Det står två resväskor framför mig. Två stora, svarta, fullproppade resväskor står och tittar på mig. Jag sitter i sängen, stirrar blankt mot väggen, tänker på dina resväskor som stod packade i hallen den där torsdagen. Du var på väg.

Du var på väg bort någonstans. Bort från mig, vår lägenhet, vår säng, vårt kök, vår hall. Mitt liv.

Den här gången fylls inte mina ögon med tårar, nej, för det pågår en sådan detaljerad genomgång i mitt huvud. Från början till slut. Slutet. Nyss låg jag i din famn, som för övrigt mest troligt måste ha varit gjord för just mig specifikt, invirad i dina armar och din doft. Nyss låg vi där och skrattade, kysstes, du strök mig över håret medan jag låg på din bröstkorg och log för mig själv medan jag fylldes av den där sprudlande känslan som bara du kunde ge mig. Nyss var jag ditt allt och du min värld. Du var mitt skyddsnät och du såg till att jag åt en ordentlig middag alltid. Alldeles nyss så stod du och kramade om mig så hårt och sa ”jag vill aldrig förlora dig och jag älskar dig mer än vad jag någonsin kan förklara.”

Den torsdagen var du på väg någonstans. Och den torsdagen var du inte längre rädd att förlora mig eller inte kunde hitta ord för din kärlek. För det kunde du. Jag var inte längre den som du kände den där obeskrivliga kärleken för. Och jag var inte längre den som var ditt allt. Men du var fortfarande mitt skyddsnät, mitt hem, min varma känsla. Du hade famnen som jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna hitta igen, famnen som skulle vara gjord specifikt för mig. Men den torsdagen brydde du dig inte längre om det. Du var på väg bort från mig och mitt liv och du hade inga planer på att se tillbaka.

Så jag sitter där. Fortsätter att stirra blankt in i min gråa vägg. Genomgången i mitt huvud är över och jag reser mig upp, går fram mot väskorna.

Den här gången är det jag som är på väg någonstans. Det är jag som är på väg mot allt det nya, främmande och lite läskiga. Jag och mina resväskor är redo. Den där torsdagen var jag säker på att jag aldrig skulle vara redo eller klippa ditt skyddsnät. Inte heller var jag det tre månader efter det. Men vet du? Man blir redo till slut. Och ditt skyddsnät tog du med dig sekunden du tog ditt sista klev utanför vår ytterdörr. Jag visste det inte då, men jag vet det nu.

Man blir redo, till slut. Det blir man alltid. Jag lovar.


Skribent: @lanahf

Omslagsbild: @fredrikkewiheden


Writer
Editorial staff