Jag ler mot dig och jag vet att du gillar mig. Du gillar mig fast du inte ens känner mig, vi har bara setts några gånger. Men ett leende kan trolla bort vem som helst. Lura vem som helst.

I dina ögon är jag söt, snäll och skrattar mycket. Jag verkar säkert som en tjej som tar livet med en klackspark. Du skämtar om psykisk ohälsa i något av alla dina skämt, dina ögon lyser och jag skrattar med. Fast jag inte tycker det är roligt. Sedan säger du att jag är fin när jag ler och jag kollar ner i marken. Kan inte sluta le. Och din hand lyfter upp min haka och sedan har jag dina läppar mot mina. Som är alldeles perfekt mjuka och din skäggstubb river mig på kinden.

När kvällen blir morgon, alkoholen susar i vårt blod och du tar min hand, så väljer jag att gå därifrån. Du var rolig för en kväll, du var fin att kolla på och sa saker som gjorde att jag skrattade. Du fick mig att glömma allt jobbigt för stunden. Men du skulle säkert börja gilla mig på riktigt och jag skulle säkert börja gilla dig också, och det är jag inte redo för.

När jag går därifrån så ringer du upp mig, frågar varför jag gjorde så. Vad hände? Jag skrattade bort det och sa att vi hörs imorgon.

Men jag följde inte med dig hem för du vet inte vem jag är. Du vet inte vad jag har gått igenom, du kommer inte kunna trösta mig imorgon bitti om jag är ledsen, du kommer inte att förstå. Och vem kan man ens begära det av?

Du vill ha tjejen som tar livet med en klackspark. Inte som som får panikångestattacker på natten, gråter när hon vaknar och går hos psykologer för kunna hantera sin ångest.

Om du vill ha mig, så får du hela mig. Och det tror inte jag att du är redo för.

Du är nog egentligen helt perfekt. Det är nog bara jag, som är för rädd för att visa mig sårbar igen. Men det var fint, att under en kväll vara den där tjejen som tar livet med en klackspark.

Text skriven av: Anonym
Foto av: @fannyamandanilsson 


Skribent
Redaktionen