Jag förundras över hur modellvärlden fortfarande tycks glittra för utomstående. Hur vi ständigt glorifieras och ändå hålls ansvariga för att de skeva ideal som fortsätter att genomsyra alla samhällen i hela världen. En krönika om att jobba som modell.

”Jag är för tjock” säger hon och sjunker uppgivet ihop på köksstolen.

Jag stirrar misstroget på den pinnsmala varelsen mitt emot mig.
”Vad?” säger jag. 
”De säger att jag är för tjock. Jag kan inte jobba nästa månad. De hinner inte skicka iväg mig, måste gå ner i vikt först.” Hon pratar med bruten engelska och ler resignerat.

Jag betraktar de tunna armarna, bikiniöverdelen som täcker de små brösten, och revbenen som markeras tydligt trots att hon sitter hukad. Hon tänder en cigarett och lutar de vassa, knotiga armbågarna mot bordet.

Flickan mitt emot mig är 20 år och hon jobbar med det yrke alla tjejer verkar drömma om. Hon röker under tystnad och är slående vacker; håret är lockigt och ramar in ansiktet som en lejonman, kindbenen är höga och markerade, ögonen isblå. Hennes ansikte pryder omslag efter omslag i Istanbul och hennes kropp exponeras ständigt. Hon kan enkelt gå in i en affär, plocka upp första tidning och hitta sig själv.

”Jag fattar inte” säger hon lågt, som om hon pratade för sig själv. ”Jag har inte ätit på fyra dagar”.

Vad är det som får modellvärlden att glittra så mycket utifrån? Var är charmen? Var är guldet?

Jag förundras över hur modellvärlden fortfarande tycks glittra för utomstående. Hur vi ständigt glorifieras och ändå hålls ansvariga för att de skeva ideal som fortsätter att genomsyra alla samhällen i hela världen. Hur flickan mitt emot mig, vars mens stannat av och vars armar är täckta av hår för att kroppen försöker hålla sig varm, hur hon ändå är bilden av välmående och skönhet.

Hon är slående vacker, flickan mitt emot mig, men hon är inte verklig. Hon är en person på tusen. Vi är en person på tusen. Vi vita, långa, smala tjejer som av någon anledning föddes med rätt gener. Vi som pressas med kroppen som vår insats för att tillfredsställa de aldrig sinande begären hos de som föder unga tjejer med dåligt självförtroende, kass självbild och ångest. Vi utgör en liten, liten del av alla människor i världen, men av någon anledning är just precis vi levande exempel på hur en tjej "ska" se ut.

Jag har precis hjälpt henne att ta nya polaroidbilder som hon ska skicka till sin agentur, och när hon bläddrar igenom bilderna jag tagit på henne så jublar hon.
”Perfekt. Jag ser ut som ett litet barn. Japan kommer älska det”.

Text skriven av @Oliviahageus

Skribent
Redaktionen