Header

För tillfället känner jag mig så himla oälskad. Så värdelös och helt utan betydelse eller mening. Det har varit en så tung helg. Har känt mig så ensam. Så utanför. Som om jag vore luft och inte syns eller hörs. Har känt mig så trampad på. Som om alla människor bara har tagit bitar ifrån mig och bara förminskat mig mer och mer. Nu känns det som att det har blivit för mycket. Det är liksom för många bitar som har tagits. Som om jag är totalt förstörd och som jag inte längre klarar mig. Jag vill bli lagad. Men jag låter ingen laga mig. För jag låter ingen komma så nära mig. Jag berättar inte mina djupaste tankar. Jag har shoppat så mycket. Som jag älskar. Som jag alltid blir så glad av. Men inte ens materiell lycka gör mig glad längre. Och allt med min pappa. Det är sån otrolig sten inom mig som skaver inom mig varje sekund. Det gör så ont. Allt känns bara så skit just nu.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Är så fruktansvärt trött på Sverige just nu. Denna kylan och hur grått och regnigt det är. Hur jäkla mycket man fryser bara av att slänga soporna. Och detta livet med att vakna tidigt för att gå till skolan och sedan komma hem, plugga, sova och sen samma visa igen. Det är jag också trött på. Hade så mycket hellre varit på en strand i Spanien. Eller ett café i Paris. Var som helst men inte här. Att resa iväg och springa från mina problem brukar ibland vara skönt. Hade verkligen behövt en semester just nu. En semester från denna jäkla ångesten framförallt.

Likes

Comments

Det är söndag. Jag borde sova förlängesedan. Har psykolog tid imorgon & sedan har vi ämnessamtal i skolan ifall vi vill snacka om hur vi kan höja betyg osv. Egentligen är det en så himla lugn dag men känner sån stress och ångest. Det känns som det är världens största ångestbomb som är Påväg. Som att jag vet att jag snarast ska hålla på att drunkna av ångest och smärta. Det känns som jag kommer vakna upp med oändlig ångest och inte kunna gå upp från sängen. Jag vill bara somna och vakna upp glad men jag lyckas verkligen inte somna. Känner bara sån extrem tomhet. Så trött på denna tomhet. Hade så gärna velat sitta utomhus och kedjeröka med min älskade @Elinstigborg vid min sida och bara prata.

Likes

Comments

Något som ger mig sån panik men samtidigt motivation och inspiration är att livet är så kort. Och framförallt livet är fört kort för att vänta. Man vet aldrig vad som händer. Man vet inte om den man älskar kanske plötsligt blir påkörd av en bil och dör, utan vetskapen om att du älskar personen. Och personen kanske älskar dig tillbaka men det vet inte du och kommer aldrig få veta. Det är så tragiskt att vi ska gå runt och gömma massa saker. Missa massa relationer vi hade kunnat haft bara för vi inte vågat. Missa massa tid med den man älskar. Med o vara lycklig. För livet är inte kort och man borde ta sin chans när man har. Det är som i Greys anatomy. Lexie & Mark hade gjort slut ännu en gång men de båda älskade fortfarande varandra. Sen så skedde flygplanskraschen. Sekunderna innan Lexie dör säger hon i Love you till Mark & när Lexie dött ligger Mark & skriker i Love you om och om igen. Det var så sorgligt och berörde mig verkligen. Om dem bara hade berättat hade dem kunnat vara tillsammans. Fått mer tid varandra. Inte dö i vetskapen om att de både älskade varandra men inte vågade säga något. Att dem hade kunnat vara tillsammans bara dem vågat. Åh det är så sorgligt. Alltså livet är för kort för och vänta. Berätta för dem du älskar, att du älskar dem. Hur mycket du älskar dem. Man vet aldrig vad som händer imorgon. Njut av dagen.

Likes

Comments

Jag känner inte längre någon ork. Ingen kraft. Ingen lust. Varför ska jag försöka? Varför ska jag kämpa mer? Det känns aldrig som det kommer bli bättre. Jag kommer må såhär föralltid. Jag får inte ens en utredning. Jag får inte veta exakt vad som är fel på mig. Jag ska få byta medicin. Men när ska den läkartiden komma? Jag träffar en psykolog en gång i veckan. Men jag gråter bara. Hur ska det hjälpa? Jag orkar inte hålla i detta föralltid. Det tär på mig. Jag ser på hur det tar på mina närmsta. Det känns som en resa utan slut. Jag vill bara känna lycka igen. Känna sväva på rosa moln lycka. När ska det hända?

Likes

Comments

Det är fredagskväll och jag sitter här med tårar rinnandes ner för mina kinder. Det är som en tomhet inom mig som bara äter upp mig mer och mer. Jag vet inte längre vem jag är. Jag känner mig bara som ett monster fullt av sorg. Är det meningen att det ska kännas såhär föralltid? Är det menat att jag ska må såhär för varje dag för resten av mitt liv? Då vet jag faktiskt inte om jag vill leva detta livet. Jag vill leva men jag vill inte leva detta livet. Jag vill bli mig själv igen. Bli glad. Jag vill bara se ljuset igen. Känna lycka igen.

Likes

Comments

Är så oändligt obeskrivligt tacksam för min mamma. Hon är mitt allt. Jag hade aldrig varit mig själv utan henne. Hon är världens bästa. Om hon int finns så vill jag inte finnas.

Likes

Comments

Något som jag inte alltid haft så lätt för och skulle vilja påstå att det fortfarande inte är min starka sida, att stå på sina egna ben. Att kunna ta hand om sig själv. Att vara trygg i sig själv. Men hur svårt det än är, om man tänker på natten allt är tyst och mörkt och alla sover. Var har vi då förutom oss själva? Vi måste kunna stå på våra egna ben och älska oss själva.

Likes

Comments

Jag tror på att vi faktiskt själva skapar våra öden. Vi kan inte bestämma allt och kontrollera precis allt som händer men vi kan bestämma riktning iaf. Jag tror också mycket på ödet och att saker blir som det är menat att bli, och att tro på dessa två sakerna kanske inte riktigt går ihop. Men jag tror att det är så att vi bestämmer riktning genom att välja om vi exempelvis vill gå in i en relation och sedan om vi ska bli lyckliga eller få hjärtat krossat det bestämmer ödet.

För vi påverkar faktiskt vilka vi är. En del av hur våra liv är. Därför är det viktigt att exempelvis ta tag i saker. Om vi till exempel är ledsna över en sak och på grund av det stänger ute alla närmsta och tillslut inte har någon kvar, då är det dels beroende på vad vi själv gjort. Det är inget jätte förvånande att man då får en liten social krets.
Också till exempelvis om vi har en del finnar och hatar våra utseenden så kan vi välja att göra något åt det eller inte. Det finns en massa hjälp att få för finnar. Men det är vi själva som bestämmer om vi ska ta hjälpen eller inte. Även om vi till exempel inte utsätter oss för rädslor och bara är kvar på samma plats hela tiden så kanske det leder till att vi inte utvecklas som personer och blir utåtriktade. Utan vi fastnar bara i vår egna bubbla. Därför är de så viktigt att ta tag i sitt liv och börja förändra så vi blir lyckliga.

Likes

Comments