En krönika om att bli kär i en vän och inte veta om ens känslor är besvarade.

Jag minns när det hände, det var runt den här tiden för två år sedan. Snön hade lagt sig som ett tunt täcke över marken och när man tittade ut kände man den där härliga vinterkänslan. Det var den tiden på året när man egentligen skulle ha sett fram emot julen och ledigheten som kom med den, men det året blev det inte så. Det var den vintern som känslorna började välla, det var då jag insåg att jag fallit för en nära vän.

På något sätt visste jag det redan innan det hände. Jag var på väg hem efter att ha umgåtts med honom och några gemensamma vänner då tanken slog mig, tanken om att den här killen skulle jag nog kunna utveckla någonting mer för. Jag minns att jag tänkte nej, det här får bara inte hända, samtidigt som oron spred sig över att det här skulle komma att påverka vår vänskap. Till en början försökte jag verkligen förhindra att de där känslorna skulle dyka upp, men jag inser sedan att det nog var försent redan från den dagen jag kände på mig att något skulle inträffa. Det hände och jag kunde inte stoppa det.

Vintern passerade och våren började smått närma sig och tillslut gick det inte att förneka längre. Jag försökte intala mig själv så länge det gick att det bara var något jag hade fått för mig. Jag försökte förtränga det och låtsas som om allt var normalt när det egentligen dödade mig på insidan. Ingenting var normalt längre, allting var tungt och det gjorde så himla ont. Aldrig tidigare hade jag förstått att något kunde kännas såhär, att en enda person kunde påverka mig så här mycket. Jag funderade på om jag skulle lätta mitt hjärta genom att berätta för mina närmsta vänner men tvekade då jag förstod att när orden väl lämnat min mun skulle det vara på riktigt. Någonstans i mig fanns det en längtan efter att det skulle komma fram, samtidigt var jag skräckslagen med rädslan av att denna vänskap skulle gå stuprätt åt helvete om det kom ut. Tillslut berättade för mina vänner och orden jag fick tillbaka värmde lika mycket som de smärtade att höra. Att ha känslor för någon som man ser varje dag och samtidigt försöka dölja de, det är inte lätt. Att sedan få höra "Jag tror han gillar dig med, det verkar så" av de man håller närmst är inte så härligt som det låter. Någonstans gav det mig hopp samtidigt som jag inte trodde på orden.



Dagarna gick och våren stod i blom, jag minns att jag tänkte att vid det här laget borde jag ha gått vidare, om det ändå vore så väl. Allt var lika jobbigt som tidigare och jag ångrade alla gånger jag önskat att få känna något för någon, jag som trott att det skulle ge mig något tillbaka, men så fel jag hade. Till viss del gjorde jag det hela värre när jag tog ett enormt avstånd från honom men det gick inte längre att agera som de nära vänner vi varit. Jag gick från att göra allt för att vara i hans närhet till att inte ens hälsa på honom. Jag visste att han skulle förstå men det spelade ingen roll för just där och då ville jag göra allt för att slippa känna den där känslan. Den där känslan av att någon kastat dig ner på marken och sparkat på dig trots att du redan ligger ner, den där känslan av att någon rent utav spetsat din själ.

Tillslut kom det, det som blev höjden av denna otroligt obekväma situation. Ett långt sms där det blev bekräftat att han visste och att han inte alls kände likadant. De första jag såg när jag tittade på skärmen var "Har du känslor för mig eller har du haft?". Hade han känt likadant hade den meningen nog inte gjort ont men nu var det inte så och det gjorde ont. Jag kände mig så liten, att den personen man var fruktansvärt, smärtsamt kär i fråga om jag fortfarande har känslor för honom eller om det fanns en chans att rädda vänskapen - gör ont.

Skulle jag ha svarat ärligt? Att jag just i denna stund kände att hela mitt liv gick i tusen bitar, att jag var rädd över att förlora den enda människa som fått mig att le när det är som värst och att jag var kär. Kär som en idiot. Jag sa aldrig sanningen, det var enkelt att ta det beslutet.

Det var väl ingen chock att det tillslut inte gick att hålla för mig själv och mina närmsta, tillslut kom det ut. Jag har väl egentligen bara mig själv att skylla, men nu i efterhand förstår jag att det var det enda sättet att släppa honom, men visst gjorde det ont. Att sedan se honom vara med tjejen jag tidigare kallat min bästa vän var inge vidare det heller. Men att se honom lycklig gjorde på sätt och vis min olycka mindre.

Efter allt detta elände lärde jag mig mycket och jag kan ärligt säga att jag nog inte hade varit densamma om jag inte gått igenom dessa riktiga skit månader. Aldrig någonsin under denna tid fick jag höra att det bara var att släppa och gå vidare, det kanske var det som behövdes, att få veta att ens känslor betydde något även om det bara var jag som kände dem. De som visste såg att det skulle gå över och någonstans såg även jag det trots att det inte försvann utan att lämna spår. Det är nog rätt som de säger, smärta är till för att kännas och utan den skulle vi inte veta hur lycka känns.


Krönika skriven av Hanna MK.

Skribent
Redaktionen