En krönika om att hellre vilja vara ensam och må helt okej än att bli kär och riskera att bli olycklig.

För jag är på jakt efter en kärlek jag inte ens vill ha.

När jag väl får den trycker jag hellre bort den, ibland medvetet och ibland omedvetet. Spenderar nätterna på dansgolven och vaknar upp bredvid främmande människor.

Tänker att hans "hejdå, vi ses snarast" ändå är en bluff och egentligen gör det mig inte så mycket för dessa personer är bara en mörk skugga som aldrig slutar förfölja mig. Och om de ändå inte var en bluff har jag ingen energi för att ses igen, kanske efter några glas vin och när folk åker hem till människor som älskar dem.

Då och kanske enbart just då, tackar jag ja till att förlänga natten på en avlägsen svartklubb i Stockholmsstad för att sedan åka hem tillsammans med en människa som söker samma typ av kärlek som jag gör.

Kvart i fem på morgonen kan innebära att vi planerar vilken sushi vi ska äta tillsammans dagen efter, talar om våra djupaste hemligheter och om ärr som nog fortfarande gör lite ont, trots det tassar jag hellre på tårna ut från lägenheten för att glömma det som sades i ruset av för mycket vin.

För jag är på jakt efter en kärlek jag inte ens vill ha.