En krönika om olycklig kärlek. Den berättar om hur fruktansvärt ont det gör att vara kär i någon som inte längre är kär tillbaks.

Den dagen spelar om sig som ett band om och om igen i huvudet. Sittandes på huk med huvudet nedtryckt i knät och armarna runt benen, klumpen i halsen som blir alltmer större och hjärtat som slår i en snabbare takt. Jag försöker prata men kan knappt andas, får inte ut ett ord. Hör bara den mörka och lugnande rösten som säger att det inte funkar, det gäller att glömma allt, att det är slut.

Alla handlingar har sina konsekvenser, du blev mitt. Mitt förflutna hade sprungit ikapp mig och jag blev helt plötsligt hindret som höll oss på avstånd. Att allt är mitt fel springer ständigt runt i tankarna.

Jag kan inte sluta tänka på annat, du är allt jag vill ha, min rätta. Den känslan som uppstår när tankarna korsar vid att en annan tjej kommer att få vara anledningen till ditt leende. Att en annan kommer få kyssa dina läppar. Att det kommer vara en annan som vinner ditt hjärta. Det är då. Då klumpen i halsen börjar komma fram. Känslan att benen ska vika sig när som helst, som när någon sparkar en i knävecken. Händerna darrar som när man är rädd och när hjärtat börjar slå i en takt som när man har hjärtklappning. Det är som att någon river upp dig långsamt, inte på utsidan utan insidan. Det är smärtan som bara inte försvinner.

7 månader har gått men allt är detsamma, min kärlek för dig brinner lika starkt som när det tändes. Jag undrar ifall du fortfarande tänker på mig så som jag tänker på dig. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Trodde jag att jag kanske äntligen kommit över dig men så fort jag ser mobilen lysa upp kan jag inte hålla mig från att hoppas, hoppas på att det är ditt namn visar sig på skärmen. Att det är du. Känner mig så patetisk ibland, jag menar, hur kan jag hålla fast vid något jag vet aldrig kommer hända? Jag kan bara inte släppa taget om dig, jag kan inte ge upp om oss för jag vet att det vi har, eller snarare sagt hade, inte händer två gånger i livet. Jag älskade varje minut som vi spenderade med varandra, men jag tog det alltid för givet, jag visste att du aldrig skulle kunna lämna mig. Dock slog mig tanken aldrig att du skulle bli tvungen till det. Jag önskar att jag kunde få uppleva en sekund av den glädjen igen, du vet? Den känslan du får när du tittar på din älskade och ditt hjärta plötsligt slår snabbare och leendet på läpparna börjar visa sig eftersom tanken på hur lyckligt lottad du är som fått honom slår dig.

Vattnet glänser som en spegel, den kalla vinden som slår kroppen då och då och solen som steker huden. Tittar ner på mina skor medan jag går där längs hamnen, du lägger dina händer runt min midja och drar mig mot dig. Du står bara där, tittar på mig som om det inte fanns någon annan runtomkring, ditt leende visar sig i ett litet skratt och du säger

- Jag älskar dig.

Mitt hjärta börjar slå snabbare, de tre orden, de tre enkla ord, jag älskar dig, betydde lite mer denna gången. Du fortsätter titta på mig och jag känner hur du närmar dig, dina läppar mot mina i en kyss. Du släpper taget om mig och går din väg och nått är fel. Vet inte vad som händer, allt börjar sakta försvinna, byggnaderna, bänkarna, människorna, det enda som visar sig är synen utav att du går din väg, du blir mindre och mindre för varje steg du tar och syns inte längre till. Du är borta.

Jag vaknar upp till verkligheten och hjärtat slår snabbare än någonsin, kinderna är blöta och händerna darrar. Allt va bara en dröm. Sätter mig upp i sängen, torkar bort tårarna och reser mig sedan upp för att gå på toa. Den vardagliga rutinen sätts igång, borstar tänderna och går in i mitt rum för att sminka mig, tar upp borsten och pudret och kletar ut lite på kinderna. För en sekund slår det mig och jag tappar andan, det har blivit så vanligt nu, den känslan, att allting bara ramlar omkring dig och att du står på tur.

Jag sätter på mig kläderna och tar en sista titt på mig innan jag rusar till bussen, tar upp en cigarett och sätter den mellan läpparna och tänder upp den. Där står jag, med musik i öronen, ciggen i handen och solen som skiner och i den sekunden, en enstaka sekund. Känner jag glädje i mitt hjärta, en känsla av att jag mår bra men så händer det.. Hjärnan sätter igång och minnena bara visar sig om och om igen, klumpen börjar komma fram, känner hur ögonen blir fuktiga. Tar ett djupt andetag, stänger ögonlocken, sväljer bort klumpen och tar på mig mitt leende. Då va det en ny dag.

Skribent
Anonym