En krönika om att bli tillsammans med någon man älskar så mycket att det gör ont.

Vi kliver in i lokalen och hälsar din storasysters pojkvän, grattis på födelsedagen. De stora guldiga ballongerna i siffrorna tre och noll står placerade vid scenen och längs med väggen står ett bord uppradat med mat och dricka. Hårda handskakningar med släktingar och vänner, men du presenterar mig endast vid mitt namn. Under middagen kliver din syster upp på scenen och håller ett tal för mannen hon älskar. Hon går ner på knä och frågar om han vill gifta sig med henne. Vi klappar händerna och tårarna bränner innanför mina ögonlock. Du sitter bredvid mig och jag ser hur du vrider ditt huvud och tittar mot mig. Men jag spänner mina ögon mot din syster och hennes blivande man och jag beundrar hur lyckliga dom är tillsammans. För vågar inte titta på dig. Jag önskar ju inget hellre än att jag vore din.

​​
Presenter ska öppnas och när födelsedagsbarnet ska tacka oss för vår gåva, finner han inga ord för att beskriva vem jag är. För du och jag är inte tillsammans och det vet han och din familj om. “Lite mer än vän” blir beskrivningen av mig och människor skrattar. Alla utom jag, för det vrider sig i magen. När golvet är täckt av omslagspapper och färgglada snören rör jag mig snabbt mot toaletten. Jag låser dörren om mig och står vid spegeln, tittandes på mig själv. Vad är det för fel på mig? Varför vill han inte vara min? Jag tar några djupa andetag, kliver ut, tar med mig en cider från baren och sätter mig vid bordet igen. Du tittar på mig och jag ler som om ingenting har hänt. Men inombords skaver det av osäkerhet och rädsla. För helvete vad ont det gör att älska någon som inte älskar en tillbaka.

Klockan slår tio och stolar och bord plockas ihop. Shotsglasen blir fyllda och dina systrar och jag skålar ihop. Alkoholen börjar tala och likaså dem. “Är ni ihop nu?” Jag skakar på huvudet och ännu en gång skäms jag. Jag sväljer skammen tillsammans med drycken ur mitt glas och påbörjar ett nytt samtalsämne istället. Från scenen i mikrofonen hörs din röst och du förklarar att du har något du måste berätta. Människor och musik stannar upp och allas blickar är nu riktade mot dig.

“Jag har känt en tjej i snart ett år och jag tycker om henne väldigt mycket. Och jag vill ju vara lite mer än bara en vän, så Caroline, jag vill fråga dig, vill du bli min flickvän?” 

Du står nu placerad framför mig. Blodet känns som kolsyra och jag nickar samtidigt som du kysser mig. Vänner och släktingar tjoar och handklappningarna ekar mellan lokalens väggar. Dina ljusblå ögon letar efter min blick och det som du nu kommer att säga, kommer få all min rädsla och osäkerhet att försvinna ur min kropp.

“Caroline, jag älskar dig”