En krönika om psykisk ohälsa i ung ålder.

Kära 12 år gamla jag. Om du bara visste att du 8 år senare skulle sitta i samma rum som du en gång förknippat smärta och ångest men nu istället känna glädje och styrka. Om du vetat att livet blir enklare, hade du då besparat din kropp och själ från all smärta?

När jag nu 20 år gammal ser bilder på att du som 12 åring redan ärrat din så sköra och unga kropp. Att se i bilder och text hur du stängde in dig och dina monster till att i ensamhet göra upp om hurvida livet var värt att leva eller inte. Det gör så ont att se.

Jag förstår inte hur du innan du fyllt tonåring kunde känna ett så stort hat mot din egen kropp, personlighet och existens. Att du natt efter natt låg och grät dig till sömns för att i skolan få frågan hur du orkade vara så glad hela tiden. För jisses vad du skrattade, log och var positiv till livet när andra såg på. Det var du duktig på. Lika innerligt som du skrattade på dagarna låg du och kämpade för att inte skrika rakt ut under nätterna.

Jag önskar att jag dagen innan du skulle fylla 13 hade fått chansen att ge dig en kram och inte släppa taget förens natten var över. För jag vet vad du önskade att du hade mod till, mod till att utföra. Det i dig som önskade att allt skulle bli svart var inte tillräckligt starkt utan din vilja till livet vann. Och det önskar jag att du som nästan 13 åring skulle vetat, hur stark och modig du var för att inte ha modet till att avsluta.

Om du som 15 åring bara vetat att du 5 år senare skulle sitta här 15 kilo tyngre och så otroligt mycket starkare, framför allt mentalt. Eller att alla de där timmarna du spenderat hos Christina på Barn och Ungdoms Psykiatrin skulle leda till att du vid nyss fyllda 19 år skulle bli friskförklarad efter 7 långa år med hjärnspöken som så många gånger sagt åt dig att sluta äta, ärra din tunna hud eller hålla dig uppe om nätterna. Om du vetat att varje måndag och torsdag kl. 16.00 skulle rädda ditt liv, hade du då gått dit utan att skrika och skylla på dina älskade föräldrar som skjutsade dig både dit och hem för att se till så att du fick hjälp.

Jag önskar att du som 12 åring fått se mig på min student, stå där tillsammans med några av mina bästa vänner, skrika, fast denna gång av lycka, och gråta, fast denna gång av tacksamhet och värme. Jag önskar att du fått se dig själv tävla som Bästa Säljare, att du fått se dig själv brinna för något och vara duktig på det. Jag önskar att du fått se mig träna i korta shorts trots att jag aldrig skaffade det där mellanrummet mellan låren som du så länge drömde om. Jag önskar att du fått känna hur det känns att vara lycklig, på riktigt.

Att jag idag sitter i samma rum som jag en gång förknippat med smärta och ångest men nu istället känner glädje och styrka. Det är mitt kvitto på att jag så många gånger valde livet framför ett evigt mörker. Att jag vågade öppna upp och berätta om det jag tyckte var fult och smutsigt, ja till och med äckligt. Att prata var trots allt det som gav mig mitt liv tillbaka, det som besegrade hjärnspökena som invaderat mig som barn.

Vi har kommit så långt med allt vad psykisk ohälsa heter vilket jag är evigt tacksam, att det inte längre är så fult som det en gång ansågs vara. Det är okej att säga att man ska till BUP, sin psykolog eller att man bara inte orkar följa med. Det är okej att välja livet.

Krönika skriven av: @list

Skribent
Linnea