Jag vet att vi inte är bra för varandra men i mitt huvud har jag byggt upp den perfekta bilden om oss två. Det gör att all osäkerhet försvinner, jag lurar mig själv. Detta är en krönika om kärlek som aldrig kan bli på riktigt.

Nu ligger jag här i min alldeles förstora säng och tänker på han som aldrig kommer bli min.

Så kysste han mig där min hals blev till axel och kramade mig så hårt att alla mina trasiga bitar tvingades på rätt plats igen, och jag tvingade mig själv att leka med tanken om att detta var sista gången.

Vi hade spenderat alldeles för många timmar en fredagsnatt som blev en lördagsmorgon på Söder. Vi drack svart kaffe, rökte och jag talade om hur du krossade mitt hjärta, inte bara en gång utan två. Sen satt vi där i en taxi och du letade rätt på min hand för att hålla den hårt medan du tittade ut ur fönstret, jag satt tyst och intalade mig själv om vilken dålig ide det här är och insåg hur medveten jag var om hur jag aldrig kommer kunna lita på honom, samtidigt som tanken på oss som var så vacker pressade bort all den där osäkerheten.

Vi kysstes, trasslade av varandra kläderna och hamnade på rygg bredvid varandra. “Här ligger jag och ler som ett fån” och det var precis det han gjorde. Exakt då insåg jag att han aldrig kommer bli min och jag kommer aldrig bli hans, för hur många gånger har vi inte kysst luften ur varandras lungor o somnat tillsammans efter alldeles för långa samtal och för många cigaretter.

Så kysste han mig där min hals blev till axel och kramade mig så hårt att alla mina trasiga bitar tvingades på rätt plats igen, och jag tvingade mig själv att leka med tanken om att detta var sista gången.

Nu ligger jag här i min alldeles förstora säng å tänker på han som aldrig kommer bli min.

Text skriven av @spangenberg

Skribent
Redaktionen