elias gymnasium, usch vad den första veckan kändes hemsk. Jag saknade min gamla skola i Hudik men visste att jag inte kunde återvända då jag ett halvår tidigare hoppat av den och hoppat på Mikael Elias för att efter 3 dagar hoppa av Mikael Elias igen för att det inte kändes bra. Så jag härdade ut två, tre veckor och sen kändes det kanon och nu längtar jag tillbaka till den tiden.

Likes

Comments

Till veckan har jag semester, jag skulle ha åkt utomlands egentligen men istället bestämde jag mig för att börja plugga igen. Så på min semester kommer jag alltså sitta på föreläsningar en hel arbetsvecka. Inte direkt någon dröm men man måste tänka vad som är bäst för en i framtiden.

Jag har köpt böcker för en förmögenhet känns det som haha. Förstår inte vad alla böcker ska användas till men det visar sig säkert. Utbildningen är på 4 år. Det händer en hel del på 4 år alltså... Jag brukar fundera över om jag om 20 år kommer sakna just den här stunden. Om jag kommer längta tillbaka. Jag kanske inte förstår hur bra jag har det just nu, eller så är jag så pass klok då så jag inte alls längtar till då jag tänkte på ett annat sätt. Jag vill till exempel inte alls tillbaka till då jag var 15 år. Absolut inte. Visst, jag var väl inte korkad då men jag tänkte inte alls på samma sätt som jag gör nu. Det kommer aldrig bli som förr, det kommer bara bli bättre. Ja, kanske det man får leva efter.

Imorgon kl. 9 är det upprop så jag får väl lite sovmorgon på semestern ;) Hoppas allt kommer gå bra bara så är jag så nöjd som jag kan bli.

Likes

Comments

Idag har jag jobbat heldag och sen varit till stallet och då passade jag på att rida ut på Cecily. Jag tycker det är så sjukt härligt att bara få rida och och tänka på allt mellan himmel och jord, eller inte tänka på nåt alls.

Jag är glad över att jag vågade skriva inlägget innan för det är absolut ingenting man ska skämmas över. Alla människor kan må dåligt i perioder och just ångest är någonting som jag kämpat med länge för att bli fri det.

Jag tycker dagarna går så himla fort, man hinner ju knappt vakna innan man ligger i sängen igen men det är väl så det är. Gäller att passa på att njuta av nuet vilket jag och Stefan verkligen gjorde ikväll då vi kollade på den underbara solnedgången...Nej dags att sova nu, upp tidigt imorgon igen!

Cecily hälsar förresten att hon skäms över pottfrillan som matte klippte till 😅

Likes

Comments

Jag har nyligen slutat med antidepressiva och jag har nog aldrig mått bättre än vad jag gör idag. Det är dock inte tack vare varken tabletterna eller sjukvården.

År 2012. Mitt första år i gymnasiet. Jag kom precis ur ett förhållande som tärde på mig där killen i fråga hade psykiska problem. Vi var aldrig ihop men jag kallar det för ett förhållande i vilket fall eftersom vi umgicks under en längre period. Jag var nedstämd rent allmänt efter det, så jag sökte hjälp hos sjukvården där jag fick fylla i ett papper och efter att jag fyllt i det pappret fick jag antidepressiva utskrivet. De tabletterna hjälpte inte så jag slutade till slut att ta dem. På ett papper kunde han alltså se att jag var i behov av antidepressiva tabletter.

Några år senare började jag lida av grov ångest. Jag fick ångest för precis allt. Jag har haft ångest genom hela livet men det senaste året har varit outhärdligt. Våren 2016 sökte jag mig till sjukvården för min ångest. Jag fick gå till en socionom och prata om mina problem. Det hjälpte inte så jag avslutade kontakten.

Våren 2017 sökte jag mig till sjukvården igen. Nu var det verkligen outhärdligt och inte bara för mig utan även för min familj. Jag fick då ångestdämpande medicin samt antidepressionsmedicin utskrivet. Bara så där. På ett samtal under en period på 15 minuter kunde han avgöra exakt vilken medicin jag behövde. Jag ville inte börja med tabletterna igen så jag sökte hjälp hos en annan läkare via internet. Man kan göra sånt nu för tiden och det kostar lika mycket som att gå till läkaren på vårdcentralen. Han sa att om läkaren skrivet ut medicinen så skulle jag ta den även fast läkaren var opålitlig då han inte bokat en uppföljning med mig. En uppföljning är jätteviktigt då man de första veckorna ofta blir sämre.

Första kvällen jag tog medicinen mådde jag rätt så bra. Dagen efter hade jag hemska biverkningar. Jag frös och svettades samtidigt, jag mådde illa och var aggressiv. Jag läste på om medicinen på nätet och i en artikel stod det att antidepressiva är lika harmlösa som C-vitamin. Jag åt medicinen men jag blev bara sämre och sämre. Jag fick öka dosen men märkte ingen skillnad.

En dag fick jag nog. Jag slutade tvärt vilket man inte ska göra men vid det här laget var jag så himla less på sjukvården så jag brydde mig inte för jag vill inte ha någonting med dem att göra. Inte när det gäller psykiska problem. Eller allergi för den delen...

Den kvällen bad jag mamma att ringa till en som utför healing. Eftersom jag hade sån otrolig ångest. En timme efter samtalet så var min ångest som bortblåst. Det var en helt ny känsla för mig eftersom jag i mer än 1 och 1/2 år haft ständig ångest. Jag funderade på vad som var problemet eller orsaken till att jag var ångestfri. Vad hade hänt? Jag kände ingen ångest överhuvudtaget. Då slog det mig. Så fort man tänker tanken eller bokar tid till en healing så sätts processen igång på en gång. Sen den kvällen har jag inte haft ångest en endaste gång. Jag har varit ledsen ja, jag har varit nedstämd ja, precis som alla människor på denna jord. Men jag har varit ångestfri.

Nu tror jag stenhårt på healing. Det tog en och en halv vecka innan efterverkningarna av antideppressionsmedicinen slutade helt. Jag var snurrig och mådde illa där ett tag. Knappast nåt man gör om man slutar med C-vitamin...

Jag tror inte ett dugg på att en läkare kan avgöra om jag är deprimerad eller inte under ett samtal på 15 minuter. Jag har tappat tron på vården. Inte bara på grund av denna händelse utan man tycker ju att sjukvården borde vara så pass utvecklat så de kan komma fram till att jag är allergisk mot vetemjöl och mjölk. Inte då. Istället fick vi betala en förmögenhet på en privat allergimottagning för att få svar på varför min kropp var full i eksem. Dåligt tycker jag. Mycket dåligt.

Idag mår jag verkligen jättebra. Jag är helt säker på att det är healing och det kommer jag fortsätta med. Jag kanske till och med kommer gå en healingkurs nästa år! Jag har varit andlig av mig hela mitt liv jag visste inte ens att det fanns människor som inte trodde på ett liv efter döden. Hade någon sagt det till mig när jag var 10 år så skulle jag tro att den människan inte var riktigt klok. Jag tappade bara bort mig själv i den fysiska världen bland alla fysiska sakerna. Rikedom och lycka finner man inom sig själv...



Likes

Comments

Jag har nyss kommit hem från min joggingtur efter jobbet. Alltså helt sjukt vad skönt det var att springa. Det var skönt både fysiskt och psykiskt. Få rensa tankarna och bara vara i stunden. När jag tänkta sluta springa så kom min favoritlåt return of the mack och då hade jag helt plötsligt kraft till att springa nån kilometer till. Konstigt det där 😉

Idag har jag och Stefan plockat ännu mer svamp och jag gjorde lite svampsoppa innan jobbet.

Nu ska jag ta och meditera till lite nice musik och sen fara till mamma och lämna av joggingkläder som jag köpte idag i stan! Hoppas hon är vaken lite till... Om jag orkar sen så tänkte jag läsa en bok som jag köpte idag som heter Britt-Marie var här. Skriven av samma författare som skrev En man som heter Ove. Om jag vill bli författare så måste jag läsa bok efter bok efter bok för att kunna bli så bra som möjligt!

Likes

Comments

Nu har jag nyss kommit hem från dansen och det var grymt roligt och lärorikt! Först kände jag lite vad gör jag här? Men sen när jag kom in i det så var det bara att köra på. Jag känner mig så mycket positivare och gladare nu som människa. Förut kunde jag tänka att är det verkligen det här livet går ut på? Äta, sova, dö? Medan jag nu är jättetacksam över måltiden och sömnen som jag får. Sen fyller jag mina dagar med roliga saker och glädje, sånt som tar mig framåt. Förut så kunde dag efter dag gå utan att jag gjorde något direkt produktivt, eller nåt som stärker mig och får mig att växa.

Jag behöver stärka min självkänsla och det kände jag att dansen hjälpte mig med idag. Det var liksom girlpower och tuffhet precis det jag behöver. Det som gjorde att det gick så himla dåligt i Ljungby är min dåliga självkänsla. Tråkigt men sant. Självkänslan måste finnas där. Se bara på Selena Gomez hon har inte världens bästa röst men hon älskar att sjunga och kan göra det med känsla och det går hur bra som helst för henne. Man måste tro på sig själv.

Jag vill kunna lägga mig i sängen varje kväll med vetskapen att jag gjort allt den dagen för att komma framåt som människa.

Likes

Comments