Du är, 6947 kilometer och 13 timmar bort, i vår stad, långt ifrån mig. Jag är, 6947 kilometer och 13 timmar långt bort, i min stad, långt ifrån dig. Avstånd och timmar borde ha gjort sitt, jag borde ha lämnat dig nu.

Men mellan dig och mig finns inte distansen.

Jag lever mer här, i min stad, kravlöst och underbart. Jag skrattar mer, lär mig mer. Jag är inte samma som då, och det som var vi, är inte längre du och jag.

När jag läser igenom våra sista ord till varandra, stannar tiden upp. Och jag minns, hur allt var en enda röra. Du sa en sak, de sa något annat om det du sagt och allt jag sa blev fel, för vad skulle jag tro. Frågor blev obesvarade och allt blev lämnat ouppklarat.Det är lätt att vara efterklok, att ångra allt. För jag ville ju att det skulle bli du och jag.

Men jag kan inte ringa dig, min hand bara håller ett fast grepp om telefonen som visar dina ord. Dina ord som nu i efterhand egentligen var så fina, som sammanhanget gjorde så fula. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde, eller varför du gjorde som du gjorde. Men jag var rädd, ville att tiden skulle vara rätt, att allt bara skulle funka. Så jag stötte ifrån dig, och de stötte ifrån dig från mig.

Och nu sitter jag här på sängkanten, maktlös. Tänker på hur det skulle vara om vi haft timingen på vår sida, om jag hade haft dig vid min sida. Men jag är här, och du är där.

Jag hoppas att vi någon dag ses igen. Att du ska le varmt mot mig, som bara du kan, en gång till. Så jag kan säga allt som blev osagt, att vi är okej.

Mellan dig och mig, jag saknar dig.


Skribent: @wfreidenvall
Omslagsbild: @weare


Writer
Editorial staff