En krönika om att aldrig riktigt hamna rätt, om att aldrig bli kär på riktgt.

Måndagen var för de flesta veckans värsta dag. Men inte enligt mig, för då träffades vi tjejer i skolans matsal och berättade om helgens händelser. Någon berättade om en kyss på dansgolvet med någon lång och mörk främling. Någon låg placerad i soffan hela lördagen tillsammans med föräldrarna, tittandes på Dobidoo med en chipsskål i famnen. Och jag, jag berättade alltid historier om söta pojkar som jag hade träffat.

Det enda problemet var att historierna oftast handlade om olika killar. Varannan måndag beskrevs en ny historia om någon söt pojke vars namn var obekant för mina vänner. Till slut var vi tvungna att hitta på hemliga smeknamn till pojkarna för att mina vänner skulle kunna para ihop rätt pojke med rätt dejt. Likt ett memoryspel där två likadana kort ska paras ihop med varandra, ungefär så fungerade det.

Även om jag oftast var entuastisk i berättandet om vilken film som hade setts, om hur många glas vin vi hunnit dricka, eller om vilken söt dialekt han faktiskt hade, var jag otroligt less på att hela tiden behöva vända blad. Jag var trött på nya kapitel som hann avslutas innan tredje meningen hade blivit skriven. Jag ville skriva hundratals ord och meningar, kanske till och med en bok, men så blev aldrig fallet. Varför ville ingen älska mig? Varför blev jag alltid lämnad? För det var så det blev förklarat dom där måndagarna. Att han antagligen hade tröttnat på mina telefonsamtal. Eller att han förmodligen träffat någon som var bättre än mig. Ja, att jag helt enkelt hade blivit utbytt och lämnad för att han inte ville ha mig.

Redan på dagis och som liten avstod jag från pussar och vill-du-vara-ihop-förfrågningar. Vi gick i fjärdeklass när en av mina tjejkompisar blev tillsammans med den nyinflyttade pojken vars föräldrar ägde den nya matbutiken i byn. Hon tjatade ofta, frågade om jag inte kunde bli tillsammans med hans vän så att vi kunde leka i skogen tillsammans efter sista lektionen. Men redan då skakade jag på huvudet och förklarade, “men, jag kan ju inte vara ihop med honom om jag inte är kär?”.

Efter några månader var inte längre måndagen något jag såg fram emot. Den hade blivit veckans värsta dag. Att gång på gång behöva sitta i skolmatsalen och förklara för mina nyfikna vänner att “nej, alltså vi träffas inte längre” var minst sagt förnedrande. Men inte förrän nu, förstår jag att det aldrig har handlat om att jag blivit bortvald eller ersatt. Jag var aldrig kär i någon av dom söta pojkarna vars namn dök upp i heta diskussioner. Men jag var kär i den kärlek som hade kunnat bli. Och kanske var det inte alla söta pojkar, utan jag som tröttnade på telefonsamtalen. Det var nog heller aldrig jag som blev utbytt, utan istället var det jag som ständigt var på jakt efter något bättre och vackrare. Jag borde nog ha lyssnat och tagit råd från mitt tioåriga jag istället.

För man kan ju inte vara ihop med någon som man inte är kär i.