En krönika om att bo 12 timmar ifrån sin älskade och att försöka klara av att leva ett normalt liv ändå.

Nu sitter jag på ett flygplan påväg mot min person. Människan jag är helt säker på är mannen i mitt liv. Efter att ha längtat i en hel månads tid, antagligen den längsta månaden hittills i mitt liv, ska jag snart få vara tillbaka i hans armar. Men på samma sätt som jag sitter här med ett ljuvligt pirr i kroppen över att få ha en hel vecka tillsammans med min kärlek, skär det minst lika starkt i bröstet av att snart behöva skiljas åt på nytt. Jag orkar inte med att behöva vakna upp en enda morgon till utan att han ligger precis där bredvid mig. Jag orkar inte med att försöka krama om kudden som tröst längre, för att försöka få en liten känsla av att han är bredvid mig så jag kan somna. Jag vill inte längre känna denna plågsamma känsla av tomhet för att han inte finns hos en då man behöver honom som mest.

Att behöva vara 12 timmar med flyg ifrån varandra i över ett halvår, utan att veta när man kommer att ses igen fanns inte med på kartan för tre månader sedan. Jag var ju fullt upptagen med att börja leva vårt liv tillsammans, vara lyckligast i världen för att jag var hans och han var min. Då var en dag ifrån varandra tillräckligt länge för att jag skulle längta tillbaka till hans trygga famn. Men nu blev det såhär, vi bor 12 timmar med flyg ifrån varandra och varje kväll ligger jag ensam i min säng och saknar honom så det gör ont.

Det är svårt att veta hur man ska ta sig igenom dessa månader ifrån varandra så smärtfritt det bara går. Hittills har dagarna känts alldeles för långa och jag vill bara spola fram tiden tills vi ses igen. Ibland känns det som att enda utvägen är att gräva ner sig under duntäcket och ligga där i mörkret tills han kommer och räddar mig ifrån att behöva vara själv. Men vissa dagar tar man sig upp ändå och glömmer bort saknaden för en stund tills man går och lägger sig igen och inser att man är så mycket starkare än vad man trodde. Och tillslut är det äntligen dags att få ses igen för att få bli påmind om varför man utsätter sig själv för detta. Och för att få hångla tills läpparna ömmar och få vara sådär löjligt nykär så att det håller i sig tills man ses igen.

Men oavsett hur jobbigt detta halvår kommer att vara, oavsett hur många orklösa dagar jag ska behöva kämpa mig igenom - så vägrar jag att ge upp. Priset är för högt för att lägga sig under täcket och stanna där. Jag vet att det är värt det. Det måste det vara. För sedan har vi ju hela livet på oss att få vakna upp bredvid varandra…

Skribent
Amanda Styrmark