För hur kan man känna så när nubben står på bordet och alla vackra kransar pryder våra huvuden? För hur kan man känna så när sommaren äntligen är här och du är tjugo år och livet precis har börjat?

För visst hade det kunnat bli bra.

Den lilla motorbåten börjar närma sig den plats vi denna kväll ska spendera midsommarafton på. Repet kastas över, någon försöker dra in oss mot bryggan och efter ett tag lyckas ostadiga lilla jag hoppa mig upp på trädäcket. Solens strålar ligger mot sällskapets kinder och förväntningarna på kvällen är stora.

Jag cirkulerar runt bordet och hälsar på dom gäster som kommit innan oss. Vi är några minuter sena, men ingenting gör väl det. Flickorna bär vackra klänningar och killarna kostymbyxor. Inne i det lilla båthuset är borden uppdukade med cider och alla delikatesser som behövs inför ett hejdundrande midsommarfirande. Vi sätter oss till bords och redan när första potatisen blivit smakad på höjer någon glaset och snapsvisorna ekar ut över havet. Alla är i nuet, njutandes över att den svenska sommaren är här på riktigt. Eller ja, nästan alla.

Någonting skaver innanför bröstet och jag vet inte riktigt vad det är. Var det för att något gammalt, bekant ansikte inte sken upp lika glatt som sist? Var det för att den varma maten jag åt slank ner lite för fort? Eller handlar det om att alla våra svenska högtider får mig att vilja kräkas av ångest? Samtalsämnena kring bordet handlar om allt från gamla minnen och tidigare firande och fester. Men någon har även bytt jobb och en annan ska snart flytta utomlands. Någon är klar med sina studier och någon har ingen aning om vad som väntas i höst. Helt ärligt lyssnar jag inte så noga. För där sitter jag, helt upptagen med att försöka förstå vad som försiggår inuti mig.

Snapsvisorna fortsätter att sjungas och snart är det dags att klä midsommarstången. Björkriset snurras runt det tjocka träet och eftersom mitt tålamod har ett bäst-före-datum inom några minuter ges ansvaret till dom andra. På bryggan fotograferas vackra bilder och uppför backen står två och utbyter hemlisar. Och sen har vi mig. Ståendes vid gräset, ensam, tittandes på vad som händer runt omkring mig. Avundas hur dom andras hjärtan kan slå i takt med denna stund. Denna vackra sommaridyll. För det är verkligen en perfekt kväll. Men det skiter tyvärr min kropp i.

Jag vet att jag inte är ensam, även om jag känner mig det när jag står där. Smuttandes på min cider och har ingen att prata med. Mitt fjortonåriga jag hade förmodligen anslutit mig till dom andra, struntat i om den där personen som jag inte träffat på länge, inte sken upp lika glatt som jag hade önskat. Denna kväll hade jag varit odödlig och ingenting hade kunnat förstöra den. Men tyvärr är jag inte fjorton längre. Just nu är jag tjugo år och min hjärna och mitt hjärta är i ett ständigt krig mot varandra. Det kanske inte syns, men det känns. Och det gör ont, riktigt ont.

När solen börjar smyga sig ned mot horisonten, men graderna fortfarande ligger över minst tjugofem, då känns det som att luften tas ifrån mig. Inte för att det är för kvavt, utan för att kroppen inte orkar mer. När vi dansar små grodorna runt stången hänger armar och ben bara med. Det går på rutin liksom. Ej öron, ej öron, ej svansar hava de, ej öron ej öron ej svansar hava de, sen hoppar någon in i en annan och någon ramlar ned på gräset skrattandes. Men i mitt huvud går tankarna kring hur skönt det vore att inte behöva leva mer.

Du fattar nog ingenting. För hur kan man känna så när nubben står på bordet och alla vackra kransar pryder våra huvuden? För hur kan man känna så när sommaren äntligen är här och du är tjugo år och livet precis har börjat?

För visst hade det kunnat bli bra. Men min psykiska ohälsa tar inte semester, fastän det är midsommar.


​Bild lånad av
@FANNYAMANDANILSSON