Jag är vilse. Jag är verkligen vilse. Hela jag är där någonstans ute, splittrad, delad. Men vart är jag egentligen?


 I en värld jag inte förstår mig på. Svält, krig, naturkatastrofer, rasism, inte rättvisa eller jämstäldighet, ingen respekt. Förlåt om jag missat något.

Jag som skulle vilja ändra världen på så många sätt men istället sitter jag här bakom skärmen på min dator och skriver detta. Jag bruka drömma, drömma om hur jag räddar ett liv i en operationssal, slår skiten ur de som misshandlat oskyldiga djur eller människor, presenterar en ny fiffig och supersmart uppfinning jag kommit på eller så drömmer jag om när jag skakar hand med EU efter dealen om stopp för att testa smink på djur.

Hjälp mig. Jag är vilse.

Scenskräcken tar över hela mig när läraren säger att var och en ska presentera inför klassen om det senaste arbete vi arbetat med. Jag vill gräva mig ner under marken flera kilometer tills jag kommer ut på andra sidan världen där rektorn inte kan hitta mig.

Jag vill vara en hjälte. Jag vill ändra. Jag vill skapa. Jag vill fred. Jag vill allt.

Hur ska jag kunna bli något? Jag kan inte ens titta utan att se varenda låga mot mig. Säg mig hur? Jag är vilse. Vilken väg ska jag ta? Jag behöver mina armar. Ska jag gå till vänster? Mina ben då? Åt höger? Hjärnan, det är väl den viktigaste. Borde jag backa, gå tillbaka och se vart jag tappade den?

Hjärtat den ligger åt vänster, det vet jag. Jag kan se hålet, hålet inuti mig ända ut. Det går igenom. Det gör ont men jag är van vid smärtan.

Hur ska jag kunna välja? Hur tänkte Gud här? Jag förstår inte.

Jag är som en hålig ost. Ser ni sambandet? Själva osten är mitt skelett, mina muskler och min hud. Hålen representerar min hjärna. Tom så att det ekar. Ekot är mina tankar som studsat omkring. Studsar runt tills dom jämnar ut. Jag hoppas att detta inte fortsätter livet ut. Det måste hända något där inne. Helst inte en hjärntumör eller blodpropp men allt annat än det är bättre än bra.


Hjälp.


Skribent
Anonym