Man är där igen, fast man svurit på att aldrig någonsin gå tillbaka till det som än gång varit orsaken till alla tårar. Man sviker sig själv för att följa sitt hjärta istället för den hårda och smärtsamma sanningen som man vet att man går sönder av. Man hör den eka inom sig, men man väljer ändå att trycka undan den för att istället kunna hålla det lilla hoppet man har kvar vid liv.

Sanningen, det faktum som man så många gånger fått uppmålat framför sig, inte av sig själv så utan av andra. Verkligheten som man trots hur tydligt och klart den än lyser, inte väljer att vakna upp till för att man vet att man kommer att gå sönder

"Varför gör du så igen? När du vet att du kan bli sårad".

Och man väljer att prata bort det, skratta bort det eller försvara sig med något som kan tänkas vara ett "han kanske är annorlunda nu" för att man vet att man inte vill höra mer. För att slippa spekulera i ett svar till den jobbiga frågan, som man vet att man ändå inte kan hitta. När man låter känslorna ta över för att man så gärna vill att det ska vara annorlunda denna gång, för att man så gärna vill att allt ska bli bra.

Man är återigen där och lägger sin lycka i hans händer, för att man tror att det ska fungera denna gång. Även fast magkänslan säger att man inte borde och även fast man vet att det finns en risk. Man tar dumma beslut, och av egen kännedom så tar man just dumma beslut för tillfällig lycka. "Men han gör mig ju så lycklig".

Att hamna i den svacka man förut försökt att rädda sig ur. Och som man återigen luras till att tro på som senare kommer att visa sig vara en ny rad av lögner. Nästan som om det vore något uppgjort, något förutbestämt. Och kanske ger man till och med bort en liten del av sig själv, i tron om att det är för något bra. Även om det så småningom kommer vändas till något oerhört smärtsamt.

Man är där igen, och man väljer att såra sig själv. Man öppnar upp sig och ger honom all makt. Mitt hjärta är ditt att förstöra.

Man blir aldrig densamma. För man gav bort en liten liten del av sig själv, en del som alltid kommer att finnas kvar hos honom. Något man aldrig får tillbaka. Man tappar bort sig själv. Kanske stänger man folk ute, kanske tvivlar man på sig själv, kanske förtränger man det hela för att det är för jobbigt att ta in.

Det är så viktigt att komma ihåg att man är värd så himla mycket mer. Att hur svårt det än är, så får man aldrig aldrig klandra sig själv för något som inte är sitt egna fel.

Man gjorde inget fel, man gjorde snarare allting rätt. Och i slutändan tror jag att det handlar om att se allting som en lärdom. Det är nyckeln till att komma över det.

Text skriven av: @vendelakarin 

Skribent
Redaktionen