Vi möts igen efter vår paus, och vi kramas som om vi knappt kände varandra. Hur många dagar sedan var det jag träffade dig för första gången? tänker jag och ser dig i ögonen, letar efter det där välbekanta, det där som jag föll handlöst för.

Det glimtar till i din blick. Jag frågar om du vill fortsätta det här. Du svarar att du inte vet.

För inte så länge sedan låg vi hemma hos mig, i min säng, och slötittade på serier. Min kalla hand mot din varma bröstkorg; mitt huvud precis under din haka, mina ben hoptrasslade i dina. Du klappade förstrött på min axel, halvsovandes. Jag andades mot din hud och för varje andetag jag drog in möttes jag av den där överväldigande känslan av hemma, men också något annat, något jag inte kunde sätta fingret på.

Har dina tankar lämnat mina?

Jag gjorde små cirklar i din hud med ena pekfingret och älskade hur varm du var mot mina fingrar, men plötsligt drog jag bort dem, slagen av den där groende känslan av fel.

Vilar din blick på någon annan?

Jag satte mig upp i sängen och du vaknade. Tittade på mig och log mjukt, drog mig intill dig igen, vände försiktigt mitt ansikte mot ditt. Jag mötte dina läppar och öppnade dem långsamt, smakade på dig, andades in din doft, men kyssen gjorde mig iskall.

Vems är du, om inte min?

Du försöker sträcka fram handen och röra vid min kind, men jag ryggar instinktivt undan. Släpper dig inte med blicken och förvånas över hur samlad jag låter när jag öppnar munnen;

”Är du kär i mig?”

Du lägger huvudet på sned och jag kan inte läsa dig, kan inte förstå dig, kan inte lista ut vad du tänker på. Dina ögon är säkra men jag vet inte på vad, hela ditt kroppsspråk utstrålar något jag inte kan uppfatta, men så;

”Jag vet inte”

Vi har levt med varandra, älskat, bråkat, kramats, skrikit, vilat, pratat, viskat till varandra i mörket, kastat oss i varandras armar, svurit att vi skulle vara med varandra i resten av hela livet men nu när du svarar på min fråga går något av. Kanske är det förbindelsen mellan hjärta och hjärna, för plötsligt blir jag helt klar i huvudet. Tystnaden sprider sig i kroppen och fyller varenda cell och jag inser förvånat att jag äntligen kan tänka ordentligt.
Och plötsligt blir alltid så fruktansvärt kristallklart.

”Det räcker inte”, säger jag med en ny röst, en stillsammare röst, en röst fri från allt trassel hjärtat orsakat. ”Det räcker faktiskt inte”. Sedan dess har jag inte tänkt på dig en enda gång. Jag ser tillbaka som om det var något vackert som hände mig, något fint, som en gåva man måste ge vidare.

För att kanske vara älskad är inte tillräckligt.


Writer