En krönika om att vi aldrig nöjer oss, oavsett hur mycket vi än försöker.

Är det inte märkligt att vi alltid vill ha det det vi inte har, en ständigt rädsla över att missa något. Tänk om jag hade det, eller tänk om jag fick uppleva det, allt skulle bli så mycket bättre då.

När vi är bortresta, saknar vi allt här hemma och tryggheten vi befinner oss i här. När vi är hemma, saknar vi äventyr. När vi har struktur vill vi känna oss fria och när vi är självständiga vill vi ha disciplin. När vi är ensamma, och det bara är du själv att tänka på, är vi desperata efter kärlek och att ha någon att tänka på. När vi är i ett förhållande funderar vi på hur det skulle vara att vara singel och INTE behöva någon annan att tänka på. När du köpt väskan du alltid drömt om, hittar du en ny månaden efter du bara måste ha.

När vi väl har allt vi någonsin skulle kunna drömma om, kommer vi fortfarande vilja ha mer? När tar det slut? När når vi det stadiet när vi inte längre känner att vi behöver få mer och äga mer hela tiden, för att själva växa och bli starkare? När kommer vi sluta kräva saker för att uppfylla våra själviska behov? Eller är det oundvikligt? Är det bara naturligt att människan alltid strävar efter mer? Kanske, jag vet inte. Det jag vet är att önskan att vilja ha mer hela tiden ökar kontinuerligt i vår värld idag. Jag vet också att jag blir helt utmattad av att aldrig vara nöjd med det jag har, tänk att lägga all energi jag lägger på att drömma, till att lägga den på det jag faktiskt har. Sedan ska man självklart alltid få drömma, inte det jag menar, men ni förstår min poäng.

När kommer att bara vara, vara tillräckligt för oss?

Text skriven av @Josefineeriksson

Skribent
Redaktionen