Den trettioende november togs en en dotter, en syster och en vän ifrån oss. Då fanns det inga måsten förutom att överleva den sorg som intagit vår stad. Och det sägs att alla erfarenheter, bra som dåliga, för något gott med sig. Men att förlora någon man håller kärt har jag aldrig funnit någon mening med.

Tåg åttahundratrettiotre avgår från spår åtta och jag halvspringer upp för trapporna till perrongen. Sätter mig ned på en fönsterplats och genom mina hörlurar hörs tonerna av Oasis låt Wonderwall. Vi passerar sjöar och skogar och i min skalle snurrar tankar om hur livet så markant förändrats de senaste två åren. För idag är det femtioen dagar sedan jag slängde mig ut i det okända med inga som helst förväntningar på hur framtiden skulle bli. Idag är det fyrahundranittio dagar sedan jag sprang på den kille som mitt hjärta idag slår dubbelt för. Och idag är det sexhundranittiosju dagar sedan vi förlorade vår älskade vän.

Tanten tätt intill mig sitter och diskuterar med en annan kvinna om hur hon varit och hälsat på sina barnbarn över helgen. Men nu är det måndag igen och hon måste åka hem till sin lägenhet för att vattna de tulpaner som står på köksbordet. Är det inte lite konstigt det där med hur vi människor ständigt kontrolleras av alla måsten här i livet? Vi måste fortsätta arbeta på den arbetsplats där man inte längre trivs, bara för att det ska se bra ut på pappret. Vi måste lyfta hantlar och springa oss svettiga på löpbandet minst två gånger i veckan, för annars klassas man som en soffpotatis. Och är det inte arbetet eller hur många kilon vi kan lyfta, ja då måste vi åka hem för att vattna blommorna.

Det var en november morgon och jag satt på trägolvet i det lilla röda huset med de vita knutarna, lekandes med min systers barn. Med dockor, polisbilar och lurviga gosedjur utspridda över hela vardagsrummet. Minns hur frustrationen växte inom mig när min mamma snällt bad mig att hjälpa till att plocka upp efter de små liven innan middagen skulle stå placerad på köksbordet. Jag trodde det skulle bli en helt vanlig lördag, men bara inom några minuter skulle det visa sig att livet aldrig mer skulle bli sig likt.

Jag var sexton år och hade precis börjat gymnasiet när vår gemensamma vän introducerade oss för varandra. Det var något speciellt med hennes vackra leende och det skratt hon ofta hade nära till, ekade i korridoren som vi dagligen gick genom med våra linjära skrivblock och färgglada pennskrin. Gymnasiefesterna var många och ofta bjöds det in till fest på Tvåbacka där hon bodde. På något sätt kändes det som en samlingsplats där alla vi tonåringar fick tid till att umgås med varandra. Där det inte fanns någon mall för hur vi skulle se ut eller hur vi förväntades att vara. För hon var aldrig fördomsfull mot någon utan lät oss alla få vara precis så som vi ville vara. Jag önskar att hon kunde ha fått se sig själv genom våra ögon, för enligt oss alla var hon en av de vackraste själar vi någonsin mött.

Skärmen på min mobil lyses upp och de meningar som en sjuttonårig aldrig ska behöva läsa, blev nu lästa. “Jag vet inte om du har hört, men hon tog livet av sig igår”.Det var en lördag som livet föll samman där bland dockor, polisbilar och lurviga gosedjur.

På busshållsplatsen utanför skolan kunde jag höra någon gnälla över hur hörlurarna blivit snodda på rasten mellan svenska lektionen och idrottspasset. Hur jag ville skrika att "håll käften och gå till närmaste butik och köp dig ett par nya istället". För vi hade precis förlorat vår vän och runt omkring mig hörde jag bara på hur omvärlden fortsatte att klaga över absurda saker. Sittandes på spårvagnen klädd i svart och med en vit ros i handen delade jag blickar med gamla gubbar och tanter som var på väg in till staden för att handla nya vinterkläder. Hur det då kändes så orättvist att en ung, vacker flicka som du, aldrig kommer få uppleva ålderdomen precis som dom.

För på bara en minut kan allting vara över. Och är det inte då lite konstigt det där med hur vi människor ständigt kontrolleras av alla måsten här i livet? Den trettioende november togs en en dotter, en syster och en vän ifrån oss. Då fanns det inga måsten förutom att överleva den sorg som intagit vår stad. Och det sägs att alla erfarenheter, bra som dåliga, för något gott med sig. Men att förlora någon man håller kärt har jag aldrig funnit någon mening med. Men kanske har jag ett annat tankesätt idag. För det är nog hon som har lärt mig att livet är här och nu och det är jag som har makten till att göra vad jag vill med det. För det finns egentligen inga måsten.

Det är tack vare dig jag vågar att kasta mig ut i det okända med inga som helst förväntningar på hur framtiden kommer att bli. Det är tack vare dig jag hellre klassas som soffpotatis än tvingar mig till en plats där jag inte finner någon lycka. Och det är tack vare dig mina tulpaner kommer vissna på köksbordet när jag väljer att leka en dag extra med de käraste barnbarn som jag fått.

Har du självmordstankar & behöver prata med någon? Gå in på Aldrigensam.com