Försök att håll ut trots din ångest, skratta, drick vin, titta på en film och prata med dina vänner. Gör allt förutom att göra ingenting. Även om ingenting är just det man vill göra.

Jag är som sagt en riktig känslomänniska, och tampas en hel del med ångest - som många andra, tyvärr. Jag skrev i mitt första inlägg här att jag (på gott och ont) delar med mig av det mesta, och nu är ett sådant tillfälle. Igår snubblade jag över en drös gamla texter som jag skrev när jag var inne i en ganska dålig period psykiskt. Och att läsa dem, såhär nu när några månader passerat, kändes så konstigt och även, på något ett vis, surrealistiskt.

Men framför allt gjorde det ont.

Huruvida det är en bra idé eller inte att publicera detta vet jag inte. Det är ju alltid lite läskigt att öppna upp sig känslomässigt. Fast sedan så tänker jag att om det är någon, om ens bara en person, som känner sig tröstad av att läsa detta, eller bara känner någon form av igenkänning, så har jag ändå uppnått något bra. Eller hur? 

Men till er alla: tänk på det - du är aldrig ensam. Inte helt.
Och glöm inte det!

"Jag får ständigt höra tips om vad jag ska göra för att må bättre. Direktioner om hur jag ska tänka respektive inte ska tänka.
”Sätt på en mysig film” ”Tänd ljus, köp choklad och ta hand om dig” 
Jag tackar och bockar, kanske skriver ett hjärta eller två och låtsas sedan som om det har hjälpt. Men inombors, inombords går jag sönder. På riktigt.

Hela jag gör ont - som om jag har gått sönder så pass mycket inifrån att det börja skära igenom huden. Att gå ut och göra saker och omringa mig med folk är inte plåster på såren i mitt fall, utan snarare tändstickorna som får elden att börja brinna. Jag kan inte se hur andra mår bra. Hur fina de är. Hur enkelt det kan vara. Det går inte. 
Då tänker jag bara ännu mer på det misslyckade skämt jag. 
Hur äcklig, ful och otillräcklig jag är. Hur fel sättet jag lever mitt liv på är.

Jag klarar inte av all den problematiken att vara jag för med sig. 
Jag klarar inte av att vara jag i överlag.
Jag vill krypa ur mitt skinn, slippa min äckliga kropp och min ångest.
Vara någon annan. Vara ingen alls. Bara inte jag.

Så alla ständiga tips jag får hjälper faktiskt inte ett skit. Att tända ljus och köpa choklad hjälper ju för i helvete inte.Ändå ler jag och bockar och säger att jo, det blir nog bra. 
Intalar mig att det är enklast så.
Inser att det är enklast så."

Trots att jag inte alls är där jag var då utan i dagsläget mår förhållandevis mycket bättre, har jag fortfarande en lång väg kvar att gå och mycket att bearbeta. 

Men sådär, sådär ska man inte må. Det är inte rättvist mot en själv. Faktiskt.
Ändå mår man så ibland, och på sitt sätt är det okej. Ni vet det va? 
Det är okej att inte alltid må bra. Att inte orka. Att inte vilja. Det är OKEJ. 

Vissa perioder är mörkare än andra, men ljuset kommer alltid förr eller senare. Oavsett om det är någon annan som för det med sig eller om man måste tända den där dumma lågan själv - det blir ljusare.

Så håll ut. Prata. Skratta. Drick vin. Ät choklad. Sätt på en film.
Gör något. Allt förutom att göra ingenting. Även om ingenting är just det man vill göra.
För då blir det blir det till slut bättre. Kanske inte helt bra, men bättre.
Och ibland är bättre tillräckligt.

Skribent