En krönika om att ställa sig upp efter motgångar och lära sig att leva med en ätstörning.

Att gå förbi en spegel och se en främmande person titta tillbaka på mig. När jag rör handen gör hon i spegeln det också. Jag vet att det är jag som står där, jag är medveten om att det är mig jag tittar på men jag kan inte skaka av mig känslan av avsmak som uppstår när jag tittar på henne och hur främmande hon känns.

När jag föddes var jag den minsta lilla bebis man kunde tänka sig, 2600g och 47cm lång. Det var väl knappast någon som kunde ana att den lilla tjejen skulle växa upp och bli över 180cm lång. Jag var inte mobbad när jag gick i skolan, tvärtom tror jag, jag hade vänner och kände mig aldrig utanför. Men jag kände inte heller att jag hörde till. En halvmeter längre än de andra och med fötter stora som båtar var det svårt att gömma sig fast det för det mesta var den enda jag ville göra. När klassfotot skulle tas stod jag tillsammans med pojkarna längst bak medan de blonda söta tjejerna satt uppradade på stolar längst fram. Det var nog aldrig någon under skoltiden som sa något som var menat som elakt, men det värsta ordet som passerade in genom mina öron och rakt in i hjärtat var "stor". Det är ett ord som förföljt mig sedan jag började mellanstadiet och än idag. Vad menas ens med "stor"? Lång? Tjock? Stora öron? Fötterna? Eller kanske allt?!

Jag var inte direkt tjock när det började och det började nog egentligen inte för att jag ville gå ner i vikt utan för att det någonstans djupt inne i mig hade rotat sig ett enormt självförakt som behövde ta form på något sätt. Det är en sjukdom som inte går att förklara, den ska inte förminskas för att den som lider av det inte nådde en livshotande vikt och man ska förstå att den handlar så lite om mat och vikt egentligen. Det var mitt straff mot mig själv för min otillräcklighet. För att jag inte var dotter nog för min pappa att välja att stanna hos mig, för att jag inte dög åt att sitta på bänken tillsammans med de andra söta tjejerna, För att jag inte var flickvän nog åt min pojkvän så att han hittade någon annan under tiden. Den lättaste personen att slå på är sig själv och det är även den svåraste personen att förlåta.

Jag har inget magiskt recept för hur man blir frisk från en ätstörning, jag tror inte man kan bli helt frisk, enda sättet jag kan förklara det på är att man är som en nykter alkoholist. Frisk, men ändå inte. Det handlar inte om att lära sig äta igen utan om att våga ge sig själv en chans, att våga titta på tjejen i spegeln och erkänna att hon finns där och det är okej. Våga ge dig själv möjligheten att tycka om dig själv. Det handlar inte om vikt utan om den tunga ryggsäck du släpar efter dig men vägrar öppna. Jag har öppnat min ryggsäck, jag sorterar alla känslor, ord, tankar och handlingar. Jag vet att min pappa inte valde bort mig, han öppnade helt enkelt aldrig sin ryggsäck och blev därför aldrig fri från flaskan och det var inte mitt fel. Jag var söt nog, men helt enkelt väldigt unik, därför fick jag stå längst bak på klassfotot med grabbarna och mitt ex var helt enkelt en skitstövel så han förtjänade inte mig i alla fall.

Jag sparar det av värde och bränner det som inte har förtjänat en plats i min ryggsäck så idag vinkar jag glatt åt tjejen i spegeln.


Skribent
Ellen Hagberg